ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Etikett: övertid Sida 1 av 2

Liten utflykt

Det är inte någon större hemlighet i att den absoluta merparten utav alla reservturer flyter förbi utan någon större aktivitet utöver att vakta fåtöljen och hålla kaffekannan varm. Det är väl egentligen så det är meningen.

Idag blev det däremot ut på liten utflykt med tillhörande timmar utav övertid, två sådana om vi skall vara exakt. Morgontåget från Oslo mot Stockholm saknade nämligen förare efter Karlstad och det var inte någon större ansträngning att räkna ut vem som skulle bli denna förare.

Förarhytt X2 i Karlstad

Vy från förarhytten vid plattformen i Karlstad

Läs mer

Ännu en fantastisk dag

Torsdagen var ännu en sådan där fantastisk dag på järnvägen, en sådan där dag som börjar rätt okej men som sedan går ganska så ordentligt åt helvete. Ändå lyckas det hela avslutas på helt okej sätt och vis ändå, så småningom.

Tidig start på dagen med turstart 05:09 för att så småningom spaka dagens första tåg mot hufvudstaden, pendlarnas favorit med avgångstid 06:28 från Karlstad. Dessutom ett tåg som inte haft det enkelt på sistone med ett spårarbete i Väse som fullkomligen kvaddar punktligheten.

Läs mer

Uppförsbacke

Uppdraget var enkelt, sista dagen före semestern bestod av den kortaste turen i hela turlistan, allt som skulle göras var att klargöra en X2a, köra den från Arvika till Karlstad, kliva av, gå hem, ha semester!

Dessutom har jag haft just den här turen tämligen ofta sedan jag började i Karlstad, klargöra en X2a går ju som smort, även om det tar viss tid, inget är direkt ovant, de brukar alltid hoppa igång så snäll så efter nattens vila i Arvika, något jag tvunget skulle påpeka för kollegan under gårdagens passåkning dessutom.

Just därför skulle det inte riktigt bli så den här gången, inte alls faktiskt. Faktum är att jag nog aldrig varit så nära ord som “hjälplok” förut, ord som bärgning yttrades, hemresa med annat tåg bestämdes, nederlaget var nära!

Morgonen började som vanligt, upp 04.00 efter ovanligt många timmars sömn, på med kläder, ut till tågsättet, lämpade av väskan i drivenhetens förarhytt, gick mitt varv runt tågsättet och kopplade från stationär tågvärme. Upp i drivenheten igen, gick mitt varv på insidan och började dra igång allt så smått, aktiverade upp hytten och verifierade att rätt antal vagnar var med och igenkända enligt listan.

Allt gick precis enligt plan, tryckte på knappen för att få upp strömavtagaren och till huvudbrytaren, en tämligen obligatorisk del i att få ström till fordonet, och till en början verkade det gå som smort, strömavtagaren for upp och spänning fanns i tråden, men, vänta nu, brytaren slår inte till!?

Nåväl, bara att testa igen, trycka på knappen för att slå ifrån huvudbrytare och ta ner strömavtagaren igen, prova trycka upp den igen, utan bättring på resultatet. Aj då…

Ta ner igen, avaktivera hytten, bryta batterispänningen, bryta batterifrånskiljaren, döda tågsättet helt för att försöka få den att glömma eventuellt spök i datorerna, börja om från början!

Nytt försök, slå igång allt sakta men säkert, samma resultat, huvudbrytaren går INTE till, inte ens med en sund dos tålamod. Allt ser normalt ut, normala indikeringar, normala ljud, hjälpkompressorn går som den ska, inga luftläckor, alla vred och spakar ligger i normala lägen, men nej, hon vill inte!

Felsökning när klockan är runt 04.45-05.00 på morgonen är inte alltid så lätt som det kan verka, därför var det dags att ringa och väcka driftstöd, se om det fanns några tips och förslag från coachen om vad som kunde tänkas vara fel. Passade även på att kika igenom handboken för fordonet, men eftersom inget felmeddelande fanns att tillgå var det lättare sagt än gjort.

Så gott det gick försökte vi slå kloka huvuden ihop, några fler moment provades, rent våld brukades, inget hjälpte, envist så vägrade fordonet att utföra en av de absolut mest nödvändiga punkterna i att få liv i ett eldrivet tåg, att slå till huvudbrytaren som låter spänningen komma in från kontaktledningen via strömavtagaren – huvudbrytaren till transformatorn och så vidare till allt annat nödvändigt.

Tyvärr finns det ingen annan tid som går så fort som när man felsöker, allra helst inte när man felsöker utan vidare resultat. Snart nog var klockan närmare 5.20 på morgonen, dryga halvtimmen kvar till avgångstid från Arvika, dags att meddela ombordpersonal och DLC Hallsberg om besvären, dags att börja se över alternativa lösningar!

Tillsammans med ombordpersonalen så kom även passåkande förare som blev lika ställd över problematiken som infann sig, denna typen av fel hör inte alls till vanligheterna, och därmed är inte heller vanan eller tidigare erfarenheter nämnvärt stora. Fortsatta försök att starta om fordonet gjordes, samtliga med samma nedslående resultat. Till slut blev det så illa tvunget att åter koppla fordonet till stationär värme för att få batteriladdning igen.

Bussar beställdes, resenärer hänvisades till andra tåg, mitt tåg blev inställt, ombordpersonal och passåkande förare lämnade Arvika för att göra en bättre insats längre fram längs linjen, kvar i Arvika blev jag och X2 2022, fortsatt oense om dagens mål.

Vid det här laget var det mer eller mindre helt konstaterat att det var kört, den skulle inte starta, det fanns inte mycket mer att göra. Började istället se över vilket tåg som kunde vara lämpligt att ta för att komma hem till Karlstad, starten av min semester hägrade!

Strax innan jag skulle låsa om mig och lämna tågsättet så provade jag återigen, en sista gång att starta upp allt med tågsättet kopplat till stationär värme, för tredje eller fjärde gången i ordningen. Drog igång allt, ställde ännu en gång huvudkompressorn i TILL-läget utan resultat och gav mig något moloket bort mot bistron för att hitta något frukost-liknande.

Plockade på mig en skvätt kaffe, tog lite vatten med mig och gick bort mot förarhytten igen, märkte på vägen att nog fan bullrade det allt mer än nyss, när jag gick därifrån!?

Väl framme vid drivenheten kunde jag kallt konstatera att nu minsann gick kompressorn helt som den skulle, allt levde, tåget fick spänning från kontaktledningen och allt var frid och fröjd i förarhytten!?

Fråga mig inte vad som hände, vad som fick den att plötsligt börja leva igen, men något hjälpte, plötsligt hade den tjurat klart, lite mer än 1 timme efter ordinarie avgångstid. Något misstroget och misstänksamt meddelade jag driftstöd att det för stunden inte fanns något behov av bogsering utan att jag istället skulle se om maskineriet fortsatte fungera enligt plan, gjorde en light-klargöring för att kunna köra tågsättet utan resenärer, kopplade bort stationär värme och bytte under viss nervositet förarhytt till den som skulle vara i min tänkta färdriktning.

Allt fungerade, precis som det skulle, precis som om inget hade hänt.

Till slut, kl 07.46 kunde jag lämna Arvika tillsammans med min X2a, nästan exakt två timmar efter ordinarie tid, nästan exakt en timme efter min ordinarie sluttid för dagen. Sisådär 37 minuter senare rullade jag in på spår 2 i Karlstad, lämnade över till vår reserv på åkstationen och kunde äntligen gå hem, gå på semester, avnjuta två veckor ledigt!

Denna morgon kom jag närmare ordet “hjälplok” än jag någonsin tidigare gjort, ännu en gång kunde jag undvika det strax efter att hoppet i stort sett helt tagit slut, tåget må ha blivit inställt, bussersatt, övertid gjordes på semestern, men jag är ändå rätt nöjd över att än en gång fått igång ett extremt trilskandes tågsätt, ett viss mått av stolthet finns ändå där!

Frågan är, hur länge till kan man klara sig utan att behöva krypa till korset, när blir det dags för första hjälploksbegäran? Förhoppningsvis dröjer det länge till…

En inte helt vanlig dag

Reserv stod det på schemat idag igen, den tidiga sådana denna måndagen till ära, d.v.s. 05-13, vilket ju passar alldeles ypperligt en måndag morgon, eller något sådant..!

Dagen till ära tog jag faktiskt tag i det smått fulla facket, tömde det och gick igenom sådant som läses och förstås, sådant som läses och arkiveras, sådant som inte läses utan appliceras i medhavd pärm, allt för att ge väskan lite mer vikt. I kombination av några liter kaffe så flöt detta på alldeles ypperligt, och så småningom kunde jag hamna i en bekvämare stol med mer kaffe och en hälsosam (?) dos slösurfande på paddan, lagom tidsfördriv!

Började trilla in lite sms om störningar i trafiken i dessa trakter, men det var ju lugnt för min del, problem mellan Hallsberg och Katrineholm skulle ju inte behöva få mig ut på jobb!

Och så var det inte heller, utan mig ringde de först när tåg 352 hade rullat in i Karlstad, och försökt lämna sin strömavtagare hängandes i kontaktledningen, med ett inte helt bra resultat…

Vis av erfarenhet kunde man redan här inse att min sluttid på kl 13, den var det bara att glömma! Från tidigare erfarenheter kunde jag väl närmast misstänka att detta skulle komma att dra ut på tiden riktigt ordentligt snarare, som det alltid brukar göra med specialuppdrag av denna sort.

Att jag ombads göra något så enkelt som att gå ner och “vakta” tågsättet i väntan på fortsatta beslut, var knappast något som muntrade upp direkt, men, samtidigt är det ju inte fel med några timmar övertid när väl lönebeskedet kommer heller!

Knatade ner till spår 1b iförd en inte längre helt orange varselväst, utrustad med mina superskitiga rundgångshandskar och ett par hörselproppar, redo för allt, typ! Väl framme kunde man tämligen omgående konstatera att strömavtagaren, ja, den hade ju sett sina bättre dagar…

Defekt strömavtagare på Rc6 1409

Inte blev det mycket bättre av att även den andra strömavtagaren på loket inte heller var i farbart skick, den gick att ha uppe för att försörja loket och tågsättet med ström i väntan på bättre tider, men inget utöver detta.

Lät i vart fall föraren som kört tåget gå iväg för att kunna ta sin rast i lugn och ro och satte mig för att, ja? Vakta lok? Tänk om någon skulle sno det bästa loket, Rc6 1409!?

Ringde några samtal, väntade lite, gick ett varv för att hejja på InfraNord-grabbarna som varit ute och synat av kontaktledningen mellan Kil och Karlstad i jakt på ytterligare skador, tog mig ett varv via kaffetermosen och sedan åter upp på loket. Fick tiden att gå helt enkelt.

En stund senare tittade växlingen på Green Cargo förbi med ett stycke diesellok, för att kunna dra undan vårt inte helt körbara tågsätt. Detta tyckte dock inte de nyligen ankomna elgubbarna var någon vidare lysande idé, utan vi fick vackert stå kvar i väntan på en stund med mindre trafik, så kontaktledningen kunde göras strömlös och loket oskadliggöras.

Istället hakade vi av vagnarna från loket och drog dessa till ett annat spår, så att ett reservlok som ankom från Göteborg kunde kopplas på och åtminstone köra tåg 367 i ett smått sent läge.

Kvar blev jag, och mitt lok som nu ensamt var kopplat till det diesellok som skulle dra undan det, så småningom.

Tog mig en pratstund med lokala tågklareraren här i Karlstad för att spåna på vart man bäst dumpar ett bättre begagnat Rc-lok, och enades om att även om Klarälven vore ett tillfredsställande alternativ, så kanske spår 6 skulle vara en aning mer ekonomiskt och bättre alternativ. Förmedlade tankarna med vår fordonsledning och kunde då även konstatera att det skulle få medfölja tåg 377 ner till omvårdnad i Göteborg senare på kvällen.

Gick ut till loket för att invänta elgubbarna som nu äntligen skulle få hela Karlstad C spänningslöst för att därefter kunna gå upp på lokets tak och oskadliggöra de skadade strömavtagarna.

Att oskadliggöra ett Rc-lok

Så småningom hade man då slutligen klarat av allt detta, och loket kunde äntligen flyttas till ett uppställningsspår, så att man åtminstone fick tillbaka spår 1b för icke eldrivna fordon ett tag, i väntan på reparationer.

Där var det då även dags för mig att lämna det, efter att ha sett till att det inte kunde komma i rullning och kopplat in lite tågvärme för batteriladdning. Slutnotan för dagen blev alltså 3 timmar och 15 minuter övertid, vilket blir alldeles utmärkt till februari-lönen!

I morgon blir det sena turen mot Stockholm igen, och därmed skiftar vi än en gång vilt mellan morgon och kvällsturer, en aning slitsamt, men sedan väntar ju ändå två lediga dagar, så jag skall väl överleva!

Förhoppningsvis bjuder morgondagen på absolut inget alls av händelser utöver de normala, en dag i rättidighetens tecken strävar vi efter!

Den vilda jakten på tiden

Ibland händer det faktiskt att jag får anstränga mig en aning mer för att förtjäna min lön, än vad jag ska behöva göra så att säga. Igår var en sådan dag. Men trots en inte fullt så lovande start så blev det ingen övertidsblankett igår heller, inte en endaste sådan har det blivit under november, tro det eller ej. Katastrof för decemberlönen..!

Gårdagen då, bestod av att köra Karlstad – Stockholm – Hagalund – Stockholm – Arvika för att övernatta efter att ha fyllt buken ordentligt vid kvällsbuffén på hotellet. Den inledande biten Karlstad – Hagalund flöt på alldeles ypperligt. Till Stockholm blev det 5 minuter tidig ankomst, inget besök vid serviceplattformarna på Norra Bantorget gav en 25 minuter tidig ankomst till Hagalund, färden genom toatömningen var även den kvickt avklarad, men sedan blev det visst fel. Jag skulle lämna mitt tåg på spår 22, söder om ett annat tåg, som av en händelse råkade befinna sig bakom mig i toatömningen. Därför blev jag då ståendes i en 20 minuter extra eller så i väntan på att tågen skulle hamna i rätt ordning inför eftermiddagen, en aning segt kan man väl säga…

HagalundsväntanMen, trots all väntan var jag ändå klar mer än väl i tid för min rast, eller 1/4-tid som det strikt sett är på den turen. Avnjöt min matlåda och min iPad i godan ro på vår överliggning i Hagalund, fantasifullt benämnt Lunden eller Chateau Lunden vid Facebook-inloggningar.

När tiden var inne för att ta tag i Arvika-resan så slog jag i vanlig god ordning en pling till den lokala platskontrollen för att höra vart mitt tågsätt fanns, med ett mycket bra spår till svar, ett till Lunden väldigt närbeläget spår 11 och därmed en hanterbar promenad i gråvädret!

Men vad gjorde det i slutändan, när jag vandrat fram till mitt tågsätt så visade det sig att en vagn hade felaktiga hjulmått för att få gå in i Norge, vilket gjorde att man var tvungen till att byta ut den med väldigt kort varsel. Inte helt optimalt i syfte att avgå i tid från depån, eftersom jag har dryga 15 minuter på mig att göra mina kontroller innan det är avgångstid, och ett vagnbyte tar lite mer tid än så, innan jag ens kan börja.

Efter några om, men, hit och dit så kunde jag till slut lämna Hagalund 27 minuter senare än planerat, med endast 15 minuter återstående till avgångstid från Stockholm C, vilket kanske funkar med en himla massa tur och inget besök på serviceplattformarna vid Norra Bantorget. Tur hade vi förvisso, men Norra Bantorget behövde vi trots allt besöka!

Dessbättre var såväl catering som ombordpersonal inställda på rekordsnabbt uppehåll vid Norra Bantorget, och efter endast 7 minuter var hela restaurangvagnen (R4 för er litteranördar..) lastad om än inte helt klar för öppning. Detta öppnade för att vi kunde landa på Stockholm C och spår 12 endast 4 minuter efter vår ursprungliga avgångstid.

Väntan på Stockholm C, spår 12

Fast vad hjälper det när man trots allt missat sin avgångstid, istället fick vi vackert stå och se på när tåg efter tåg avgick i sin rätta tid innan det fanns en glugg åt oss, där vi kunde lämna Stockholm C 18 minuter efter tidtabell. Detta är lite vad man kan kalla en motig inledning av en tämligen lång färd västerut.

Istället för att bittert gräva ner sig och muttrandes rulla vidare i sitt sena läge så lät jag istället hornen växa ut i pannan och tog till mig en lite mer effektiv och en aning mindre bekväm körstil för att se vad som kunde göras åt förseningen. Bekymret för turen i fråga var dock det faktum att regionaltåg med fler stopp låg strax framför vårt Intercity-tåg med få uppehåll, inte helt optimalt.

Det fick bli att agera svans till först ett tåg mot Norrköping innan nästa projekt, att jaga ikapp Hallsbergståget för att se om det fanns någon chans för förbigång, eller omkörning om man så vill kalla det. Tack vare lite kreativa lösningar från en imponerande tågklarerarelev på DLC Stockholm så kunde vi inta position för paralellkörning mellan Flen och Katrineholm för att med en smått fantomliknande, racinginspirerad sen inbromsning till uppehållet i Katrineholm glida förbi och därmed ha fritt framför inför resterande färd.

Den smått brutala körstilen lönade sig dock alltjämt, och tillsammans med utmärkt tågföring från DLC Stockholm bättrade sig tiderna alltjämt, från 18 minuter sen i Stockholm till 14 minuter sen i Södertälje, 10 minuter sent i Katrineholm, 5 minuter sent från Hallsberg till att vara i rätt tid från Degerfors och framöver. Man kan lugnt säga att det kändes extra skönt att lämna över tåget till kollegan i Kil, där vi ankom 3 minuter tidigt. Från att vara nästan 20 minuter sen till att istället vara före tidtabell, det händer alltför sällan!

Hur många som blev blåslagna inne i tåget, och antalet kaffemuggar som möjligen kan ha välts, det förtäljer inte historien, och om någon läsare råkade varit med ombord så får jag väl kosta på en ursäkt för en inte helt bekväm resa och utlova bättring tills nästa gång!

Idag gick det lite lugnare till på färden mellan Arvika och Karlstad, i rätt tid utan ansträngning, så som vi gillar det!

En sådan där vecka…

Ibland har man bara sådana där perioder i sitt liv när inget verkar gå ens väg, det har alla.

Förra veckan var i vart fall en sådan period för min del, okej, kanske inte helt och hållet, två strulfria dagar fick jag faktiskt njuta av, väldigt välförtjänta sådana också!

Från söndagen den 24 juli och fram till och med torsdagen den 28 juli skrapade jag ihop över 400 förseningsminuter, utspridet över tre små dagar.

Söndagen, 24/7 2011, tåg 10371/376

Denna dag verkade ju så lättarbetad och bra, tur & retur till Trollhättan med en liten lagom skvätt rast mellan tågen, i teorin.

I praktiken gick det toppen, ända fram tills vi rullade ut från Kil och genom en kortare spänningslös sektion på kontaktledningen där, varpå spänningen inte återkom där den skulle göra det. Fan!

Bara att börja bromsa in lite i enlighet med reglerna och börja ringa, telefonen kopplade mig givetvis inte till rätt driftledningscentral, Göteborg, som den skulle, utan till Hallsberg. Där kunde dock eldriftledaren se hur hans kollega i Göteborg försökte sektionera bort olika delar för att försöka lokalisera felet, varpå spänningen kom och gick ett antal gånger innan det åter blev stabilt igen.

Kontaktledningsfel av något slag mellan Edsvalla och Grums löd diagnosen, oklart hur lång tid det skulle ta innan en prognos kunde lämnas, felsökarna befann sig i Säffle och deras elarbetsfordon i Kil. Fan igen.

Beslutade mig för att fortsätta rulla in på Edsvalla driftplats i vart fall, för att försöka mig på att göra rundgång med loket och få det i rätt ände för att kunna rulla tillbaka till Kil, istället för att försöka backa hela vägen tillbaka med ombordpersonalen som signalgivare. Väl framme i Edsvalla var det bara att bege sig ut på makadampromenad för att undersöka hur kontaktledningen var upphängd framöver, om det skulle gå att göra rundgång utan att hamna på spänningslöst område med loket, och jodå, det skulle gå!

Knata tillbaka till tågsättet och hänga av loket från vagnarna, köra runt och koppla på det hela igen, nytt bromsprov och sedan anmäla att vi var klara att gå tillbaka mot Kil. Här tog det dock tid, i järnvägens värld kan det ibland ta en ohygglig tid att få reda på hur färden tillbaka skall ske, och efter många om och men och hit o dit kunde vi återvända på det tågnummer som mötande tåg i Edsvalla hade, men som i sin tur stod kvar i Grums.

Väl tillbaka i Kil blev det att invänta bussar för transport till Grums där ett annat tågsätt då alltså stod och väntade, bussarna kom förhållandevis fort och färden mot Trollhättan kunde upptas drygt två timmar efter ordinarie tidtabell.

Balanserandes på minimalaste möjliga mängd kontaktledningsspänning tog vi oss till slut till Trollhättan, där en annan förare stod och väntade på tåget som skulle komma efter oss, och som hade tid att göra rundgång och bromsprov istället för mig, så att jag fick möjlighet att ta min rast utan att det drabbade vändande tåg särskilt mycket.

Rullade trots detta från Trollhättan dryga timmen sent, och därifrån rullade det på hyffsat fram tills Säffle, då jag ringde och hörde mig för om kontaktledningsfelet igen, fortfarande inte klart, behövdes dryga 30-40 minuter till innan trafiken kunde släppas på igen. Valde därför att stanna till vid den lilla pendlingsplattformen i Värmlands bro för att ha möjlighet att hålla dörrarna öppna under väntetiden, samt bättra på möjligheterna till en städad evakuering om kontaktledningsfelet skulle kvarstå.

Kom iväg så småningom och landade i Karlstad drygt 1,5 timme efter tidtabell, en lång dag avklarad!

Tisdag, 26/7 2011, tåg 634/647

En liten tur till Stockholm piggar väl alltid upp? Typ…

Från Karlstad och ända fram tills strax efter Flen rullade det på alldeles ypperligt bra, här tog dock turen slut. Ett tidigare tåg mot Karlstad hade nämligen havererat och hade påbörjat sin evakuering strax innan vi skulle ha rullat förbi, prognosen låg dryga 40 minuter framåt i tiden. Jaja, inte mycket att göra åt, bromsade ner, stannade så tjusigt vid min röda signal och ropade om hur verkligheten låg till, passade även på att göra en allmän inbjudan för de som var intresserade att få komma och titta in i förarhytten samt passa på att ställa frågor, för att fördriva tiden.

Hade en del besök där av såväl stora som små, alla lika lyckliga över möjligheten att få se hur min arbetsplats ser ut. Tiden som prognosen sa både kom och gick under tiden, men alltjämt elakt rött i signalen framför.

Först dryga timmen efter att vi stannat kunde färden mot Stockholm återupptas som första tåg i kön från vårt håll, medan mängder av tåg väntade i motsatt riktning på att kunna ta sig förbi haveristen.

Denna försening gjorde dock att den delen av mitt arbetspass som bestod av att köra tåget från Stockholm C till Karlberg för att där vända och åka till Norra bantorget för catering uteblev, istället snabbvände tåget direkt på Stockholm C, och min rast drabbades inte av nämnvärd försening.

För hemresan skulle jag få mitt tågsätt nerkört av en annan förare från Hagalund, så strax efter 19 började jag gå ner mot plattformarna, varpå ombordpersonalen ringde och meddelade att vistelsen i Stockholm skulle bli längre än tänkt, loket hade drabbats av lokskada vid Norra bantorget, och det arbetades febrilt på andra lösningar.

En stund senare ringde det igen, och denna gången var det fordonsledningen som bad mig hoppa i en taxi och åka till Hagalund för att där hämta ett nytt lok. Sagt och gjort, iväg på en gång och ut till spår B17 utanför lokverkstaden där loket befann sig, helt enligt uppgift. Klargöra lite raskt och sedan rulla ner mot Norra Bantorget för att hämta mina vagnar som nu stod ensamma där. Nytt bromsprov fick det också bli innan färden hem till Karlstad kunde påbörjas.

Väl på rull så flöt det på alldeles utmärkt, men förseningen om 1,5 timme skedde det inga större förändringar med, den låg envist kvar hela vägen hem.

Torsdag, 28/7, tåg 634/647

Ny dag, nytt försök på Stockholm, detta skulle väl ändå gå bättre, eller..?

Inte då, ett retligt dörrfel försenade oss med dryga 12 minuter redan i starten från Karlstad, en av dörrarna i vagn 5 ville inte stänga ordentligt och fick stängas av för att färden skulle kunna påbörjas.

Ett retligt tågmöte strax därefter tog förseningen ytterligare några minuter vidare innan möjligheten att försöka köra ikapp kom. Sakta men säkert minskade förseningen på vägen mot Stockholm, fram tills Gnesta där SLs pendeltåg fick gå ut strax före oss. Jaja, de försvinner ju i Järna så det är ingen totalkatastrof!

Men lagom till att pendeltåget försvann ur vår väg så fick vi istället en loktransport med ännu lägre topphastighet i vår väg, yey, hålla 120 km/h istället för 200 km/h, sådan lycka.

Förseningen till Stockholm blev alltjämt på runt 20 minuter väl framme, och idag fick jag i vart fall åka och vända tåget i Karlberg enligt plan.

Denna dagen kom dock tåget levererat åt mig inte bara i tid, utan rent av strax före, lovande! Ett retligt mindre ATC-fel släckte min ATC-panel för de inledande 4 kilometrarna vilket begränsade hastighet och framfart en aning, men vafan, det rullar ju i vilket fall!?

Strax före Södertälje var det dock slut på det roliga när min ombordpersonal ringer fram och meddelar att vi troligen har s.k. slag i hjul på första vagnen, som behöver kontrolleras snarast. Snabbt samtal till driftledningscentralen i Stockholm för att säkerställa att vi hamnar på spår 8, som inte har något intilliggande spår utan möjliggör felsökning i godan ro utan andra tåg på alltför nära avstånd.

Bara att ta på sig varselväst och ge sig ut och kravla sig fram mellan vagn och plattform i försök att se något på hjulen bland allt annat som finns i boggien. Blev att rulla fram i små omgångar för att sedan fortsätta felsökandet för att se att inget missas. Hjulen var dock så runda och fina på den boggie som misstänktes, och färden kunde så småningom fortsätta, med undertecknad skitig och svettig utan dess like, tur man sitter själv i loket. Den misstänkta hjulskadan då? Troligen någon form av beläggning på hjulen som bromsades bort in i Södertälje, för efter avgången där var det betydligt bättre enligt uppgift.

Väl framme i Katrineholm grinade oturen mot oss igen, och denna gången fick ombordpersonalen ut och springa när två dörrar på varsin vagn i varsin ände tåget bestämde sig för att trilskas och inte gå igen på signal. När vi väl kom på rull så skrämdes den bakersta vagnen i färdrikningen ännu en gång med att hävda att dörrarna var öppna en kort stund, utan att de faktiskt var det.

På plats i Hallsberg blev det ytterligare tid för mer felsökning av dessa dörrar, för att åtminstone se till att de är ordentligt låsta inför den fortsatt färden mot Karlstad.

Några tågmöten senare rullade vi till slut in i Karlstad, dryga 40 minuter efter tidtabell, och färden som började så bra…

Ordbajsandet nästan klart..!

Till dessa dagar har det även bjudits på två helt felfria dagar på sträckan mellan Karlstad – Trollhättan, vilket var tacksamt, samt även en ledig helg med en hälsosam dos motorsport på TVn, som gav lite återhämtning!

Idag bjuder det dock på en favorit i repris, tåg 634 och tåg 647, förhoppningsvis betydligt lugnare och snällare än förra veckans försök..!

Lite övertid på det tack..!

Ja, egentligen borde jag veta bättre vid det här laget, man skall aldrig, någonsin, överhuvudtaget tro att man får det lugnt på jobbet bara för att man råkar vara reserv, det är inte riktigt så det funkar…

Efter sisådär 4 muggar kaffe av varierande styrka, ett antal timmar vid datorn med hysteriskt roliga DYAC och mitt i lunchen ringde då telefonen, ett enkelt litet uppdrag, ta en taxi till Kil, invänta 358 från Göteborg och lös av den stackars jouren så att han skulle hinna med returtåget. Köra till Karlstad, göra rundgång och växla undan på spår 21, piece of cake inte sant?

Mjo, visst..!

Förutom att taxin kom på utsatt tid, det var varmt hos tågklareraren i Kil och det soliga vackra vintervädret så gick det ju nästan bra! Loket hade på vägen upp gjort några tappra försök att ställa in sig själv, envis Göteborgare hade visst fått fart på allt igen, lät ju bra! Till Karlstad kom vi åtminstone, utan större besvär, hur många besvär man nu kan få på 2 mil…

Rundgång med loket, inte så jättemycket snö att knacka bort, bara lagom! Petade på i andra änden, kopplade alla prytlar som skulle kopplas, bytte förarhytt på loket för att förbereda undanväxlingen då min kära ombordpersonal dök upp, som hade varit ute och inspekterat en liten hjulplatta han noterat på avfärden från Göteborg, följde med och kikade, för att tillsammans sammanfatta konsekvensen, färdigkört för den vagnen!

Jahopp, bara att hacka is igen då, denna gången mellan två vagnar, som med all säkerhet inte varit isärkopplade sedan första snöflingan föll, en viss mängd snö och is återfanns alltså där. Två envetna individer med hammare, ishacka och ett stort ordföråd fick till slut isär eländet för undanväxling, men först, ytterligare en rundgång, eftersom skrotspåret självklart fanns med stoppbock i riktning mot Kil!

Efter lite om, men, hit och dit ställde vi i varje fall av vagnen mot stoppbocken, frysskyddstömde den från vatten och gjorde ett tappert försök att dra handbromsen, som vi kände oss så säkra det gick med att den gick till, nåväl, spåret lutade mot stoppbocken i alla fall..!

Pillra iväg med lok igen, fram o tebaka, hit o dit innan vi var på rätt spår mot vagnarna igen. Nästa ihopkoppling, dagens femtielfte, företogs och allt var redo för att peta i huvudbrytare och annat nödvändigt för färden mot Göteborg med resterande vagnar och gott om tid kvar till avgång!

Men näh, det vore ju ingen sport!

Klick, boom och *pip* *pip* *pip* *pip*, följt av ett mentalt *faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaen!*

Lokskada, en charmig dvärgbrytare som till och med föll även när batterispänningen var bruten, den du!

Två kloka (?) lokförare slog sina huvuden samman och felsökte, utan resultat, vad som än försöktes föll den elaka lilla brytaren och loket tvärvägrade att starta, lysande..! Vid detta laget hade den stackarn som skulle ha tåget till Göteborg dykt upp, gjort ett försök att få liv i liket samt pallrat sig iväg för att väcka liv i ett annat avlidet lok, vilket han dessbättre lyckades med!

Ihopkoppling, placering av döda loket i transport, försöka få loss dragen handbroms i en vagn, något som blev väldigt mycket lättare när man släppt på lite luft till vagnarna igen. Bromsprov, test av rullförmågan, och sen kom de allt iväg, dryga halvtimmen efter ordinarie avgångstid, äntligen!

Mitt och kollegans hjärta stannade till lite kort när vi noterade att tåget åter en gång stannade precis i slutet av plattformen, dessbättre började det hyffsat snart rulla igen, och dagens mest välförtjänta måltid kunde inhandlas, en mycket flottig och härlig Big Tasty Bacon från gyllene fiskmåsen!

Hem kom jag till slut ganska exakt 13 timmar efter att jag gick i morse, lagom sådär, övertidsnotan slutade på dryga 2 timmar och 45 minuter till slut, kroppsvärmen börjar slutligen nu närma sig hyffsat normal, mer tröstätning av onyttigheter skall snart påbörjas, och tåget, ja, det kom faktiskt precis fram till Göteborg, nästan en timme sent, men fram kom det!

En lugn dag på jobbet var det ja..!

En lugn och stillsam resa till Karlstad…

Nästan i varje fall, första biten gick ju fint, och även bytet i Katrineholm fungerade utmärkt, och hela tåget fullt av trevlig bekant personal, so far so good!

Strax innan Hallsberg beslutade sig dock det lilla tåget för att ge upp helt sonika, vajsing med transformatorn kort sagt, dessbättre kunde vi i godan ro rulla in i Hallsberg innan batteriet i drivenheten gav sin sista suck, nästan för exakt och bra för att vara sant, mer om detta senare…

Bussar beställdes och jag erbjöd mig stanna kvar med den ledsna X2an så att övrig förarpersonal kunde ge sig av mot sina ordinarie turer, med mig blev även en annan passåkande förare på väg mot Karlstad kvar. Bussarna beställdes och kom efter dryga timmen, och därmed blev tåget tomt.

Jag och den passåkande föraren roade oss med att hitta ett lämpligt lok att sparka liv i, hämta övergångskoppel alá 63 kg, frysskyddstömma hela tågsättet, koppla ihop och sen le och se glada ut, nästan i varje fall…

Medans jag sprang runt och tömde ur allt vatten, för att undvika dyra jobbiga skador på vattenledningar i tåget, så pep kollegan iväg för att hämta ett lok då, vilket gick jättebra, säkert i 10 meter eller så, innan det sprutade ur sig felmeddelanden och tvärvägrade. Jaja, upp på nästa då istället, gammal hederlig Rc3 årsmodell 1970, den funkar väl alltid? Typ, efter en del om och men, några kliande rörelser i huvudområdet så hoppade det igång, växla runt det, kom ända fram till den lite ledsna X2an och hängde på övergångskoppel med några svårdomar som hjälp, bara upp och peta ihop, men nä, nu hade även detta lok tröttnat på livet och ville inte samarbeta längre.

Iväg mot lok #3 i ordningen, det sista kvarvarande reservloket i Hallsberg, även denna en Rc3, och här gick det bättre, den piggnade i på en gång och efter lite övertalning lossnade det även från sin smått frusna parkeringsplats, iväg med detta, växla runt ännu en gång, fram o tebaka o hit o dit, koppla ihop det med den ledsna Rc3an, koppla ihop de nu dubbla loken med den ledsna X2an, och sen iväg för att lossa bromsar, följt av ett konventionellt bromsprov enligt konstens alla regler.

In i X2an för att låsa lite dörrar, och sen var den lite speciella kombinationen redo för avgång, och efter en liten stunds väntan så rullade hela högen iväg, med en annan förare vid spakarna då bör tilläggas, jag och min hårt kämpande Karlstads-kollega gick in i värmen för att något sånär återfå normal kroppstemperatur, givetvis var det stjärnklart och -20 i Hallsberg, vad annars..?

Förutom de just nämda obligatoriska tvärkalla minusgraderna, och trilskande Rc-loken så gick det faktiskt väldigt väl, X2an rullade in till plattformen och förflyttningen av folk gick odramatiskt och blankettfritt fram, bakom X2an gick det mer en hårfin marginal in inte bara det första hjälploket, utan även det andra. Ihopkopplingen krävde förvisso tre-fyra försök innan allt fungerade som det skulle, men väl ihop så rullade allt på så fint så, bromsarna lossade som de skulle, tåget gick att köra med, allt vatten var förhoppningsvis ute, och vid det här laget borde de även hunnit fram till Hagalund och kära lilla verkstaden! Dessutom lyckades växlingspersonalen i Hallsberg även väcka liv i det nyss döda loket, och var därmed nöjda med att ha en reserv igen!

Allt i allt en väldigt lärorik och intressant upplevelse, allra helst nu när man tinat upp ordentligt igen, till detta samlade vi även ihop runt 7 timmars extra betalt, extra väl betalt dessutom eftersom detta var en ledig dag för min del, det sitter fint nu i smått knapra tider!

I morgon jobbar vi som normalt igen hoppas jag, 634 Karlstad – Stockholm följt av 647 Stockholm – Karlstad, spännande!

En röd dag..!

Söndagen den gick i den röda färgens tecken, hela jobbdagen igenom faktiskt, och sådär lite sent kommer rapporten från dagen.

Började ju så väl där vid trehugget, byter av ett rättidigt tåg i Linköping, där det självklart väntar ett signalfel på oss. Blir ståendes i en halvtimma eller så i väntan på att de två tåg som ligger före oss skall ta sig igenom problemområdet, Linköping – Linghem för dagen. När det väl blir vår tur är det inte bara en, eller två, eller ens tre röda signaler som skall passeras, utan hela sex stycken sådana, suck..!

Räkna med ungefär 5 minuter/signal i ett sådant här fall, speciellt i kombination med enkelspårsdrift pga banarbete längre fram gjorde att det tidigare så rättidiga tåget till Linköping, istället var drygt 1 timme och 10 minuter sent till Norrköping, suck..!

Varför denna långa tid då? Jo, för varje signal som skall passeras skall det fyllas i en blankett med information om sträcka, signalens namn, eventuella växlar efter signalen och sisådär, efter passage av signalen i stopp går man med reducerad hastighet fram tills nästa signal, och inte nog med det, på denna sträcka som det är bekymmer får det endast finnas ett tåg i taget som passerar stoppsignaler, vilket alltså innebar ytterligare störningar.

Men allt görs i varje fall av en god anledning, röda fina stoppsignaler skall inte passeras hur som helst, det har historien tyvärr på blodigt sätt visat, även om det nu, ta i trä, är länge sedan sist.

Nåväl, till Stockholm kom vi, 1 timme och 15 minuter efter tidtabell, lite lagom sådär, och det ska jag även komma ihåg att skriva en övertidsblankett om, i och med att jag hade tre timmar med våran speciella kvartstid uppe i Stockholm i väntan på nästa tåg norrut.

Färden vidare sedan gick fint ett tag åtminstonde, lite blankettskrivande i farten för något som inte ens uppenbarade sig vid Rotebro, följt av ytterligare en ilsken röd signal i Knivsta (Kn 28, spöksignal!), denna gången var det dock inte fullt lika väntat och medans jag i godan ro sänker farten mot 140 km/h som är gällande genom Knivsta uppenbarar sig denna röda signal framför näsan på mig, bara att skicka ner bromskontrollen i nödbroms innan tåget själv fixar det, och sedan ta mikrofonen och hojta lite snabbt åt resenärerna att hålla i sina saker då vi snart kommer att stanna på ett lite obekvämt sätt.

Ett X2000-tåg med alla bromsar och magnetskenbromsar i fungerande ordning stannar faktiskt imponerande kvickt i torra förhållanden, runda slängar 350 meter eller så från 140 km/h – 0 km/h, mycket bekvämt..!

Därefter lite telefonkö till driftledningscentralen, fylla i lite mer papper och sedan i efterhand få tillstånd att passera signalen som stod i stopp, najs!

Till Gävle kom vi sedan utan större besvär, sisådär 3 minuter efter tidtabellen, helt okej känner jag faktiskt!

För att kompensera denna eländiga röda dag tog vi istället och röstade lite igår, och där var det inte rött på något sätt!

Lite mer övertid att inrapportera

Denna vintern blir bra den, åtminstonde för övertidslappen…

Igår blev det en 45 minuter eller så, dagens nota på 70 minuter, morgondagen återstår att se, torsdagen med lite tur inställd och ledig, hoppas hoppas!

Gårdagens elände bestod av växelfel i Mjölby och Linköping, och dagens av sent vändande tåg till Linköping, följt av långsammare tåg framför, illa tajmat tågmöte, slö acceleration, varmgångslarm, fler illa tajmade tågmöten, lite fler varmgångslarm, stopp för avstängning av broms, men sen, kom vi i alla fall till Gävle, 22:10 istället för 20:58!

Och jag som hade tänkt spendera lite kvalitétstid på att programmera, det bidde det inget av..!

Nu, sova lite kanske..?

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén