ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Tagg: skogsväg

En hel helg med X2

Med tanke på att den vanligaste formen av X2 som det brukar handla om på den här bloggen är SJ litt. X2 så kan man ju lätt tro att det här inlägget handlar om en jobbhelg. Men nej då, inte ens i närheten!

BMW X2 xDrive 20d

Istället handlar detta inlägg om skapelsen ovan, BMW X2!

Men hur kommer det sig då? Är detta ännu en av de tidigare provkörningarna inför nästa bilval?

Nja, inte direkt. Även om jag gladeligen skulle kunna tänka mig köra just ovanstående fordon i tre år. Istället handlar det om att lokala (och hyllade) BMW-återförsäljaren Autowåx Bil AB kör en liten kampanj just nu. Provkör BMW X2 i 24 timmar, dela det på sociala medier och var med i tävlingen om att få låna bilen en hel månad.

Det är alltså inte direkt så att man tackar nej till det bara hur som helst. Även om det nu börjar brinna lite i knutarna kring slutdatum för kampanjen som rullar januari ut.

Men, nog om det, hur är BMW X2 att köra?!

Läs mer

Min inre skogsmulle?

I samband med författande utav inlägget om Škoda Octavia här nyligen så påmindes jag om att jag faktiskt skickat in förfrågan till Svema Bil om provkörning utav Subaru XV för ett bra tag sedan, helt utan respons och som vi alla vet, så kan vi ju bara inte ha det!

Steg 1a, innan jag beklagar mig alltför mycket om det är att skicka in en förfrågan till, ifall att den första gått omvägar.  Den här gången var resultatet närmast omedelbart och inte alls lång stund senare ringde telefonen med en intresserad säljare hos Svema bil. Lite hastigt och lustigt var det alltså till att kasta sig och andrepilot Kaspian in i bilen för en sväng till Våxnäs i rusningstrafiken, eftersom viss tidsbrist uppstod dagarna efter.

Kunde i lugn och ro promenera runt i bilhallen och redan där konstatera att Subaru XV trots allt inte passar in särskilt väl i våran kravspec på nästa bil. Med viss besvikelse kunde jag tämligen omgående konstatera att bagageutrymmet var en besvikelse, med ögonmått mätt mindre än det vi idag har i Petronella. Märkligt och tråkigt!

Nu är det ju inget som hindrar mig från att ändå ge mig ut på en provtur för att åtminstone få köra lite bil, när jag ändå bemödat mig så här pass mycket över det hela. Därför fångade jag en säljare, fick ut en nyckel i utbyte mot avfotograferat körkort och kunde ge mig ut för att smaka på boxermotorns förlovade land. Eller något.

Subaru XV

Jag vet inte om det är jag som är ovan, men samspelet eller avsaknaden utav det mellan motor, växellåda och idiot bakom ratten var inte direkt kristallklart och felfritt. Det var som sagt min första känning på boxermotor och jag vet inte om det har med saken att göra, men jag upplevde XV som tämligen svårkörd och min framfart måste låtit som när tant Agda 92 år eller farbror August 87 år ger sig ut och misshandlar kopplingen. Inte okej…

Bortser man från min katastrofala körstil så satt jag åtminstone högt och trevligt placerad vid en framruta som kändes enorm, nästan i Citroën-klass om vi ska vara sådana. Bra överblick över vägen och det kändes nästan som om man vore SUV-oövervinnerlig där inne.

Man kan säkerligen kalla XV körglad på något sätt, förutsatt att vägen består av grus som allra bästa underlag. Visserligen plöjer den motorväg alldeles utmärkt men kurviga landsvägar i friskt tempo var inte dess melodi. Då trivdes den bättre när jag letade mig ut på skogsvägarna inför fotograferingen istället.

Personligen så blev jag dessutom mer än en smula glad över färgvalet på demobilen, uppfriskande färgglatt och trevlig, vilket även sonen instämde till fullo i. Interiört var det varken bu eller bä. Lite klassiskt asiatiskt med mycket plast och ganska gammal digital grafik och digitala skärmar. Ganska mycket meh-känsla över det hela.

Subaru XV interiör

Subaru XV är, om det inte redan framgått, inget som imponerar på mig och som definitivt inte är med på listan över tänkbara kandidater till nästa år. Däremot så väckte den väl återigen den där lilla ha-känslan över en mer eller mindre giganorm bil, en Subaru Outback eller Forester, eller en Volvo XC60 eller än hellre XC90.

Givetvis finns dessa bilar inte över huvudtaget på listan, alls, och är inte på något sätt rimliga i vårt bruk. Däremot kan jag inte låta bli att lockas av dessa monster till fordon som utan att ens tänka på det, skulle kunna ruinera oss mer än väl. Vad är det med den biltypen som lockar så?!

Subaru Forester

Med XVn återlämnad så passade jag även på att höra mig för vad de hade mer att erbjuda i formen privatleasing och då med acceptabel storlek på lastutrymme. Fick tips om Hyundai i30 kombi och även om det spontant känns ganska så meh även det med, så skall jag väl åtminstone spana in den lite närmare senare under semestern. Kanske.

Eventuellt det blir att spana in även Kia, Ford och fler fransoser under semestern med, lite beroende på vad mer vi hittar på. Först ut blir att tillryggalägga en hel del mil med vår kära Petronella och bara njuta utav vilken fantastisk “liten” bil vi har, något som är lätt att glömma bort lite bland alla provkörningar och funderingar.

Vad tror förresten ni läsare? Vad är det med SUVar som triggar en så fasligt? Och nej, det har inte med penisstorleken att göra, det vågar jag lova. Men i övrigt, är det bara den fåniga, manliga delen av mig som blir så löjligt sugen?

Sådana dagar

I långa perioder flyter dagarna förbi utan att något egentligen alls uppseendeväckande händer under arbetspassen, stillsam och njutbar tid som sådan. Men som med allt annat kan inget gott vara för evigt, ibland får man istället dagar när inget tycks gå rätt väg. Har man riktig otur kan detta även utveckla sig till en stint av oflyt som kan sträcka sig veckor i taget, något går fel på varje pass!

Efter en stillsam period så var det igår tydligen dags att ha grytan omrörd igen med en dos av nära-annans-död, tekniska fel och slutligen en släng av ordentlig lövhalka för att verkligen markera eländet.

Gårdagens arbetspass bjöd då på ett varv på Göteborg, det kvällsvarv jag mer eller mindre abonnerat på under några veckor nu, där man kör det sista tåget hem för kvällen. I grund och botten ett väldigt trivsamt och lagom lättarbetat pass i gott sällskap av de nu faktiskt väl fungerande nya Regina-tågen.

På vägen ner mot Göteborg flöt allt på väl tills strax söder om Åmål, där noterades först ett samlandes jaktlag på högra sidan varpå jag påmindes om att älgjakten är igång i de dalsländska skogarna och att det var bäst att hålla extra uppsikt över stirriga djur.

Strax därefter passeras en av många vägkorsningar med små skogsvägar, endast skyddade av en signalanläggning av enklaste skick, en lampa som lyser när spåret är fritt att passera och som är släkt när tåg närmar sig.

Sådana anläggningar får endast placeras på vägar där ett fåtal personer kör, eller som ett dokument (BVH 701) från Trafikverket förklarar:

E betecknar enkel ljussignal och för bara sättas upp där en enstaka fastighetsägare använder plankorsningen.

En förutsättning är också att personer som är obekanta med förhållandena endast i obetydlig omfattning använder plankorsningen. På vägar till fastigheter med någon form av försäljningsverksamhet är signalen olämplig. På utfartsvägar och vissa ägovägar kan det vara lämpligt att kombinera signalen med en låst grind eller med ett vägmärke som anger förbud för trafik utan tillstånd.

På denna väg kommer det en röd Volvo av fyrkantigare modell (740/940) åkandes, till synes helt utan uppsikt och utan intention att stanna innan korsningen. Tack vare en extra god dos vakenhet hinner jag uppfatta detta och signalerar med tyfonen för att påkalla uppmärksamhet.

Detta tycks först dock inte heller hjälpa utan bilen verkar inte sakta ner varpå jag istället snabbromsar tåget samtidigt som jag fortsätter signalera med tyfonen oavbrutet. Att hinna stanna på den sträckan som fanns tillgänglig, ett fåtal hundra meter på sin höjd, är helt uteslutet. Det enda man kan göra är att försöka få ner farten för att minska krockvåldet om en kollision inträffar.

Till slut stannar bilen, på sin höjd 1-1,5 meter från närmsta räl just innan vi glider förbi med tåget i omkring 100 km/h. Eftersom Regina-tågen är lite breda om höften av sig, så kan det inte ha varit mycket till marginal mellan bil och tåg, men ingen kollision inträffade åtminstone.

Färden kunde dock fortsätta mot Göteborg i en något reducerad hastighet allt medan man försöker få ner pulsen till en mer normal nivå. Det adrenalinpåslag man får i situationer som dessa är inte att leka med, kan man lugnt säga!

Det tog dock inte lång stund till innan det var dags att snabbromsa och signalera, för ut ur skogen kommer det plötsligt en älgkalv springandes på ett inte alls tillräckligt långt avstånd. På något vis lyckades älgkalven dock ta sig av spåret utan att bli påkörd, även detta med minsta möjliga marginal. Efteråt kunde det dock höras det bekanta dunkandet av en hjulplatta från någon av de främsta axlarna på tåget, hjulen uppskattar inte flera efterföljande snabbromsningar i dessa hösttider!

Just när man satt och funderade vad detta var till att bli för en dag, lagom hunnit få ner pulsen en gång till, så studsar det över en älgko med tillhörande kalv framför näsan på en. Denna gången dock på ett mer behörigt avstånd och utan behov av åtgärder från min sida, men ändå något man hajar till på!

Resten av färden ner mot Göteborg gick sedan betydligt mer stillsamt till, mycket djur vid sidan av spåren men inget mer i vägen. Det går dock inte att förneka viss form av oro över hur resterande del av dagen skulle gå?

Väl framme avnjöts rasten i god ro, en promenad runt det vanliga stråket vid vattnet, en god bit matlåda på basen och en åktur i massagestolen innan det var dags att köra hemåt igen.

Bytte av ankommande tåg från Karlstad och bytte ände, började knappa in allt som skall knappas in i alla former av skärmar ombord för att ganska omgående mötas av en illavarslande felkod i ETCS-skärmen som sedan släckte hela tågskyddssystemet. Provade en snabb återstart (nåja, 2 minuter…) av endast ETCS-systemet utan resultat. Gjorde istället en återstart av hela fordonet, men utan bättre resultat.

Därmed återstod att bege sig till skåpet där all utrustning för ETCS-systemet sitter för att med lite mer brutalt våld ge sig på en återstart. Detta innebär en promenad rakt igenom tåget till mittenvagnens ena ände där utrustningen sitter, ett uppdrag nog så svårt samtidigt som resenärer stiger på och letar efter sina platser.

Efter att ha lite mer brutalt dödat hela systemet med hjälp av lokalt placerade brytare och säkringar med tillhörande väntetid så återställde jag allt och återvände till hytten. En tålmodig väntan senare så startade systemet upp och fungerade nu som det skulle, med flera minuter till godo kvar innan avgång, puh..!

Hemfärden flöt sedan på alldeles utmärkt, var sådär lagom tidig till Trollhättan för att kunna hämta den där koppen kaffe jag inte hann med att få innan avgång Göteborg. Lite småhalt väglag bjöds det på av och till i stort sett hela vägen, men värre skulle det bli.

I Grums är det av tradition alltid halt så fort det är minsta fuktigt, till stor del assisterat av Gruvöns bruk som ligger inte alls långt från stationsområdet. Ta detta i kombination med en dos av lövhalka och det blir riktigt intressant. Tack vare en bit erfarenhet i kombination med sund feghet i inbromsningen såhär års stannade vi utan problem vid plattform.

När det var dags att rulla vidare mot Kil – Karlstad blev det däremot en hel del mer sport av det hela, redan vid läge 2 av 7 på körkontrollen började hjulen spinna friskt, detta trots att våra Regina-tåg driver på 8 axlar av 12 och att det lutar lätt nedförs åt det hållet i Grums!

Konstaterade i takt med att farten så sakteliga började öka att kommande uppförsbacke, ett riktigt ökänt halkställe, skulle komma att bli riktigt intressant. Dessbättre lyckades jag få upp farten till omkring 60 km/h innan det började bära av uppförs, för sedan spelade det ingen roll vilket pådragsläge jag använde, det enda som hördes var ljudet av konstant hjulspinn.

Nu smått kallsvettig kunde man se hastigheten sakta sjunka i takt med att färden uppförs fortsatte, däremot kunde jag ändå konstatera att så länge inget oförutsett händer skulle farten vara tillräcklig för att om inte annat sega sig över krönet.

Passade då även på att ringa till DLC Göteborg för att informera om läget, “tokhalt” var frasen, och därtill rekommendera dem att inte lägga tågmöten eller stoppa godståg i Grums under natten, en fastkörning hade varit fullkomligt garanterad! Personen i andra änden telefonlinjen var mycket tacksam över informationen och förhoppningsvis kom den till nytta för andra!

Trots dagens utmaningar så ankom vi till slut såväl Kil som Karlstad enligt gällande tidtabell och utan fler missöden. Bara att nyckla av tåget, skriva rapport om den nära påkörningen av bilen och gå hem i natten.

Idag, om bara en stund eller två, så skall samma tur till Göteborg upprepas, det går inte att förneka en viss dos av oro i magtrakten, den finns där vare sig jag vill eller ej…

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén