ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Etikett: X2 Sida 2 av 7

Tåååååg – dag 60/365

SJ 2000

Fujifilm X-E1, 35mm, ISO 400, 1/200 sek vid f/4,0

Idag var det dags att vinka av gårdagens middagssällskap som då alltså frivilligt återvänder till Stockholm. Märkligt sådär!? Men ja, då fick det även bli en bild på just ett tåg för att representera denna dag. Inte bara ett tåg heller, utan världens bästa tåg, X2! Ungefär dit sträcker sig min nivå av muppighet, av ren och skär yrkesvana lade jag märke till vilken individ det rörde sig om också, men det är tämligen irrelvant i mitt liv för den sakens skull.

För vad än folk må tro om min nivå av muppighet, så är den faktiskt ganska rimligt låg. Många saker fastnar i minnet bara för att det påverkar min vardag i jobbet, saker som “kan vara bra att ha” i huvudet. Jag har ju rent av varit ute och fotograferat tåg vid några enstaka tillfällen, men då handlar det mer om att det är en intressant utmaning rent fotografiskt än att det är tågen i sig som är direkt intressanta, ungefär samma som när jag fotograferar flygplan alltså.

Resten av dagen spenderas nu i sällskap av sonen och närmast ut vankas det matlagning. Sonen har beställt korv stroganoff till middag, så det är väl helt enkelt bäst att bara lyssna och lyda? Kanske man även skulle ta tag i det sista av disken från gårdagen med? Den där lergrytan som helst kanske inte skall köras i diskmaskinen…

Tågvakt – dag 16/365

X2 i Kil

Nikon J1, 22mm, ISO 100, 1/80 sek vid f/8

Idag var en sådan där dag, när det var lite extra spännande att jobba på järnvägen. Planen var att köra tågsättet på bilden ovan från Karlstad till Stockholm tidigt på morgonen, för att sedan återvända hem igen. Istället hamnade jag i Kil, där jag fick spendera min dag vaktandes tågsättet i väntan på ett tågläge och en avbytande förare som skulle köra det till Hagalund…

Ett kort livstecken!

Nåja, blogglusten går det sådär med, som ni märker på uppdateringsfrekvensen. Bättre är det dock med fotolusten, så vi bjuder på en bildblogg istället!

X2 vs X55

Gammalt möter nytt i snabbtågsflottan. X2 2002 som tåg 99447 till vänster, X55 3349 som tåg 99647 till höger.

Detta är för övrigt en bild taget med mitt nyaste inköp på kamerafronten, Nikon 12-24 mm f/4, eller som man kan säga, ett mycket vidvinkligt objektiv! Gillar verkligen det här objektivet måste jag säga, ger mycket skaparglädje och inspiration!

En salig blandning

När Karlstad återöppnade som åkstation så bestod vår körning av X2 samt Rc3/Rc6, vilket på intet sätt är fel, snarare en väldigt trivsam blandning i sig. Sedan i somras har blandningen utökats med ännu en fordonstyp, X52E på sträckan Karlstad – Göteborg och i samband med övergången till T13 så blev det ännu en, X55, vilket i grunden är i stort sett lika som X52E men utan att vara det ändå.

För även om en Regina är som en Regina, vilket det är, så skiljer sig det ändå lite i hur man arbetar. Ser man till ren förarmiljö är skillnaden mellan X52E och X55 högst marginell, mindre kosmetiska skillnader kort och gott. Däremot sett till insidan av tåget är det en högst markant skillnad, till det bättre i X55 så klart.

X55 3349 i Hagalund

Något som fascinerat mig var gång jag hittills kört X55 är hur motorstarkt det är, man får verkligen tänka sig för hur man agerar med pådraget för att det skall bli en något sånär trivsam upplevelse inne i tåget.

Fram tills igår hade jag endast haft blandade turer med körning på X55, d.v.s. X2/Rc åt ett håll och X55 på returen, eller tvärs om för den delen. Gårdagen bjöd dock på en heldag med dessa nya, fina tåg.

Tidig morgon bjöds det på, klargöring och framväxling av tågsätt till gårdagens tåg 622 Karlstad – Stockholm följt av körning på detsamma. Därefter en stunds rast på Chateau Lunden följt av ny klargöring och retur till Karlstad med tåg 633 innan det vankades ledig helg.

Såväl resan till som från Stockholm gav väldigt avslappnad och bra körning, i stort sett helt och hållet fritt från bekymmer. Man kan även konstatera att vissa tåg har helt klart mer luft i sina körplaner än andra tåg. På vägen upp mot Stockholm var det närmast svårt att hålla tidtabellen, man hamnade konstant någon till många minuter tidigt!

Returen hem till Karlstad var lite mer av det vanliga slaget, någon minut luft här och var vilket slutade med rättidig ankomst hem inför helgen. Hemresan bjöd dock på en aning mer frustration då man än en gång kunde konstatera att ett fel i banutrustningen strax utanför Kristinehamn, som leder till systembroms ända ner till stopp, fortfarande inte är åtgärdat. Detta fel har anmälts till Trafikverket ett otal gånger, minst ett 10-tal av mig själv, utan att något blir bättre!

Till nästa vecka väntas ännu en god dos variation, körning på både Göteborg som Stockholm med såväl X52E, X2, X55 och loktåg. Utöver detta blir det även en dos utbildning och en dag reservsittande för att komplettera det hela.

Om nu bara vintern fortsätter hålla sig på behörigt avstånd så kan det här bli hur bra som helst!

Sådana dagar

Ibland när man läser jobbrelaterade inlägg, så kan man lätt få intrycket av att livet på järnvägen är ett ständigt kaos med förseningar, strul och allmän misär och elände. Så är ju inte riktigt fallet, för som i de flesta jobb så förflyter de allra flesta dagarna på sådär lugnt, stillsamt och utan några som helst anmärkningsvärda händelser.

Man går till jobbet, gör sitt jobb, går hem och lever lycklig i alla sina dagar kort och gott.

Grejen är väl mest att det är tämligen ointressant i de allra flesta fallen att läsa om en helt normal, tråkig och händelselös arbetsdag, åtminstone för de allra flesta.

Fast nu skall jag faktiskt ta tillfället i akt att berätta att jag haft två dagar i rad nu där allt bara gått sådär bra som det normalt sett gör. Inga katastrofer, inget spännande, bara tågkörning enligt körplan och stopp utan kaffespill sådär!

Eller ja, egentligen finns det väl inte så mycket att säga, jag körde igår tåg 626 från Karlstad till Stockholm, hade min rast i godan ro. Därefter tog jag mig från Stockholm till Arvika med tåg 55, med rättidig ankomst i Arvika dessutom, tog ett varv eller två på buffén på hotellet innan läggdags, somnade i hyfsad tid och sov gott.

Idag var det uppstigning vid ständigt härliga 04.00, klargöring av tågsättet utan anmärkningar, körning i tid med tåg 620 till Karlstad där vi bromsprovade och växlade fram nästa tågsätt, varpå jag gick hem.

Som sagt, totalt ointressant men ändå ack så skönt, när allt bara flyter på precis som det ska. Det är dagar som dessa man trivs lite sådär extra bra på jobbet, när man egentligen inte har något alls att klaga på.

Men ni kommer förmodligen inte få läsa så mycket mer om just sådana dagar, just för att det varken är särskilt inspirerande att skriva om, eller att läsa om heller för den delen.

Det bara är, precis som alla andra jobb.

Uppförsbacke

Uppdraget var enkelt, sista dagen före semestern bestod av den kortaste turen i hela turlistan, allt som skulle göras var att klargöra en X2a, köra den från Arvika till Karlstad, kliva av, gå hem, ha semester!

Dessutom har jag haft just den här turen tämligen ofta sedan jag började i Karlstad, klargöra en X2a går ju som smort, även om det tar viss tid, inget är direkt ovant, de brukar alltid hoppa igång så snäll så efter nattens vila i Arvika, något jag tvunget skulle påpeka för kollegan under gårdagens passåkning dessutom.

Just därför skulle det inte riktigt bli så den här gången, inte alls faktiskt. Faktum är att jag nog aldrig varit så nära ord som “hjälplok” förut, ord som bärgning yttrades, hemresa med annat tåg bestämdes, nederlaget var nära!

Morgonen började som vanligt, upp 04.00 efter ovanligt många timmars sömn, på med kläder, ut till tågsättet, lämpade av väskan i drivenhetens förarhytt, gick mitt varv runt tågsättet och kopplade från stationär tågvärme. Upp i drivenheten igen, gick mitt varv på insidan och började dra igång allt så smått, aktiverade upp hytten och verifierade att rätt antal vagnar var med och igenkända enligt listan.

Allt gick precis enligt plan, tryckte på knappen för att få upp strömavtagaren och till huvudbrytaren, en tämligen obligatorisk del i att få ström till fordonet, och till en början verkade det gå som smort, strömavtagaren for upp och spänning fanns i tråden, men, vänta nu, brytaren slår inte till!?

Nåväl, bara att testa igen, trycka på knappen för att slå ifrån huvudbrytare och ta ner strömavtagaren igen, prova trycka upp den igen, utan bättring på resultatet. Aj då…

Ta ner igen, avaktivera hytten, bryta batterispänningen, bryta batterifrånskiljaren, döda tågsättet helt för att försöka få den att glömma eventuellt spök i datorerna, börja om från början!

Nytt försök, slå igång allt sakta men säkert, samma resultat, huvudbrytaren går INTE till, inte ens med en sund dos tålamod. Allt ser normalt ut, normala indikeringar, normala ljud, hjälpkompressorn går som den ska, inga luftläckor, alla vred och spakar ligger i normala lägen, men nej, hon vill inte!

Felsökning när klockan är runt 04.45-05.00 på morgonen är inte alltid så lätt som det kan verka, därför var det dags att ringa och väcka driftstöd, se om det fanns några tips och förslag från coachen om vad som kunde tänkas vara fel. Passade även på att kika igenom handboken för fordonet, men eftersom inget felmeddelande fanns att tillgå var det lättare sagt än gjort.

Så gott det gick försökte vi slå kloka huvuden ihop, några fler moment provades, rent våld brukades, inget hjälpte, envist så vägrade fordonet att utföra en av de absolut mest nödvändiga punkterna i att få liv i ett eldrivet tåg, att slå till huvudbrytaren som låter spänningen komma in från kontaktledningen via strömavtagaren – huvudbrytaren till transformatorn och så vidare till allt annat nödvändigt.

Tyvärr finns det ingen annan tid som går så fort som när man felsöker, allra helst inte när man felsöker utan vidare resultat. Snart nog var klockan närmare 5.20 på morgonen, dryga halvtimmen kvar till avgångstid från Arvika, dags att meddela ombordpersonal och DLC Hallsberg om besvären, dags att börja se över alternativa lösningar!

Tillsammans med ombordpersonalen så kom även passåkande förare som blev lika ställd över problematiken som infann sig, denna typen av fel hör inte alls till vanligheterna, och därmed är inte heller vanan eller tidigare erfarenheter nämnvärt stora. Fortsatta försök att starta om fordonet gjordes, samtliga med samma nedslående resultat. Till slut blev det så illa tvunget att åter koppla fordonet till stationär värme för att få batteriladdning igen.

Bussar beställdes, resenärer hänvisades till andra tåg, mitt tåg blev inställt, ombordpersonal och passåkande förare lämnade Arvika för att göra en bättre insats längre fram längs linjen, kvar i Arvika blev jag och X2 2022, fortsatt oense om dagens mål.

Vid det här laget var det mer eller mindre helt konstaterat att det var kört, den skulle inte starta, det fanns inte mycket mer att göra. Började istället se över vilket tåg som kunde vara lämpligt att ta för att komma hem till Karlstad, starten av min semester hägrade!

Strax innan jag skulle låsa om mig och lämna tågsättet så provade jag återigen, en sista gång att starta upp allt med tågsättet kopplat till stationär värme, för tredje eller fjärde gången i ordningen. Drog igång allt, ställde ännu en gång huvudkompressorn i TILL-läget utan resultat och gav mig något moloket bort mot bistron för att hitta något frukost-liknande.

Plockade på mig en skvätt kaffe, tog lite vatten med mig och gick bort mot förarhytten igen, märkte på vägen att nog fan bullrade det allt mer än nyss, när jag gick därifrån!?

Väl framme vid drivenheten kunde jag kallt konstatera att nu minsann gick kompressorn helt som den skulle, allt levde, tåget fick spänning från kontaktledningen och allt var frid och fröjd i förarhytten!?

Fråga mig inte vad som hände, vad som fick den att plötsligt börja leva igen, men något hjälpte, plötsligt hade den tjurat klart, lite mer än 1 timme efter ordinarie avgångstid. Något misstroget och misstänksamt meddelade jag driftstöd att det för stunden inte fanns något behov av bogsering utan att jag istället skulle se om maskineriet fortsatte fungera enligt plan, gjorde en light-klargöring för att kunna köra tågsättet utan resenärer, kopplade bort stationär värme och bytte under viss nervositet förarhytt till den som skulle vara i min tänkta färdriktning.

Allt fungerade, precis som det skulle, precis som om inget hade hänt.

Till slut, kl 07.46 kunde jag lämna Arvika tillsammans med min X2a, nästan exakt två timmar efter ordinarie tid, nästan exakt en timme efter min ordinarie sluttid för dagen. Sisådär 37 minuter senare rullade jag in på spår 2 i Karlstad, lämnade över till vår reserv på åkstationen och kunde äntligen gå hem, gå på semester, avnjuta två veckor ledigt!

Denna morgon kom jag närmare ordet “hjälplok” än jag någonsin tidigare gjort, ännu en gång kunde jag undvika det strax efter att hoppet i stort sett helt tagit slut, tåget må ha blivit inställt, bussersatt, övertid gjordes på semestern, men jag är ändå rätt nöjd över att än en gång fått igång ett extremt trilskandes tågsätt, ett viss mått av stolthet finns ändå där!

Frågan är, hur länge till kan man klara sig utan att behöva krypa till korset, när blir det dags för första hjälploksbegäran? Förhoppningsvis dröjer det länge till…

Gillar int’ den färgen…

Om det är något ord som är mer än väl använt som störningsförklaring inom järnvägen så vore det väl signalfel, ett lagom långt ord som täcker in väldigt mycket, allt från trasiga glödlampor till hela ställverk som tvärlåser sig. Den gemensamma nämnaren är dock att signaler blir röda, allt blir omständligt och jobbigt och resenärerna suckar ljudligt.

Signalen i bilden är oskyldig till händelsen i inlägget

Normalt sett så inträffar detta stilla och fint, sådär så att man får en god förvarning, kan stanna lite snyggt och prydligt innan signalen, ta fram sin lilla blankett, fylla i sagda blankett och därefter trycka in en knapp och passera signalen i civiliserad form.

Ibland blir det inte riktigt så bra.

Som igår.

Gårdagen bjöd snarare på den där varianten där en stilla tanke går igenom lokförarens huvud, ofta i stil med “varför är det rött där?”, “det här blir inte bra!?” eller kort och gott “aj fan!”.

Gårdagens signalfel var alltså av den där lite mer spontant uppkomna varianten, den som inte förvarnas i tågskyddssystemet, eftersom signalen gått om till stopp efter att senaste uppdateringspunkten lämnat besked om vackert gröna signaler.

I järnvägstermer heter det fenomen som då uppstår OSPA, eller Otillåten StoppPassage, eller rödkörning i enklare termer. Resultatet av detta blir automatisk nödbroms från tågskyddssystemet, en riktig grisnit som i värsta fall kan flytta kaffekoppar från bord till knän och som dessutom innebär blankettskrivande och förseningsminuter.

Den här gången, som blev min fjärde OSPA kategori B sedan starten av lokförarkarriären,  så var det en växel på ett av sidospåren i Skattkärr strax öster om Karlstad som inte riktigt mådde så bra. När vi rullade in på driftplatsen med vackert grön körsignal och i runda slängar 140 km/h så hickade den till, vilket gjorde att alla signaler på driftplatsen gick från vackert grönt till elakt rött.

Detta lilla skifte i färg gjorde denna stackars lokförare en aning förvirrad först, men tämligen omgående kunde jag konstatera att det blir nog inte så bra detta och snabbromsade själv tåget mot stopp, var ju liksom lika väl att föregå den automatiska bromsningen som oundvikligen skulle komma inom kort.

Den nu elakt röda signalen, ja den passerades i god fart och sisådär 200 meter senare stod vi still, dessbättre kunde jag lossa upp bromsarna innan stoppet, så att andelen utspillda kaffekoppar skulle hållas till ett minimum! I förebyggande syfte hade jag även hunnit med att ropa om det kommande oplanerade uppehållet och utlovat en snar fortsättning på färden mot Arvika.

Väl stillastående så var det bara att ta telefonen och ringa till DLC Hallsberg som styr aktuellt område, ta fram lilla behändiga blankett 21 som berör stoppsignaler som skall eller ofrivilligt har passerats. Fyllde i denna gemensamt med fjärrtågklareraren enligt konstens alla regler och kunde därefter fortsätta färden så stilla, 6-7 minuter sen helt plötsligt.

Men nåja, väl framme i Arvika så var vi ju faktiskt i rätt tid igen, och jag hann dessutom med en omgång från kvällens buffé på hotellet, lagom för att få något i magen innan nattvilan.

Återstår att se hur länge det dröjer innan nästa ofrivilliga OSPA inträffar, min första inträffade under sommaren 2010 och därefter kom ytterligare två inom ett halvår. Sedan dess har det dock varit lugnt, och för min del får det gärna fortsätta vara lugnt ett tag till nu, jag föredrar mina signaler i grönt skick helt enkelt!

Stunder man minns

Ibland är man verkligen lyckligt lottad där man sitter i lokförarstolen, igår kväll var en sådan stund som trots sin lite tråkiga omständighet ändå gav en otroligt vacker naturupplevelse!

Av en för mig ännu smått oklar anledning var det i vart fall stopp i trafiken mellan Stockholm C och Uppsala, ett större elfel som uppstod precis när det tågsätt vi skulle ha för gårdagens hemresa med 647 anlänt till Uppsala. Detta gjorde ju därmed att vår avgång som sin goda marginal till trots blev uppskjuten, och uppskjuten, och lite mer uppskjuten allt eftersom ingen prognos kom på trafikstarten.

Till slut fick det bli så att vi fick ta ett annat tågsätt som kom från Karlstad istället, vilket då gjorde att vi fick en X2 istället för loktåg och åtminstone en teoretisk chans att köra in tid.

Kom iväg från Stockholm drygt 1 timme och 25 minuter sent och körde så gott jag kunde till Katrineholm där vi hade hunnit med att köra ikapp drygt 15 minuter av förseningen.

Och det var här i Katrineholm som gårdagens naturupplevelse inföll, för över Katrineholm låg ett tämligen ordentligt åskväder som blixtrade på, samtidigt som det låg lätt dimma över marken och solnedgångens strålar lyste mellan molnbasen och marken!

Varför jag inte fann mig i att ta fram kameran förstår jag dock inte riktigt, men jag ansåg mig väl ha tillräckligt att göra i att bara se och njuta av det så gott det gick samtidigt som jag försökte parera mot den halka som uppstod i regnet.

Det är dock ändå sådana här stunder man verkligen minns, den vackra natur man ständigt får se från loket, ovärderligt helt enkelt!

Till Karlstad kom vi till slut drygt 1 timme och 10 minuter efter tidtabell, trots snabbare fordon var det inte mycket mer att göra när andra tåg som var mer rättidiga var i vägen…

It’s payback time..!

Som trogna läsare kanske minns så uttryckte jag mig ju en aning självsäkert här för ett tag sedan, vilket är dumt, för sådant får man lida för, förr eller senare, eller idag då för att vara mer exakt!

Dagens misär och elände började väl egentligen med att klockan ringde 04.30, det är aldrig en bra start på dagen som sådant. Det blev väl inte direkt bättre av att mitt tågsätt, som skulle vara klargjort, inte var det, när jag letat mig ut till vagnhallen.

Nåja, en förkortad och effektiv klargöring så rullade vi i vart fall ned till Norra Bantorget för att ruskigt fort lasta av gamla varor som var kvarlämnat, på med nya och sedan iväg till Stockholm C.

Trots att förseningen från början var över 20 minuter när jag lämnade Hagalund gick vi “bara” 5 minuter efter körplan från Stockholm C, dvs inte farligt alls och definitivt inte något som bör vara nämnvärt svårt att köra ikapp, i teorin i vart fall.

Nästa käpp i hjulet kom dock mellan Gnesta och Flen, då var det styrfelsdags igen, dvs reducerad dragkraft vilket är irriterande, men ingen total katastrof, en snabb omstart av maskinen i Katrineholm skulle ju ordna allt!

Sagt och gjort, allt medan resenärer klev av och på så passade jag på att starta om maskinen och ordnade för avgång igen. Precis lagom när vi börjat rulla så var det då, styrfelsdags, igen.

Förbannat..!

Eftersom jag är en aning allergisk mot att starta om tåg utan att ha en plattform i närheten, om jag nu absolut inte MÅSTE göra det då dvs, så var det bara att bita i det sura äpplet och i något segt tempo fortsätta rulla mot Hallsberg, informerade såväl DLC Hallsberg som resenärer om effekterna av denna reducerade dragkraft samt om kommande försök att åtgärda problemet.

Något försinkat ankom vi Hallsberg, ny omstart och så iväg mot Värmland igen, nu drygt 15 minuter sena..

Den här gången höll det till Laxå innan det var dags för ännu en omgång styrfel med efterföljande reducerade dragkraft.

Föreställ dig väl valda ord här…

Till slut kom vi till Degerfors och då även dagens tredje omstart, skam den som ger sig..?

Det tycks dock som att talesättet “tredje gången gillt” passade in just denna morgon, för därefter höll maskinen ihop och något tågmöte senare kunde vi till slut ramla in på Karlstad C drygt 20 minuter efter annonserad tid!

Ett efterlängtat avbyte kom för att ta över inför färden mot Stockholm, och jag dröjde kvar en stund extra för att se så de kom iväg som de skulle, om än något försenade.

Men nej…

Nu var det istället ATC-fel i andra änden av tågsättet, och hur avbytande förare än försökte så vägrade ATC-enheten att hoppa igång för återfärden mot Stockholm. Till slut kom de iväg, med körning utan ATC och därmed också med högsta tillåtna hastighet av 80 km/h fram till Laxå, där tågsättet kunde vändas och en fungerande ATC-enhet kunde komma främst i färdriktningen igen.

Så man skulle kunna säga att jag haft en aning uppförsbacke idag, och att jag fick igen rätt ordentligt för mitt lite för självsäkra uttalande nyligen. Man kan också säga att det var extra skönt att väl hemkommen, lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet en stund!

Nu ska jag inte köra tåg på en vecka eller så, nästa torsdag är väl nästa gång tror jag, så förhoppningsvis är allt glömt tills dess…

Istället pysslar vi med flytt av liten svärmor på lördag och årets fortbildning i säkerhetsföreskrifter på måndag – tisdag, blir nog bra!

Uppladdning

Söndag kväll var det visst, ännu en helg till ända och därmed även min lediga dag som av en händelse råkade infalla just idag.

Detta innebär ju då, duh, att den nya arbetsveckan inleds i morgon, och det gör vi på ett alldeles förtjusande vis med att köra till Stockholm, ha lite rast, köra ett varv Uppsala, ha lite rast, köra till Hagalund och sova! Kan det bli bättre?

Ja, jo, det kan det nog kanske. Det där Uppsala-varvet i morgon ser jag väl inte fram emot alltför mycket? Skulle gärna slippa det..! Men men, nu är det med på turen och på våra listor, så det är väl bara att bita i  det bittra äpplet och göra det man ska. Kanske är det helt enkelt bäst att börja ladda upp för det mentalt redan nu..?

Tisdagen är sedan i vart fall betydligt bättre, köra hem från Stockholm och sedan avnjuta en nästan helt ledig dag!?

Onsdag bjuder på reserv, torsdag på kamratstödsmöte här lokalt i Karlstad vilket även inkluderar ett studiebesök hos ambulansen i stan, kan bli hur intressant som helst! Fredagen bjuder sedan på endagsutbildning i lite nya X2-funktioner, på plats i Stockholm, lite lagom fint sådär inför ledig helg med att åka 06.38 från Karlstad och sedan återvända hem lagom till kl 19.40..?

Nåja, vecka börjar och avslutas i vart fall i samma goda, bittra stil, kan väl omöjligen gå fel detta..?

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén