ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Etikett: sydspets

Tålamodsprovet

Ibland har man tur, som exempelvis att den outhärdligt långa väntan på att min kära Diana skall sluta jobba för dagen kompenseras utav en strålande solnedgång vid Hammarö sydspets sådär.

Vad jag gjorde där? Givetvis sattes leksakerna från igår på ordentligt test tillsammans med Frank.

Solnedgång vid Hammarö sydspets

Solnedgång vid Hammarö sydspets

Jag kan gott och väl konstatera att det finns viss utmaning i att ändra sina exponeringar i minuter räknat snarare än delar utav en sekund. Typ ganska enorm skillnad. Allra helst med tanke på att kamerans egna ljusmätare är tämligen värdelös i att räkna ut det och att jag istället får räkna lite själv och sedan köra på känsla. Det och att använda en app till iPhone med titeln Shutter Calc

Detta var som sagt endast en första expeditionsrunda för att leka loss med gråfilter. En runda som tveklöst gav mersmak!

Dessutom vill jag även flika in att det var ruskigt vackert där på plats och att det i slutänden var förbannat kallt. Bättre kläder nästa gång. Eller bra kläder kanske till att börja med. Utöver detta så var tveklöst ficklampan en av mina bättre idéer idag…

Sydspetssöndag

Det gäller att passa på nu när sommaren faktiskt erbjuds, allra helst med tanke på att vi knappast varit bortskämda med fint och varmt väder såhär långt. Därmed var det ett utmärkt tillfälle att packa ihop en fikakorg och familjen för en tur till det ständigt återkommande Hammarö Sydspets, denna underbara oas vid vänerhavets kant.

Farfar vid ratten

Farfar vid ratten

Vindskyddet med stort V

Vindskyddet med stort V…

Diana njuter

Diana njuter utav utsikten ut över vänerhavet

På låg nivå

På låg nivå bland växter och klippor

Fikadags

Fikadags med kaffe och rulltårta, typ.

Badsugna?

Badsugna delar av familjen?

Farfar och Kaspian

Farfar och Kaspian var de mest modiga i det friska vattnet

Utsikt

Utsikt västerut

På span över klipporna

Diana spanar ut över klipporna

Fyrtornet

Fyrtornet vid Hammarö Sydspets

Son och sambo

Son och sambo i samspråk

När man saknar orden

De som känner mig väl vet att det är sällan det saknas ord, snarare så är väl den totala motsatsen mer det som stämmer in på mig. Men den senaste tiden så är inte riktigt fallet just så, åtminstone inte i vissa situationer. Jag har nämligen någon i mitt liv som gör mig alldeles mållös, någon som helt får mig att sakna orden till att beskriva allt jag känner, får mig att tappa grepp om tid och rum, någon som får mig att önska att tiden ibland står still och andra gånger, inte kan gå fort nog.

Eldstad vid sydspetsen

Det finns så mycket som jag skulle vilja säga, så många känslor jag skulle vilja sätta ord på, så mycket som jag inte alls på något sätt och vis lyckas sätta ord på. Jag är nog fortfarande ganska chockad över hur bra hon får mig att må, hur otroligt naturligt och självklart är och har varit sedan den där dagen, dagen då vi båda plötsligt befann oss på rätt ställe i livet för att det bara skulle säga just klick.

Efter ett 2013 som var minst sagt likt en monumental berg- och dalbana av känslomässiga kast, ett 2014 som jag i efterhand inser hur oerhört destruktivt det varit på många sätt och vis, så mår jag nu bättre än jag gjort på många år. En helt fantastisk känsla av inre frid, total lycka och med stora förväntningar på vad framtiden har att föra med sig. Till och med så pass att min tidigare mindre (kraftiga) åldersnoja inte längre spelar någon roll, för med rätt person vid sin sida, så spelar det ingen roll att man blir äldre, man ser närmast fram emot det..!

Det här året har börjat bättre än jag någonsin kunde föreställa mig och jag njuter till fullo av att vara just mållös, att sakna ord till att beskriva hur oerhört mycket jag tycker om den här personen som får mig att känna så, mitt livs saknade pusselbit!

Stjärnhimmel – dag 347/365

Stjärnhimmel

Canon EOS 6D, 35mm, ISO 4000, 8,0 sek vid f/2,0

För andra gången den här veckan är jag högt upp bland ISO-talen och härjar. Nu som då av ett mycket gott syfte om än inte riktigt samma syfte då. Ikväll vankades det stjärnhimmel och utlovade stjärnfall, eller meteoritfall då. Som av en händelse så kom geminiderna på besök med kulmen i morgon kväll. I morgon kväll är jag dock inte riktigt fri nog för att ge mig ut på behörigt avstånd från stadens ljus, så det fick bli en sväng idag istället.

Jag är nu visserligen inte 100% säker på att det avbildade strecket på bilden ovan faktiskt är en meteorit, men jag tänker om inte annat låtsas som det. Om inte annat så fick jag med egna ögon se fler meteoritfall än vad jag någonsin gjort tidigare samlat. En mycket läcker och mäktig upplevelse kan jag lova!

Något som om inte annat är mäktigt bara i sig, är att befinna sig sådär långt ute i mörkret med hela stjärnhimlen klart synlig ovanför en. Man känner sig inte så lite liten då. Idag blev det dock bara lite mer än en timme innan kroppen började låta hälsa att den kände sig alltför frusen för att fortsätta.

Däremot så kan jag lova att det kommer bli fler gånger. Tveklöst! Gärna med sällskap dessutom, så att det kanske känns en smula mindre kusligt där ute.

Och om tomten läser detta, så kan han väl vara så bussig att han råkar lägga en Zeiss Distagon T* 2,8/15mm under min icke-existerande gran till framtida utflykter. I gengäld så kan jag lova att åtminstone försöka vara snäll ibland..?

God morgon solen! – dag 102/365

God morgon solen!

Canon EOS 6D, 300mm, ISO 100, 1/250 sek vid f/8,0

Klockan är ganska exakt 06:06 på morgonen när solen först tittar fram över siluetten av Kråkhallsudden på Hammarö. Det börjar bli kallt som satan och såväl mössa som vantar är påtagna sedan en stund tillbaka. Själv har jag varit uppe sedan 04:30 när väckarklockan ringde och har sedan dess hunnit koka kaffe, ta med allt vad utrustning heter ner till bilen och kört ut till Hammarö Sydspets, så långt det går då, följt av en uppfriskande promenad genom en mörk skog innan jag hittade mig en lämplig plats att ställa upp kamera och stativ på.

Men vem kan ens bemöda sig med att tänka negativt om varken tidig morgon, låga temperaturer eller mörka och leriga stigar, när man efter ett antal dagars planering och förhoppning möts av närmast perfekta förutsättningar!? Platsen jag valde kunde knappast varit bättre med tanke på var solen gick upp idag, vädret sammarbetade tillräckligt länge och det kunde faktiskt varit kallare!

Det var så ruskigt värt att gå upp mitt i natten för att få beskåda soluppgången och hur den nya dagen vaknar till liv, värt det redan innan ens första bilden var tagen!

Min plats

Några tips från coachen då, om någon känner för att prova på dumheterna i att gå upp mitt i natten sådär.

  • Varma och tåliga kläder! Seriöst, det blir fan inte varmt när solen går upp, allra helst inte såhär års! Vantar, mössa, tjocktröja, jacka! Borde även haft långkallingar och/eller sittunderlag med idag för att bespara de ädlare delarna viss tortyr.
  • Varm dryck! Tro mig, en termos kaffe visste exakt vart den satt där mellan väntan och bilder. Om inte annat så endast för att fördriva tiden. Vad ni väljer att fylla termosen med, det är upp till er.
  • Stadigt stativ! Bara för att man ska fotografera solen innebär det inte per automatik bra slutartider, inte förrens solen hittat en bit ovanför horisonten åtminstone. Ha stativet nära till hands och alla eventuella fästen monterade och klara för användning.
  • Kunskap om utrustningen! En solklar fördel om man vet exakt hur kamera och alla dess menyer fungerar innan man ger sig ut. Med vantar på och en soluppgång som förändras varenda sekund vill man inte gärna slösa tid på att leta bland kamerans inställningar för att få till saker och ting rätt. Läge att i förväg kolla även att batteriet är laddat och på plats i kameran tillsammans med ett fungerande minneskort. Sådär lagom surt att befinna sig ute i ingenstans med ett enormt vackert motiv utan att ha koll på allt detta.
  • Koll på platsen! Se till att veta vart du ska, hur du ska ta dig dit och en bra känsla om hur det ser ut runt omkring. Läge att göra viss research i förväg alltså, gärna i dagsljus.
  • Ficklampa! För av någon anledning blir det ruskigt mörkt i skogen under de timmarna solen inte är ovanför horisonten? Vem kunde tro det…
  • Självdisciplin! Den spontana känslan när klockan ringer långt innan det är ljust ute är ju knappast att studsa ut ur sängen och ge sig av i natten. Man måste kunna tvinga sig själv upp. Antingen det eller att inte gå och lägga sig alls på natten då.
  • Bra kontakter med moder natur! Räcker inte med att kolla väderleksrapporterna bara en gång, några dagar i förväg. Det är läge att hålla ett öga på hur det förändras, be några stilla böner till vädergudarna och ha en ruskig bonntur för att man ska få vad man vill. Idag exempelvis, gick solen i moln bara dryga timmen efter den gick upp!

Är det värt det då? Lätt! Så sjukt jävla lätt värt förberedelser, tidig uppstigning, leriga promenader. Alla dagar i veckan!

Sydspetsen – dag 89/365

Skogsstig

Canon EOS 6D, 135mm, ISO 400, 1/800 sek vid f/2,0

Ännu en ledig dag med strålande solsken och varma temperaturer. Vad kan då vara bättre än att ge sig av ut till en av traktens absolut bästa pärlor, Hammarö Sydspets. En plats jag besökt och bloggat om vid ett antal tillfällen hittills!

Idag fick Canonen och 135L medfölja till skogen, för jag hade en klar tanke redan från start, motljus och bokeh! Eller ja, bakgrundsoskärpa på svenska då, minus muppigheten. Så i takt med att sonen i sällskap med hans farmor & farfar utforskade och letade efter en lämplig plats för fika så tog jag små pauser här och var på väg genom skogen för att finna mina bilder. Bilden ovan blev faktiskt från promenaden åter mot bilen igen och är en av ett antal som nu finns sparade på hårddisken!

Allt som allt var det en underbar dag i solskenet och jag undrar jag om inte solen har bitit en smula även idag! Åtminstone känns det som så på kinderna just i detta nuet.

Ikväll vankas det sovdags ganska tidigt då nästa vecka inleds på finaste vis, med två turer i rad som börjar redan klockan 05:13. Detta är tidigt nog redan som det är och kommer knappast kännas bättre efter att vi nu natten som gick även vred fram klockan en timme…

På nattliga äventyr

Sedan ett antal månader tillbaka har jag i min kameraväska ett ordentligt vidvinkligt objektiv, ett Samyang MF 14mm f/2.8 som jag ärligt talat inte riktigt hade någon direkt plan för när det köptes, annat än att jag helt enkelt ville ha ett riktigt vidvinkligt objektiv då.

Av denna anledning, eller mer brist på anledning kanske, så har jag inte riktigt använt det nämnvärt ofta, annat än för att testa det som sådant. Men igår, i samband med ett besök på Dayviews så uppstod plötsligt en tanke. Det visade sig nämligen att en av de fotografer jag följer via den sidan hade köpt sig just ett sådant, och planerade för nattligt fotograferande just igår kväll, under förutsättning att vädret skulle tillåta då.

Tanken föddes att ge sig på samma typ av äventyr själv, ge sig ut i mörkret med kamera, stativ och en idé! Efter en snabb koll på vädret för att se om det var värt att fortsätta fundera och planera, så kunde det konstateras att utsikten för klart väder till natten fanns där! Platsen jag valde var en vi besökt vid ett antal tillfällen tidigare, Hammarö Sydspets, som bjuder på en oändlig vy av Vänern och garanterat fri från stadens belysning.

Framåt 22-tiden på kvällen, efter att ha konstaterat att vädret fortsatt verkade lovande, så tog jag och fru Ewenson plats i bilen och lämnade stadens ljus bakom oss. Bilturen kan dessbättre ske nästan hela vägen ut till sydspetsen, endast en ganska rimlig bit till fots återstår där vägen tar slut. Beväpnade med varsin ficklampa traskade vi ut i den mörka skogen för att hitta en första plats att prova lyckan på.

Natt på Hammarö Sydspets

Vid ett fågelskådningstorn på vägen ut monterades stativ och kamera upp för lite trevande försök att hitta motiv som lämpliga inställningar för att få bra bilder. Just denna kväll bjöd på tämligen starkt månsken, vilket är både till för och nackdel för det nattliga äventyret.

Efter en stund fortsatte vi promenaden ut mot Skage fyr och den allra yttersta stranden med hela Vänern som utsikt. Redan när vi gick genom skogen kunde vi höra att moder natur visade upp sin styrka på ett imponerande sätt, vågornas dån var oväntat högt trots att vi inte ens nått stranden än!

Väl framme på klipporna möttes vi av ett otroligt vackert och starkt månsken, en kraftig vind och fascinerande vågor som slog in mot stranden. Packade åter upp kameran och gjorde mitt bästa för att motverka vindens effekt på den under de längre slutartider som skulle komma att krävas. Fördelen med det vidvinkeln är dock att det är tämligen förlåtande mot mindre skak!

Under tiden jag ägnade mig åt att prova mig fram bland slutartider, bländarvärden och ISO-tal smög min kära fru iväg en bit bort, för att passa på att meditera i månskenet. Detta kunde jag givetvis inte motstå att försöka dokumentera, och väl överröstad av vågornas dån kunde jag smyga intill och montera upp kameran för nedanstående bild.

Meditation i månskenet

Det var stundvis nästan svårt att helt fokusera på fotograferandet då den mäktiga naturupplevelsen i sig tog fokus över allt annat.

Att stå där, mitt i natten, relativt långt bort från civilisationen, omgiven av mörk skog som endast blir upplyst av månens varma sken samtidigt som vinden viner och vågorna slår hårt in över klipporna var inget annat än rent magiskt, en sjukt stor upplevelse som är svår att beskriva med ord!

Jag är och förblir så oerhört nöjd över att jag tog mig till att faktiskt åka ut igår kväll, trots att månen enligt påstående skulle göra det svårfotograferat, att det vore bättre att vänta. Denna typ av “råd” faller lite in om det jag bloggat tidigare, när de tekniska detaljerna runt bilden blir viktigare än motivet, att inställning si och så skulle gjort allt så mycket bättre.

För min del är alla bilder man tar långt mycket bättre, än alla de man kunde tagit, av den enkla anledningen att de bilder man tar, faktiskt existerar. Alla tillfällen man fångar går att lära sig av, för att göra än bättre, eller än mer annorlunda nästa gång. Ett bra exempel på detta är min ständiga väntan på att få ett lämpligt nattligt åskväder att fotografera, en väntan som pågått i många år nu, utan att rätt tillfälle dykt upp. Nu är snart ännu en åsksäsong över och ingen chans har getts, väntan går vidare…

Det lär helt klart bli fler tillfällen att ge sig ut i nattens mörker med stativ och kamera, riktad uppåt himlens mysterier, utan tvekan och tvivel! Tills nästa gång har vi dessutom lärt oss en sak, vi måste köpa oss bättre och mer tillförlitliga ficklampor!

För den som vill se fler bilder från den gångna nattens utflykt, så finns de att beskåda på min Flickr-sida!

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén