ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Etikett: lärorikt

En dag som ingen annan

Efter en lugn och stillsam, för att inte säga tämligen händelselös start på förra veckan blev det så torsdag, veckans enda lediga dag. Eftersom det är ledig dag passar man ju givetvis på att boka in än det ena, än det andra, främst ett återbesök hos optikern för att se över hur invänjningen med linser går men även lite annat smått och gott.

Nu blev det ju inte riktigt så, istället blev det en dag av helt annan sort, det blev dagen då jag för första gången hamnade på en olycksplats där någon omkommit.

Man får väl egentligen vara ganska tacksam över att denna dag dröjt såpass länge ändå, det är ändå drygt 1,5 år sedan jag gick utbildningen till att bli kamratstödjare och sedan dess har jag dessbättre inte varit på utryckning till någon dödsolycka, fram tills i torsdags då.

Strax före halv nio på morgonen ringde det i vart fall på tjänstetelefonen, ett samtal från trafikledningen i Göteborg som informerade om att det inträffat en olycka och där man undrade om jag kunde tänka mig ställa upp som kamratstöd, ett helt frivilligt åtagande i alla lägen skall tilläggas.

Föreslog att man skulle kolla vad de övriga kamratstödjarna i Karlstad hade för tjänstgöring, i fall det skulle kunna finnas någon lämpligare med tanke på mina egna planer för dagen.

Dock skulle det visa sig att de övriga redan var ute på tjänstgöring varpå jag erbjöd mig ta uppdraget och samlade på mig så mycket information som möjligt om händelsen och de inblandade. Beställde även en taxi och såg till att få i mig frukost i väntan på skjutsen.

Innan taxin, efter en lite för lång väntan, till slut kom hann jag även med att prata med räddningsledaren på plats, för att bilda mig en uppfattning om läget på platsen. Fick under det samtalet även bekräftat att den påkörda personen avlidit, något jag var tämligen säker på redan tidigare men som ändå är något man aldrig riktigt kan förbereda sig på att höra.

Väl framme på platsen så blev det en promenad i spårområdet från vägövergången där olyckan skedde till platsen där tåget stannat. Längs promenaden syntes egentligen inte mycket, det fanns lite folk på plats för att reparera skadad infrastruktur, lite utspridda små delar av bil här och var men inget större.

När vi, jag och en förare till att köra tågsättet vidare efter bärgningen, kom fram till tågsättet så klättrade avbytande förare upp i en vagn medan jag sökte kontakt med OPA, OlycksPlatsAnsvarig för att stämma av läget och informera om att jag som kamratstöd och avbytande förare nu fanns på plats.

Fick en liten redogörelse från OPA om vad som hänt och att bärgningen av bilen skulle påbörjas inom kort. Vid det laget skymtades bilen bakom loket från där vi stod, men jag undvek att närmare beskåda det hela.

Klättrade ombord i vagnarna och gick till bistrovagnen där tågpersonal och föraren samlats efter olycka och evakuering av tågsättet. Efter en kort stund så lämnade tågpersonalen tåget i sällskap med avbytande förare för att hitta den taxi som skulle ta dem hem till Karlstad igen och jag blev kvar själv med föraren i väntan på att vi skulle kunna lämna platsen.

När man sedan är på plats som kamratstödjare får man en mer eller mindre detaljerad beskrivning av händelsen i sig samt även se hur en människa reagerar och agerar efter en sådan här sak. Allt i sig väldigt viktigt för att kunna bearbeta och komma vidare ur den akuta kris som uppstår.

Det kräver sin mentala förberedelse inför och på väg ut till ett uppdrag likt detta, för att själv kunna hantera det man kan få se och höra. Givetvis är det inget jämfört med det den drabbade föraren själv upplevt, men det ligger ändå kvar mycket länge i minne och själ. Hela känslan i sig att gå omkring på olycksplatsen som sådan är mycket speciell, ett slags kusligt lugn över hela området, människor som jobbar målmedvetet men ändå ganska tystlåtet med att återställa allt till sitt ordinarie skick. Synen av hur den mycket demolerade bilen lyfts bort från spårområdet lär man minnas i många år framöver!

Till slut kunde vi dock lämna olycksplatsen, den drabbade föraren och jag, för transport till dennes hemstation där närmaste arbetsledare anslöt för vidare samtal. Så småningom kunde även den slutliga biten till förarens egna hem klaras av, där sedan anhöriga och senare även företagshälsovården ta över för vidare rehabilitering.

Troligen, förhoppningsvis är denna förare åter i tjänst under denna veckan och som vid varje uppdrag så hoppas man att snart få återse dem i sitt mer vanliga jag igen, även om det som alltid tar tid.

För egen del är det mycket en fråga om när nästa uppdrag kommer och vad som då har hänt. Då som nu får man göra en avvägning om man kan och orkar ta uppdraget eller ej.

Såhär långt måste jag ändå säga att varje möjlighet jag haft till att rycka ut som kamratstöd varit oerhört givande, dels i vetskapen om hur mycket det är värt för den drabbade efter att själv ha varit i den positionen, dels för att varje utryckning för med sig helt nya erfarenheter om både de egna som andras reaktioner i krissituationer. Varje uppdrag är så oerhört lärorikt att det inte går att beskriva med ord.

Den absolut viktigaste lärdomen är och förblir dock enkel, uttryckt från början av min kursare och kollega Storm om jag minns rätt. Det är i vart fall först när man upplevt en sådan här dag på nära håll, som man verkligen kan inse vad en dålig dag egentligen är och hur otroligt ovärt det är att slösa energi på småsaker som stör en i vardagen.

Ta vara på livet och vardagen i alla lägen, man vet aldrig när planen blir omkullkastad utan förvarning!

En lugn och stillsam resa till Karlstad…

Nästan i varje fall, första biten gick ju fint, och även bytet i Katrineholm fungerade utmärkt, och hela tåget fullt av trevlig bekant personal, so far so good!

Strax innan Hallsberg beslutade sig dock det lilla tåget för att ge upp helt sonika, vajsing med transformatorn kort sagt, dessbättre kunde vi i godan ro rulla in i Hallsberg innan batteriet i drivenheten gav sin sista suck, nästan för exakt och bra för att vara sant, mer om detta senare…

Bussar beställdes och jag erbjöd mig stanna kvar med den ledsna X2an så att övrig förarpersonal kunde ge sig av mot sina ordinarie turer, med mig blev även en annan passåkande förare på väg mot Karlstad kvar. Bussarna beställdes och kom efter dryga timmen, och därmed blev tåget tomt.

Jag och den passåkande föraren roade oss med att hitta ett lämpligt lok att sparka liv i, hämta övergångskoppel alá 63 kg, frysskyddstömma hela tågsättet, koppla ihop och sen le och se glada ut, nästan i varje fall…

Medans jag sprang runt och tömde ur allt vatten, för att undvika dyra jobbiga skador på vattenledningar i tåget, så pep kollegan iväg för att hämta ett lok då, vilket gick jättebra, säkert i 10 meter eller så, innan det sprutade ur sig felmeddelanden och tvärvägrade. Jaja, upp på nästa då istället, gammal hederlig Rc3 årsmodell 1970, den funkar väl alltid? Typ, efter en del om och men, några kliande rörelser i huvudområdet så hoppade det igång, växla runt det, kom ända fram till den lite ledsna X2an och hängde på övergångskoppel med några svårdomar som hjälp, bara upp och peta ihop, men nä, nu hade även detta lok tröttnat på livet och ville inte samarbeta längre.

Iväg mot lok #3 i ordningen, det sista kvarvarande reservloket i Hallsberg, även denna en Rc3, och här gick det bättre, den piggnade i på en gång och efter lite övertalning lossnade det även från sin smått frusna parkeringsplats, iväg med detta, växla runt ännu en gång, fram o tebaka o hit o dit, koppla ihop det med den ledsna Rc3an, koppla ihop de nu dubbla loken med den ledsna X2an, och sen iväg för att lossa bromsar, följt av ett konventionellt bromsprov enligt konstens alla regler.

In i X2an för att låsa lite dörrar, och sen var den lite speciella kombinationen redo för avgång, och efter en liten stunds väntan så rullade hela högen iväg, med en annan förare vid spakarna då bör tilläggas, jag och min hårt kämpande Karlstads-kollega gick in i värmen för att något sånär återfå normal kroppstemperatur, givetvis var det stjärnklart och -20 i Hallsberg, vad annars..?

Förutom de just nämda obligatoriska tvärkalla minusgraderna, och trilskande Rc-loken så gick det faktiskt väldigt väl, X2an rullade in till plattformen och förflyttningen av folk gick odramatiskt och blankettfritt fram, bakom X2an gick det mer en hårfin marginal in inte bara det första hjälploket, utan även det andra. Ihopkopplingen krävde förvisso tre-fyra försök innan allt fungerade som det skulle, men väl ihop så rullade allt på så fint så, bromsarna lossade som de skulle, tåget gick att köra med, allt vatten var förhoppningsvis ute, och vid det här laget borde de även hunnit fram till Hagalund och kära lilla verkstaden! Dessutom lyckades växlingspersonalen i Hallsberg även väcka liv i det nyss döda loket, och var därmed nöjda med att ha en reserv igen!

Allt i allt en väldigt lärorik och intressant upplevelse, allra helst nu när man tinat upp ordentligt igen, till detta samlade vi även ihop runt 7 timmars extra betalt, extra väl betalt dessutom eftersom detta var en ledig dag för min del, det sitter fint nu i smått knapra tider!

I morgon jobbar vi som normalt igen hoppas jag, 634 Karlstad – Stockholm följt av 647 Stockholm – Karlstad, spännande!

Växlingspraktiken avklarad

Japps, kom precis tillbaka till hotellet, växlingspraktiken är nu helt avklarad för min del, eller ja, i varje fall tills i höst då, men i alla fall!

Har varit klart lärorikt och koolt i varje fall, lite småtypiskt att det var klart ungefär samtidigt som man började få rätt bra häng om det hela, men men! Bra har det gått i varje fall, inte kört sönder något, eller någon, inte skadat mig själv eller någon annan, känns fint, både kört framåt, backat, slagit isär och kopplat ihop, rundgångar ett antal stycken, dessutom multipelkopplat RC-lok ikväll! Naaaaaajs!

Men men, snart läge att fundera på lite sovande kanske, upp imorn bitti för lite frukost, sen hem och vara aktiv blivande förälder och gå på mödravård vid halv elva, sen är det underbart ledig dag som gäller för hela slanten, lysande!

Till helgen blir det besök dessutom, då mina kära föräldrar samt syster kommer ner och hälsar på litegranna, få se om min mor kan slita sig från Angelikas mage eller ej, blir intressant!

Men men, en säng, ett täcke o ett par kuddar kanske!?

God morgon!

Japps, på plats i Hallsberg igen då, vaken nu efter första natten av tre på växlingen här. Klart lärorikt och intressant det här, fast timmarna är väl inte så underbara, har sovit lite mellan 1 och strax före 4, men det räknas knappt. Men men, snart öppnar frukostmatsalen här på hotellet och då är det dags att få något i sig också, innan man tar sig tillbaka upp på rummet för nästa omgång med sömn, för kl 19 ikväll är det dags igen, nästa omgång!

Men nu väntar två klart bättre nätter i varje fall, med tidigare hemgång och sömn! I och med att vi är två elever här uppe har vi delat upp morgonens klargöring, jag tog den som var nu på morgonen, och min kära kollega till elev tar den på torsdag morgon, vilket passar perfekt i och med att jag då istället kan ta mig hem i god tid för att gå på mödravårdscentralen med min underbara sötnos! 🙂

Intressant upplevelse att komma tillbaka hit till Hallsberg igen, drygt två månader sedan sist vi var här, men allt är sig likt, en aningens grönare kanske, men i övrigt samma gamla Hallsberg, inte direkt så att man har saknat det..! Det värsta nu är väl i princip hur man skall spendera dagarna här, finns väl inte sådär jättemycket att göra, blir nog en dusch sen när jag vaknat, och så har jag lite film med mig också, samt lite spel på datorn..

Men men, en halvtimma till att spendera innan frukosten börjar serveras, hur tusan skall man spendera den utan att somna!?

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén