webbpysslare, pappa, make och lätt nördig, utan inbördes ordning

Etikett: pendeltåg Sida 1 av 9

Tiden går!

Idag är det hela ett år sedan jag gjorde min sista tur med Östgötatrafikens pendeltåg, närmare bestämt ett år och en timme sedan om man vill vara exakt! Jag hade nämligen den tidiga morgonturen benämnd 7011 med turstart 04.12 och turslut 09.42 som inleddes med klargöring av det egna tågsättet samt körning av tjänstetåg Linköping – Tranås. Därefter följde ett varv Tranås – Norrköping – Tranås innan man körde upp till Linköping och fick avbyte där igen.

Östgötatrafiken X14 3239 i Tranås

Bilden ovan är tagen inför avgången 8.45 från Tranås och därmed mitt sista pendeltåg, en mycket efterlängtad avgång dessutom! Jag var aldrig nämnvärt förtjust i pendelkörningen, alldeles för monotont för min smak, allra helst de värsta turerna som bestod av körning mellan Mjölby – [Mantorp] – [Vikingstad] – [Linköping] – [Linghem] – [Kimstad] – Norrköping, fyra varv eller så tror jag de mest eländiga turerna bestod av, burr!

Visst var pendelåkningen i stort tämligen problemfri, fordon fungerade, punktligheten oftast utmärkt på mellan 97-99% i rätt tid samt förhållandevis lite ”meck” utöver körningen såsom klargöring/avställning/växling och liknande, men så brutalt tråkig. Visst kunde man fördriva tiden en aning med hjälp av musik i öronen, men inte hjälper det alltid.

För min del trivs jag oändligt mycket bättre med den typ av körning jag har nu, man åker från A till B, har rast/kvartstid där en stund eller fem och åker sedan tillbaka från B till A och avslutar för dagen, alternativt till C och övernattar varpå man återvänder till A på morgonen istället.

Så även om jag kanske blir en aning småless på att åka regionaltåg Karlstad – Göteborg 6 turer i rad, är det inte på långa vägar lika eländigt som ens en endaste tur pendeltåg!

I morgon är det i sin tur ett år sedan jag gjorde min sista dag på åkstationen i Linköping inför flytten till Karlstad, den morgonen började 03.48 och turen bestod av att köra tåg 218 Linköping – Stockholm och därefter återvända med tåg 525, Stockholm – Linköping, en värdig avslutning.

Nästa tisdag, den 22 november är det då även ett år sedan jag officiellt började på åkstationen i Karlstad, även om min första tur på den nya åkstationen var först den 15 december, efter några veckor med linjekännedomsåkning, fordonsutbildning och allmän förberedelse.

Att tiden kan gå så fort egentligen!?

När kommer det första dödsfallet..?

Rubrikerna känns igen alltför väl, ”Arga pendlare flydde på bron” och ”Pendeltåg fast på Årstabron”, denna gången alltså SL och dess resenärer som hamnar i en klart oönskad situation sittandes på ett trasigt tåg, drabbat av ospecificerat ”bromsfel” som uppenbarligen inte heller gick att få ordning på direkt på plats.

Det naturliga när man får ett fordonsrelaterat fel är givetvis att felsöka, de allra flesta fel som inträffar i drift går att återställa och få ordning på, åtminstone så att man kan ta sig till närmaste plattform. Under mina drygt 3 år som lokförare, inklusive tiden som elev har det hittills endast inträffat vid ett tillfälle att tåget inte kunde ta sig vidare utan assistans av verkstadspersonal, med just bromsfel som inträffade i djupaste vinterväder.

Enligt uppgift inträffade stoppet vid 8.40-tiden, strax efter 9.00 hade man beslutat om att evakuera tåget, en rimlig tid för att ge felsökningen en chans utan att dra ut på det hela alltför länge, något man inte gärna gör i situationer som dessa där väldigt många människor trängs på förhållandevis liten yta.

Dessvärre verkar dock vissa individer inte kunna invänta en evakuering av tåget i ordnade former, med avspärrad trafik på närmast intilliggande spår exempelvis, utan dessa har istället tagit saken i egna händer och nödöppnat dörrar för att ta sig vidare på eget bevåg.

Detta är ett oerhört farligt händelseförlopp, dels för att det tar bort fokus och tid från att ordna med en säker evakuering av tåget, men främst för att risken för personskador och i värsta fall, dödsfall är oerhört stor när trafiken fortsatt pågår på spåren intill. Största tillåtna hastighet vid den aktuella platsen är t.ex. 120 km/h med nedsättning till 100 km/h följt av 80 km/h på andra sidan Årstabron i riktning mot Stockholm C.

Även om den/de första personerna som spontanevakuerar må se sig själv som försiktiga med uppsikt i båda riktningar innan de korsar eventuell farlig punkt, så finns det alltid andra personer som följer, som inte tar samma tillförsikt, uppmuntrade av andras till synes problemfria vandring från platsen, och det är då olyckor inträffar.

Givetvis skall en evakuering i ett såpass utsatt läge påbörjas omgående, men det kan trots allt inte ske omedelbart om det skall ske under ordnade former. Dels skall dessa resenärer kunna ta sig bort från platsen, helst med hjälp av ett nytt, ersättande tågsätt om inte evakueringen kan ske i direkt närhet till plattform. Att få fram ett nytt tågsätt är dessutom inget du gör i en handvändning, du kan knappast be efterföljande tåg tömma sina resenärer på plattformen, för att få plats med de som skall evakueras, och det finns begränsad plats ombord hur man än vrider och vänder på situationen.

Att omedelbart stoppa trafiken annat än om absolut nödvändigt är inte heller särskilt lämpligt, vid den tiden är många tusentals människor på väg in mot Stockholm C med såväl fjärr-, regional- som pendeltåg och ett omedelbart stopp kommer att drabba långt fler än de som sitter på det ursprungligt drabbade tåget. Även om en halvtimma i sammanhanget må vara en lång stund för de ombord, som även de har tider att passa, är ändå ett mindre illa alternativ eftersom det ger åtminstone en chans att utarbeta en plan B för övrig trafik omkring problemet.

Standardfrågan i det här läget brukar vara, ”Men om det brinner ombord då, skall man vänta då också!?”, och givetvis nej, men då talar vi om en helt annan variant av evakuering, och vid ett sådant tillfälle handlar det om helt andra prioriteringar.

Vid en planerad evakuering tar man alla nödvändiga steg för att undvika personskador och för att underlätta överflyttningen till ny transport på enklaste möjliga vis.

Är det istället frågan om en akut evakuering där det föreligger mycket stor fara för personskador och/eller dödsfall kommer givetvis trafiken att stoppas omedelbart, dessutom kommer vikt läggas på att på kortast möjliga tid utrymma tåget även om det kan medföra i sammanhanget lättare personskador  som stukade/brutna ben och liknande, då detta är ett mindre illa alternativ. Men det borde i stort sett vem som helst kunna hålla med i, att det vore onödigt att riskera lättare personskador som alternativ för att vänta en halvtimme extra för en mer ordnad evakuering?

Dessbättre gick det även den här gången bra, sannolikt tack vare att personalen var med på noterna och kunde få trafiken akut stoppad på intilliggande spår, innan en olycka inträffade. Men att inga personer skadades eller omkom eller skadades vid spontanevakueringen får inte ses som annat än tur, och man kan inte förlita sig på tur i tid och evighet, förr eller senare tar den slut.

Det märks ändå en mycket oroväckande trend i allt mindre tålamod ombord, till stor del orsakat av en orimligt stor mängd strul och besvär vid liknande situationer absolut, men lika fullt oroväckande. När människor slutar respektera att omvärlden är farlig om den hanteras på fel sätt så riskerar vi att få oerhört svåra konsekvenser, nästa gång kan oturen vara framme och ett flertal personer blir påkörda, skadade, i värsta fall dödade, allt i stressens namn.

Tid och information om vad som pågår, vad som komma skall och vad som görs åt situationen är av oerhörd vikt vid sådana här händelser, det är lätt att låta tiden rymma under tiden man felsöker, något man verkligen inte har råd med egentligen. I många fall är det bättre att på ett tidigt stadium erkänna nederlag och fokusera på den mer akuta situationen med många människor, stressade och hårt prövade, i ett litet utrymme, och att ordna alternativ transport samt informera om allt som händer.

Allt detta är lättare sagt än gjort, men om trenden fortsätter så kommer risken öka för att nästa omgång tidningsrubriker är betydligt mörkare och än mer oönskade!

Tåg är oerhört säkra för de resande ombord, men järnvägen som miljö är istället en oerhört farlig och förrädisk plats om den inte respekteras.

En sagolik kväll!

Ja, alltså inte sagolik som i prinsar och prinsessor och sådant tjafs, utan mer åt hållet ”det var då faen va de ska vara halt!”…

Gårdagskvällen den bjöd alltså på en portion av den ökända lövhalkan, eller spårhalkan, vilket man nu vill. Omväxlande blåsigt i kombination med sporadiskt duggregn gjorde det lite mer spännande än vanligt att vara på jobbet. Allra helst eftersom förhållandena ändrades så himlans fort, i klassiskt spårhalkestil d.v.s.

I Linghem var det ett mindre äventyr att stanna ungefär i höjd med plattform, i Norrköping var hastigheten in mot plattform någonstans i sakta gångfart, för en snigel…

Att sedan komma upp från Norrköping, det var riktigt spännande, allra helst när signalerna inte visar som jag hade önskat. Klen tröst var att godståget på ordinarie spår hade det ännu jobbigare, och med en rent löjligt låg hastighet. Totalt tappade vi dryga 10 minuter från Norrköping till Kimstad, en sträcka som normalt sett tar 10 minuter tog alltså drygt 20 att avlägga.

Självfallet väntade jag mig en tokhal ankomst till Linghem även söderut, för att inse att nu var det minsann absolut tvärtorrt på spåren, och bromsarna tog hur bra som helst. Man blir aldrig klok på det där vädret…

Men men, en sak är nu klar, jag har kört min sista kvällstur med pendeln nu, endast två pendelturer återstår, ett stycke bonuspendel innan överliggning i Gävle nästa vecka, och en ruggigt tidig morgonpendel veckan efter det. Slutet är nära!

Och nu är det helg, lång underbart ledig helg, med barnvakter på plats, yey!

Två veckor kvar

Idag är det tisdag, dessutom är det den andra november, vilket innebär att det är nu två veckor kvar att jobba i Linköping.

Känns lite underligt det gör det, fortfarande smått orealistiskt även om det sakta men säkert börjar sjunka in i medvetandet att jag snart kört klart i Östergötland.

Till kvällen bjuds det på pendeltågskörning fram tills klockan blir natt, en del jag inte kommer att sakna. Detta är min fjärde sista pendeltur, imorgon har vi tredje sista. Den allra sista den har vi näst sista dagen, och hade det inte varit så att jag skulle upp så attans tidigt dagen efter hade det varit något att fira.

Som de flesta omkring mig vet är jag inte nämnvärt förtjust i att köra pendeltåg, det är inte alls min typ av körning, man kommer ingenstans, man upprepar sig likt en papegoja i högtalaren och tågen, om än driftsäkra utan dess like, är bullriga och eländiga.

Det jag kommer att sakna riktigt ordentligt, bortsett från mina kära kollegor då givetvis, är körningen på Malmö, även om man inte förstår vad de säger när nere i botten av vårt land så är det en alldeles lagom sträcka, 2 tim 45 minuter, med mina kära X2000-tåg, dessutom är Malmö en ganska mysig stad, tro det eller ej. Extra synd är det att jag missar invigningen av citytunneln där nere, som står klar i december, det hade varit skoj att vara med och köra där, samt in i nya hallen på Malmö C med för den delen. Men man får väl ta en tur med privatresekortet så småningom helt enkelt!

I och med den stundande sista dagen börjar det även bli dags att tömma ut skåp och sådant roligt, ta hem vissa bra och ha saker som kommer till användning i Karlstad också, samt att få kasta en hel hög gamla papper som bara ligger och skräpar. Märkligt så fullt av skräp det där lilla skåpet blivit!

Näe, kanske dags att göra något annat en stund, det är om inte annat lite sorgligt att tänka på och skriva om detta, det är ju trots allt ett delvis avslut på en stor del av mitt liv!

Sovmorgon!

I morgon ska det få bli sovmorgon, faktiskt! Det har jag gjort mig väldigt förtjänt av, vet inte hur många dagar på rad som den förbannade väckarklockan väckt mig alldeles för tidigt från min skönhetssömn, och tro mig, den behövs verkligen!

Nu väntar dock två sena kvällar med pendeltåg, vilket innebär att väckarklockseländet inte kommer vara igång i morgon bitti, äntligen!

Och på tal om väckarklockor, så verkar ju iPhone-ägare blivit lite lurade i morse, när uppdaterade lurar med iOS4 inte ringde som de skulle, någon form av bugg i samband med skiftet till normaltid. Detta drabbade dock endast de som hade ett återkommande larm inställt, det har inte jag, mina väckningstider skiftar normalt från dag till dag, dessutom har jag alltid två larm när jag skall upp tidigt på morgonen, hängslen och livrem i god ordning!

I övrigt inget spännande att rapportera från dagen, tågen i rätt tid eller tidiga, inga fel heller, det bara gick som tåget!

Sida 1 av 9

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén