ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Etikett: sambo

Att få “hjälp”…

Ibland uppstår det ju situationer när man kan behöva ett plåster på delar av kroppen som man själv inte når. De stunderna är det bra behändigt att ha en sambo, faktiskt. Väldigt smidigt om jag får säga det själv.

När sambo dock fnissar hejdlöst i samband med att plåstret appliceras så bör man dock bli orolig. Än mer orolig bör man bli när fnissandet övergår till ett spontant sjungande på “Var nöjd med allt som livet ger” från Disneys Djungelboken.

Det är ungefär här som man inser att plåstret man fick pryds med inget mindre än Mowgli och Baloo och alltså inte är helt tänkt till att appliceras på vuxna män.

Att jag nu har en sambo som i tid och otid spontant utbrister i ett fnissande sjungande läte får väl räknas på pluskontot, men hämnden, den kommer bli ljuv…

#kärlek

Den här dagen för ett halvår sedan började tidigt, ruskigt tidigt för att vara sådan. Reservtur stod på schemat med turstart kl 05:00. Likt de allra flesta reservturer var även denna en lugn och stillsam en, ända fram tills strax innan kl 8 när en ombordkollega dök upp på jobbet, ilsk och en smula obstinat över en miss i schemaläggningen. Jag, som är som jag är, eldade väl på detta rätt bra och var mest allmänt nöjd över att ha fått sällskap i all min tristess.

Efter vissa förhandlingar blev det en fika på gudomliga Carli tvärs över gatan från våra lokaler där vi blev sittandes länge och väl, pratandes om allt och inget, högt och lågt. Plötsligt blev det inte alls att smita hem en smula tidigare från jobbet utan snarare blev jag kvar en stund längre än vad schemat berättade. Jag kunde inte slita mig kort och gott. Ville inte slita mig.

Tack och lov finns det många sätt att fortsätta pratas vid på även efter att man fysiskt skilts åt och på sådant vis fortsatte det resten av dagen ut. Och dagen därpå, för den delen. Fast endast för en stund innan vi hade bestämt oss för att utforska Hammarö sydspets tillsammans i det vackra vintervädret. En plats där vi blev kvar till solen gick ner och kylan så bryskt tvingade oss iväg. Tack och lov var det inte slut på det trevliga ens där, utan vi fortsatte umgås i all enkelhet resten av kvällen ut, mat, film och många skratt senare skjutsade jag hem henne, sådär mitt i natten och alltjämt i all vänskap.

Efter dessa två dagar var sig inget likt, ingen annan fanns i mitt huvud och hon var allt jag kunde tänka på. Ändå skulle det dröja ytterligare några dagar innan det faktiskt var vi, innan allt kristalliserat sig.

Ett halvår senare så bor vi ihop sedan länge, ja, sedan nästan ett halvår om man ska vara så. Två hem blev ett, alla flyttkartonger är uppackade och lägenheten ser så mycket bättre ut än den någonsin gjort. Hemmet är på alla tänkbara och riktiga sätt ett hem, på så många fler nivåer än det någonsin tidigare varit.

Jag är hel. Hon gör mig hel. Hon är min pusselbit och jag är tacksam för varje sekund jag får spendera i hennes närhet. Hon är fortfarande det enda jag kan tänka på, varje dag, alla dagar. Hon är allt jag någonsin önskat mig och så mycket mer därtill.

Vi längtar framåt samtidigt som vi njuter av varenda sekund utav nutid. Pratar, skrattar, njuter och bara lever. Inte längre bara vid liv utan vi faktiskt lever.

Det går inte att säga annat än att 2015 är ett fantastiskt år och vetskapen om att 2016 kommer bli minst lika underbart, gör inte det hela sämre på något sätt. För att inte tala om alla år efter det, genom allt och inget, högt och lågt.

J ♥ D

En ursäkt…

Jag behöver ta mig tillfället att be om ursäkt till alla de jag har träffat eller för den delen kommer att träffa de närmaste dagarna. För tillfället sjuder jag av så mycket negativitet och nedstämdhet att jag nära nog skrämmer mig själv. Att det hela inte baseras på mer än att jag i veckan som går måste leva utan hon som gör mig hel, gör det hela nära nog än mer illa. Jag menar, det finns massor av folk som ofrivilligt spenderar bra mycket mer tid utan sin partner och dessutom bra mycket mer ofta.

I skrivande stund är det en uns mer än 48 timmar sedan jag släppte av henne och hennes mor på flygplatsen, samtidigt som det är omkring en 120 timmar tills vi ses igen. Detta efter att inte ha varit ifrån varandra mer än drygt två dygn sedan i februari. Saknaden och tomheten är närmast brutal på alla tänkbara sätt och vis.

Aldrig har jag kunnat ana hur otroligt grundläggande en annan människa kan vara för mitt egna välbefinnande, hur viktigt det är att få dela min vardag med henne. Visst har jag haft bra förhållanden tidigare, älskat den jag levt med på alla tänkbara sätt och vis. Trots det så är det något annorlunda den här gången, något så mycket mer, så otroligt mycket mer.

Hur jag än försöker så finns det inte ord nog till att på ens minsta sätt börja beskriva allt jag känner för henne, hur mycket jag saknar henne och hur mycket jag längtar efter att få möta henne på flygplatsen igen på söndag. Längtan efter att få hålla om henne, ha henne nära och bara få vara med henne.

Tiden går så oerhört plågsamt långsamt och har så gjort sedan i söndags morse. Jag har knappt kunnat varken äta eller dricka under tiden och vad jag än gör, så finns det ingen lust och motivation alls, på något sätt.

Så, återigen, vill jag be om ursäkt för denna nya, låga nivå av självömkan och negativitet. Det kommer bli bättre, bara jag blir hel igen.

 

J ♥ D

I ett mindre kaos

Vardagsrummet

Status i vardagsrummet den 10/5 2015. Ett mindre kaos av möbler och prylar uppställda där det fanns en smula plats över.

Nu, någon timme senare på dagen, så har kaoset minskat en smula. En uppsättning á 4 byråar av MALM-modell har bytt ägare, likaså soffbordet som så prydligt står uppställt mot högra väggen. Två sidobord av LACK-modell flyttar vilken minut som helst och saker har bytt position lite av och till.

Kvar att göra är att skifta TV-bänk, ett projekt som innebär ett mindre kaos utav sladdar och elände. Ett projekt jag gärna skjuter på framtiden en smula. Troligen inte så länge som jag velat dock.

Kaoset har en enorm fördel med sig dock. Kaoset innebär att jag och min son förvandlats till vi och min son. På ytterdörren står det ett namn till och nu börjar det bli allt mer svårt att kalla sig något annat än sambo.

Som med allt vad gäller relationer, så lär det väl även här förekomma en och annan som tänker “Oj, så snabbt!”, kanske rent av uttalar det. Till er vill jag hälsa, att ni har inget med den saken att göra och att ni tveklöst gör bäst i att hålla de tankarna för er själva. Det är alltför lätt att lägga sig i andras liv och andras beslut, utan att ha en susning om bakomliggande anledningar. Motstå den frestelsen..!

Nu väntar ett mindre kartongrally innan allt är klart och den andra lägenheten är helt tom. Det får bli en annan dag dock. Något oklart när bara.

Det blir bra när det blir klart, den saken är säker.

Och om maffiatjänst undrar, så är det inte en TV, det är en bildskärm för att konsumera strömmande media, i sin nuvarande form helt oförmögen att ta in licenspliktiga tjänster…

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén