ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Etikett: punktlighet

Göra saker för att man kan

Håll i er nu, för här kommer ett inlägg som på sätt och vis faktiskt relaterar till ämnet järnväg, trots att det inte är tanken med den här bloggen längre.

Idag handlar det dock om järnväg för att jag roat mig med att göra en webbtjänst mest för att se om jag kunde och för att utforska Trafikverkets öppna API. Jag kunde, kort och gott, även om det än är långt ifrån perfekt eller för den delen, buggfritt…

Vad handlar det om då?

Läs mer

En enorm skillnad!

Inför varje tidtabellsskifte är man väl alltid en smula fundersam. Mestadels över vad de nu ställt till med. Det brukar liksom bli en hel del att omställningar från föregående år.

Till årets upplaga, T17, så måste jag ändå säga att merparten av omställningarna varit klart fördelaktiga för åtminstone punktligheten och återhämtningsmöjligheterna. På viss bekostnad av kapacitet istället då, givetvis.

Inte minst har detta arbete med realistiska körplaner märkts av på våra Oslo-tåg som tidigare haft en bedrövlig punktlighet men som nu istället tuffar på fint. Så att säga.

Tåg 636 i Karlstad

Tåg 636 i Karlstad

Dagen till ära passade jag på att nyttja denna återhämtningsmöjlighet när åkdonet för dagen blev en smula kinkigt. Två gånger på vägen från Oslo hade nämligen ledande hytt lagt av under gång med efterföljande tvärnit och omstart som resultat.

Ändå var tåget i god tid till Karlstad och föraren jag bytte av hade inte haft några problem från norska gränsen och nedåt.

Läs mer

Första ronden

Ja, första ronden i T17 alltså, den nya tågplanen för närmaste året eller så, den som började gälla igår, söndag. Idag var min första smak av denna potpurri utav gott och ont.

En av de löften som uttalats i förväg var att den skulle vara mer robust planerad, lite mer rimligt planerad så att säga. Något som inte kan komma en dag för tidigt med tanke på hur fullkomligt klappruttet planerad T16 var punktlighetsmässigt. Fullständigt genomrutten var den faktiskt.

X55 3344

Tåg 632 Oslo – Stockholm ankommer Karlstad C

Såhär första dagen till ära skulle jag tampas med ett av de tåg som i föregående tågplan var ett av de absolut värsta, tåg 643. Förhoppningarna var sådär lagom högt satta för en fungerande körplan till det här året.

Läs mer

Revanschen

Efter en vecka med tämligen mycket uppförsbacke på punktlighetsfronten, så var det tämligen så ruskigt jätteskönt att få lite revansch på den fronten idag, även om det från början såg lite mörkt ut!

Blankett 21

En hel hög blankett 21

Läs mer

Veckans värmländska ord

Glint

Värmlandslang för halt/halkigt/isigt.

Rena självklarheter va? Värmländskan är ett fantastiskt språk!

Det är ungefär det enda ordet som behövs för att beskriva jobbhelgen här i Värmland med. Att det varit jäkligt glint. Lövhalka alltså, som jag skrev om även häromdagen.

Läs mer

En sådan där dag…

Vissa dagar på järnvägen är lite sådär mer spännande än andra, vissa dagar saknar spänning helt, fast på fel sätt då.

Så började dagen, med avsaknad av spänning, på fel sätt alltså.

På väg ner mot Göteborg till med ett sådär lagom fullsatt tåg med sommarresenärer så blev det med lite lagom olämplig tajming spänningslöst. Ja, i kontaktledningen alltså. Detta innebär en och annan sak, delvis att det blir ganska svårt att köra eltåg av förklarliga skäl och delvis att det krävs omedelbar åtgärd av mig som lokförare.

Spänningslös kontaktledning KAN nämligen innebära att det är fara och färde. Därmed skall hastigheten i det närmaste omedelbart reduceras till en siktrörelse, OM det skulle vara fara och färde. Ett snabbt samtal till närmast sörjande och förvirrad tågklarerare gjorde dock klart att det inte rörde sig om en från deras sida medveten handling och därmed tar nästa instinkt för lokföraren vid, det instinktiva sökandet efter en plattform att landa lite småsnyggt vid.

För vår del var det Säffle som låg inom teoretisk räckvidd från vår position och därmed började jakten på rörelseenergin.

Problemet var dock att mötande tåg inte riktigt hann rulla in från sitt håll i tid för att vi skulle kunna ha tillräckliga signaler in. Istället fick vi avnjuta signalen “Vänta stopp” in mot Säffle, en signal som hann bli bättre väl där, bara inte tillräckligt bra. Eftersom beskedet om att vänta stopp mottagits innebar det att hastigheten var tvungen till att gå ner under 40 km/h innan signalen. Eftersom signalen då även står i uppförsbacke så innebar det i sig bara en sak.

F A I L . . !

Så nära, så långt bort

Med omkring 300 meter till plattform var det färdigrullat, så retligt nära men ändå så långt borta. Sjukt irriterande. Började känna en sådan där unken doft av evakuering där vi stod, fint parkerade intill välkänd snabbmatsrestaurang…

Tack och lov löste det okända felet sig själv och efter en kallsvettig stunds väntan så vaknade allt till liv igen, lagom när jag hade hunnit börja fundera på att släcka ner tåget för att spara på batterierna. Nog för att jag gillar när fel lagar sig själv, så är jag inte helt positiv när sådana här fel lagar sig själv utan att någon vet varför de uppstod till att börja med.

Trots allt, så kunde resan ner mot Göteborg fortsätta utan fler besvär och tro det eller ej, ankomsten var på minuten rätt till slutstation!

Sen skulle vi bara hem också. Inte fullt så lätt som det låter. Varför skulle det vara så liksom?!

På vägen hem var det dock spänning av annat slag som inföll, i formen av vägskydd som inte ville leka tåg riktigt till fullo. Det kan ha att göra med åskväder i närområdet, det kan ha att göra med bilister som befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle, men ett av vägskydden på sträckan Göteborg – Kil ville inte leverera enligt plan.

Vägskydd ur funktion

Innan någon nu får hjärtsnörp och börjar skrika om vårdslöshet vid fotografering, så kan jag försäkra er om att bilden togs under de mest kontrollerade utav former. Visserligen spärrar bommarna inte till fullo vägbanan, men de spärrar rätt del av vägbanan. Dessutom fungerar ljud- och ljussignaler till fullo samt att bilisterna stod snällt och väntade på att vi skulle passera i all försiktighet.

Strax innan detta så studsade vi mer eller mindre ner till stopp efter att såväl tågskyddssystem som yttre signaler med all önskvärd tydlighet visat att vägskyddet inte fungerade till 100%. Eftersom allt fungerade så strålande så kunde därmed bilden tas för att dokumentera en av järnvägens avvikelser för framtiden. En avvikelse som innan någon får nästa hjärtsnörp givetvis även rapporterats in till såväl Trafikverket som för intern hantering.

Andas djupt nu och räkna till 10 alla ni som får panik utav detta. Djupa andetag. Låt mig inte behöva bli så förbannat trött på att beskriva händelser ur vardagen igen.

Tro det eller ej, men trots detta och sena tågmöten så tog vi oss trots allt hem till Karlstad på tid. Utmärkt eftersom jag då hann med att krama om kära hustrun sådär mellan mitt och hennes arbetspass. Man får ta till vara på de stunder man får i det här jobbet…

Nu vankas några järnvägsfria dagar för egen del, dagar som istället skall ägnas åt att provköra bil (Vive la France…) samt förbereda mig själv och teknisk utrustning inför helgens insats på kollegas bröllop.

Sen har vi även en annan plan, jag och hustrun, som det kommer mer om det senare!

Tiden går!

Idag är det hela ett år sedan jag gjorde min sista tur med Östgötatrafikens pendeltåg, närmare bestämt ett år och en timme sedan om man vill vara exakt! Jag hade nämligen den tidiga morgonturen benämnd 7011 med turstart 04.12 och turslut 09.42 som inleddes med klargöring av det egna tågsättet samt körning av tjänstetåg Linköping – Tranås. Därefter följde ett varv Tranås – Norrköping – Tranås innan man körde upp till Linköping och fick avbyte där igen.

Östgötatrafiken X14 3239 i Tranås

Bilden ovan är tagen inför avgången 8.45 från Tranås och därmed mitt sista pendeltåg, en mycket efterlängtad avgång dessutom! Jag var aldrig nämnvärt förtjust i pendelkörningen, alldeles för monotont för min smak, allra helst de värsta turerna som bestod av körning mellan Mjölby – [Mantorp] – [Vikingstad] – [Linköping] – [Linghem] – [Kimstad] – Norrköping, fyra varv eller så tror jag de mest eländiga turerna bestod av, burr!

Visst var pendelåkningen i stort tämligen problemfri, fordon fungerade, punktligheten oftast utmärkt på mellan 97-99% i rätt tid samt förhållandevis lite “meck” utöver körningen såsom klargöring/avställning/växling och liknande, men så brutalt tråkig. Visst kunde man fördriva tiden en aning med hjälp av musik i öronen, men inte hjälper det alltid.

För min del trivs jag oändligt mycket bättre med den typ av körning jag har nu, man åker från A till B, har rast/kvartstid där en stund eller fem och åker sedan tillbaka från B till A och avslutar för dagen, alternativt till C och övernattar varpå man återvänder till A på morgonen istället.

Så även om jag kanske blir en aning småless på att åka regionaltåg Karlstad – Göteborg 6 turer i rad, är det inte på långa vägar lika eländigt som ens en endaste tur pendeltåg!

I morgon är det i sin tur ett år sedan jag gjorde min sista dag på åkstationen i Linköping inför flytten till Karlstad, den morgonen började 03.48 och turen bestod av att köra tåg 218 Linköping – Stockholm och därefter återvända med tåg 525, Stockholm – Linköping, en värdig avslutning.

Nästa tisdag, den 22 november är det då även ett år sedan jag officiellt började på åkstationen i Karlstad, även om min första tur på den nya åkstationen var först den 15 december, efter några veckor med linjekännedomsåkning, fordonsutbildning och allmän förberedelse.

Att tiden kan gå så fort egentligen!?

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén