ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Etikett: nödbroms

Gillar int’ den färgen…

Om det är något ord som är mer än väl använt som störningsförklaring inom järnvägen så vore det väl signalfel, ett lagom långt ord som täcker in väldigt mycket, allt från trasiga glödlampor till hela ställverk som tvärlåser sig. Den gemensamma nämnaren är dock att signaler blir röda, allt blir omständligt och jobbigt och resenärerna suckar ljudligt.

Signalen i bilden är oskyldig till händelsen i inlägget

Normalt sett så inträffar detta stilla och fint, sådär så att man får en god förvarning, kan stanna lite snyggt och prydligt innan signalen, ta fram sin lilla blankett, fylla i sagda blankett och därefter trycka in en knapp och passera signalen i civiliserad form.

Ibland blir det inte riktigt så bra.

Som igår.

Gårdagen bjöd snarare på den där varianten där en stilla tanke går igenom lokförarens huvud, ofta i stil med “varför är det rött där?”, “det här blir inte bra!?” eller kort och gott “aj fan!”.

Gårdagens signalfel var alltså av den där lite mer spontant uppkomna varianten, den som inte förvarnas i tågskyddssystemet, eftersom signalen gått om till stopp efter att senaste uppdateringspunkten lämnat besked om vackert gröna signaler.

I järnvägstermer heter det fenomen som då uppstår OSPA, eller Otillåten StoppPassage, eller rödkörning i enklare termer. Resultatet av detta blir automatisk nödbroms från tågskyddssystemet, en riktig grisnit som i värsta fall kan flytta kaffekoppar från bord till knän och som dessutom innebär blankettskrivande och förseningsminuter.

Den här gången, som blev min fjärde OSPA kategori B sedan starten av lokförarkarriären,  så var det en växel på ett av sidospåren i Skattkärr strax öster om Karlstad som inte riktigt mådde så bra. När vi rullade in på driftplatsen med vackert grön körsignal och i runda slängar 140 km/h så hickade den till, vilket gjorde att alla signaler på driftplatsen gick från vackert grönt till elakt rött.

Detta lilla skifte i färg gjorde denna stackars lokförare en aning förvirrad först, men tämligen omgående kunde jag konstatera att det blir nog inte så bra detta och snabbromsade själv tåget mot stopp, var ju liksom lika väl att föregå den automatiska bromsningen som oundvikligen skulle komma inom kort.

Den nu elakt röda signalen, ja den passerades i god fart och sisådär 200 meter senare stod vi still, dessbättre kunde jag lossa upp bromsarna innan stoppet, så att andelen utspillda kaffekoppar skulle hållas till ett minimum! I förebyggande syfte hade jag även hunnit med att ropa om det kommande oplanerade uppehållet och utlovat en snar fortsättning på färden mot Arvika.

Väl stillastående så var det bara att ta telefonen och ringa till DLC Hallsberg som styr aktuellt område, ta fram lilla behändiga blankett 21 som berör stoppsignaler som skall eller ofrivilligt har passerats. Fyllde i denna gemensamt med fjärrtågklareraren enligt konstens alla regler och kunde därefter fortsätta färden så stilla, 6-7 minuter sen helt plötsligt.

Men nåja, väl framme i Arvika så var vi ju faktiskt i rätt tid igen, och jag hann dessutom med en omgång från kvällens buffé på hotellet, lagom för att få något i magen innan nattvilan.

Återstår att se hur länge det dröjer innan nästa ofrivilliga OSPA inträffar, min första inträffade under sommaren 2010 och därefter kom ytterligare två inom ett halvår. Sedan dess har det dock varit lugnt, och för min del får det gärna fortsätta vara lugnt ett tag till nu, jag föredrar mina signaler i grönt skick helt enkelt!

Att bromsa med självförtroende…

… eller, skulle vi verkligen stanna där också!?

Nja, inte riktigt så illa blev det, men gårdagskvällens uppehåll i Åmål bjöd väl knappast på ett av de där snygga, prydliga nattågsliknande mjuka uppehållen som jag normalt brukar sträva efter, snarare var det väl mer av en “oh-shit” grisnit i grevens tid där i slutet av plattformen.

Kort sagt gick det väl kanske en aning fort in mot plattform, eller med en aning för lite broms, eller med alldeles för mycket självförtroende över hur bra tåget bromsar, kanske blev jag en aning distraherad av löftet om en kôlsvart kôpp kaffe under uppehållet, oavsett vad så blev det inte riktigt bra i vart fall.

Exakt vilken hastighet jag började inse begränsningarna av plattformslängden i förhållande till just hastigheten, det minns jag inte riktigt, men det blev att haka på klick efter klick på bromsspaken, utan att det tog ner farten nämnvärt. Just det intressanta med loktågen är ju just att det finns en tillsättningstid, en fördröjning från det att broms begärs till att det faktiskt börjar verka, något som inte är helt uppskattat i alla situationer.

Till slut fick det bli en dutt ner till nödbromsläget, där bromsens huvudledning töms lite kvickare och därmed tillsätter bromsen lite hårdare, lite fortare, och en sekund eller två av detta räddade det hela en aning, stannade som sagt kanske inte så prydligt, men innan slutet av plattformen, och än mer viktigt för att bespara sig själv en massa onödigt jobb, innanför signalen som står precis i slutet av plattformen.

Behöver vi nämna att resten av färden gick med en aning högre dos ödmjukhet..?

Om några timmar väntar ytterligare ett varv på Götelaborg, tåg 367 Karlstad – Göteborg, lite rast på det, följt av tåg 376 Göteborg – Karlstad. Därefter två dagar ledigt, följt av Göteborg på fredag, Åmål respektive Göteborg på lördag, Göteborg på söndag och Göteborg på måndag innan det är dags för Stockholm på tisdag, för att få lite av en varierad vardag..!

En röd dag..!

Söndagen den gick i den röda färgens tecken, hela jobbdagen igenom faktiskt, och sådär lite sent kommer rapporten från dagen.

Började ju så väl där vid trehugget, byter av ett rättidigt tåg i Linköping, där det självklart väntar ett signalfel på oss. Blir ståendes i en halvtimma eller så i väntan på att de två tåg som ligger före oss skall ta sig igenom problemområdet, Linköping – Linghem för dagen. När det väl blir vår tur är det inte bara en, eller två, eller ens tre röda signaler som skall passeras, utan hela sex stycken sådana, suck..!

Räkna med ungefär 5 minuter/signal i ett sådant här fall, speciellt i kombination med enkelspårsdrift pga banarbete längre fram gjorde att det tidigare så rättidiga tåget till Linköping, istället var drygt 1 timme och 10 minuter sent till Norrköping, suck..!

Varför denna långa tid då? Jo, för varje signal som skall passeras skall det fyllas i en blankett med information om sträcka, signalens namn, eventuella växlar efter signalen och sisådär, efter passage av signalen i stopp går man med reducerad hastighet fram tills nästa signal, och inte nog med det, på denna sträcka som det är bekymmer får det endast finnas ett tåg i taget som passerar stoppsignaler, vilket alltså innebar ytterligare störningar.

Men allt görs i varje fall av en god anledning, röda fina stoppsignaler skall inte passeras hur som helst, det har historien tyvärr på blodigt sätt visat, även om det nu, ta i trä, är länge sedan sist.

Nåväl, till Stockholm kom vi, 1 timme och 15 minuter efter tidtabell, lite lagom sådär, och det ska jag även komma ihåg att skriva en övertidsblankett om, i och med att jag hade tre timmar med våran speciella kvartstid uppe i Stockholm i väntan på nästa tåg norrut.

Färden vidare sedan gick fint ett tag åtminstonde, lite blankettskrivande i farten för något som inte ens uppenbarade sig vid Rotebro, följt av ytterligare en ilsken röd signal i Knivsta (Kn 28, spöksignal!), denna gången var det dock inte fullt lika väntat och medans jag i godan ro sänker farten mot 140 km/h som är gällande genom Knivsta uppenbarar sig denna röda signal framför näsan på mig, bara att skicka ner bromskontrollen i nödbroms innan tåget själv fixar det, och sedan ta mikrofonen och hojta lite snabbt åt resenärerna att hålla i sina saker då vi snart kommer att stanna på ett lite obekvämt sätt.

Ett X2000-tåg med alla bromsar och magnetskenbromsar i fungerande ordning stannar faktiskt imponerande kvickt i torra förhållanden, runda slängar 350 meter eller så från 140 km/h – 0 km/h, mycket bekvämt..!

Därefter lite telefonkö till driftledningscentralen, fylla i lite mer papper och sedan i efterhand få tillstånd att passera signalen som stod i stopp, najs!

Till Gävle kom vi sedan utan större besvär, sisådär 3 minuter efter tidtabellen, helt okej känner jag faktiskt!

För att kompensera denna eländiga röda dag tog vi istället och röstade lite igår, och där var det inte rött på något sätt!

Engelskt hojtande

Av någon anledning har jag tydligen fått för mig att göra utrop även på engelska numera, och denna vecka har bjudit på viss övning av detta då alltför många tåg har körts med smått defekta maskiner med en största tillåtna hastighet om 160 km/h istället för de vanliga 200 km/h.

Känner väl att jag saknar att prata engelska i den utsträckning jag gjorde under taxiperioden, och har väl tagit detta som en chans till att öva på engelskt uttal och uttryck.

Viss utmaning finnes i det hela då järnvägsengelskan kanske inte är helt bekant, men det börjar lossna allt mer även om det givetvis stakas på lite av och till när man tappar bort orden, men det förekommer ju även när man ropar på gamla hederliga modersmålet också.

Dagen idag har bjudit på lite lagom kaos, 160-tåg både till och från Malmö, strulande dörrar, signalfel, nödbromsdragningar och icke fungerande korglutning, suck, pust och stön. Lagom tills man skall vara klar med reparationerna av dessa 160-tåg så börjar det dessutom närma sig lövhalkan, vilket jag inte ser fram emot särskillt mycket…

Men, det får bli senare gnäll, nu är det filmdags, Grosse Pointe Blank!

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén