Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Etikett: livet

Jag är vaken!

Det går inte att säga mycket annat än att denna sida verkligen saknat sin dos kärlek denna höst. Allt annat vore en ren lögn.

Men, givetvis så har jag gott om ursäkter till varför det är som det är, så om någon är nyfiken så för all del, läs vidare!

Till att börja med så går det väl inte att säga mycket annat än att hösten varit präglad utav sjukdom, vab, mer sjukdom, något enstaka arbetpass för att sedan åter skifta tillbaka till det vinnande (?) konceptet med sjukdom kombinerat med vab. Tro mig, lönespecifikationerna har verkligen varit rolig läsning under hela hösten…

De få stunder utav energi och skrivlusta har istället ägnats åt att skriva recensioner för Advized, en sida för konsumentupplysning kort och gott. Bland annat har jag under hösten hunnit med att testa såväl Garmin Venu, Microsoft Surface Laptop 2 samt vara en av de allra första svenska recensenterna som testat Xiaomi Redmi Note 8 Pro!

Men bilar då?! Ny bil är vi väl ändå så smått på jakt efter?!

Jomen! Fast allt är väldigt oklart tills hela det här kaoset med fordonsskatten kristalliserat sig lite bättre. Just nu är det lite svårt att förutspå vad för bilar vi ens ska bemöda oss med att kika närmre på till höstens stundande bilbyte.

Jag gjorde en lite spontan provkörning av Seat Arona här i höstas, i samband med skifte till vinterdäck och lyckades rent av fånga kära hustruns intresse med den. Väldigt intressant bil på alla sätt, bara skatten inte dödar den vill säga.

Så, stiltje på de flesta fronter. Försöker liksom mest ta mig ur denna ständiga dimma av förkylningar, allmän trötthet och brist på inspiration. Varken YouTube-kanal eller tillhörande Instagram får särskilt mycket kärlek just nu och då är det rätt illa.

Tro inget annat än att jag hunnit med några tekniska projekt, som typ att bygga en hel app i Flutter för att hämta temperaturer från temperatur.nu, oklart om/när den kommer till Android och iOS. Det beror på lite.

Sedan har jag även skaffat mig en Lenovo ThinkPad X280 som jag gjort några små modifikationer på. Trevlig liten laptop minst sagt!

Utöver det är jag småsugen på att sälja iväg min gaminglaptop, en Lenovo Legion Y530 för att istället satsa på att bygga mig något mer stationärt, främst för att min kropp tydligen inte vill samarbeta och går på strejk varje gång jag försöker sitta mer än 30s vid gaminglaptopen vid köksbordet.

Så, ja, kontentan av allt detta svammel är väl kort och gott att jag egentligen inte har våldsamt mycket att komma med just nu. Men jag lever. Familjen lever. Vi mår bra även om vi är ständigt förkylda och trötta just nu och vi vet fortfarande inte vad för bil vi ska ersätta vår Skoda Fabia Combi med.

Eeeeeeh, några frågor på det…?

#kärlek

Den här dagen för ett halvår sedan började tidigt, ruskigt tidigt för att vara sådan. Reservtur stod på schemat med turstart kl 05:00. Likt de allra flesta reservturer var även denna en lugn och stillsam en, ända fram tills strax innan kl 8 när en ombordkollega dök upp på jobbet, ilsk och en smula obstinat över en miss i schemaläggningen. Jag, som är som jag är, eldade väl på detta rätt bra och var mest allmänt nöjd över att ha fått sällskap i all min tristess.

Efter vissa förhandlingar blev det en fika på gudomliga Carli tvärs över gatan från våra lokaler där vi blev sittandes länge och väl, pratandes om allt och inget, högt och lågt. Plötsligt blev det inte alls att smita hem en smula tidigare från jobbet utan snarare blev jag kvar en stund längre än vad schemat berättade. Jag kunde inte slita mig kort och gott. Ville inte slita mig.

Tack och lov finns det många sätt att fortsätta pratas vid på även efter att man fysiskt skilts åt och på sådant vis fortsatte det resten av dagen ut. Och dagen därpå, för den delen. Fast endast för en stund innan vi hade bestämt oss för att utforska Hammarö sydspets tillsammans i det vackra vintervädret. En plats där vi blev kvar till solen gick ner och kylan så bryskt tvingade oss iväg. Tack och lov var det inte slut på det trevliga ens där, utan vi fortsatte umgås i all enkelhet resten av kvällen ut, mat, film och många skratt senare skjutsade jag hem henne, sådär mitt i natten och alltjämt i all vänskap.

Efter dessa två dagar var sig inget likt, ingen annan fanns i mitt huvud och hon var allt jag kunde tänka på. Ändå skulle det dröja ytterligare några dagar innan det faktiskt var vi, innan allt kristalliserat sig.

Ett halvår senare så bor vi ihop sedan länge, ja, sedan nästan ett halvår om man ska vara så. Två hem blev ett, alla flyttkartonger är uppackade och lägenheten ser så mycket bättre ut än den någonsin gjort. Hemmet är på alla tänkbara och riktiga sätt ett hem, på så många fler nivåer än det någonsin tidigare varit.

Jag är hel. Hon gör mig hel. Hon är min pusselbit och jag är tacksam för varje sekund jag får spendera i hennes närhet. Hon är fortfarande det enda jag kan tänka på, varje dag, alla dagar. Hon är allt jag någonsin önskat mig och så mycket mer därtill.

Vi längtar framåt samtidigt som vi njuter av varenda sekund utav nutid. Pratar, skrattar, njuter och bara lever. Inte längre bara vid liv utan vi faktiskt lever.

Det går inte att säga annat än att 2015 är ett fantastiskt år och vetskapen om att 2016 kommer bli minst lika underbart, gör inte det hela sämre på något sätt. För att inte tala om alla år efter det, genom allt och inget, högt och lågt.

J ♥ D

Middag för en – dag 45/365

Middag för en

Canon EOS 6D, 90mm, ISO 100, 5 sek vid f/9

Tja, nu kanske rubriken låter en aning mer sorglig än vad situationen i fråga faktiskt var, så särskilt synd är det faktiskt inte om mig, även om jag nu råkar vara ensammen såhär på alla hjärtans dag. Faktum är att detta nog är första gången på väldigt många år som jag faktiskt är just ensam, både fysiskt såväl som att jag faktiskt är singel den här gången. För även om jag och min f.d. hustru vid det här laget beslutat oss om att gå isär, så var vi ju rent tekniskt sett, på papper, gifta.

Faktum är att jag nog inte varit singel alls på nästan 10 år den här dagen, då jag under absoluta merparten av mina 20-något år levt i ett förhållande. Det är alltså en ganska ovan situation det här med att med raska steg närma mig 30-något som singel.

Men hur man än vrider och vänder på det, så känns det allmänt ganska bra, bättre och bättre. Inte för att jag på något sätt önskade mig att bli singel där för två månader sedan, verkligen inte. Däremot börjar jag bli att acceptera det mer och mer, känna mig redo att faktiskt njuta lite utav att vara just själv, att bara få tänka på mig själv ett tag, mig själv och mina behov.

Visserligen saknar jag väl möjligheten till allmän närhet när som helst, att få sova bredvid någon. Samtidigt har jag en underbar familj och en hel samling av helt otroliga vänner och kollegor runt omkring mig, som alla bidrar till att man känner sig älskad, omtyckt och uppskattad. Kort och gott så är jag egentligen på en ganska bra plats i livet just nu!

Så, middag för en är alltså inte alls så hemskt och sorgligt som det låter, utan faktiskt ganska skönt!

Veckans cancerlarm!

Så var det dags igen, lite rubriker om att “för mycket kött bakom många fall av cancer” utan att det riktigt presenteras något av värde i själva artikeln. Läser man vidare, efter rubriken i sig hittar man väldigt ospecificerade uppgifter om att “rött kött” skulle ligga bakom ett ökat antal fall av cancer, “rött kött” och charkuteriprodukter då!

Lite längre ner finner man annat intressant, som inte direkt gör att man får ökat förtroende för artikelns slutsatser, eller vad sägs om följande citat?

Här ligger studiernas begränsning. Forskarna har ingen möjlighet att finkalibrera svaren. De kan till exempel inte skilja ut om personerna har ätit viltkött eller korvar med olika lång hållbarhet.

Så man vet alltså inte riktigt vad för typ av kött som orsakar det hela, om det är produkter som är späckade av tillsatser eller ej?

Inte heller produceras några specifika siffror, så att man själv kan sätta det i relation med något, bara ett löst definierat “ökad risk” används för att beskriva det hela. Hur många minns exempelvis inte larmen om chips som kom för ett antal år sedan, där tidningsrubrikerna beskrev det som om man mer eller mindre skulle avlida veckan efter man mufflat i sig en påse chips utan skuldkänslor.

Nu var det ju inte riktigt så, men sanning och rimlighet säljer väl inga tidningar..?

Kan vi inte bara enas om att det är tämligen farligt att leva, att man kan få cancer av det mesta och att det är tröttsamt med människor som endast kommer att läsa rubriken och sedan skapa sina egna förutfattade meningar av det..?

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén