ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Etikett: otur

Sådana dagar

I långa perioder flyter dagarna förbi utan att något egentligen alls uppseendeväckande händer under arbetspassen, stillsam och njutbar tid som sådan. Men som med allt annat kan inget gott vara för evigt, ibland får man istället dagar när inget tycks gå rätt väg. Har man riktig otur kan detta även utveckla sig till en stint av oflyt som kan sträcka sig veckor i taget, något går fel på varje pass!

Efter en stillsam period så var det igår tydligen dags att ha grytan omrörd igen med en dos av nära-annans-död, tekniska fel och slutligen en släng av ordentlig lövhalka för att verkligen markera eländet.

Gårdagens arbetspass bjöd då på ett varv på Göteborg, det kvällsvarv jag mer eller mindre abonnerat på under några veckor nu, där man kör det sista tåget hem för kvällen. I grund och botten ett väldigt trivsamt och lagom lättarbetat pass i gott sällskap av de nu faktiskt väl fungerande nya Regina-tågen.

På vägen ner mot Göteborg flöt allt på väl tills strax söder om Åmål, där noterades först ett samlandes jaktlag på högra sidan varpå jag påmindes om att älgjakten är igång i de dalsländska skogarna och att det var bäst att hålla extra uppsikt över stirriga djur.

Strax därefter passeras en av många vägkorsningar med små skogsvägar, endast skyddade av en signalanläggning av enklaste skick, en lampa som lyser när spåret är fritt att passera och som är släkt när tåg närmar sig.

Sådana anläggningar får endast placeras på vägar där ett fåtal personer kör, eller som ett dokument (BVH 701) från Trafikverket förklarar:

E betecknar enkel ljussignal och för bara sättas upp där en enstaka fastighetsägare använder plankorsningen.

En förutsättning är också att personer som är obekanta med förhållandena endast i obetydlig omfattning använder plankorsningen. På vägar till fastigheter med någon form av försäljningsverksamhet är signalen olämplig. På utfartsvägar och vissa ägovägar kan det vara lämpligt att kombinera signalen med en låst grind eller med ett vägmärke som anger förbud för trafik utan tillstånd.

På denna väg kommer det en röd Volvo av fyrkantigare modell (740/940) åkandes, till synes helt utan uppsikt och utan intention att stanna innan korsningen. Tack vare en extra god dos vakenhet hinner jag uppfatta detta och signalerar med tyfonen för att påkalla uppmärksamhet.

Detta tycks först dock inte heller hjälpa utan bilen verkar inte sakta ner varpå jag istället snabbromsar tåget samtidigt som jag fortsätter signalera med tyfonen oavbrutet. Att hinna stanna på den sträckan som fanns tillgänglig, ett fåtal hundra meter på sin höjd, är helt uteslutet. Det enda man kan göra är att försöka få ner farten för att minska krockvåldet om en kollision inträffar.

Till slut stannar bilen, på sin höjd 1-1,5 meter från närmsta räl just innan vi glider förbi med tåget i omkring 100 km/h. Eftersom Regina-tågen är lite breda om höften av sig, så kan det inte ha varit mycket till marginal mellan bil och tåg, men ingen kollision inträffade åtminstone.

Färden kunde dock fortsätta mot Göteborg i en något reducerad hastighet allt medan man försöker få ner pulsen till en mer normal nivå. Det adrenalinpåslag man får i situationer som dessa är inte att leka med, kan man lugnt säga!

Det tog dock inte lång stund till innan det var dags att snabbromsa och signalera, för ut ur skogen kommer det plötsligt en älgkalv springandes på ett inte alls tillräckligt långt avstånd. På något vis lyckades älgkalven dock ta sig av spåret utan att bli påkörd, även detta med minsta möjliga marginal. Efteråt kunde det dock höras det bekanta dunkandet av en hjulplatta från någon av de främsta axlarna på tåget, hjulen uppskattar inte flera efterföljande snabbromsningar i dessa hösttider!

Just när man satt och funderade vad detta var till att bli för en dag, lagom hunnit få ner pulsen en gång till, så studsar det över en älgko med tillhörande kalv framför näsan på en. Denna gången dock på ett mer behörigt avstånd och utan behov av åtgärder från min sida, men ändå något man hajar till på!

Resten av färden ner mot Göteborg gick sedan betydligt mer stillsamt till, mycket djur vid sidan av spåren men inget mer i vägen. Det går dock inte att förneka viss form av oro över hur resterande del av dagen skulle gå?

Väl framme avnjöts rasten i god ro, en promenad runt det vanliga stråket vid vattnet, en god bit matlåda på basen och en åktur i massagestolen innan det var dags att köra hemåt igen.

Bytte av ankommande tåg från Karlstad och bytte ände, började knappa in allt som skall knappas in i alla former av skärmar ombord för att ganska omgående mötas av en illavarslande felkod i ETCS-skärmen som sedan släckte hela tågskyddssystemet. Provade en snabb återstart (nåja, 2 minuter…) av endast ETCS-systemet utan resultat. Gjorde istället en återstart av hela fordonet, men utan bättre resultat.

Därmed återstod att bege sig till skåpet där all utrustning för ETCS-systemet sitter för att med lite mer brutalt våld ge sig på en återstart. Detta innebär en promenad rakt igenom tåget till mittenvagnens ena ände där utrustningen sitter, ett uppdrag nog så svårt samtidigt som resenärer stiger på och letar efter sina platser.

Efter att ha lite mer brutalt dödat hela systemet med hjälp av lokalt placerade brytare och säkringar med tillhörande väntetid så återställde jag allt och återvände till hytten. En tålmodig väntan senare så startade systemet upp och fungerade nu som det skulle, med flera minuter till godo kvar innan avgång, puh..!

Hemfärden flöt sedan på alldeles utmärkt, var sådär lagom tidig till Trollhättan för att kunna hämta den där koppen kaffe jag inte hann med att få innan avgång Göteborg. Lite småhalt väglag bjöds det på av och till i stort sett hela vägen, men värre skulle det bli.

I Grums är det av tradition alltid halt så fort det är minsta fuktigt, till stor del assisterat av Gruvöns bruk som ligger inte alls långt från stationsområdet. Ta detta i kombination med en dos av lövhalka och det blir riktigt intressant. Tack vare en bit erfarenhet i kombination med sund feghet i inbromsningen såhär års stannade vi utan problem vid plattform.

När det var dags att rulla vidare mot Kil – Karlstad blev det däremot en hel del mer sport av det hela, redan vid läge 2 av 7 på körkontrollen började hjulen spinna friskt, detta trots att våra Regina-tåg driver på 8 axlar av 12 och att det lutar lätt nedförs åt det hållet i Grums!

Konstaterade i takt med att farten så sakteliga började öka att kommande uppförsbacke, ett riktigt ökänt halkställe, skulle komma att bli riktigt intressant. Dessbättre lyckades jag få upp farten till omkring 60 km/h innan det började bära av uppförs, för sedan spelade det ingen roll vilket pådragsläge jag använde, det enda som hördes var ljudet av konstant hjulspinn.

Nu smått kallsvettig kunde man se hastigheten sakta sjunka i takt med att färden uppförs fortsatte, däremot kunde jag ändå konstatera att så länge inget oförutsett händer skulle farten vara tillräcklig för att om inte annat sega sig över krönet.

Passade då även på att ringa till DLC Göteborg för att informera om läget, “tokhalt” var frasen, och därtill rekommendera dem att inte lägga tågmöten eller stoppa godståg i Grums under natten, en fastkörning hade varit fullkomligt garanterad! Personen i andra änden telefonlinjen var mycket tacksam över informationen och förhoppningsvis kom den till nytta för andra!

Trots dagens utmaningar så ankom vi till slut såväl Kil som Karlstad enligt gällande tidtabell och utan fler missöden. Bara att nyckla av tåget, skriva rapport om den nära påkörningen av bilen och gå hem i natten.

Idag, om bara en stund eller två, så skall samma tur till Göteborg upprepas, det går inte att förneka en viss dos av oro i magtrakten, den finns där vare sig jag vill eller ej…

En sådan där vecka…

Ibland har man bara sådana där perioder i sitt liv när inget verkar gå ens väg, det har alla.

Förra veckan var i vart fall en sådan period för min del, okej, kanske inte helt och hållet, två strulfria dagar fick jag faktiskt njuta av, väldigt välförtjänta sådana också!

Från söndagen den 24 juli och fram till och med torsdagen den 28 juli skrapade jag ihop över 400 förseningsminuter, utspridet över tre små dagar.

Söndagen, 24/7 2011, tåg 10371/376

Denna dag verkade ju så lättarbetad och bra, tur & retur till Trollhättan med en liten lagom skvätt rast mellan tågen, i teorin.

I praktiken gick det toppen, ända fram tills vi rullade ut från Kil och genom en kortare spänningslös sektion på kontaktledningen där, varpå spänningen inte återkom där den skulle göra det. Fan!

Bara att börja bromsa in lite i enlighet med reglerna och börja ringa, telefonen kopplade mig givetvis inte till rätt driftledningscentral, Göteborg, som den skulle, utan till Hallsberg. Där kunde dock eldriftledaren se hur hans kollega i Göteborg försökte sektionera bort olika delar för att försöka lokalisera felet, varpå spänningen kom och gick ett antal gånger innan det åter blev stabilt igen.

Kontaktledningsfel av något slag mellan Edsvalla och Grums löd diagnosen, oklart hur lång tid det skulle ta innan en prognos kunde lämnas, felsökarna befann sig i Säffle och deras elarbetsfordon i Kil. Fan igen.

Beslutade mig för att fortsätta rulla in på Edsvalla driftplats i vart fall, för att försöka mig på att göra rundgång med loket och få det i rätt ände för att kunna rulla tillbaka till Kil, istället för att försöka backa hela vägen tillbaka med ombordpersonalen som signalgivare. Väl framme i Edsvalla var det bara att bege sig ut på makadampromenad för att undersöka hur kontaktledningen var upphängd framöver, om det skulle gå att göra rundgång utan att hamna på spänningslöst område med loket, och jodå, det skulle gå!

Knata tillbaka till tågsättet och hänga av loket från vagnarna, köra runt och koppla på det hela igen, nytt bromsprov och sedan anmäla att vi var klara att gå tillbaka mot Kil. Här tog det dock tid, i järnvägens värld kan det ibland ta en ohygglig tid att få reda på hur färden tillbaka skall ske, och efter många om och men och hit o dit kunde vi återvända på det tågnummer som mötande tåg i Edsvalla hade, men som i sin tur stod kvar i Grums.

Väl tillbaka i Kil blev det att invänta bussar för transport till Grums där ett annat tågsätt då alltså stod och väntade, bussarna kom förhållandevis fort och färden mot Trollhättan kunde upptas drygt två timmar efter ordinarie tidtabell.

Balanserandes på minimalaste möjliga mängd kontaktledningsspänning tog vi oss till slut till Trollhättan, där en annan förare stod och väntade på tåget som skulle komma efter oss, och som hade tid att göra rundgång och bromsprov istället för mig, så att jag fick möjlighet att ta min rast utan att det drabbade vändande tåg särskilt mycket.

Rullade trots detta från Trollhättan dryga timmen sent, och därifrån rullade det på hyffsat fram tills Säffle, då jag ringde och hörde mig för om kontaktledningsfelet igen, fortfarande inte klart, behövdes dryga 30-40 minuter till innan trafiken kunde släppas på igen. Valde därför att stanna till vid den lilla pendlingsplattformen i Värmlands bro för att ha möjlighet att hålla dörrarna öppna under väntetiden, samt bättra på möjligheterna till en städad evakuering om kontaktledningsfelet skulle kvarstå.

Kom iväg så småningom och landade i Karlstad drygt 1,5 timme efter tidtabell, en lång dag avklarad!

Tisdag, 26/7 2011, tåg 634/647

En liten tur till Stockholm piggar väl alltid upp? Typ…

Från Karlstad och ända fram tills strax efter Flen rullade det på alldeles ypperligt bra, här tog dock turen slut. Ett tidigare tåg mot Karlstad hade nämligen havererat och hade påbörjat sin evakuering strax innan vi skulle ha rullat förbi, prognosen låg dryga 40 minuter framåt i tiden. Jaja, inte mycket att göra åt, bromsade ner, stannade så tjusigt vid min röda signal och ropade om hur verkligheten låg till, passade även på att göra en allmän inbjudan för de som var intresserade att få komma och titta in i förarhytten samt passa på att ställa frågor, för att fördriva tiden.

Hade en del besök där av såväl stora som små, alla lika lyckliga över möjligheten att få se hur min arbetsplats ser ut. Tiden som prognosen sa både kom och gick under tiden, men alltjämt elakt rött i signalen framför.

Först dryga timmen efter att vi stannat kunde färden mot Stockholm återupptas som första tåg i kön från vårt håll, medan mängder av tåg väntade i motsatt riktning på att kunna ta sig förbi haveristen.

Denna försening gjorde dock att den delen av mitt arbetspass som bestod av att köra tåget från Stockholm C till Karlberg för att där vända och åka till Norra bantorget för catering uteblev, istället snabbvände tåget direkt på Stockholm C, och min rast drabbades inte av nämnvärd försening.

För hemresan skulle jag få mitt tågsätt nerkört av en annan förare från Hagalund, så strax efter 19 började jag gå ner mot plattformarna, varpå ombordpersonalen ringde och meddelade att vistelsen i Stockholm skulle bli längre än tänkt, loket hade drabbats av lokskada vid Norra bantorget, och det arbetades febrilt på andra lösningar.

En stund senare ringde det igen, och denna gången var det fordonsledningen som bad mig hoppa i en taxi och åka till Hagalund för att där hämta ett nytt lok. Sagt och gjort, iväg på en gång och ut till spår B17 utanför lokverkstaden där loket befann sig, helt enligt uppgift. Klargöra lite raskt och sedan rulla ner mot Norra Bantorget för att hämta mina vagnar som nu stod ensamma där. Nytt bromsprov fick det också bli innan färden hem till Karlstad kunde påbörjas.

Väl på rull så flöt det på alldeles utmärkt, men förseningen om 1,5 timme skedde det inga större förändringar med, den låg envist kvar hela vägen hem.

Torsdag, 28/7, tåg 634/647

Ny dag, nytt försök på Stockholm, detta skulle väl ändå gå bättre, eller..?

Inte då, ett retligt dörrfel försenade oss med dryga 12 minuter redan i starten från Karlstad, en av dörrarna i vagn 5 ville inte stänga ordentligt och fick stängas av för att färden skulle kunna påbörjas.

Ett retligt tågmöte strax därefter tog förseningen ytterligare några minuter vidare innan möjligheten att försöka köra ikapp kom. Sakta men säkert minskade förseningen på vägen mot Stockholm, fram tills Gnesta där SLs pendeltåg fick gå ut strax före oss. Jaja, de försvinner ju i Järna så det är ingen totalkatastrof!

Men lagom till att pendeltåget försvann ur vår väg så fick vi istället en loktransport med ännu lägre topphastighet i vår väg, yey, hålla 120 km/h istället för 200 km/h, sådan lycka.

Förseningen till Stockholm blev alltjämt på runt 20 minuter väl framme, och idag fick jag i vart fall åka och vända tåget i Karlberg enligt plan.

Denna dagen kom dock tåget levererat åt mig inte bara i tid, utan rent av strax före, lovande! Ett retligt mindre ATC-fel släckte min ATC-panel för de inledande 4 kilometrarna vilket begränsade hastighet och framfart en aning, men vafan, det rullar ju i vilket fall!?

Strax före Södertälje var det dock slut på det roliga när min ombordpersonal ringer fram och meddelar att vi troligen har s.k. slag i hjul på första vagnen, som behöver kontrolleras snarast. Snabbt samtal till driftledningscentralen i Stockholm för att säkerställa att vi hamnar på spår 8, som inte har något intilliggande spår utan möjliggör felsökning i godan ro utan andra tåg på alltför nära avstånd.

Bara att ta på sig varselväst och ge sig ut och kravla sig fram mellan vagn och plattform i försök att se något på hjulen bland allt annat som finns i boggien. Blev att rulla fram i små omgångar för att sedan fortsätta felsökandet för att se att inget missas. Hjulen var dock så runda och fina på den boggie som misstänktes, och färden kunde så småningom fortsätta, med undertecknad skitig och svettig utan dess like, tur man sitter själv i loket. Den misstänkta hjulskadan då? Troligen någon form av beläggning på hjulen som bromsades bort in i Södertälje, för efter avgången där var det betydligt bättre enligt uppgift.

Väl framme i Katrineholm grinade oturen mot oss igen, och denna gången fick ombordpersonalen ut och springa när två dörrar på varsin vagn i varsin ände tåget bestämde sig för att trilskas och inte gå igen på signal. När vi väl kom på rull så skrämdes den bakersta vagnen i färdrikningen ännu en gång med att hävda att dörrarna var öppna en kort stund, utan att de faktiskt var det.

På plats i Hallsberg blev det ytterligare tid för mer felsökning av dessa dörrar, för att åtminstone se till att de är ordentligt låsta inför den fortsatt färden mot Karlstad.

Några tågmöten senare rullade vi till slut in i Karlstad, dryga 40 minuter efter tidtabell, och färden som började så bra…

Ordbajsandet nästan klart..!

Till dessa dagar har det även bjudits på två helt felfria dagar på sträckan mellan Karlstad – Trollhättan, vilket var tacksamt, samt även en ledig helg med en hälsosam dos motorsport på TVn, som gav lite återhämtning!

Idag bjuder det dock på en favorit i repris, tåg 634 och tåg 647, förhoppningsvis betydligt lugnare och snällare än förra veckans försök..!

En varierad dos katastrofer!

Ja, inte på jobbfronten för en gångs skull, där har allt fungerat till punkt och pricka och båda dagens tåg har varit 5 minuter före tiden till sin respektive slutstation, sådant gillar vi!

Däremot har katastroferna avlöst varandra på den personliga planet istället, eller katastrof är lite väl hårt, missöde kanske är bättre?

Dagen började ju så fint med att sonen väcker mig med ett illvrål, fantastiska 5 minuter innan väckarklockan ska ringa, mutter, pust och stön, de där 5 minuterna är ju ack så viktiga!

Efter detta flöt det hela på fint lagom tills det var dags att säga adjö för dagen, skulle bara lyfta upp Kaspian för att kramas, och lyfter lite för långt upp, lagom i höjd med dörrkarmen ungefär, bonk, aj, vrål…

Angelika fixar lite is för att kyla ner en bonkad skalle med lite snabbt, Kaspian tycker dock det är roligare att ha isbit i munnen, jättefint om det inte vore så att man sväljer den och sätter den i halsen…

Tur nog smälter is, och problemet löser sig själv så att säga, med lite hjälp.

Här dundrar jag iväg upp till Stockholm medans Kaspian tröstas med en flaska te…

Allt går som sagt fint hela vägen upp, tidig in, inga problem alls att rapportera till avbytande förare. Iväg till närmaste snabbmatshak för onyttigheternas mästerliga mat! Upp med detta njutningsfulla till våra personallokaler i Stockholm, håller som bäst på att jonglera ner allt på bordet när muggen cola smiter ur mitt grepp och innehållet förflyttar sig ut från muggen till en klart sämre plats på bord och golv. Suck..!

Bara att torka, givetvis fanns inget papper i någon form att tillgå, utan det blev skytteltrafik med en disktrasa. Suck..!

Efter femtielva varv är det något sånär torrt och fint igen, och maten kan avnjutas, nu aningen svalare än önskat. Suck igen..!

Därefter avnjuter vi tre timmar av att göra ungefär ingenting i väntan på nästa tåg norrut.

Och efter en fullständigt toklugn tur upp till Gävle sitter jag nu och inväntar nästa katastrof, en sömnlös natt kanske..?

Vilken dag – och hur man blir inställd!

Först, oj vilken underbar vinterdag vi har utanför nu, soligt, massor av snö, otroligt vackert! Allt i följderna av gårdagens absolut tvärhemska snöstorm!

Snöigt ekängen

Och gårdagen, klass 2 varning på vädret, snöstorm med upp till 30 cm snö och hårda vindbyar. Det är väl en perfekt dag att åka till Gävle på..?

Bara att åka in till jobbet i sig var ju sport av sig, tur man var tämligen ensam på vägarna i alla fall, tog första bästa parkeringsplats jag kom in på vid våran parkeringsplats, körde lite fram o tillbaka för att platta till det hela lite inför hemresan sen…

Upp och hämta ut dagens order, rubbet, gamla vanliga där, inte sugen alls i kropp och själ att åka dock. Kombinera detta med en lätt förkylning så blir allt toppen!

Nu blev det ju dock inte så illa, visste sedan tidigare att min tåg skulle klargöras och framköras av någon annan, sådant gillar vi. Sen börjar det gå rykten om en urspårning på bangården i Linköping, än bättre! Sen kommer min slav, förlåt, klargörare upp och bekräftade detta, mitt tåg, 226 till Gävle, var inställt! Kan väl knappast säga att jag var så hemskt besviken över detta faktumet…

Nyfiken som man är tog man sig givetvis ner för att inspektera eländet, och prata lite med stackaren som körde då också…

Vi kan väl ganska lugnt säga att det var lättare sagt än gjort att ta sig ner till bangården, snödjupet var omkring knähöjd för i princip vartendaste fotsteg!

Väl framkommen så kunde vi notera att urspårningen var tämligen ordentlig, tre axlar helt ur spår och en som hängde lite halft kvar på spåret!

Urspårad boggie X40 3316

Syns inget vidare på bilden i och för sig, men det var inte så lätt att ta kort i snöstormen heller…

Ungefär här övergick då mina arbetsuppgifter från att köra 226, till att vara kamratstödjare istället till föraren som spårat ur. Nu var det väl i och för sig inga större skador, inga personskador eller så utöver ett stukat självförtroende, men det är ändå bra att ha sällskap när man sitter som man gör där… Dessutom slapp jag göra några direkt tyngre övningar för dagen, alldeles lagom! Jag har ju tidigare haft fundering på om man skulle bli kamratstödjare rent officiellt sett också, och vem vet, kanske det..?

Stora spänningen för dagen blev väl att stänga ner tåget och jorda det sen, sådana där saker man gick igenom noga på utbildningen, med tillägget att “det här kommer ni aaaaaaldrig behöva göra igen!”, mjojo… Förhoppningsvis blev våran fryskyddstömning, dvs tömning av vattensystemet i tåget utförd korrekt, annars blir det inget bra i kylan… Sedan skulle tåget jordas också, dvs stängas av, slå ifrån batterier, och sen leka fångarna på fortet i jakten på rätt nyckel.

Det här med jordning är liksom en rätt intressant procedur, visserligen ska den inte gå att göra fel, men man skall också komma på HUR den skall göras till att börja med! Man skall nämligen börja med att öppna luckor i taket, vrida om en nyckel, ta ur den, sätta den på ett annat ställe och låsa upp en ny nyckel, vrida på denna istället, för att låsa upp nästa nyckel,  som man sedan skall ta ur och ta med sig till ett annat skåp, där den skall vridas runt och i sin tur låsa upp en sista nyckel, som skall tas med i väntan på att allt blir klart! Mycket spännande, mycket Fort Boyard över det hela!

Nåväl, allt avklarat, inväntande av utredare i våra varma lokaler, sedan skjutsning hem av stackars urspåraren, tillbaka till jobbet med en god hamburgare för att se om de ville ha hjälp med att sparka liv i urspårade fordonet igen, dock visade det sig dröja bra, så vi tog och avrundade istället, skjuts hem av en annan kollega, och sen tillbaka genom snödrivorna ut hit till Ekängen, för att vara ledig idag!

På det stora hela, en bra dag igår, och en underbart ledig dag idag! Det är liksom inte så kul att jobba just nu…

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén