ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Etikett: strul Sida 2 av 7

Uppförsbacke

Uppdraget var enkelt, sista dagen före semestern bestod av den kortaste turen i hela turlistan, allt som skulle göras var att klargöra en X2a, köra den från Arvika till Karlstad, kliva av, gå hem, ha semester!

Dessutom har jag haft just den här turen tämligen ofta sedan jag började i Karlstad, klargöra en X2a går ju som smort, även om det tar viss tid, inget är direkt ovant, de brukar alltid hoppa igång så snäll så efter nattens vila i Arvika, något jag tvunget skulle påpeka för kollegan under gårdagens passåkning dessutom.

Just därför skulle det inte riktigt bli så den här gången, inte alls faktiskt. Faktum är att jag nog aldrig varit så nära ord som “hjälplok” förut, ord som bärgning yttrades, hemresa med annat tåg bestämdes, nederlaget var nära!

Morgonen började som vanligt, upp 04.00 efter ovanligt många timmars sömn, på med kläder, ut till tågsättet, lämpade av väskan i drivenhetens förarhytt, gick mitt varv runt tågsättet och kopplade från stationär tågvärme. Upp i drivenheten igen, gick mitt varv på insidan och började dra igång allt så smått, aktiverade upp hytten och verifierade att rätt antal vagnar var med och igenkända enligt listan.

Allt gick precis enligt plan, tryckte på knappen för att få upp strömavtagaren och till huvudbrytaren, en tämligen obligatorisk del i att få ström till fordonet, och till en början verkade det gå som smort, strömavtagaren for upp och spänning fanns i tråden, men, vänta nu, brytaren slår inte till!?

Nåväl, bara att testa igen, trycka på knappen för att slå ifrån huvudbrytare och ta ner strömavtagaren igen, prova trycka upp den igen, utan bättring på resultatet. Aj då…

Ta ner igen, avaktivera hytten, bryta batterispänningen, bryta batterifrånskiljaren, döda tågsättet helt för att försöka få den att glömma eventuellt spök i datorerna, börja om från början!

Nytt försök, slå igång allt sakta men säkert, samma resultat, huvudbrytaren går INTE till, inte ens med en sund dos tålamod. Allt ser normalt ut, normala indikeringar, normala ljud, hjälpkompressorn går som den ska, inga luftläckor, alla vred och spakar ligger i normala lägen, men nej, hon vill inte!

Felsökning när klockan är runt 04.45-05.00 på morgonen är inte alltid så lätt som det kan verka, därför var det dags att ringa och väcka driftstöd, se om det fanns några tips och förslag från coachen om vad som kunde tänkas vara fel. Passade även på att kika igenom handboken för fordonet, men eftersom inget felmeddelande fanns att tillgå var det lättare sagt än gjort.

Så gott det gick försökte vi slå kloka huvuden ihop, några fler moment provades, rent våld brukades, inget hjälpte, envist så vägrade fordonet att utföra en av de absolut mest nödvändiga punkterna i att få liv i ett eldrivet tåg, att slå till huvudbrytaren som låter spänningen komma in från kontaktledningen via strömavtagaren – huvudbrytaren till transformatorn och så vidare till allt annat nödvändigt.

Tyvärr finns det ingen annan tid som går så fort som när man felsöker, allra helst inte när man felsöker utan vidare resultat. Snart nog var klockan närmare 5.20 på morgonen, dryga halvtimmen kvar till avgångstid från Arvika, dags att meddela ombordpersonal och DLC Hallsberg om besvären, dags att börja se över alternativa lösningar!

Tillsammans med ombordpersonalen så kom även passåkande förare som blev lika ställd över problematiken som infann sig, denna typen av fel hör inte alls till vanligheterna, och därmed är inte heller vanan eller tidigare erfarenheter nämnvärt stora. Fortsatta försök att starta om fordonet gjordes, samtliga med samma nedslående resultat. Till slut blev det så illa tvunget att åter koppla fordonet till stationär värme för att få batteriladdning igen.

Bussar beställdes, resenärer hänvisades till andra tåg, mitt tåg blev inställt, ombordpersonal och passåkande förare lämnade Arvika för att göra en bättre insats längre fram längs linjen, kvar i Arvika blev jag och X2 2022, fortsatt oense om dagens mål.

Vid det här laget var det mer eller mindre helt konstaterat att det var kört, den skulle inte starta, det fanns inte mycket mer att göra. Började istället se över vilket tåg som kunde vara lämpligt att ta för att komma hem till Karlstad, starten av min semester hägrade!

Strax innan jag skulle låsa om mig och lämna tågsättet så provade jag återigen, en sista gång att starta upp allt med tågsättet kopplat till stationär värme, för tredje eller fjärde gången i ordningen. Drog igång allt, ställde ännu en gång huvudkompressorn i TILL-läget utan resultat och gav mig något moloket bort mot bistron för att hitta något frukost-liknande.

Plockade på mig en skvätt kaffe, tog lite vatten med mig och gick bort mot förarhytten igen, märkte på vägen att nog fan bullrade det allt mer än nyss, när jag gick därifrån!?

Väl framme vid drivenheten kunde jag kallt konstatera att nu minsann gick kompressorn helt som den skulle, allt levde, tåget fick spänning från kontaktledningen och allt var frid och fröjd i förarhytten!?

Fråga mig inte vad som hände, vad som fick den att plötsligt börja leva igen, men något hjälpte, plötsligt hade den tjurat klart, lite mer än 1 timme efter ordinarie avgångstid. Något misstroget och misstänksamt meddelade jag driftstöd att det för stunden inte fanns något behov av bogsering utan att jag istället skulle se om maskineriet fortsatte fungera enligt plan, gjorde en light-klargöring för att kunna köra tågsättet utan resenärer, kopplade bort stationär värme och bytte under viss nervositet förarhytt till den som skulle vara i min tänkta färdriktning.

Allt fungerade, precis som det skulle, precis som om inget hade hänt.

Till slut, kl 07.46 kunde jag lämna Arvika tillsammans med min X2a, nästan exakt två timmar efter ordinarie tid, nästan exakt en timme efter min ordinarie sluttid för dagen. Sisådär 37 minuter senare rullade jag in på spår 2 i Karlstad, lämnade över till vår reserv på åkstationen och kunde äntligen gå hem, gå på semester, avnjuta två veckor ledigt!

Denna morgon kom jag närmare ordet “hjälplok” än jag någonsin tidigare gjort, ännu en gång kunde jag undvika det strax efter att hoppet i stort sett helt tagit slut, tåget må ha blivit inställt, bussersatt, övertid gjordes på semestern, men jag är ändå rätt nöjd över att än en gång fått igång ett extremt trilskandes tågsätt, ett viss mått av stolthet finns ändå där!

Frågan är, hur länge till kan man klara sig utan att behöva krypa till korset, när blir det dags för första hjälploksbegäran? Förhoppningsvis dröjer det länge till…

Stunder man minns

Ibland är man verkligen lyckligt lottad där man sitter i lokförarstolen, igår kväll var en sådan stund som trots sin lite tråkiga omständighet ändå gav en otroligt vacker naturupplevelse!

Av en för mig ännu smått oklar anledning var det i vart fall stopp i trafiken mellan Stockholm C och Uppsala, ett större elfel som uppstod precis när det tågsätt vi skulle ha för gårdagens hemresa med 647 anlänt till Uppsala. Detta gjorde ju därmed att vår avgång som sin goda marginal till trots blev uppskjuten, och uppskjuten, och lite mer uppskjuten allt eftersom ingen prognos kom på trafikstarten.

Till slut fick det bli så att vi fick ta ett annat tågsätt som kom från Karlstad istället, vilket då gjorde att vi fick en X2 istället för loktåg och åtminstone en teoretisk chans att köra in tid.

Kom iväg från Stockholm drygt 1 timme och 25 minuter sent och körde så gott jag kunde till Katrineholm där vi hade hunnit med att köra ikapp drygt 15 minuter av förseningen.

Och det var här i Katrineholm som gårdagens naturupplevelse inföll, för över Katrineholm låg ett tämligen ordentligt åskväder som blixtrade på, samtidigt som det låg lätt dimma över marken och solnedgångens strålar lyste mellan molnbasen och marken!

Varför jag inte fann mig i att ta fram kameran förstår jag dock inte riktigt, men jag ansåg mig väl ha tillräckligt att göra i att bara se och njuta av det så gott det gick samtidigt som jag försökte parera mot den halka som uppstod i regnet.

Det är dock ändå sådana här stunder man verkligen minns, den vackra natur man ständigt får se från loket, ovärderligt helt enkelt!

Till Karlstad kom vi till slut drygt 1 timme och 10 minuter efter tidtabell, trots snabbare fordon var det inte mycket mer att göra när andra tåg som var mer rättidiga var i vägen…

En liten omväg

Igår var det tågkörardag igen, en inte alltför vanlig dag på senare tid, allra helst inte på linjen mot Göteborg som jag inte besökt på en månad eller sådär! Detta råkar ju även vara en rätt trivsam liten sträcka att köra på, tämligen avslappnat och bra med en ordentlig rast i Göteborg innan man spakar hemåt igen.

Färden ner till Göteborg flöt på alldeles utmärkt, njöt av det soliga och fina vädret som Värmland bjöd på, strax före Mellerud åkte vi igenom den första ordentliga regnskuren som lämpligt nog upphörde strax före plattformen och därmed inte förhindrade den obligatoriska kaffeleveransen.

Ankom Göteborg i rätt tid, avnjöt lite promenad i det kylslagna vädret och därefter god matlåda med flintasteksrester, något som faktiskt fungerade riktigt bra även uppvärmd!

Tågsättet för hemresan ankom i rätt tid och jag tog plats i mitt lilla lok och förberedde mig inför färden norrut igen. Strax innan avgångstid fick jag veta att vi skulle invänta ett något sent anslutande tåg, men vi fick vänta max 5 minuter hette det. Inga problem i sig, 5 minuter kör man ikapp utan större besvär på den banan.

Problemet när det anslutande tåget ankom till spåret bredvid vårt var dock ett annat, tågsättet var nämligen en aning för långt för sitt spår, vilket gjorde att vår avgång blockerades helt och hållet istället, inga 5 minuter här heller.

Göteborg C med för långt tåg 107 på spåret intill

Efter lite kvick växling kunde dock tillräckligt många vagnar från det ankommande tåget släpas bort och lämna fritt för såväl köande ankommande som avgående tåg, däribland oss. Till slut blev vi då dryga 15 minuter sena från Göteborg, vilket ger lite mer att bita i, men ändå ingen katastrofal försening.

Flöt på fint med effektiva uppehåll i Trollhättan och Öxnered och istället för det ordinarie tågmötet i Brålanda blev det istället stopp i Frändefors. Mötande tåg rullade förbi och vi gjorde oss redo för att fortsätta jaga ikapp förseningen norröver när telefonen ringde istället.

På andra änden var det DLC Göteborg som meddelade att ett godståg hade kört förbi en signal i stopp och dessutom kört sönder en växel i samma veva, stod därmed en aning i vägen sådär uppe i Erikstad strax söder som Mellerud, vårt nästa uppehåll. Vi var båda tämligen överens om att det var kort sagt kört, det här kommer ta tid!

Istället för att jaga tid var det bara att ställa in sig på en rundgång med lok och att återvända till plattform i Öxnered för att underlätta kvällens fortsatta färd, ska man bussersätta gör man det betydligt lättare vid plattform än i naturen, något som alla inblandade parter dessbättre instämde med!

Skymning i Frändefors

Sagt och gjort, hängde av loket, växlade runt mig till andra sidan, hängde på och bromsprovade hela rubbet i väntan på att få ett nytt tågnummer att köra på tillbaka till Öxnered, en stundvis negativ del med järnvägen är all byrokrati som gör att det ibland kan ta en onödigt lång stund för att göra något som i teorin är väldigt enkelt.

Eftersom det även blivit bestämt att jag skulle ta med mig hela tågsättet på en sightseeing runt Vänern för att allt skulle vara på plats i Karlstad tills morgonen efter, så gjorde jag även tillräckliga efterforskningar för att kunna köra den nya rutten som efter Öxnered skulle ta oss via Herrljunga och Laxå till Karlstad.

Strax innan vi rullade in i Öxnered kom dock beskedet att det var svårt att få tag på bussar, endast en endaste buss med chaufför gick det tydligen att hitta denna kväll, vilket då skapade en hel del problem eftersom en buss inte riktigt kan ersätta ett välbokat tåg!

Ny plan fick istället bli att de som skulle till mellanliggande stationer fick åka med bussen, och de som skulle hela vägen till Karlstad skulle få åka med tåget på sightseeing i västsverige.

Väl framme i Öxnered blev det ännu en rundgång för att kunna få loket i rätt ände inför färden mot Herrljunga. Därefter blev det lite backande med hela tågsättet för att kunna komma in på rätt spår och svänga till höger, ut mot nya äventyr!

Det var rätt intressant körning i sig måste jag säga, skarvspår och endast 50 km/h tillåtet för vårt loktåg en lång bit av färden, inte riktigt de förutsättningarna man är van att jobba med. Ett solklart tecken på hur nerprioriterade vi var kom i Vänersborg, när till och med båttrafiken hade företräde framför oss.

När vi så småningom kom till Herrljunga var klockan bara en hårsmån före midnatt och det var ännu en gång tid för rundgång, eftersom loket nu åter en gång var i fel ände i förhållande till den tänkta färdriktningen.

Efter rundgång, toalettbesök och hämtning av helt egen kaffetermos med tillhörande snacks så gav vi oss iväg norrut längs med västra stambanan för att på denna väg försöka ta oss till Karlstad. Dessbättre så var detta även sista rundgången som skulle klaras av för kvällen, eftersom Laxå erbjuder triangelspår med möjlighet att ta sig till Värmland från alla håll och kanter.

Efter några tåg före och ett eller annat spontant tågmöte så kunde vi till slut rulla in på Karlstad C kl 02.29, viss skillnad mot ordinarie tiden 22.00 men ändå, det blev tåg hela vägen även om det nu var med en omväg på 15 mil eller så!

Släppte av alla trötta och slitna resenärer, plockade ihop allt och växlade undan tågsättet så fort allt annat var klart, ställde av, skickade upp väskan på kontoret och delade sedan taxi hem med kollegan från kiosken ombord. Landade till slut i sängen omkring 03.30, en aning sliten efter en lång dag! Dessbättre (?) så var reparationerna av den sönderkörda växeln inte klara tidigare än vid 05-tiden på morgonen, så allt slit var åtminstone inte i onödan!

I morgon har jag samma tur och samma tåg igen, jag hoppas dock på en aning mer strulfri tågföring med mindre omvägar och mer rättidighet…

Efter en lång vecka..!

Vissa veckor känns en aning längre än vad andra gör, något som dessutom får en att helt tappa kollen över vad det är för en veckodag till att börja med, denna veckan var solklart en sådan!

Egentligen har väl min vecka pågått sedan lördag förra helgen, när min arbetshelg tog vid på morgonkvisten, en i stort sett problemfri dag efter en aning spänningslös början gav i vart fall vad man kallar för en mjukstart!

Söndagen bjöd på vad man i teorin kallar för lättarbetad tur, köra till Stockholm, lägga sig på Chateau Lunden för natten, köra hem på måndagens tidiga morgon. Vad kan gå fel..?

Vi gick förvisso en aning sent från Karlstad efter ett retligt dörrfel precis vid avgångstid, och tiden som försvann var en aning svårfångad, men inte ohanterlig. Dessvärre så beslöt sig kontaktledningen i Gnesta att fallera vilket innebar trafikstopp mellan Katrineholm och Södertälje i väntan på prognos.

Katrineholm i solnedgången från spår 3

Katrineholm i solnedgången från spår 3

Väl framme i Katrineholm blev det en stunds väntan i sällskap med ett stycke snabbtåg från Malmö samt ett från Göteborg, allt medan alternativa sträckor för omledning övervägdes. Till slut blev dock beslutet enligt önskemål från DLC Norrköping att INTE omleda vårt loktåg över Eskilstuna där kollegorna på snabbtågen skulle köra, utan vi skulle först köra vidare till Flen för bussersättning mot Södertälje/Stockholm C.

Vi lyckades dock avstyra denna första plan, och istället få bussarna skickade direkt till Katrineholm, eftersom det gav några ytterligare valmöjligheter för att kunna fixa och dona med tågsättet om så skulle krävas, istället för att stå i ett öde Flen i okänd tid.

Sagt och gjort, bussarna beställdes och anlände, våra resenärer flyttades över och begav sig mot Stockholm tillsammans med mina kollegor ombord. Kvar blev jag, ett lok och 6 st vagnar i väntan på bättre tider.

En ganska lång väntan blev det dessutom, vi ankom Katrineholm 17.21 och kunde rulla vidare med ett tomt tågsätt mot Hagalund först vid 21.25, 251 minuter efter tidtabell..! Innan ankomsten i Stockholm hann vi dessutom med att spendera drygt 40 minuter i Stjärnhov i väntan på att reparation och förflyttning av hinder skulle klaras av, och till slut rullade vi in i Stockholm 295 minuter efter ordinarie ankomst.

Denna milda, marginella försening innebar dock en annan sak, att min hemresa dagen därpå fick planeras om, nattvilan räckte varken för att ta mitt ordinarie tåg vid 06.21, eller ens att kunna åka pass med nästa efterföljande tåg mot Karlstad vid 8.25 på morgonen. Istället blev det hemresa först vid 10.21, en viss skillnad..!

Däremot var inte arbetsveckan över som så, istället väntade tre dagar i skolbänken på mig, komplett med tidig morgon på tisdagen för att hinna iväg till Stockholm! På schemat stod utbildning i “Utredning av olycks- och orsaksförlopp”, en mycket intressant och efterlängtad utbildning!

Efter två intensiva dagar med teori och en dag med en komprimerad utredning av en fiktiv händelse så kan jag då alltså även titulera mig Utredare utöver Lokförare och Kamratstödjare, en något läskig men samtidigt oerhört intressant arbetsuppgift som väntar mig!

Jag ser med viss ton av skräckblandad förtjusning fram emot mitt första uppdrag som utredare, för även om jag mest kommer att utreda mindre händelser så är ju alla utredningar viktiga för att kunna bibehålla och förbättra den höga säkerhet som råder inom järnvägen!

Men först av allt, så skall jag njuta av denna lediga helg som till slut inföll, och som dessutom blev på hela tre dagar i och med att den lediga dag jag egentligen skulle haft i tisdags, blev flyttad till igår!

Problemet med detta är dock att jag är fullständigt vilse i vad det är för veckodag idag, på något sätt vet jag att det är lördag, men jag tror ändå inte helt på det..!?

Kanske blir bättre om jag tar tag i den där frukosten som jag borde ätit för länge sedan..?

Lättarbetat

Jag har sagt det förut, jag lär säga det igen, men att köra tåg på lördagar är faktiskt riktigt trivsamt! Främst då det på lördagar är en mer rimlig nivå av trafik som företas på vår något slitna infrastruktur, vilket innebär att antalet tågmöten som kan förstöra dagen minskas rätt radikalt!

Idag var då som kanske misstänks en lördag av jobb, en tämligen lättarbetad lördag med det dessutom! Vaknade till liv i Hagalund vid 6.45 på morgonen, dvs sovmorgon för att vara järnvägen, fixade frukost och nya order och begav mig ut till tåget, som endast skulle köras hem till Karlstad innan det var dags för hemgång!

Nu var ju loket på lite bråkigt humör till att börja med, grinigt över att det tydligen blivit spänningslös kontaktledning lite kort. Efter lite handpåläggning inne i maskinrummet, lite klappar och smek av små dvärgbrytare så hoppade hon dock igång igen och vi kunde lämna endast någon minut sent från Hagalund.

Hann med mig att få en kopp kaffe från Norra bantorget innan vi fortsatte söderut och framförallt, västerut mot kära solstaden. Tydligen har just detta tåget, tåg 51 begåvats med en väldigt trivsam körplan, åtminstone till helgerna, för i Södertälje var vi 3 minuter före tiden, i Katrineholm hela 8 minuter tidig och så fortsatte det, hela vägen hem, mellan 1 – 4 minuter före tiden överallt!

Riktigt skönt att ha en sådan dag, allra helst när solen visar allt mer av sig ju längre västerut man kom, för att så småningom välkomna mig till ett väldigt soligt och fint Karlstad!

I morgon fortsätter jobbhelgen, vi tar oss en Stockholm t&r på detta för att göra det hela komplett, och hoppas givetvis på lika smärtfritt jobb även i morgon!

Hur skall detta sluta..?

Som de flesta läsare kanske märkt har jag ett visst intresse i allt som har med mobiltelefoner att göra, eller mer specifikt då smarta mobiler! Under årens lopp har det passerat en och annan telefon kanske, nu senast när jag bytte från iPhone 4 till Nokia Lumia 800.

Nu var ju detta ett byte jag var väldigt nöjd med, Lumia 800 är en väldigt väldigt trevlig telefon och Windows Phone är högst trivsamt att jobba med! Dessvärre så gick ju min Lumia 800 och bara spontant dog sådär, stängde av den en dag i förra veckan och därefter vägrade den att starta, ett så kallat stort jävla problem!

Dessutom hade jag då vid det laget lovat bort min iPhone till en kollega som var i behov av en ny, vilket gjorde att jag hade tämligen begränsad tid med den som reserv, det gick fram tills idag helt enkelt..!

Inte heller hade jag någon reserv liggandes här hemma, så man kunde överleva i väntan på reparation, utan jag fick vackert knata in på Telenor-butiken här i stan där jag köpte min Lumia 800 och fråga efter en lånetelefon, för att inte bli helt okontaktbar under ospecifierad tid.

Och se bara vad jag fick..!

Lånelur

En smått antik Sony Ericsson K660i, som hävdar att den har webbläsare och sådant skoj, men jag tvivlar..! Hur ska jag, mr telefonnörd himself överleva i väntan på reparation med en sådan där antik skapelse!?

Det här kommer aldrig att sluta väl, tänk om jag vänjer mig vid att ha batteritid som sträcker sig längre än en dag i taget..?

Djuuuuuuuuuuuuuuupt andetag..!

It’s payback time..!

Som trogna läsare kanske minns så uttryckte jag mig ju en aning självsäkert här för ett tag sedan, vilket är dumt, för sådant får man lida för, förr eller senare, eller idag då för att vara mer exakt!

Dagens misär och elände började väl egentligen med att klockan ringde 04.30, det är aldrig en bra start på dagen som sådant. Det blev väl inte direkt bättre av att mitt tågsätt, som skulle vara klargjort, inte var det, när jag letat mig ut till vagnhallen.

Nåja, en förkortad och effektiv klargöring så rullade vi i vart fall ned till Norra Bantorget för att ruskigt fort lasta av gamla varor som var kvarlämnat, på med nya och sedan iväg till Stockholm C.

Trots att förseningen från början var över 20 minuter när jag lämnade Hagalund gick vi “bara” 5 minuter efter körplan från Stockholm C, dvs inte farligt alls och definitivt inte något som bör vara nämnvärt svårt att köra ikapp, i teorin i vart fall.

Nästa käpp i hjulet kom dock mellan Gnesta och Flen, då var det styrfelsdags igen, dvs reducerad dragkraft vilket är irriterande, men ingen total katastrof, en snabb omstart av maskinen i Katrineholm skulle ju ordna allt!

Sagt och gjort, allt medan resenärer klev av och på så passade jag på att starta om maskinen och ordnade för avgång igen. Precis lagom när vi börjat rulla så var det då, styrfelsdags, igen.

Förbannat..!

Eftersom jag är en aning allergisk mot att starta om tåg utan att ha en plattform i närheten, om jag nu absolut inte MÅSTE göra det då dvs, så var det bara att bita i det sura äpplet och i något segt tempo fortsätta rulla mot Hallsberg, informerade såväl DLC Hallsberg som resenärer om effekterna av denna reducerade dragkraft samt om kommande försök att åtgärda problemet.

Något försinkat ankom vi Hallsberg, ny omstart och så iväg mot Värmland igen, nu drygt 15 minuter sena..

Den här gången höll det till Laxå innan det var dags för ännu en omgång styrfel med efterföljande reducerade dragkraft.

Föreställ dig väl valda ord här…

Till slut kom vi till Degerfors och då även dagens tredje omstart, skam den som ger sig..?

Det tycks dock som att talesättet “tredje gången gillt” passade in just denna morgon, för därefter höll maskinen ihop och något tågmöte senare kunde vi till slut ramla in på Karlstad C drygt 20 minuter efter annonserad tid!

Ett efterlängtat avbyte kom för att ta över inför färden mot Stockholm, och jag dröjde kvar en stund extra för att se så de kom iväg som de skulle, om än något försenade.

Men nej…

Nu var det istället ATC-fel i andra änden av tågsättet, och hur avbytande förare än försökte så vägrade ATC-enheten att hoppa igång för återfärden mot Stockholm. Till slut kom de iväg, med körning utan ATC och därmed också med högsta tillåtna hastighet av 80 km/h fram till Laxå, där tågsättet kunde vändas och en fungerande ATC-enhet kunde komma främst i färdriktningen igen.

Så man skulle kunna säga att jag haft en aning uppförsbacke idag, och att jag fick igen rätt ordentligt för mitt lite för självsäkra uttalande nyligen. Man kan också säga att det var extra skönt att väl hemkommen, lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet en stund!

Nu ska jag inte köra tåg på en vecka eller så, nästa torsdag är väl nästa gång tror jag, så förhoppningsvis är allt glömt tills dess…

Istället pysslar vi med flytt av liten svärmor på lördag och årets fortbildning i säkerhetsföreskrifter på måndag – tisdag, blir nog bra!

En inte helt vanlig dag

Reserv stod det på schemat idag igen, den tidiga sådana denna måndagen till ära, d.v.s. 05-13, vilket ju passar alldeles ypperligt en måndag morgon, eller något sådant..!

Dagen till ära tog jag faktiskt tag i det smått fulla facket, tömde det och gick igenom sådant som läses och förstås, sådant som läses och arkiveras, sådant som inte läses utan appliceras i medhavd pärm, allt för att ge väskan lite mer vikt. I kombination av några liter kaffe så flöt detta på alldeles ypperligt, och så småningom kunde jag hamna i en bekvämare stol med mer kaffe och en hälsosam (?) dos slösurfande på paddan, lagom tidsfördriv!

Började trilla in lite sms om störningar i trafiken i dessa trakter, men det var ju lugnt för min del, problem mellan Hallsberg och Katrineholm skulle ju inte behöva få mig ut på jobb!

Och så var det inte heller, utan mig ringde de först när tåg 352 hade rullat in i Karlstad, och försökt lämna sin strömavtagare hängandes i kontaktledningen, med ett inte helt bra resultat…

Vis av erfarenhet kunde man redan här inse att min sluttid på kl 13, den var det bara att glömma! Från tidigare erfarenheter kunde jag väl närmast misstänka att detta skulle komma att dra ut på tiden riktigt ordentligt snarare, som det alltid brukar göra med specialuppdrag av denna sort.

Att jag ombads göra något så enkelt som att gå ner och “vakta” tågsättet i väntan på fortsatta beslut, var knappast något som muntrade upp direkt, men, samtidigt är det ju inte fel med några timmar övertid när väl lönebeskedet kommer heller!

Knatade ner till spår 1b iförd en inte längre helt orange varselväst, utrustad med mina superskitiga rundgångshandskar och ett par hörselproppar, redo för allt, typ! Väl framme kunde man tämligen omgående konstatera att strömavtagaren, ja, den hade ju sett sina bättre dagar…

Defekt strömavtagare på Rc6 1409

Inte blev det mycket bättre av att även den andra strömavtagaren på loket inte heller var i farbart skick, den gick att ha uppe för att försörja loket och tågsättet med ström i väntan på bättre tider, men inget utöver detta.

Lät i vart fall föraren som kört tåget gå iväg för att kunna ta sin rast i lugn och ro och satte mig för att, ja? Vakta lok? Tänk om någon skulle sno det bästa loket, Rc6 1409!?

Ringde några samtal, väntade lite, gick ett varv för att hejja på InfraNord-grabbarna som varit ute och synat av kontaktledningen mellan Kil och Karlstad i jakt på ytterligare skador, tog mig ett varv via kaffetermosen och sedan åter upp på loket. Fick tiden att gå helt enkelt.

En stund senare tittade växlingen på Green Cargo förbi med ett stycke diesellok, för att kunna dra undan vårt inte helt körbara tågsätt. Detta tyckte dock inte de nyligen ankomna elgubbarna var någon vidare lysande idé, utan vi fick vackert stå kvar i väntan på en stund med mindre trafik, så kontaktledningen kunde göras strömlös och loket oskadliggöras.

Istället hakade vi av vagnarna från loket och drog dessa till ett annat spår, så att ett reservlok som ankom från Göteborg kunde kopplas på och åtminstone köra tåg 367 i ett smått sent läge.

Kvar blev jag, och mitt lok som nu ensamt var kopplat till det diesellok som skulle dra undan det, så småningom.

Tog mig en pratstund med lokala tågklareraren här i Karlstad för att spåna på vart man bäst dumpar ett bättre begagnat Rc-lok, och enades om att även om Klarälven vore ett tillfredsställande alternativ, så kanske spår 6 skulle vara en aning mer ekonomiskt och bättre alternativ. Förmedlade tankarna med vår fordonsledning och kunde då även konstatera att det skulle få medfölja tåg 377 ner till omvårdnad i Göteborg senare på kvällen.

Gick ut till loket för att invänta elgubbarna som nu äntligen skulle få hela Karlstad C spänningslöst för att därefter kunna gå upp på lokets tak och oskadliggöra de skadade strömavtagarna.

Att oskadliggöra ett Rc-lok

Så småningom hade man då slutligen klarat av allt detta, och loket kunde äntligen flyttas till ett uppställningsspår, så att man åtminstone fick tillbaka spår 1b för icke eldrivna fordon ett tag, i väntan på reparationer.

Där var det då även dags för mig att lämna det, efter att ha sett till att det inte kunde komma i rullning och kopplat in lite tågvärme för batteriladdning. Slutnotan för dagen blev alltså 3 timmar och 15 minuter övertid, vilket blir alldeles utmärkt till februari-lönen!

I morgon blir det sena turen mot Stockholm igen, och därmed skiftar vi än en gång vilt mellan morgon och kvällsturer, en aning slitsamt, men sedan väntar ju ändå två lediga dagar, så jag skall väl överleva!

Förhoppningsvis bjuder morgondagen på absolut inget alls av händelser utöver de normala, en dag i rättidighetens tecken strävar vi efter!

Ska det göras…

…så ska det göras ordentligt, ja det verkar ha varit mottot i Hagalunds-depån igår eftermiddag, där man inte bara ordnade kontaktledningsfel på en plats, utan på två, i varsin ände bangården. Inte helt optimalt kort sagt.

Först tänkte jag att det är lugnt, det drabbar inte mig och mina tåg för dagen, jag skall ju först vända tåg i Karlberg, för att sedan ta över ett tåg från Mora, utan någon som helst inblandning av Hagalund.

Tji fick jag. När klockan började närma sig avbytesdags så kikade jag till på spårinformationen och noterade att tåg 47 var ankommande på spår 5, vilket skapar en aning besvär för fortsatt färd mot Karlstad, eftersom spår 5 slutar i stoppbock, och det blir sådant eländigt gupp om man ska försöka fortsätta förbi den!

Ringde lite samtal och kunde konstatera att vårt tågsätt nu var stulet, det skulle återvända till Mora efter ankomst till Stockholm, nytt tågsätt för vår del hade man inte riktigt börjat titta på, än…

Ungefär här kunde man väl konstatera att rättidigheten på vårt tåg skulle bli en aning lidande, kort sagt. Några turer senare hade man i vart fall beslutat att vi skulle ta emot ett tåg från Hallsberg, utan servering och med tre vagnar istället för fem och göra rundgång på detta på Stockholm C för att alls kunna komma iväg mot Karlstad.

Lilla problemet med detta var dock att detta tågets ankomsttid var 19.35, vår avgångstid 19.25, och en rundgång tar väl åtminstone 15 minuter om allt flyter. Och, som misstänkt kom vi iväg från Stockholm C ordentligt försenade, 33 minuter efter tidtabell för den som är nogräknad.

Nåväl, tre vagnar och med en Rc3 som dragare så rullade vi till slut mot Karlstad, och denna kombination tillåter även att man kör in en del tid längs vägen så länge det inte är något i vägen framför!

Efter en i stort sett händelselös fortsatt resa, komplett med några inbromsningar som rakt igenom osade självförtroende så kom vi till Karlstad 21 minuter efter tidtabell, långt ifrån min plan!

Även idag gör vi ett nytt försök med dessa tåg, förutsätter att tåg 634 är rättidigt som det brukar vara, och idag så körs i vart fall inte det tåg som brukar störa tåg 647 om kvällarna, kan det äntligen vara dags för rättidighet även för mig!?

Jaha! Det skulle bli en SÅN dag!

På papperet erbjöd denna annandag en enkel och bra jobbtur, sitta reserv 08.00 – 15.30! Det var ju bra, alldeles lagom ansträngande och alldeles lagom tidigt!

Fast så blev det ju inte riktigt.

På den positiva sidan är att jag hann få mig en kopp kaffe och åtminstone BÖRJA titta på fackets samlade hög papper! Sen ringde telefonen…

Jag hade ju redan hunnit inse att det var kontaktledningsfel mellan Kristinehamn och Degerfors efter nattens vindpustar, och börjat fundera om det inte blir att hugga in i en tågvändning eller så, i god ordning! Och visst var det så! Mot Kristinehamn med tåg 50 för att där göra rundgång, dvs flytta loket från ena änden vagnarna, till den andra, och förbereda tåget för avfärd som tåg 51 mot Oslo. Mellan Kristinehamn och Hallsberg var det alltså tänkt bussersättning.

Den planen höll säkert i dryga 10 minuter.

Sen ringde telefonen igen…

Ny plan, för nu var det även stopp mellan Arvika och Kil på grund av kontaktledningsfel, såklart..! Taxi till Arvika för att där istället utföra ursprungsplanen, dvs göra rundgång på tåg 50 och vända det till tåg 51! Finemang, plockade ihop, beställde taxi och hämtade allt och inget som kan vara bra att ha med sig, mot äventyr!

Taxiresan flöt på utan besvär, kom till Arvika bara ett lagom antal minuter innan tåget från Oslo rullade in, redan 40 minuter sent på grund av signalfel på Norska sidan gränsen. Hann inte riktigt fram till loket innan resenärerna vällde av med tusen frågor, av förståeliga skäl angående bussar och fortsatta resan.

Tog mig till slut upp på loket, ringde för upp DLC Hallsberg för att kolla läget lite, om det fanns någon hopp om trafikstart inom någon timme kanske det var onödigt att göra rundgången, utan istället kunna köra tåget en bit österut för att möta upp bussarna.

Det fanns inget hopp..!

Hoppade av, hängde av tågvärme, koppel och slangar och klättrade upp på loket igen, rullade iväg ut i riktning mot Kil körandes på vackra signaler, vilket då även innebär att man får rulla lite längre ut än absolut nödvändigt för att kunna byta spår, men det gör ju inget, eller..!?

Lagom när jag hann med att fundera på vart nästa sektion av kontaktledning börjar så fick jag svaret, genom ett ljudligt *poff* i kombination med tjut och ilsket röda lampor som blinkar i loket. För lagom när jag kom utanför signalen jag skulle vända loket vid, så var det av en händelse även ny kontaktledning, strömlös sådan.

Ungefär här började jag inse vad temat för dagen skulle bli…

Slog ett attans raskt samtal till eldriftledaren i Hallsberg och hörde om det MÖJLIGEN kunde tänka sig finnas en sektion till på kontaktledningen, så att den jag stod på kunde spänningssättas igen.

Men nej, den jag stod på, var den som var defekt..!

Föreslog att han skulle prova att slå till den lite kvickt, max 1 minut för att jag skulle hinna undan, och fick ett mycket tveksamt “Mjaaah, jag ska kolla med mina kollegor” tillbaka, föreslog att jag under tiden skulle byta hytt för att vara beredd på illa kvick återrullning om “Mjah” kunde bli ett “Ja”, och sagt och gjort!

Ringde hoppfullt upp igen efter hyttbytet och fick okej, ett försök till inkoppling, återfick spänningen och gav järnet in på spänningssatt kontaktledning igen innan någon eller något ångrade sig!

Pustade ut tämligen ordentligt och var ganska nöjd över att ha undvikit att behöva begära hjälplok, på trafikstoppad bana, med vagnar ståendes för att självdö vid plattform!

Fortsatte med min rundgång och var bara ett tiotal meter från att gå på vagnarna för ihopkoppling när telefonen ringde, igen..!

Nya order, tågsättet skulle inte gå till Oslo nu, utan invänta avgångstid för tåg 58 till kvällen, loket skall vara kvar i Stockholmsänden.

Fan.

Bara att byta hytt, ringa upp DLC Hallsberg igen och denna gången istället begära lokalt friställt över hela Arvika driftplats, då detta innebar lite mer meck, men istället behövde jag inte gå utanför, i strömlöst område, IGEN!

Nåväl, körde runt en gång till inkl en del klättrande i och ur loket för att lägga växlar, kom tillbaka dit jag började och hakade på vagnar med tryckluft, koppel och tågvärme.

Märkte att telefonen ringde igen… Ignorerade det då det var en aning fullt upp med rundgången!

Gick upp på loket, aktiverade upp i “rätt” hytt och ringde tillbaka.

Dumt!

Nya planer.

Igen!

Tåget ska VISST gå till Oslo, och loket var därmed, åter en gång, i fel ände vagnarna.

Fan.

Tillbaka ut, hänga av allt, upp på loket, köra runt, ut och kasta om växlar hit och dit, tillbaka på vagnarna från rätt håll IGEN, ut och koppla ihop, fylla på alla vagnar med luft igen, slå på tågvärme för laddning och sedan, efter en stunds avvaktan om eventuella nya order, bromsprov! Passade även på att lämna tillbaka Arvika driftplats till DLC Hallsberg och tackade för lånet, en aning utmattad.

Gick på bromsprovet själv, då ombordpersonalen hade mer än nog att göra för att få tag på bussar. Passade även på att smyga till mig en mugg kaffe eller så

Gick efter en stund ut för att kolla läget med ombordpersonalen, ännu saknades det bussar. Inte helt lätt uppgift att få tag på bussar, eller egentligen mer att få tag på busschaufförer en sådan här dag, annandag jul..! Tåget skulle ha gått 9.42 från Arvika, 10.17 kom det in, och efter många om, men, hit och dit, rullade sista bussen från Arvika 13.20!

Vid det laget hade även tåget avgått mot Oslo igen, med ny personal på både förar och ombordsidan, och jag blev ensam kvar i Arvika, eller ensam och ensam, jag i min varselväst tillsammans med två busslaster resenärer som skulle åkt tåget EGENTLIGEN, men som nu skulle åka buss vidare mot Oslo med mera.

Problemet var dock bara att bussförarna behövde få rast samt tanka innan fortsatt färd. Vilket gjorde att alla fick kliva av i Arvika, och invänta bussarna i stationshuset, i drygt 50 minuter.

Inte helt uppskattat kan vi nog sammanfatta det med?

Försökte så gott det gick hjälpa en engelsktalande resenär som var på väg mot Rygge lufthavn för att flyga till Irland via London, med Ryanair, och en väldigt sinande mängd tid inför incheckningens stängning. Till slut valde han själv att lägga ut kostnaden för taxiresan dit, varpå jag fick agera tolk mellan en strikt svensktalande taxiförare och den engelskspråkiga resenären, förhoppningsvis förmedlades vikten av hur ont om tid det var, jag lär nog aldrig få veta om han hann med sitt flyg eller ej, FR1395 avgick i vart fall 17.10 mot London Stansted från Rygge, mot ordinarie 17.25..!

En stund senare dök det upp två bussar till, med än fler resenärer mot Oslo/Norge i övrigt tillsammans med personalen som skulle haft tåget! Äntligen någon mer i uniform! Dessa bussar skulle dock minsann inte köra vidare in mot Norge, absolut inte! De skulle åter till Örebro, varpå alla fick stiga av och samlas ihop med de som redan var i Arvika och väntade.

Här hade det då kanske varit smidigt av bussförarna att åka iväg och ställa sig lite mindre synligt. Men nej. Istället stod de vid parkeringen intill Arvika station, och stod i godan ro utanför sina bussar och rökte i godan ro, allt medan vi försökte få in så många som möjligt i de två bussarna som nu återvänt efter rast och ro, inte helt smidigt kan tyckas..!

Dessa två bussar kom dock iväg till slut, och gick direkt mot Oslo. Fler bussar var på väg sades det, och en ny väntan inleddes! Många samtal fram och tillbaka senare mellan ombordpersonalen och trafikledningen så började jag allt mer känna att jag gjort vad jag kunnat i Arvika denna dag, så till slut gav jag upp, önskade de lycka till med fortsatta eftermiddagen och tog mig en taxi åter till Karlstad!

Dessutom kom jag nästan hem i tid också, 15.30 skulle jag ha slutat, c:a 15.50 var jag klar på kontoret! En aning mer trött än vad jag hade hoppats på. Och frusen. Och stel i nacke/rygg.

Men, nu har jag tinat upp i vart fall, tack vare en skvätt glögg vid hemkomsten. I morgon väntar ny arbetsdag och nya äventyr! Mot Stockholm är tanken, och jag hoppas att det inte blåser fullt lika mycket nu inatt..!

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén