ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Etikett: kontaktledning

Att ha en sund dos flyt!

Få saker orsakar kaos i järnvägstrafiken på samma sätt som ett redigt kontaktledningsfel, något som bevisats några gånger för mycket. Hittills har jag haft en sådan där hälsosam dos med flyt gällande just kontaktledningsfel, visst har jag blivit parkerad i ett antal timmar någon gång i väntan på trafikstart, men alltid med spänning på tåget vilket alltid underlättar saker och ting i rådande kaos.

Några gånger har jag dessutom haft sådan tur att kaoset inträffar bakom mig, varpå jag kunnat undgå det hela med blotta förskräckelsen och oftast kunna fortsätta min resa tämligen ostörd.

Igår får räknas som ännu en dag då en stor portion tur räddar hela situationen, för igår var det dags för ett av de där kaosbringande kontaktledningsfelen. Platsen för kaoset var Kristinehamn där jag med mitt tåg 50 just mött tåg 51. Strax efter att ha rullat ut mot Degerfors från Kristinehamn blev det nämligen spänninglöst, något som knappast undgick att märkas eftersom pådraget bröts väldigt abrupt och en summer börjar ljuda inne i loket.

Dessbättre hade jag vid det laget redan fått upp tillräcklig fart och hade sådan tur att jag kunde fortsätta rulla en bit, för strax framför mig låg en nollsektion, en bit spänningslös kontaktledning innan man kommer in i ett nytt matningsområde!

Kunde konstatera att kontaktledningen ovanför mig inte rörde sig på något ovanligt vis samt att lokets huvudbrytare alltjämt var till och rullade så försiktigt förbi sektionen och ut på spänningssatt område igen.

Efter att ha pustat ut sådär lagom mycket kunde färden fortsätta mot Stockholm med ett öga eller två extra på hur kontaktledning och strömavtagare fortsatte bete sig. Under färden kunde man allt mer konstatera vilket flyt man haft, igen! Det mötande tåget hade inte alls samma nivå av tur utan kom tydligen blott 50 meter ut från plattformen innan det tog stopp. Totalt dröjde det över 4 timmar innan trafiken åter var igång förbi Kristinehamn igen!

Tids nog lär man ju tveklöst sitta där med skägget i brevlådan, hopplöst fast i ett spänningslöst område med fullsatt tåg och en sådan där lagom dos problem att ta tag i, men just för stunden är jag i allra högsta grad nöjd över att det inte var jag den här gången heller!

Istället avnjöts såväl gårdagens som dagens pass i rättidighetens tecken, precis så som läget varit ganska länge nu!

Är det inte märkligt?

Nyfiken som man är född, så kunde man inte undvika att höra ljudet av sirener eka bland husen för drygt en timme sedan, noterade en brandbil som rullade några gator längre ner från där vi bor och återgick till datorn för att bevaka de lokala nyhetssidorna.

En stund senare skulle det visa sig att brandbilen i fråga var på väg till järnvägsövergången här i området, det var tydligen en lastbil utrustad med lyftkran som varit i farten igen, åkt med kran uppfälld och dragit med sig kontaktledningen på vägen!

Märkligt tycker jag, att det ens går att köra lastbilen i annat än absoluta krypfart när kranen är i uppfällt läge? Det är inte heller första gången en sådan här olycka sker, det brukar vara ett antal varje år utav samma typ, utan att någon tycks lära sig av det?

Som det verkar så har det varit en stunds strömlöshet i Karlstads driftplats, avgående tåg verkar inte röra på sig och endast ankommande tycks rulla, om tåglägesbilden stämmer det vill säga.

För min del är det ingen akut katastrof, börjar jobba först 19.25 ikväll, men det kan mycket väl komma att drabba mig ändå. Tåget som skulle avgå 13.54 från Karlstad mot Göteborg är nämligen det tågsättet jag skall ha sedan, efter att det varit i Göteborg och vänt d.v.s.!

Det blir intressant att se om denna händelse får några konsekvenser, rimligen borde det talas om “Vårdslöshet i trafik” för en sådan sak som ovan, men alltför ofta tycks kommentaren från Polisen vara att “föraren är ej misstänkt för brott”.

Än bättre vore förstås om åkeribranschen kunde se till att körning med kran uppfälld inte är möjlig alls istället, men så länge de inte blir skyldiga att betala det de ställer till med så lär det väl inte hända…

Uppförsbacke

Uppdraget var enkelt, sista dagen före semestern bestod av den kortaste turen i hela turlistan, allt som skulle göras var att klargöra en X2a, köra den från Arvika till Karlstad, kliva av, gå hem, ha semester!

Dessutom har jag haft just den här turen tämligen ofta sedan jag började i Karlstad, klargöra en X2a går ju som smort, även om det tar viss tid, inget är direkt ovant, de brukar alltid hoppa igång så snäll så efter nattens vila i Arvika, något jag tvunget skulle påpeka för kollegan under gårdagens passåkning dessutom.

Just därför skulle det inte riktigt bli så den här gången, inte alls faktiskt. Faktum är att jag nog aldrig varit så nära ord som “hjälplok” förut, ord som bärgning yttrades, hemresa med annat tåg bestämdes, nederlaget var nära!

Morgonen började som vanligt, upp 04.00 efter ovanligt många timmars sömn, på med kläder, ut till tågsättet, lämpade av väskan i drivenhetens förarhytt, gick mitt varv runt tågsättet och kopplade från stationär tågvärme. Upp i drivenheten igen, gick mitt varv på insidan och började dra igång allt så smått, aktiverade upp hytten och verifierade att rätt antal vagnar var med och igenkända enligt listan.

Allt gick precis enligt plan, tryckte på knappen för att få upp strömavtagaren och till huvudbrytaren, en tämligen obligatorisk del i att få ström till fordonet, och till en början verkade det gå som smort, strömavtagaren for upp och spänning fanns i tråden, men, vänta nu, brytaren slår inte till!?

Nåväl, bara att testa igen, trycka på knappen för att slå ifrån huvudbrytare och ta ner strömavtagaren igen, prova trycka upp den igen, utan bättring på resultatet. Aj då…

Ta ner igen, avaktivera hytten, bryta batterispänningen, bryta batterifrånskiljaren, döda tågsättet helt för att försöka få den att glömma eventuellt spök i datorerna, börja om från början!

Nytt försök, slå igång allt sakta men säkert, samma resultat, huvudbrytaren går INTE till, inte ens med en sund dos tålamod. Allt ser normalt ut, normala indikeringar, normala ljud, hjälpkompressorn går som den ska, inga luftläckor, alla vred och spakar ligger i normala lägen, men nej, hon vill inte!

Felsökning när klockan är runt 04.45-05.00 på morgonen är inte alltid så lätt som det kan verka, därför var det dags att ringa och väcka driftstöd, se om det fanns några tips och förslag från coachen om vad som kunde tänkas vara fel. Passade även på att kika igenom handboken för fordonet, men eftersom inget felmeddelande fanns att tillgå var det lättare sagt än gjort.

Så gott det gick försökte vi slå kloka huvuden ihop, några fler moment provades, rent våld brukades, inget hjälpte, envist så vägrade fordonet att utföra en av de absolut mest nödvändiga punkterna i att få liv i ett eldrivet tåg, att slå till huvudbrytaren som låter spänningen komma in från kontaktledningen via strömavtagaren – huvudbrytaren till transformatorn och så vidare till allt annat nödvändigt.

Tyvärr finns det ingen annan tid som går så fort som när man felsöker, allra helst inte när man felsöker utan vidare resultat. Snart nog var klockan närmare 5.20 på morgonen, dryga halvtimmen kvar till avgångstid från Arvika, dags att meddela ombordpersonal och DLC Hallsberg om besvären, dags att börja se över alternativa lösningar!

Tillsammans med ombordpersonalen så kom även passåkande förare som blev lika ställd över problematiken som infann sig, denna typen av fel hör inte alls till vanligheterna, och därmed är inte heller vanan eller tidigare erfarenheter nämnvärt stora. Fortsatta försök att starta om fordonet gjordes, samtliga med samma nedslående resultat. Till slut blev det så illa tvunget att åter koppla fordonet till stationär värme för att få batteriladdning igen.

Bussar beställdes, resenärer hänvisades till andra tåg, mitt tåg blev inställt, ombordpersonal och passåkande förare lämnade Arvika för att göra en bättre insats längre fram längs linjen, kvar i Arvika blev jag och X2 2022, fortsatt oense om dagens mål.

Vid det här laget var det mer eller mindre helt konstaterat att det var kört, den skulle inte starta, det fanns inte mycket mer att göra. Började istället se över vilket tåg som kunde vara lämpligt att ta för att komma hem till Karlstad, starten av min semester hägrade!

Strax innan jag skulle låsa om mig och lämna tågsättet så provade jag återigen, en sista gång att starta upp allt med tågsättet kopplat till stationär värme, för tredje eller fjärde gången i ordningen. Drog igång allt, ställde ännu en gång huvudkompressorn i TILL-läget utan resultat och gav mig något moloket bort mot bistron för att hitta något frukost-liknande.

Plockade på mig en skvätt kaffe, tog lite vatten med mig och gick bort mot förarhytten igen, märkte på vägen att nog fan bullrade det allt mer än nyss, när jag gick därifrån!?

Väl framme vid drivenheten kunde jag kallt konstatera att nu minsann gick kompressorn helt som den skulle, allt levde, tåget fick spänning från kontaktledningen och allt var frid och fröjd i förarhytten!?

Fråga mig inte vad som hände, vad som fick den att plötsligt börja leva igen, men något hjälpte, plötsligt hade den tjurat klart, lite mer än 1 timme efter ordinarie avgångstid. Något misstroget och misstänksamt meddelade jag driftstöd att det för stunden inte fanns något behov av bogsering utan att jag istället skulle se om maskineriet fortsatte fungera enligt plan, gjorde en light-klargöring för att kunna köra tågsättet utan resenärer, kopplade bort stationär värme och bytte under viss nervositet förarhytt till den som skulle vara i min tänkta färdriktning.

Allt fungerade, precis som det skulle, precis som om inget hade hänt.

Till slut, kl 07.46 kunde jag lämna Arvika tillsammans med min X2a, nästan exakt två timmar efter ordinarie tid, nästan exakt en timme efter min ordinarie sluttid för dagen. Sisådär 37 minuter senare rullade jag in på spår 2 i Karlstad, lämnade över till vår reserv på åkstationen och kunde äntligen gå hem, gå på semester, avnjuta två veckor ledigt!

Denna morgon kom jag närmare ordet “hjälplok” än jag någonsin tidigare gjort, ännu en gång kunde jag undvika det strax efter att hoppet i stort sett helt tagit slut, tåget må ha blivit inställt, bussersatt, övertid gjordes på semestern, men jag är ändå rätt nöjd över att än en gång fått igång ett extremt trilskandes tågsätt, ett viss mått av stolthet finns ändå där!

Frågan är, hur länge till kan man klara sig utan att behöva krypa till korset, när blir det dags för första hjälploksbegäran? Förhoppningsvis dröjer det länge till…

En inte helt vanlig dag

Reserv stod det på schemat idag igen, den tidiga sådana denna måndagen till ära, d.v.s. 05-13, vilket ju passar alldeles ypperligt en måndag morgon, eller något sådant..!

Dagen till ära tog jag faktiskt tag i det smått fulla facket, tömde det och gick igenom sådant som läses och förstås, sådant som läses och arkiveras, sådant som inte läses utan appliceras i medhavd pärm, allt för att ge väskan lite mer vikt. I kombination av några liter kaffe så flöt detta på alldeles ypperligt, och så småningom kunde jag hamna i en bekvämare stol med mer kaffe och en hälsosam (?) dos slösurfande på paddan, lagom tidsfördriv!

Började trilla in lite sms om störningar i trafiken i dessa trakter, men det var ju lugnt för min del, problem mellan Hallsberg och Katrineholm skulle ju inte behöva få mig ut på jobb!

Och så var det inte heller, utan mig ringde de först när tåg 352 hade rullat in i Karlstad, och försökt lämna sin strömavtagare hängandes i kontaktledningen, med ett inte helt bra resultat…

Vis av erfarenhet kunde man redan här inse att min sluttid på kl 13, den var det bara att glömma! Från tidigare erfarenheter kunde jag väl närmast misstänka att detta skulle komma att dra ut på tiden riktigt ordentligt snarare, som det alltid brukar göra med specialuppdrag av denna sort.

Att jag ombads göra något så enkelt som att gå ner och “vakta” tågsättet i väntan på fortsatta beslut, var knappast något som muntrade upp direkt, men, samtidigt är det ju inte fel med några timmar övertid när väl lönebeskedet kommer heller!

Knatade ner till spår 1b iförd en inte längre helt orange varselväst, utrustad med mina superskitiga rundgångshandskar och ett par hörselproppar, redo för allt, typ! Väl framme kunde man tämligen omgående konstatera att strömavtagaren, ja, den hade ju sett sina bättre dagar…

Defekt strömavtagare på Rc6 1409

Inte blev det mycket bättre av att även den andra strömavtagaren på loket inte heller var i farbart skick, den gick att ha uppe för att försörja loket och tågsättet med ström i väntan på bättre tider, men inget utöver detta.

Lät i vart fall föraren som kört tåget gå iväg för att kunna ta sin rast i lugn och ro och satte mig för att, ja? Vakta lok? Tänk om någon skulle sno det bästa loket, Rc6 1409!?

Ringde några samtal, väntade lite, gick ett varv för att hejja på InfraNord-grabbarna som varit ute och synat av kontaktledningen mellan Kil och Karlstad i jakt på ytterligare skador, tog mig ett varv via kaffetermosen och sedan åter upp på loket. Fick tiden att gå helt enkelt.

En stund senare tittade växlingen på Green Cargo förbi med ett stycke diesellok, för att kunna dra undan vårt inte helt körbara tågsätt. Detta tyckte dock inte de nyligen ankomna elgubbarna var någon vidare lysande idé, utan vi fick vackert stå kvar i väntan på en stund med mindre trafik, så kontaktledningen kunde göras strömlös och loket oskadliggöras.

Istället hakade vi av vagnarna från loket och drog dessa till ett annat spår, så att ett reservlok som ankom från Göteborg kunde kopplas på och åtminstone köra tåg 367 i ett smått sent läge.

Kvar blev jag, och mitt lok som nu ensamt var kopplat till det diesellok som skulle dra undan det, så småningom.

Tog mig en pratstund med lokala tågklareraren här i Karlstad för att spåna på vart man bäst dumpar ett bättre begagnat Rc-lok, och enades om att även om Klarälven vore ett tillfredsställande alternativ, så kanske spår 6 skulle vara en aning mer ekonomiskt och bättre alternativ. Förmedlade tankarna med vår fordonsledning och kunde då även konstatera att det skulle få medfölja tåg 377 ner till omvårdnad i Göteborg senare på kvällen.

Gick ut till loket för att invänta elgubbarna som nu äntligen skulle få hela Karlstad C spänningslöst för att därefter kunna gå upp på lokets tak och oskadliggöra de skadade strömavtagarna.

Att oskadliggöra ett Rc-lok

Så småningom hade man då slutligen klarat av allt detta, och loket kunde äntligen flyttas till ett uppställningsspår, så att man åtminstone fick tillbaka spår 1b för icke eldrivna fordon ett tag, i väntan på reparationer.

Där var det då även dags för mig att lämna det, efter att ha sett till att det inte kunde komma i rullning och kopplat in lite tågvärme för batteriladdning. Slutnotan för dagen blev alltså 3 timmar och 15 minuter övertid, vilket blir alldeles utmärkt till februari-lönen!

I morgon blir det sena turen mot Stockholm igen, och därmed skiftar vi än en gång vilt mellan morgon och kvällsturer, en aning slitsamt, men sedan väntar ju ändå två lediga dagar, så jag skall väl överleva!

Förhoppningsvis bjuder morgondagen på absolut inget alls av händelser utöver de normala, en dag i rättidighetens tecken strävar vi efter!

Hur man förbrukar 6 månaders dos tur på endast 30 minuter

Fredag kväll, strax före 21, ledig helg väntar, den första sådana efter semesterns slut, en aning efterlängtad ledighet i dagarna två!

Vad har man då hunnit med på dessa två första veckor åter i järnvägens tjänst. En hel del faktiskt, de första två dagarna gick ju bortsett från den lite väl tidiga väckningen ypperligen smärtfritt förbi, men sen blev det fredag och dags att ta sig ut på stambanorna igen, förbi Hallsberg…

Tog över ett tåg från Norge som var aningen sent, bara sådär lagom på marginalen för att andra tåg skall få stanna och släppa fram en, och lagom till orten där allt går fel, Hallsberg, så var det tämligen decimerat till endast 4 minuters försening, det går att leva med. Dagen till ära, dvs förra fredagen fortfarande, var det inte mindre än 8 vagnar i kroken på Rc-loket längst fram, inte fy skam direkt! Iväg från Hallsberg kom vi också utan större besvär, det gick nästan för bra, och så får det ju inte vara.

Därför var det utan tvekan dags att få reda på hur nära man kan vara ett kontaktledningshaveri, utan att faktiskt fastna i det. Och det visade sig att man kan komma riktigt nära, och att jag i endast en handvändning hade förbrukat alla tänkbara portioner tur en man kan ha på åtminstone ett halvårsbasis.

I godan ro på väg upp mot toppfarten 160 km/h blev det nämligen högst spontant spänningslöst, kolsvart och knäpptyst (bortsett från det irriterande pipandet som indikerar att nu är du en dum förare igen!) vilket givetvis gör att man får det där spontant urkorkade ansiktsuttrycket som mest liknar ett levande frågetecken.

I stunder av spontan spänningslöshet gör man dock sig alltid en tjänst om man kontrollerar huruvida kontaktledningen faktiskt är kvar ovanför taket, och om den dansar salsa eller bara beter sig normalt lössläppt. Och jodå, den var kvar, och lugn som en filbunke där uppe, alltså förblir mysteriet alltjämt ett mysterium.

I enlighet med god JTF-lära inleddes en inbromsning mot lämpligt stopp på Pålsboda driftplats under tiden som Hallsbergs eldrift söktes via telefonen, som lika kallt som jag kunde konstatera att jo men visst är det spänningslöst, utan att direkt kunna uppge en orsak till varför.

Funderade så smått spontant på hur långt man skulle kunna rulla med lok och åtta vagnar, men räknade ganska omgående ut att hur god hastigheten än må vara, så räcker det knappast till de trygga plattformarna i Vingåker, frågan var bara om hastigheten eller batterierna skulle ta slut först.

Istället fick det bli en alldeles fantastiskt vacker fickparkering intill Pålsbodas egna brandstation, komplett med väg inom rimligt avstånd för den eventuella evakueringen som mitt åttonde sinne nu började varna för så smått samt dessutom på raksträcka med nästkommande signal väl synlig och på lagom behörigt avstånd i fall av ett icke katastrofalt scenario.

Väl på plats, efter det inte helt mjuka men bestämda stoppet så var det då även dags att försöka göra ett förtroendeingivande utrop, givetvis på såväl svenska som engelska, om att man inget direkt visste, och lova återkomma så fort man visste lite mer än absolut inget alls, och dessutom varna för faran att försöka ge sig iväg på egna utflykter utanför tåget då det var en aning osäkert på om det kunde förekomma trafik på spåret intill.

När detta väl var avklarat passade jag även på att skydda mig själv mot min egna dumhet, och slog av loket med batteri och allt, få saker är nämligen mer onödigt än att övervintra en stund spänningslöshet bara för att sedan inse att det inte finns batteriström nog för att starta upp allt efteråt, skall man behöva hjälplok kan det åtminstone ske under mindre korkade omständigheter.

Passade även på att ta mig ett litet telefonsamtal med närmast berörda ombordpersonal och informera dessa om allt jag inte visste, samt att loket inte gick att nå via internkommunikationen för stunden, samt informera om den väl valda platsen för en evakuering och bussersättning.

Ja, vad gör man då sen, efter detta?

Givetvis ger man sig ut för att syna sin egendom, eller åtminstone lånade egendom för att se om man själv möjligen kunde vara orsaken till den påtagliga tystnaden i och omkring loket, men nejdå, allt såg så fint och helt ut, och kontaktledningen hängde där uppe så vackert så att man nästan kunde tro att den alltid gjorde det! Lämpligen passar man även på att informera min egna operativa arbetsledning, och då mer specifikt personalledningen, om att man just nu står still, spänningslöst, med vissa misstankar om kontaktledningsras, och utan ytterligare besked, samt att man riskerar att missa fortsättningen på turen om inga mirakel sker, bara för information sådär.

När man sedan gått runt där iförd självlysande orange väst en stund och kliat sig i huvudet för att ge intrycket av att man vet vad man pysslar med, så tar man plats i loket igen för att invänta bättre tider och bättre nyheter. När man gjort detta i säkert några minuter tar man istället fram gamla hederliga papper och börjar leta, eftersom man spontant inser att man nu, med batteriet i loket avstängt, inte längre har tillgång till loktelefonens snabbknapp för att nå eldriftledaren i Hallsberg.

Applicera handflata mot panna ungefär här.

Dessbättre hade jag tillräckligt god ordning på mina papper för att hitta numret nästan fort, och kunde skriva ner det på ett mer tillgängligt papper. Passade ju även på att slå herr Edl en signal för att förhöra mig om läget, och jovisst, kontaktledningsras var diagnosen, komplett med en eldsvåda var det tydligen också, inte helt bra alltså.

Detta var ju därmed ett fullkomligt toppenläge att bedyra sin oskuld i frågan, och förklara att här, där vi står, finns det minsann både kontaktledning och såväl hela som rena (typ…) strömavtagare som omöjligen kunde vara orsaken till eländet. Påpekade lite mer försiktigt att det inte heller fanns några skador på loket som tyder på att det var just vårt fel att det dumma blev så dumt som det blev.

Här hände det något så bisarrt som att någon på driftledningscentralen i Hallsberg kom med ett bra och lättande besked, måste vara en av få gånger i världshistorien det överhuvudtaget inträffar. Men, kontaktledningsras till trots, så stod vi så till att man kunde sektionera bort den defekta delen, den lilla sträckan mellan Pålsboda och Hallsberg, och därmed åter spänningssätta Pålsbåda och vidare mot Katrineholm.

Med hakan fast planterad i makadamen lyckades jag få fram ett spontant “Är du säker på det..!?” och ett “Ja, men då provar vi att ta spänning igen då..!?” och avslutade samtalet.

In i maskinrummet igen för att fippla tillbaka alla knappar och vred jag nyss pillade på, och sedan upp till förarhytten för aktivering av alla system, och se på fasiken om det hela inte magiskt startade upp så fint så, med stabil spänning i tråden ovanför, hur gick detta till!?

Gjorde ett mer eller mindre försiktigt utrop om den otroliga tur vi precis haft, samt utlova en fortsatt färd efter att alla system bara startat upp ordentligt, samt återkomma med information om hur stor försening detta lilla äventyr orsakat oss snarast möjligt.

Väl klar med detta tog jag mig ännu en ordentlig inspektionstur ut i makadam och slyskog för att verkligen, verkligen vara säker på att allt jag lovade var helt, faktiskt var det också!

Och jodå, visst fasiken såg det bra ut!

Ett snabbt samtal till Hallsbergs driftledningscentral med påpekandet om att vi nu hade tänkt oss att forsätta färden, och att närmaste signal var klart synlig från min fickparkeringsruta.

Aldrig har jag nog varit så ömsint och försiktig vid igångsättningen av tåget som då, dels för att jag var osäker på stabiliteten på kontaktledningsspänningen, dels för att säkerställa att kontaktledningen ovanför taket fortsatte uppföra sig bra i takt med att farten ökade. Den vägövergång en bit längre fram som dessutom legat nere under hela filosofistunden där i Pålsboda, och som därmed kunde inbjuda till en aning trotsigt beteende hos befolkningen inbjöd ju inte direkt heller till några högre hastigheter.

Men nog kom vi vidare, otroligt nog med endast en halvtimmes försening och med vetskapen om att vi precis undvikit ett kontaktledningsras med minsta möjliga marginal, helskinnade och under egen maskin dessutom, det är nästan inte riktigt sant, det är nästan rakt igenom orimligt!

Fortfarande såhär en vecka och många tåg senare har jag lite svårt att greppa hur väl allt föll ut i slutändan, några Trisslotter, eller några andra lotter heller för den delen har jag inte köpt, och kommer inte köpa på en avsevärd framtid heller, sannolikheten att jag har sådan tur med något igen under en lång tid framöver är väl tämligen mikroskopisk.

Kontaktledningen som rasade då?

Jo, den hängde de upp igen, bara för att den skulle rasa igen några timmar senare, och trassla in sig i det tåg jag skulle avsluta dagen med att köra till Hagalund, men det gjorde inte mycket mer för min skull än att det blev att åka pendeltåg ut till Ulriksdal istället för att jobba sista snutten, och det kan jag leva med på ett helt annat sätt..!

Dagarna i övrigt sedan dess tills nu har avnjutits en smula förkyld (mina bästa kompisar har hetat Ipren, Otrivin Menthol och Fishermans friend…), spruckna nattvilor, passåkningar och annat skoj, men det är andra historier för andra dagar.

Nu skall jag istället ta plats brevid min fru, i min soffa, äta lite chips, dricka lite läsk och bara njuta av en stunds ledighet, bara för att jag kan (och vill)!

Fullkomligt spänningslöst…

…vilket i sig kan vara ganska spännande!

Och nu, slut på nördhumor för en stund.

Åter till rubriken vilket var dagens form av njutning på jobbet, dvs totalt bortfall av kontaktledningsspänning, precis på väg in i Karlstad, precis när man mentalt börjat förbereda sig på att gå hem för dagen, just precis då var det dags att få ett brutalt uppvaknande när ljustablån började lysa upp likt en julgran och summertoner ljöd för fulla muggar.

Till saken hör dels det faktum att X2 på batteriström inte är någon bra sak, efter 5 minuter bör man börja fundera på att slå igen butiken och stänga av batterierna om man vill ha en sportslig chans att någonsin få liv i det hela igen. Utöver detta finns det även regelverk som säger att blir det spänningslöst skall det omedelbums bromsas ner till en hastighet som låter en stanna på halva siktsträckan OM det skulle vara så att man medvetet brutit spänningen för att ett annat fordon inkräktar på det spår man färdas på.

Så, åter till mitt inte helt och fullt vakna jag, sittandes smått förvirrad omringad av blinkande lampor och ljudande summers. Konstaterade i vart fall att kontaktledningen var kvar ovanför skallen, det är bra, dessutom visade signalen framför mig fortfarande kör och vänta stopp i nästa signal, bra, frågan förblev dock varför det var spänningslöst och inbromsning, en aning hjälpt av tågets egna övervakningssystem utfördes, och en snygg och prydlig buklandning blev det, strax utom synhåll från plattformen i Karlstad.

Här är det ett superbt tillfälle att ringa en vän, och då närmast Karlstads egen tågklarerarpersonal följt av driftledningscentralen i Hallsberg för att luska ut varför spänningen försvann och när den kan väntas åter. Med eldriftledaren i Hallsberg kvar i luren så kopplades spänningen på  igen utan problem, och ännu ett snabbt samtal till Karlstads tågklarera gav nytt körtillstånd vidare in till plattform där en och annan resenär väntade på att få stiga på.

Boven i dramat visade sig vara en fågel som landat på lite olämpligt ställe och därmed kortslutit kontaktledningen varpå hela faderullan frånkopplas för att undvika ytterligare skador.

Hem kom jag i vart fall, och lagom när jag hunnit med att somna så var det dags för nästa kontaktledningsbesvär, men det var jag så lyckligt ovetandes om så, denna gången kunde det inte vara mitt fel..!

Och nu, nu är det allt dags för veckans höjdpunkt, Top Gear!

Lite av varje..?

Snacka om att dagarna varierar friskt ibland, även om det överlag börjar bli mycket trivsamt att jobba inom järnvägen igen så verkar det vara lite varannat tåg-stuk just nu, ibland helt och till fullo smärtfritt, nästa tåg händer allt?

Sista turen innan lediga helgen bjöd på överliggning i Stockholm, inte min favorit då det innefattar ett varv på Uppsala, visst är det trevligt med två lok och en massa vagnar mellan dessa, det som inte är trevligt är den mentalitet som alltför ofta visar sig bland resenärerna på sträckan, i tid och otid skall det nämligen hoppas på tåg som börjat rulla, något som är direkt livsfarligt, minsta snetramp eller snubbling så är risken enorm för att hamna mellan vagn och plattform, och har man då tur blir man av med kroppsdelar, har man otur, tja, ni förstår..?

Torsdagens försök bjöds på i Märsta, där en ung kvinna kom springandes efter att jag börjat rulla tåget och öppnade en dörr samt hoppade ombord, bara att snabbromsa till stopp och göra om avgången, följt av ett utrop om farorna man utsätter sig själv och andra för, fantastiskt nog kom det faktiskt en annan resenärer i Uppsala och tackade för utropet sedan, jag är fortfarande i lite chocktillstånd över det..?

Resten av torsdagen flöt sedan på så fint så, ja, det lilla jobb som var kvar dvs..

Fredagen bjöd på hemresa i god stil med en ytterst välfungerande X2a i mina händer, och det är ren njutning att köra en sådan, hade ett riktigt guldögonblick på väg mellan Kristinehamn och Karlstad, i strålande solsken kom vi farandes fram genom små S-kurvor ut över ett snöigt åkerlandskap som badade i de varmaste av vårsolens strålar, helt och hållet i rätt tid och med bra musik spelandes i högtalarna, en alltid lika fantastiskt upplevelse!

Helgen har sedan spenderats på den lediga sidan, dessutom med barnvakt från mina föräldrar och därmed har vi kunnat bara njuta i lugn och ro, utan förpliktelser på något vis, en liten återhämtning från den vanliga 2,5 års trotsen som just nu infinner sig på bästa sätt!

Tanken var från början att vi skulle passa på och gå på bio under helgen, detta blev det dock inget av tyvärr, gjorde något försök att kolla upp filmer och biljetter under förra veckan, men hittade aldrig något under helgen, och sedan glömdes det i stort sett bort helt enkelt. Istället blev det filmkanalerna på tvn och någon katastrofalt dålig Hollywood-katastroffilm (2012…), ja, filmkanaler och nyhetskanaler då, naturkatastroferna i Japan har hållit mig mycket fascinerad under helgen. Precis som 2001 när man satt på eftermiddagen den 11 september och bara stirrade på tv-sekvenserna som visades framför en, så satt man precis lika förstummad i fredags och bara chockat såg på hur tsunamin totalt och fullständigt ödelade hela städer, sådana oerhörda krafter!

Helgen avslutade vi lite fint med att jag hade sönder Angelikas bärbara dator, eller ja, skärmen på den rättare sagt, och en liten nödlösning med hjälp av en extern skärm håller den tillfälligt vid liv i väntan på beslut om hur vi ska göra med den.

Efter helgen var det i vanlig god ordning dags för överliggning igen, denna gången Arvika via Stockholm först, en nätt liten lagom sväng sådär. Fick mig ett 6 vagnar långt X2000-tåg på svängen till Stockholm, vilket är en aning för långt egentligen för spåret man kommer in på, det går, men inte mycket mer.

Började så fint så, ända fram till Laxå puttrade maskineriet på i riktigt god takt, sen fick den lilla damen lite humör, och bestämde sig plötsligt för att kasta ur sig “Fel på maskinströmriktare modul 1” samt “Fel på nätströmriktare modul 1” på samma gång, vilket innebär att tåget bryter strömen från kontaktledningen och hela tågsättet försörjs av batteriström, inte fullt så bra eftersom batterierna är fruktansvärt kortlivade i en sådan situation.

Rullade på så gott det gick i mina 110 km/h eller så, funderandes på vart man kan stanna bäst samtidigt som man försöker återställa strömmatningen från kontaktledningen, och efter några försök så återfick jag tillbaka allt till det normala igen, och efter en koll på hur kontaktledningen uppförde sig med strömavtagare uppe och inkopplad i fart kunde vi fortsätta mot Hallsberg, med lite extra vaksamhet över just kontakledningens uppförande, kände mig inte fullt så sugen på att riva ner den, det blir så tyst då…

Väl i Hallsberg blev det återigen spänningslöst, inga felmeddelanden denna gången och en passåkande lokförare hade meddelat mig om att strömavtagare och allt omkring detta såg bra ut, inte heller visste Trafikverkets driftledningscentral vad som orsakat spänningslösheten, men det var bara under en kortare stund och troligtvis inget orsakat av fordonet.

Färden till Katrineholm gick sedan i vart fall bättre, men på väg ut ur Katrineholm blev det allt ett mindre fel på säkerhetssystemet ATC, som begränsade hastigheten i några kilometer, frustrerande men inget mer. Efter detta fortsatte det tämligen händelselöst fram till Järna, strax innan Södertälje, där någon individ av okänd anledning befann sig precis intill banvallen, osäker på om han hade kamera med sig, men även om det inte var i direkt farlig närhet, så var det utan tvivel alldeles för nära för att kännas tryggt, och en varning till bakomvarande tåg om att sakta ner blev det.

Folk i eller i närheten av spåret är en ruskig pulshöjare, och man blir riktigt skakig av det en ganska bra stund framåt.

Nåväl, härefter flöt allt på precis som det skulle, dumpade mitt tågsätt på lagom avstånd från rastlokalen, dessutom långt före tidtabell, lunchen, om än inte fullt så delikat, intogs i godan ro, och lite tv-tittande, datorsittande och även soldyrkande hanns med innan det var dags att rulla mot Arvika.

Så gott det sedan var att kunna rulla ut ur Hagalund med sidorutan nerdragen på loket, njutandes av de varma solstrålarna, man riktigt njöt!

Färden till Arvika gick utan nämnvärda anmärkningar åt något håll alls, och även om jag fortfarande väntar på att få köra sträckan i dagsljus så var det bra nära, jagade solnedgången hela vägen från Karlstad till Arvika!

Morgonens klargöring och hemkörning av X2an flöt även den på riktigt fint, nästan i dagsljus dessutom! Hemma i sin egen säng strax efter 7 på morgonen efter en avklarad arbetsdag är inte fy skam!

Långpromenad med familjen och sedan hemmagjord pizza fick avsluta denna dagen, och i morgon blir det till att sitta reserv istället, vilket inte gör så mycket eftersom möjligheten att prova ut nya skor finns imorn, blir riktigt bra det!

Reserv väntar sedan på fredag igen, frågan är om man kan ta sig en tur till Oslo istället, inväntar fortfarande svar på den frågeställningen..!

Nu börjar det så smått närma sig läggdags istället, ögonen är trötta även om det blev någon timme extra sömn efter jobbet idag, och väckarklockan ringer ju trots allt i morgon också!

En sån där stund..? Även känt som generalfel Gävle…

Konstigt det där, tåget upp till Gävle idag var samma som jag hade igår Linköping – Gävle t&r, då fungerade det i stort sett alldeles utmärkt.

Såg lovande ut på bangården idag, men lagom uppe vid plattform så fick vi ett så kallat franskfel, som i sitt namn säger att det har med fastbromsningsskyddet att göra, dvs tågets variant av låsningsfria bromsar. Nu skulle man ju kunna tro att detta endast har inverkan på bromsen, men nejdå, vi får inte glömma att dessa tåg är en fransk konstruktion, och som sådan måste det ju även medfölja lite annat skoj också, inte sant?

Så, med detta fina fel, som kallas WSP-fel (Wheel Slip and Slide Protection, fransmän kan inte räkna antal versaler heller…), så får man lite annat skoj, dels försvinner en bunt funktioner som typ att kunna visa ombordpersonalen att det är klart för avgång, att kunna koppla isär ihopkopplade tåg, att kunna stänga av tåget (!?), samt att det lite sådär för skojs skull stänger av två dörrar/vagn, max hastighet 160 km/h istället för 200 km/h, lite lätt sammanfattat sådär…

Franska fel dvs…

Men men, just för närvarande har vi inte sådär jättehöga krav, utan så länge saker och ting rullar så petar vi inte på något. Just detta franska fel hade dessutom en tendens att reparera sig själv av och till, jättespännande…

Men det rullade i alla fall.

Och till Gävle kom vi, nästan något sånär i tid faktiskt, tömde tåget, aktiverade upp åt andra hållet och puttrade ner till bangården, och någonstans här blev tåget jättesurt på mig, likt en kvinna med hemsk PMS bestämde sig vår lilla dubbeldäckare för att strejka, ganska precis när man ställt in sig på att vara klar för dagen, när man börjat skymta hotellsängen där i fjärran.

Som alltid annars så parkerade jag snyggt och prydligt (aka lätt chansartat) och gjorde i ordning för att byta hytt igen, vilket ju nästan gick bra. Jag vet inte om det var något jag sa, eller om tåget blev ilsket när jag sparkade av snö mot det, men här så hade det fått nog, och under en alltför stor tystnad promenixade jag mina 80 meter sisådär till andra änden, för att inse att tåget inte ville starta, alls.

Nu är det ju så genialiskt byggt att det finns två s.k. strömavtagare som, enligt namnet, hämtar elen från kontaktledningen ner till tåget. Första varianten med bekymmer av denna sort är att prova den andra, för just dessa tåg har två st. Men, självklart, allt enligt Murphys Lag, återfinns just denna strömställaren i, gissa vad, andra änden!

Suck, mutter, pust och stön!

Efter promenaden tillbaka kunde vi dock lite snabbt konstatera att det spelade minsan ingen roll vilken av dessa strömavtagare man valde, tåget var precis lika tvärkinkigt ändå, och ville inte starta.

Ungefär här börjar det bli lite svettigt, får man ingen ström från kontaktledningen så drivs allt i tåget av batterier, batterier tar slut fort, allra helst såhär års, med kyla och allt sådant elände. Dessutom försvinner all underbar tryckluft all världens väg attans fort när kompressorn inte går, vilket den inte kommer att göra när batteriet dör, och tryckluft, det behövs för att kunna hålla dessa strömavtagare uppe…

Liten tänk snabbt sekund och vi tar ner allt, slår ifrån batteriet för att spara lite på det, på med ficklampa och fram med manualen till tåget, nästan lite mysfaktor nu! Far iväg inne i tåget för att kontrollera dessa tips och råd från coachen (manualen..), men gissa vad, inget fel finns. Inget fel indikeras heller i den fina lilla datorn vi har till hjälpmedel, alltså är det inget fel, bara det att det inte funkar…

Franska fel..!

Ungefär samtidigt som jag äntligen får svar i luren med driftstöd så hoppar liket (tåget) igång igen, mycket samarbetsvilligt, inga problem alls här inte… Gör dock ett val att välja en specifik strömavtagare, den som tydligen funkar, och meddelar driftstöd om denna franska finess.

Liten tröstgåva får jag i varje fall från driftstöd, som säger att X2000-tåget som kom efter mig, också lagt av nu, och därmed leker jättestor stoppbock inne vid plattformen i Gävle. Tur det finns fler sådana…

Släcker efter mig, springer fort som attans därifrån medans det ännu inte gått sönder igen, och passar även på att slänga några ord med den andra stackaren med ett dött tåg i Gävle, önskar honom lycka till och knatar upp på mitt efterlängtade hotellrum.

Och där sitter jag nu, försöker flörta upp kudden borta i sängen till att hålla mig sällskap genom natten, trösta mig lite sisådär!

För imorgon då väntar än mer franska finesser, franska fel, och samma vagn jag ställde av idag, så underbart det kommer bli!

Fredag är jag ledig, om jag kommer hem imorn då dvs..?

Sa jag förresten något om franska fel..?

Multipla fel

Jomen, nu har man provat att köra multipelkopplat X2 också, gårdagens lilla tur ner till Malmö hade dubbla 5-vagnars X2 tågsätt att erbjuda, 279 meter, 646 ton, mysigt! Multipel innebär ju även att det finns dubbelt så mycket som kan gå fel med fordonen, fast som tur är har ju tillförlitligheten förbättrats klart med dessa tåg under sena våren och sommaren!

Gårdagen bjöd då i alla fall på lite intressanta saker, regnigt och halt, avstängda bromsar, slag i hjul, studsande kontaktledning och reducerad hastighet, men ner kom vi till slut i varje fall, milt 20 minuter sena, helt okej ändå med tanke på allt det roliga, och klart bättre än att stå mitt ute i ingenstans med nedriven kontaktledning såklart!

Sovdags i Malmö sen också då, svårt värre att somna, smått orolig för sin höggravida sambo här hemma, låg och vred länge och väl. Sen när sömnen nästan väl kommit bestämde sig min vattenflaska med lättöppnad nappflaskepip att avlufta sig efter en hård dag med studsande tåg, vilket gav en lätt dusch, tackar!

Nåväl, efter många om och men vart det morgon, frukostdags, satt fint med lite go äggröra med tillhörande korv o bacon i lugn och ro, inte dags att fara hemmåt förrens vid 9 tiden, alldeles utmärkt.!

Så då sitter man nu här, hemma, småtrött och lite lagom seg, lugn och ro fram tills kl 5 imorn bitti när man börjar igen då, yey! Tur att vi slutar vid 12 igen sen, kan man hem och sova ikapp, kanske..!

Men men..

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén