Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Etikett: körplan

Händige herr Ewenson

Eller ja, låt oss inte dra för stora växlar utav rubriken? Jag föredrar fortsatt att se min tumme som ganska centrumplacerad i handen. Det är enklast så för alla inblandade parter liksom.

Däremot är jag ändå relativt nöjd med insatsen häromdagen, när ett av alla fotsteg på tåget bestämde sig för att säcka ihop bokstavligt talat. Detta i sig resulterar i ett tämligen okörbart tåg av flera skäl, dels för att tekniska övervakningssystem blockerar det, dels för att fotsteget tämligen snart skulle träffa på fast punkt i form av plattform eller annat icke-förhandlingsbart och orsaka än större skada.

Ledset fotsteg

Exakt hur fotsteget hamnat i ett sådant prekärt läge är oklart. Ingen avstigande har till synes haft problem vid avstigning och ingen gav sig till känna efteråt heller. Eventuellt hände något knas vid dörrstängningen men oavsett vilket, så blev det problem!

Machokulturen inom järnvägen

Det var allt bra länge sedan jag kom och hade åsikter kring järnväg och lokföraryrket nu va? Bäst vi tar tag i det hela och retar upp en och annan nu då helt enkelt.

Dagens ämne får nog på förekommen anledning bli machokulturen, något som givetvis existerar inom järnvägen likt alla andra branscher och som även när den är skämtsamt uttryckt, ändå gör mer skada än nödvändigt.

Tacksamt nog har ändå inte järnvägen jättestora besvär med persontypen “störst, bäst och vackrast”, mestadels eftersom den absoluta merparten utav dessa sorteras bort inför utbildningen till lokförare. Visst finns det en och annan besserwisser och jag kan gott tänka mig att jag själv blivit kallad för det en och annan gång, om än outtalat, men de riktigt allvarliga fallen är få och tur är väl allt det.

Något man däremot får höra i tid och otid är åsikter om vad som är “riktiga tåg” och vilka som är “riktiga lokförare”, vilket är tämligen tröttsamt som bäst och tämligen uttjatat vid det här laget.

Många äro åsikterna om vad som är riktigt tåg men allt som oftast får man höra att moderna motorvagnar, de är minsann inga riktiga tåg. Kör man således bara moderna motorvagnar, då är man ingen riktig lokförare.

SJ X55 3358

SJ X55 3358 i Hagalund

Ursäkta mig och min åsikt nu, men det är kort sagt inget annat än rena dumheter och fjanterier. Delar av en idiotisk machokultur som definitivt skrämmer bort en och annan vettig person från yrket och som syftar på att förminska människor på orimliga grunder.

Ett riktigt tåg kan se ut på många olika sätt, med många olika förutsättningar och användas i trafik som i sig erbjuder helt olika utmaningar. Ett riktigt tåg kan vara ett 600 meters godståg med vikter som räknas i tusentals ton. Ett riktigt tåg kan lika gärna vara närmaste X2000 som skall köra en optimistiskt lagd körplan som förutsätter närmast perfekta förhållanden samtidigt som över 300 resenärer och en bunt kollegor förväntar sig en mjuk körstil. Ett riktigt tåg kan för den delen vara en toppmodern motorvagn med stjärnhimmel i taket som ska göra femtielva uppehåll mellan A och B. Samtliga ovanstående körs givetvis av riktiga lokförare.

Personligen skiter jag högaktningsfullt i vad som är och inte är ett riktigt tåg eller om jag av vissa anses vara en riktig lokförare eller ej när jag spakar Regina. Så länge ekvationen om mesta möjliga lön för minsta möjliga jobb går ihop sig, då är jag nöjd. Det och att jag tycker om vad jag gör, vilket jag gör, trots machokulturinslagen.

Så. Nu ska jag ta ett djupt andetag och fortsätta ignorera puckade uttalande, seriösa eller ej, om vad som är riktiga tåg och riktiga lokförare…

Tågskyddssystem – dag 219/365

X55 3347

Nikon J1, 12mm, ISO 100, 1/125 sek vid f/8,0

Ja, just ordet tågskyddssystem får väl räknas som dagens ord? Allra helst kombinerat med ordet strul då. För just så var min morgon. Strul med tågskyddssystemet. Mycket strul.

Vad tusan är då ett tågskyddssystem? Jo, kort förklarat ett säkerhetssystem i tåg som i Sverige övervakar hastighet och signaler så att lokföraren inte kan köra hur tusan han eller hon vill. Det man förr helt enkelt benämde ATC här i landet. Numera finns det ju fler varianter utav tågskyddssystem med, exempelvis det ETCS-system med STM som ovan avbildade fordon är utrustat med. Men nog med fikonspråk för nu.

Hur som helst så skulle morgonens tåg 624 klargöras och därefter köras till Stockholm för lite rast innan hemresa med tåg 633. Och bortser man bara från en liten detalj så gick väl allt utmärkt. Hade det inte varit för just den detaljen att just tågskyddssystemet i vårt fordon hade bestämt sig för att bråka, så hade det säkerligen kunnat bli en alldeles utmärkt dag det här.

Istället fick jag lov att väcka hjärnan och på alla tänkbara och otänkbara vis försöka övertala den dator i förarhytten vi skulle köra med mot Stockholm, till att faktiskt börja fungera. Helt fruktlöst dessvärre. Istället fick jag till slut ge upp och inhämta tillstånd att köra med just detta tågskyddssystem avslaget istället, vilket begränsar toppfarten till 80 km/h både regelmässigt som fordonsmässigt.

Nu krävs det ju inte direkt något slags matematiskt geni för att inse att har man ett fordon som kan köra i 200 km/h och en tidtabell som är utlagd för om inte just exakt detta men ändå bra nära, så blir det rätt svårt att ens försöka efterlika rättidighet med dessa förutsättningar. Inte blir det direkt lättare när man (med all rätt) blir duktigt nerprioriterad på det med och lämnar Karlstad först 40 minuter efter ordinarie avgångstid.

I höjd med Degerfors hade samtliga resenärer gett upp hoppet om oss och ordnats om till bättre alternativ än att fortsätta med vårt något skadeskjutna fordon. Så det öppnade om inte annat verkligen dörren för nästa plan, det sista hoppet i att få ordning på situationen en smula. Planen var att vända fordonet i Laxå och försöka hålla tummarna för bättre resultat åt andra hållet. Tanken var ju visserligen att prova på denna manöver även om vi haft resenärer kvar ombord, men nu kunde vi dessutom göra det helt utan direkt tidspress på det hela.

Men vänta nu? Vända tåg? Låter väl rätt tungt för den oinvigde? Men det är faktiskt inte så värst farligt. I Laxå kan man nämligen från Värmland köra både söderut och norrut. Kommer man då från Värmland och kör söderut en liten bit, så kan man då byta aktiverad förarhytt på tåget och fortsätta köra norrut från den motsatta förarhytten mot vad man började med.

En klen tröst i sammanhanget var att denna manöver faktiskt lyckades och i denna förarhytt fungerade faktiskt systemet om inte helt 110% som det skulle, så åtminstone tillräckligt nära för att få köra i full hastighet igen.

Tyvärr hjälpte ju inte direkt det situationen som helhet direkt, samtliga resenärer var ju redan överflyttade till nästa, bakomliggande tåg och kvar var endast jag själv, min elev som dagens ombordpersonal. Dessutom började det rinna ut med tid innan det var dags för en obligatorisk rast på det hela. Därmed blev det att lite snyggt och prydligt parkera undan tågsättet i sig på personbangården i Hallsberg, där det vackert fick stå i skamvrån och vänta på en ny förare som kunde ta med det upp till verkstad för omvårdnad.

Vi i personalen fick istället avnjuta en lite väl lång rast i Hallsberg istället, i väntan på att få fortsätta turen hem till vackra Värmland igen ombord vårt ordinarie tåg.

Så, nu sådär efter 3 arbetspass den här veckan så har 3 pass inneburit en eller flera störningar. I morgon har jag reserv och förhoppningsvis så ska jag inte ens så mycket som peta på ett tåg, vilket bör vara ett gott tecken för alla andra som skall ut och jobba och/eller resa. Sen får vi allt se vad jobbhelgen har att bjuda på efter det…

Något nytt!

I måndags var det lite av en smygpremiär på en järnväg nära mig, för i måndags var det nämligen första gången man körde helt och hållet på det nya dubbelspåret mellan Göteborg och Trollhättan!

Den officiella premiären är inte än på drygt en månad, och än återstår det en del arbete innan trafiken kommer flyta precis som det ska, men det var ändock premiär för att köra helt och fullt på den nya sträckningen söder om Trollhättan.

För min del gled jag in på den nya biten spår strax före kl 16 i måndags eftermiddag på min färd ner mot Göteborg och kunde ta bilden nedan när vi passerade den nyaste formen av Velandabron, komplett med dubbelspår och allt. Till höger i bild skymtas den gamla bron med enkelspår som fram till början av november tjänat oss väl.

Nya Velandabron

Än går färden på det nya dubbelspåret relativt långsamt i takt med att makadam och banvall skall sätta sig ordentligt, tonnagekörning för den med dragning åt fina ord, 70 km/h är det som gäller på en drygt 15 km lång sträcka. Tids nog ökas dock farten betydligt och tills T13 börjar gälla blir det full fart, 200 km/h som gäller förbi platsen.

Man kunde inte låta bli att förundras en del när man långsamt körde denna nya sträckning, över hela byggets storlek i sig. Jag har inte haft möjligheten att uppleva hela den gamla sträckningen, eller ens halva byggets tidsförlopp ens. Trots detta har jag hunnit med att köra på sträckan under två sommaravstängningar samt flertalet mindre trafikstopp i takt med att nya bitar kopplas in.

Det skall bli mycket intressant att se hur den nya linjen kommer utveckla sig under kommande tidtabellsperiod, T13, där vi inte bara får kortare körtider mellan Trollhättan och Göteborg, utan även skall stångas med nyinvigda Ale-pendeln med sin kommande kvartstrafik.

Tills dess får man njuta av ordentligt goda gångtider på sträckan, rena semesteråkningen där för att undvika att bli hysteriskt före tiden både till och från Göteborg!

Sådana dagar

Ibland när man läser jobbrelaterade inlägg, så kan man lätt få intrycket av att livet på järnvägen är ett ständigt kaos med förseningar, strul och allmän misär och elände. Så är ju inte riktigt fallet, för som i de flesta jobb så förflyter de allra flesta dagarna på sådär lugnt, stillsamt och utan några som helst anmärkningsvärda händelser.

Man går till jobbet, gör sitt jobb, går hem och lever lycklig i alla sina dagar kort och gott.

Grejen är väl mest att det är tämligen ointressant i de allra flesta fallen att läsa om en helt normal, tråkig och händelselös arbetsdag, åtminstone för de allra flesta.

Fast nu skall jag faktiskt ta tillfället i akt att berätta att jag haft två dagar i rad nu där allt bara gått sådär bra som det normalt sett gör. Inga katastrofer, inget spännande, bara tågkörning enligt körplan och stopp utan kaffespill sådär!

Eller ja, egentligen finns det väl inte så mycket att säga, jag körde igår tåg 626 från Karlstad till Stockholm, hade min rast i godan ro. Därefter tog jag mig från Stockholm till Arvika med tåg 55, med rättidig ankomst i Arvika dessutom, tog ett varv eller två på buffén på hotellet innan läggdags, somnade i hyfsad tid och sov gott.

Idag var det uppstigning vid ständigt härliga 04.00, klargöring av tågsättet utan anmärkningar, körning i tid med tåg 620 till Karlstad där vi bromsprovade och växlade fram nästa tågsätt, varpå jag gick hem.

Som sagt, totalt ointressant men ändå ack så skönt, när allt bara flyter på precis som det ska. Det är dagar som dessa man trivs lite sådär extra bra på jobbet, när man egentligen inte har något alls att klaga på.

Men ni kommer förmodligen inte få läsa så mycket mer om just sådana dagar, just för att det varken är särskilt inspirerande att skriva om, eller att läsa om heller för den delen.

Det bara är, precis som alla andra jobb.

Gott nytt järnvägsår!

Okej, okej, jag såg den rubriken som en Facebook-status, men jag lånar den bara en stund!

Idag är det alltså nyår i järnvägens bisarra värld, nämligen starten av T12, tågplan 2012 vilket bland annat innehåller all information om vilka tåg som skall köras, och hur de skall köras under ett år framöver. Detta skifte sker genom hela (?) europa just denna andra söndag i december och brukar alltid innehålla sina egna små egenheter.

Jag har kikat lite på “våra” tåg här i Karlstad under morgonen, och det ser rätt lovande ut. Tiderna är en aning justerade och tycks utlova lite mer marginaler, åtminstone i teorin. Den hysteriskt snålt planerade anslutningen vi haft på morgonen mellan vårt ankommande tåg 621 och mot Oslo avgående tåg 8907 tycks ha ökat från 7 minuter till 11 minuter (15 minuter teoretiskt), vilket är en klar förbättring!

En annan nyhet med T12 är att Oslo-tågen helt slutar göra uppehåll överallt, dvs Vingåker, Flen, Gnesta och Flemingsberg, vilket ger dryga 20 minuter kortare arbetstid och restid för den delen, vilket ger mer rast-marginal i Hagalund innan turen fortsätter med ett Uppsala-varv, mycket bra! Utöver detta tycks det även finnas ett antal uppehåll med lite extra marginal, kopplat med annonserade avgångstider vilket gör att man kan avgå tidigare än körplanen dikterar, och därmed få extra marginal till nästa uppehåll. Tokbra för att kunna köra ikapp mindre förseningar innan de blir stora!

Vi får väl se hur det hela utvecklar sig, men jag tycker mig se viss förbättring i planeringen för åtminstone “våra” tåg här i Karlstad, det ska bli intressant att se hur det blir i verkligheten!

För min del börjar körningen med T12 till eftermiddagen på ett lagom omständligt vis, ta emot tåg 633 i Karlstad, göra rundgång och bromsprov, köra tåg 640 till Stockholm, därefter sitta kvar på tåget i väntan på avbytande personal som kör tågsättet vidare i tåg 686 till Falun. När väl avbytet är på plats fortsätter jag med passresa ut till Hagalund där det blir övernattning.

I morgon väntar då tåg 621 med sin nya körplan, och det ska bli ruskigt intressant att se hur den fungerar i verkligheten!

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén