ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Etikett: omstart

Uppförsbacke

Uppdraget var enkelt, sista dagen före semestern bestod av den kortaste turen i hela turlistan, allt som skulle göras var att klargöra en X2a, köra den från Arvika till Karlstad, kliva av, gå hem, ha semester!

Dessutom har jag haft just den här turen tämligen ofta sedan jag började i Karlstad, klargöra en X2a går ju som smort, även om det tar viss tid, inget är direkt ovant, de brukar alltid hoppa igång så snäll så efter nattens vila i Arvika, något jag tvunget skulle påpeka för kollegan under gårdagens passåkning dessutom.

Just därför skulle det inte riktigt bli så den här gången, inte alls faktiskt. Faktum är att jag nog aldrig varit så nära ord som “hjälplok” förut, ord som bärgning yttrades, hemresa med annat tåg bestämdes, nederlaget var nära!

Morgonen började som vanligt, upp 04.00 efter ovanligt många timmars sömn, på med kläder, ut till tågsättet, lämpade av väskan i drivenhetens förarhytt, gick mitt varv runt tågsättet och kopplade från stationär tågvärme. Upp i drivenheten igen, gick mitt varv på insidan och började dra igång allt så smått, aktiverade upp hytten och verifierade att rätt antal vagnar var med och igenkända enligt listan.

Allt gick precis enligt plan, tryckte på knappen för att få upp strömavtagaren och till huvudbrytaren, en tämligen obligatorisk del i att få ström till fordonet, och till en början verkade det gå som smort, strömavtagaren for upp och spänning fanns i tråden, men, vänta nu, brytaren slår inte till!?

Nåväl, bara att testa igen, trycka på knappen för att slå ifrån huvudbrytare och ta ner strömavtagaren igen, prova trycka upp den igen, utan bättring på resultatet. Aj då…

Ta ner igen, avaktivera hytten, bryta batterispänningen, bryta batterifrånskiljaren, döda tågsättet helt för att försöka få den att glömma eventuellt spök i datorerna, börja om från början!

Nytt försök, slå igång allt sakta men säkert, samma resultat, huvudbrytaren går INTE till, inte ens med en sund dos tålamod. Allt ser normalt ut, normala indikeringar, normala ljud, hjälpkompressorn går som den ska, inga luftläckor, alla vred och spakar ligger i normala lägen, men nej, hon vill inte!

Felsökning när klockan är runt 04.45-05.00 på morgonen är inte alltid så lätt som det kan verka, därför var det dags att ringa och väcka driftstöd, se om det fanns några tips och förslag från coachen om vad som kunde tänkas vara fel. Passade även på att kika igenom handboken för fordonet, men eftersom inget felmeddelande fanns att tillgå var det lättare sagt än gjort.

Så gott det gick försökte vi slå kloka huvuden ihop, några fler moment provades, rent våld brukades, inget hjälpte, envist så vägrade fordonet att utföra en av de absolut mest nödvändiga punkterna i att få liv i ett eldrivet tåg, att slå till huvudbrytaren som låter spänningen komma in från kontaktledningen via strömavtagaren – huvudbrytaren till transformatorn och så vidare till allt annat nödvändigt.

Tyvärr finns det ingen annan tid som går så fort som när man felsöker, allra helst inte när man felsöker utan vidare resultat. Snart nog var klockan närmare 5.20 på morgonen, dryga halvtimmen kvar till avgångstid från Arvika, dags att meddela ombordpersonal och DLC Hallsberg om besvären, dags att börja se över alternativa lösningar!

Tillsammans med ombordpersonalen så kom även passåkande förare som blev lika ställd över problematiken som infann sig, denna typen av fel hör inte alls till vanligheterna, och därmed är inte heller vanan eller tidigare erfarenheter nämnvärt stora. Fortsatta försök att starta om fordonet gjordes, samtliga med samma nedslående resultat. Till slut blev det så illa tvunget att åter koppla fordonet till stationär värme för att få batteriladdning igen.

Bussar beställdes, resenärer hänvisades till andra tåg, mitt tåg blev inställt, ombordpersonal och passåkande förare lämnade Arvika för att göra en bättre insats längre fram längs linjen, kvar i Arvika blev jag och X2 2022, fortsatt oense om dagens mål.

Vid det här laget var det mer eller mindre helt konstaterat att det var kört, den skulle inte starta, det fanns inte mycket mer att göra. Började istället se över vilket tåg som kunde vara lämpligt att ta för att komma hem till Karlstad, starten av min semester hägrade!

Strax innan jag skulle låsa om mig och lämna tågsättet så provade jag återigen, en sista gång att starta upp allt med tågsättet kopplat till stationär värme, för tredje eller fjärde gången i ordningen. Drog igång allt, ställde ännu en gång huvudkompressorn i TILL-läget utan resultat och gav mig något moloket bort mot bistron för att hitta något frukost-liknande.

Plockade på mig en skvätt kaffe, tog lite vatten med mig och gick bort mot förarhytten igen, märkte på vägen att nog fan bullrade det allt mer än nyss, när jag gick därifrån!?

Väl framme vid drivenheten kunde jag kallt konstatera att nu minsann gick kompressorn helt som den skulle, allt levde, tåget fick spänning från kontaktledningen och allt var frid och fröjd i förarhytten!?

Fråga mig inte vad som hände, vad som fick den att plötsligt börja leva igen, men något hjälpte, plötsligt hade den tjurat klart, lite mer än 1 timme efter ordinarie avgångstid. Något misstroget och misstänksamt meddelade jag driftstöd att det för stunden inte fanns något behov av bogsering utan att jag istället skulle se om maskineriet fortsatte fungera enligt plan, gjorde en light-klargöring för att kunna köra tågsättet utan resenärer, kopplade bort stationär värme och bytte under viss nervositet förarhytt till den som skulle vara i min tänkta färdriktning.

Allt fungerade, precis som det skulle, precis som om inget hade hänt.

Till slut, kl 07.46 kunde jag lämna Arvika tillsammans med min X2a, nästan exakt två timmar efter ordinarie tid, nästan exakt en timme efter min ordinarie sluttid för dagen. Sisådär 37 minuter senare rullade jag in på spår 2 i Karlstad, lämnade över till vår reserv på åkstationen och kunde äntligen gå hem, gå på semester, avnjuta två veckor ledigt!

Denna morgon kom jag närmare ordet “hjälplok” än jag någonsin tidigare gjort, ännu en gång kunde jag undvika det strax efter att hoppet i stort sett helt tagit slut, tåget må ha blivit inställt, bussersatt, övertid gjordes på semestern, men jag är ändå rätt nöjd över att än en gång fått igång ett extremt trilskandes tågsätt, ett viss mått av stolthet finns ändå där!

Frågan är, hur länge till kan man klara sig utan att behöva krypa till korset, när blir det dags för första hjälploksbegäran? Förhoppningsvis dröjer det länge till…

It’s payback time..!

Som trogna läsare kanske minns så uttryckte jag mig ju en aning självsäkert här för ett tag sedan, vilket är dumt, för sådant får man lida för, förr eller senare, eller idag då för att vara mer exakt!

Dagens misär och elände började väl egentligen med att klockan ringde 04.30, det är aldrig en bra start på dagen som sådant. Det blev väl inte direkt bättre av att mitt tågsätt, som skulle vara klargjort, inte var det, när jag letat mig ut till vagnhallen.

Nåja, en förkortad och effektiv klargöring så rullade vi i vart fall ned till Norra Bantorget för att ruskigt fort lasta av gamla varor som var kvarlämnat, på med nya och sedan iväg till Stockholm C.

Trots att förseningen från början var över 20 minuter när jag lämnade Hagalund gick vi “bara” 5 minuter efter körplan från Stockholm C, dvs inte farligt alls och definitivt inte något som bör vara nämnvärt svårt att köra ikapp, i teorin i vart fall.

Nästa käpp i hjulet kom dock mellan Gnesta och Flen, då var det styrfelsdags igen, dvs reducerad dragkraft vilket är irriterande, men ingen total katastrof, en snabb omstart av maskinen i Katrineholm skulle ju ordna allt!

Sagt och gjort, allt medan resenärer klev av och på så passade jag på att starta om maskinen och ordnade för avgång igen. Precis lagom när vi börjat rulla så var det då, styrfelsdags, igen.

Förbannat..!

Eftersom jag är en aning allergisk mot att starta om tåg utan att ha en plattform i närheten, om jag nu absolut inte MÅSTE göra det då dvs, så var det bara att bita i det sura äpplet och i något segt tempo fortsätta rulla mot Hallsberg, informerade såväl DLC Hallsberg som resenärer om effekterna av denna reducerade dragkraft samt om kommande försök att åtgärda problemet.

Något försinkat ankom vi Hallsberg, ny omstart och så iväg mot Värmland igen, nu drygt 15 minuter sena..

Den här gången höll det till Laxå innan det var dags för ännu en omgång styrfel med efterföljande reducerade dragkraft.

Föreställ dig väl valda ord här…

Till slut kom vi till Degerfors och då även dagens tredje omstart, skam den som ger sig..?

Det tycks dock som att talesättet “tredje gången gillt” passade in just denna morgon, för därefter höll maskinen ihop och något tågmöte senare kunde vi till slut ramla in på Karlstad C drygt 20 minuter efter annonserad tid!

Ett efterlängtat avbyte kom för att ta över inför färden mot Stockholm, och jag dröjde kvar en stund extra för att se så de kom iväg som de skulle, om än något försenade.

Men nej…

Nu var det istället ATC-fel i andra änden av tågsättet, och hur avbytande förare än försökte så vägrade ATC-enheten att hoppa igång för återfärden mot Stockholm. Till slut kom de iväg, med körning utan ATC och därmed också med högsta tillåtna hastighet av 80 km/h fram till Laxå, där tågsättet kunde vändas och en fungerande ATC-enhet kunde komma främst i färdriktningen igen.

Så man skulle kunna säga att jag haft en aning uppförsbacke idag, och att jag fick igen rätt ordentligt för mitt lite för självsäkra uttalande nyligen. Man kan också säga att det var extra skönt att väl hemkommen, lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet en stund!

Nu ska jag inte köra tåg på en vecka eller så, nästa torsdag är väl nästa gång tror jag, så förhoppningsvis är allt glömt tills dess…

Istället pysslar vi med flytt av liten svärmor på lördag och årets fortbildning i säkerhetsföreskrifter på måndag – tisdag, blir nog bra!

En inte riktigt lika bra morgon

Dagens uppvaknande tog plats i Hagalund efter överliggning där efter att ha sovit bra, men kanske inte fullt så mycket som man önskar. Dessbättre har vi av oklar anledning fått tilldelat dubbelrum där i Chateau Lunden, vilket är lite udda i sig eftersom behovet av dubbelrum på just den platsen lär vara tämligen begränsat. Men ändå, fördelen med dessa två rum är att de ligger så nära kaffemaskinen som ett överliggningsrum bara kan komma, vilket är en ruskig fördel sådär på morgonkvisten när den lilla visaren håller sig obehagligt nära 4.

Upp kom jag i vart fall, första muggen kaffe sveptes och fordonslista inhämtades för en studering, såg i stort sett hyffsat katastroffri ut! Ringde upp vår plattskontroll för att få reda på vart på denna stora bangård bortom blåkulla som fordonet matchande fordonslistan kunde tänkas finnas, och resultatet var inte alltför långt bort, trevlig! Fick ju givetvis även agera förmedling åt de två andra kollegor som befann sig i rummet, och kunde nöjt meddela spår längre och längre bort för deras skull!

Promenerade ut till mitt lilla tågsätt och fnissade lite gott när kollegan fick gå vidare, längre bort, innan jag klättrade upp på mitt egna tågsätt, dagen till ära försedd med noskon och hela köret!

Noterade väl på plats i hytten att alla uppgifter inte var inmatade i tågskyddssystemet ordentligt, aja, bara att trycka till på knappen så är är det avklarat. Trodde jag ja!

Tryckte både en och tre gånger på knappen utan resultat, för att inse att den där raden om att just det felet var åtgärdat, kanske inte riktigt stämde överens med verkligheten just där och då! Mutter, mutter och in i maskinrummet för att starta om ATC-enheten, först den lilla då för enkelhetens skull. Hjälpte ju inte ett dugg. Bara in igen och slå ifrån den ordentligt, vänta en stund och därefter starta upp den ordentligt igen! Nu så fungerade allt så fint så, skyndade mig illa kvickt att mata in alla uppgifter och kände mig nöjd!

Drog sedan igång min lilla funktionstest av det redan klargjorda tågsättet och började notera vissa underligheter. När tryckluftssystemet skulle kontrolleras för täthet så visade det sig att den ventilen var lite knasig, milt sagt, och istället för att hålla sig på en stadig, lagom nivå så pytsades det istället in betydligt mer luft i systemet, vilket på inget sätt är helt optimalt. Skyndade så gott det går kl 5 på morgonen att stänga av detta elände, men förgäves! Bara att konstatera att hela tågsättet nu var brutalt överladdat med tryckluft och att det var dags att försöka lösa eländet.

Grejjen med tryckluftssystemet till tågets bromsar är att så länge systemet är trycksatt så är bromsen loss, sänks trycket går bromsen till. Allt detta styrs av ett styrtryck i en bromsventil, som följer med när trycket höjs till den nivå det ska vara, 5 bar. Går trycket upp så följer styrtrycket upp, men det följer inte med ner, eftersom detta tolkas som en trycksänkning och därmed bromsning. När det då blir så galet som denna morgon, att trycket blir en aning för högt, kan man utjämna detta och låta såväl styrtryck som vanligt tryck sakta sjunka till rätt nivå. Det fungerade inte. Varken första eller andra gången.

Mitt problem nu var alltså att bromsen gick att få till, men inte att lossa, vilket ger vissa svårigheter att köra tåget. Man kanske kan ta sig till strax efter Flemingsberg, men där sitter det garanterat detektorer som kommer att ge utslag på sådant tilltag..!

Det var bara att vackert inse att det var dags för den klassiska lösningen, “Gör om, gör rätt!”. Slog en signal till platskontrollen igen för att meddela om mitt elände, eftersom det i stort sett var tid för avgång för min del, och att de snart skulle börja undra om jag somnat om igen.

Därefter var det bara av att tömma tågets genomgående tryckluftsledning, ge sig ut först i maskinrummet för att tömma bromsventilen på styrtrycket och därefter upprepa detta på alla tillhörande vagnar för att helt och fullständigt tömma tåget på bromsluft. Efter detta får man vackert promenera tillbaka till förarhytten och börja ladda upp luften i tåget igen, till ett mer normalt och funktionellt tryck, en procedur som tar sin lilla tid, kort sagt.

Efter en hel hög med om, men, hit och dit så kom jag till slut iväg från Hagalund med mitt tågsätt och kunde rulla ner till serviceplattformarna, detta med en försening om 17 minuter, inte helt optimalt..!

Tack vare ruskigt effektiv personal ombord på tåget och på LSG och catering så kunde vi dock klara av det uppehållet på kortast möjliga tid, och rullade faktiskt ner till Stockholm C före utsatt tid, varpå en helt händelselös och rättidig resa till Karlstad kunde utföras!

Dagens lärdom får alltså bli insikten om att det är jävligt korkat att överladda tryckluftssystemet, det blir bara en massa elände och spring då, och det är inte bra kl 5 på morgonen, innan första ordentliga koppen kaffe!

Pust, suck, stön!

Två uttröttande arbetsdagar på raken har nu avverkats, två till likadana kvar. Fast de återstående hoppas jag flyter betydligt bättre än vad de senaste två gjort..!

Började vid 12 snåret igår på turen som sträckte sig ända in till idag, ett varv till Tranås, mutter mutter, och sen iväg mot Gävle för att sova över där uppe, yey..!

Pendeln går ju som vanligt fint, inga större bekymmer annat än att det känns något surt att pipa iväg åt fel håll när man så småningom ska till Gävle, men men. Början på Gävle-svängen inleds bra, endast en avstängd toa, det kan man ju leva med, finns trots allt hela två till i tågsättet!

Sen däremot, börjar det skita sig duktigt, mellan Vagnhärad och Södertälje börjar det roliga, något som kallas för WSP fel, en liten grej som fransoserna som byggde tågen tyckte vore jättebra om det slog ut typ allt annat också när det felar. Men men, ny maxhastighet 160 km/h istället för 200 km/h, kan man ändå leva med, ett tag, kan ju i varje fall ta mig in till Stockholm C där man har lite tid att meka en sväng!

Här prövar vi lite omstarter, fälla säkringar i olika omgångar, men no luck, dags att åka vidare och hastigheten är fortfarande max 160 km/h, suck, stön, pust! Ringer och tigger till mig lite tid på Arlanda för att försöka lite mer med fler säkringar efter tips från teknisk rådgivning, får byteshandla till mig det mot att Upptåget får gå före från Upplands Väsby, men men, alltid någon minut extra.

Fast inte hjälpte det, den dumma felande datorn vill inte vara med och leka, och därmed får vi fortsätta puttrandet mot Gävle i samma gamla 160 km/h, med tåg före, och bakom, och med en massa snöyra, yey! Kommer till slut upp med fina 35 minuters försening, underbart! Försöker lite till att få ihop skiten innan vi kör ner och ställer av det på bangården i Gävle, men det vägrar, kör ner, ställer av och försöker lite ytterligare innan jag ger upp, drygt en timme efter min ordinare avslutningstid, ska ju trots allt upp tidigt på morgonen efter..

Idag då, kunde man få ett fungerande fordon idag tro? Pah, ingen sport det heller tydligen, denna gången inte så allvarligt, inte till en början, bara lite lätt bromsdator fel som inte stör sådär jättemycket, inget som hindrar hastigheten eller så. Dundrar på så tjusigt så ner mot Stockholm och hemmåt, och klarar mig nästan ända fram till Uppsala innan skiten tackar för sig, plötsligt blir det något roligt komunikationsfel som flippar ut datorn helt, blinkar FEL ilsket i orange över hela skärmen, på alla val, woho..!

Tar mig i varje fall ner till Stockholm C med samma gamla 160 km/h som gårdagen bjöd på, där hade vi idag hela 25 minuter på oss att fixa fel, passar på att ringa och tigga ut jouren i Stockholm när vi åker från Arlanda, ett par extra händer och en vaken hjärna till är ju inte helt fel.

Nu börjar det roliga dock, försöker med omstart av tåget för att få bort felen, hjälper inte, prövar större omstarten, hjälper inte heller, och nu tappar vi dessutom bort den bakre tågdelen samt lite mer grejjer i den främre, underbart! Jouren hjälper till och aktiverar på den bakre istället, och nu hoppar den till slut igång, däremot är främre fortfarande kaput. Efter lite om och men, fram och tillbaka och en hel del telefonsamtal beslutar vi att koppla isär de två tågdelarna, och bara köra med den bakre, bara o tömma och flytta folk, kopplar isär och ska nu ge mig på att försöka få igång bromsdatorfelet som nu är lite mer påträngande.

Tjenare, detta resulterar i ett helt tvärdött tågsätt, nersläckt och vägrar starta, underbart, mitt i rusningen på Stockholm C, tågklareraren bara skrattar när jag ringer och säger att det nyss fungerande tågsättet nu också är dött, underbart..!

Lyckas efter en hel del mer eller mindre vänliga ord uttalade om fransmän, teknik och morgonstrul få igång skiten, dock fortfarande med bromsdatorfel, som med lite assistans från teknisk rådgivning går igång till slut. Nu är det bäst att passa på och dra innan någon ångrar sig, och tåget fortfarande fungerar, skyndsam koll av de viktigaste funktionerna, samtal till fjärren om att vi kan åka helst nyss och snart rullar vi.

Här efter fungerar tack och lov allting fint, enda incidenten här efter är en stackars påkörd liten fågel, synd om den! Ankommer till slut till Linköping med en gosig liten försening om 58 minuter, i varje fall rätt sida timmen! Får avlösning av en vänlig jour som kör ner tåget till bangården, så att jag kan sätta mig i bilen och åka hem!

Väl hemma, blev det en tupplur tillsammans med Angelika, välförtjänt sådan, faktiskt!

Nu vill jag ha en lugn tur till Gävle imorn, och en ännu lugnare tur hem på lördag, faktiskt, det förtjänar jag..!

Så det så..!

Allt går inte alltid som man tänkt sig

Övernattningsdags i kära Hagalund inatt då, första gången på egen hand, och en lång natt också, var på plats redan kl 18 igår kväll, och efter en hel del om och men lyckades jag faktiskt ta mig in i nya Lunden, som överliggningen kallas. Inbrottssäkert ställe det där!

Mumsade i mig lite medhavd pastasallad och lät kvällen rulla på i sällskap med min fina dator, passade på att pyssla med lite C++ programmering i brist på annat att göra, gick faktiskt rätt bra, alltid kul att lära sig nya saker just nu verkar det som, hoppas detta håller i sig.

För första gången på länge sov jag faktiskt riktigt bra för att vara hotellnatt dessutom, vaknade nästan utvilad imorse, fast frustrerande nog en hel minut innan larmet gick igång, suck, missade ju massor av värdefull sovtid där!

Inte hade jag särskillt brottom imorse heller, först vid halv tio började dagens pass, så frukost i lugn och ro, lite mer datorpillande och C++ skrivande, ringande upp till platskontrollen i god tid för att kontrollera vart fordonet hem kunde vara placerat, Hagalund är ju inte direkt ett litet ställe.

Nåväl, knatar ut strax efter 9 för att leta rätt på min kärra, gillar att ha gott om tid på mig, framförallt eftersom det inte alltid är lättare sagt än gjort att sparka igång saker och ting på morgonen.

Kom ut till det spåret där min kärra skulle stå, men nä, X40 borta!? Nytt samtal till platskontrollen som pratade något om att den hade stått lite konstigt till, växlingen hade flyttat på det men har nu problem att få upp trycket igen, fordonet befinner sig för tillfället ute på mellanbangården, erbjuder mig att knata iväg dit för att se om man kan hjälpa till, är ju inte direkt så att man har så mycket annat för sig..

Lyckades lokalisera min kärra till slut och knatar upp och börjar prata med växlaren som var ombord, tydligen rätt strulig kärra, först funkar bromsen, sen inte, sen passeras det stopp-signaler hit och dit innan det slutligen stannar med hjälp av magneterna, fejnt! Dags att börja meka med andra ord!

Knatar bort till den struliga änden, den som jag skulle köra ifrån för att se vad som ges, och här spökar det friskt, broms till fås först efter lite övertalning, och signaltablån indikerar saker som inte bör kunna hända kombinerat med övriga indikeringar, yey!

Som standard provar man med en batterireset, tågvärldens form av Ctrl+Alt+Delete, denna gången den stora för säkerhets skull, men nada, samma sak nu också, börjar leta säkringar och ringer driftstöd för fler tips, han låter lika förvirrad som jag över indikeringarna men ger lite förslag på säkringar som kan fällas, pyser och låter lite men hjälper inte mycket..

Personligen har jag vid detta laget kommit rätt bra fram till att jag inte under några som helst omständigheter tänker flytta fordonet åt detta hållet, räcker med att fordonet spökat en gång idag utan broms för min del, även om vi nu får broms till på alla konstens regler så är det ändå något som säger mig att det är en allmänt dålig idé..

Pillrar iväg till andra hytten igen för att försöka få igång skiten så att vi åtminstonde kan ta oss ur vägen, vi står ju inte direkt sådär jääääättebra till om man säger så..
Får igång det mesta, blir lite knas när ATCn inte vill vara med att leka längre, enkelt löst med ATC av, plockar för säkerhets skull även bort panelen för att snabbt kunna komma åt nöddriftskranen, gör bromsprov med både vanliga körkontrollern samt nöddriften, bara för att, och sen är det dags att försöka komma ur vägen lite, komplett med tillhörande växlare med komradio in till platskontrollen, såna är bra o ha i bland..!

Här kan vi lugnt säga att det går långsamt, igår kväll när jag passerade genom dasstömningen tyckte man att 5 km/h kändes ofantligt långsamt, idag när vi flyttade ett spökande fordon, utan att vara helt hundra på bromsens funktion, kändes 5 km/h vådligt snabbt, konstigt hur saker och ting förändras.

In på nya spåret kom vi i alla fall, ur vägen, alla nöjda och glada för stunden, och jag får ett nytt fordon att snabbklargöra, var nog nytt personbästa faktiskt, och vi rullar slutligen ut från Hagalund med en mild försening om 3 minuter, och går dessutom från Stockholm C i rätt tid, komplett med en kopp blåbärssoppa brevid mig, nöjd och någorlunda glad!

Resten av turen hem gick för övrigt fint, lite småspökande toaletter, men inget allvarligt, skönt!

Imorn är det pendeldags, förhoppningsvis väl fungerande så som dom alltid brukar vara!

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén