webbpysslare, pappa, make och lätt nördig, utan inbördes ordning

Etikett: utbildning Sida 1 av 13

Åter till vardagen, årsmodell 2016

Så var då vecka 36 här och i och med det en återgång till vad vi kallar vardag, eller hur man nu skall se det som i järnvägens förlovade land. Hur som helst är det alltså slut på årets semesterdagar och höstens arbetsperiod inleds på brutalaste möjliga vis med två tidiga morgnar á 05:00 och totalt sett en sexdagars arbetsvecka.

Veckans enda lediga dag, torsdag, den skall ägnas åt lite spännande aktiviteter men som i sin tur kräver en tågresa eller två. Det tar emot lite att faktiskt ägna sin enda lediga dag från tågen till att åka tåg, men förhoppningsvis är det värt resan. Mer om det kommer senare i veckan!

I och med återgången till vad vi kallar vardag kommer ju även dessa ständiga tankar på hur vi skall få ihop just en vardag så småningom, när vi har ytterligare ett barn att ta hänsyn till. Det är ingen större hemlighet att två skiftarbetare kommer ha svårt att pussla ihop hem, jobb och barn, det var vi väl medvetna om innan det blev aktuellt, men det känns inte heller som att det går åt rätt håll, att det kommer bli enklare med tiden.

Istället tycks järnvägen i stort förlita sig allt mer på kortare varsel för ändringar och mindre hänsyn till de redan nu små spår av fritid som finns utanför jobbet. En mycket illavarslande inställning i min mening eftersom detta i mångt och mycket påverkar det fysiska och psykiska välmåendet.

Jag får relativt ofta via bloggen frågan från personer som är nyfikna på yrket lokförare och hur det fungerar med familj och barn, en fråga som allt mer ofta på sistone får till svar att det blir svårt att rekommendera yrket till någon som inte har en partner som kan ta ett större lass utav hemmets och familjens gemensamma uppgifter.

Det är väldigt tråkigt att inte längre helhjärtat kunna rekommendera folk att söka sig till utbildningen, utan att behöva lägga till brasklapparna om vad man måste vara beredd att offra i gengäld.

Tro inget annat än att jag i grund och botten trivs oerhört väl med yrket lokförare som så, även om det kanske låter annorlunda i det här inlägget. Problemet ligger inte i yrket och de grundförutsättningar som råder kring yrket som så.

Om det ändå vore så väl att problemet endast var bundet till ett ensamt företag, då kunde man göra något mer handfast och konkret kring det hela, men när hela branschen tycks gå åt samma håll, åt att driva sin personal hårdare och med kortare framförhållning, då blir det allt svårare att se en framtid inom järnvägen alls.

Det känns tråkigt att inleda veckans bloggande med ett så syrligt, bittert (?) och närmast nedstämt inlägg, men det behövde få komma ut. Tyvärr.

Förhoppningsvis kan jag känna lite mer glädje när jag i morgon är åter bakom spaken på min Regina tur och retur Göteborg. Med fyra timmars delvis betald rast mitt på dagen. Annars får vi sätta hoppet till torsdagens aktiviteter för lite mer glädjefyllda inlägg. Alternativt att Apples kommande lansering i veckan livar upp saker och ting.

Hur som helst, årets omgång av åter till vardagen avklarat. Bittert eller ej.

Baksätesföraren – dag 302/365

Lokförareleven

Canon EOS 6D, 50mm, ISO 640, 1/320 sek vid f/4,0

En av de svåraste bitarna med att vara körlärare måste tveklöst vara att släppa taget lite. Visst att man är själv ansvarig för tågets säkra framförande även när eleven i fråga kör, men samtidigt så måste man ju som elev även få chansen att visa att man faktiskt kan det hela.

Just nu kämpar jag friskt med just den aktuella biten. Det spelar ingen roll att jag har fullt förtroende för min elev, vilket jag även bör ha eftersom eleven i fråga har hängt med mig väldigt frekvent ända sedan första dagen på första LIA-perioden och är nu inne i den absoluta slutfasen till att bli färdig lokförare med egna turer. Hur man än vrider och vänder på det, så är man ändå tveklöst lite av ett kontrollfreak och då är det lättare sagt än gjort att sitta tyst och snällt med munnen stängd.

Men jag jobbar på det. Hårt. Väldigt hårt. Får försöka ha kameran med och hitta fler intressanta vinklar på att dokumentera det hela istället, roa mig på sådant vis..

Elevåkning – dag 300/365

Elevåkning

Canon EOS 6D, 50mm, ISO 3200, 1/125 sek vid f/2,8

Just nu åker jag runt och har det sådär behagligt på jobbet igen, med en nästan helt färdigbakad elev som sköter jobbet åt mig med små inflikningar här och var. Helt klart en acceptabel situation faktiskt!

Till kvällen blev det rent av att han fick jobba ordentligt med, i och med att färdmedlet för hemresan blivit utbytt från en enkel och bra Regina till loktåg med Rc6 som dragare. Nyttigt kallar vi det om inte annat. Dessutom bra gôtt för egen del med, eftersom just loken erbjuder en stadig och ordentlig stol att sitta på till skillnad från Regina-tågen, där endast en träpall finns att avnjuta.

I morgon får jag dock vackert klara mig själv, då min elev rycks ifrån mig för andra ärenden inför starten av dennes egna lokförarkarriär!

Löpning – dag 247/365

Olycksplats

Canon EOS 6D, 47mm, ISO 200, 1/200 sek vid f/8,0

De som känner mig, vet mer än väl att det krävs rätt mycket för att få mig att röra på benen i något fortare än rask promenadtakt. Men idag, då fick faktiskt världen uppleva en springande Joakim, eller åtminstone de delar av världen som råkade befinna sig runt OK Q8 vid E20 i Kungsör då. Hur kommer detta sig då?

Jo, på väg mot Eskilstuna med en av mina närmaste vänner så möter vi en lastbil som det ryker lite underligt om. Precis när vi passerar den så ser vi hur det brinner i ett av hjulen på släpvagnen och försöker tuta för att påkalla uppmärksamhet hos föraren. Vänder därefter på första bästa plats för att se om lastbilen har fått stopp eller om vi i värsta fall behöver jaga ikapp den.

Strax bortom just OK Q8 där så hade den till slut stannat med viss fortsatt rökutveckling. Eftersom jag sedan säkert 10 år tillbaka har en liten brandsläckare liggandes med i bilen så utrustade jag mig med just denna och tog mig min lilla löptur längs med vägen från min utvalda parkeringsplats. Detta råkade ju som synes nedan även min GoPro fånga på bild eftersom den satt monterad i frontrutan för att kunna fånga en time-lapse på den lilla turen.

På väg mot branden

Lastbilsföraren hade vid det här laget hunnit med att tömma en av sina egna brandsläckare plus att en anslutande bussförare även han tagit med sig en släckare. Min lilla gjorde kanske inte värst mycket skillnad som så, men efter att ha plundrat fler anslutande lastbilar på ytterligare brandsläckare så lyckades vi åtminstone med att hålla branden någorlunda under kontroll i väntan på räddningstjänsten som tacksamt dök upp relativt omgående.

Lastbilsbrand

När grabbarna och tjejen med stora slangarna dök upp så var släckningen rätt så fort avklarad och bortsett från ett visst behov av nya däck och lite sot och rökskador, så tycks släpet ha klarat sig väldigt väl under omständigheterna.

Efter att ha haft körkort ganska så många år så är detta nog första gången jag är bland de första till en olycksplats. Kan dock lova att jag nu är mer än tacksam för alla timmar man spenderat på brandutbildningar och att jag hade en brandsläckare i bilen, om än väldigt liten. Jag vill nog tro rätt säkert att den insats som lastbilsföraren, bussföraren och jag gjorde, var just det som behövdes för att branden inte skulle sprida sig vidare till resten av släpet.

Min lilla och nu tomma släckare lämnade jag efter samspråk med räddningstjänsten kvar på platsen, så skulle den tas om hand senare. Istället så tog jag och besökte närmaste lämpliga butik för att inhandla en ny och aningen större brandsläckare som nu får bo i bilen under förhoppningen om att aldrig behöva användas.

Uppdatering 2014-09-05:

Hittade av en händelse även ett litet filmklipp på DuTuben från händelsen, filmat lagom när räddningstjänsten påbörjar sin släckning.

Elevåkning – dag 218/365

Elevåkning

Nikon J1, 10mm, ISO 200, 1/250 sek vid f/3,5

Sedan igår är jag återigen ute och åker med elev som kör åt mig. Det var ett bra tag sedan sist nu, i våras någon gång, så nu är det faktiskt riktigt roligt och gôtt att ha någon som gör jobbet åt en så att säga. Allra helst när man har en duktig elev dessutom, som blir mer och mer självgående för var dag. Framför sig på bordet har man åtminstone tjänstesurfplattan, så att man kan hålla ett vakande öga på hur man ligger till och dessutom roa sig med att spionera på alla andra tåg runt en.

För övrigt är det rätt fascinerande, att detta endast är den andra bilden på hela året som jag tar med min Nikon J1, som trots allt åker omkring med mig i jobbväskan varenda dag som jag tjänstgör. På något sätt känns den inte alls lika lockande att bruka som exempelvis min Fujifilm X-E1, som jag i tid och otid OCKSÅ släpar med mig land och rike runt. Kanske borde man se detta som en god anledning att pensionera J1an och se sig om efter andra alternativ till att dokumentera lokförarvardagen?

Om inte annat, så skulle säkerligen sonen bli rätt nöjd om han fick möjlighet att leka med J1an istället…

Sida 1 av 13

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén