ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Etikett: känslor

Snöpligt

Efter en helg fylld av otålig väntan på motbud så kom det till slut, i elfte timmen, på vår i förväg utsatta gräns.

Enda kvar att göra var alltså att uppgivet matcha budet, i hopp om att säljaren skulle välja oss som köpare ändå, till ingen nytta.

Vem kunde tro att (försök till) bostadsköp kunde vara så fruktansvärt känslofyllt? Så pass att man såhär efteråt känner sig så tom, frustrerad och platt? Så snöpligt snuvad på konfekten?

Den klena trösten är väl att det nu, eller snart åtminstone, finns energi till mer aktivt bloggande igen, tills dess att nästa objekt fångar vårt intresse då dvs. Hemnet-knarkandet fortsätter.

Avslutningsvis vill jag bara säga en sak. Skit också!

En ursäkt…

Jag behöver ta mig tillfället att be om ursäkt till alla de jag har träffat eller för den delen kommer att träffa de närmaste dagarna. För tillfället sjuder jag av så mycket negativitet och nedstämdhet att jag nära nog skrämmer mig själv. Att det hela inte baseras på mer än att jag i veckan som går måste leva utan hon som gör mig hel, gör det hela nära nog än mer illa. Jag menar, det finns massor av folk som ofrivilligt spenderar bra mycket mer tid utan sin partner och dessutom bra mycket mer ofta.

I skrivande stund är det en uns mer än 48 timmar sedan jag släppte av henne och hennes mor på flygplatsen, samtidigt som det är omkring en 120 timmar tills vi ses igen. Detta efter att inte ha varit ifrån varandra mer än drygt två dygn sedan i februari. Saknaden och tomheten är närmast brutal på alla tänkbara sätt och vis.

Aldrig har jag kunnat ana hur otroligt grundläggande en annan människa kan vara för mitt egna välbefinnande, hur viktigt det är att få dela min vardag med henne. Visst har jag haft bra förhållanden tidigare, älskat den jag levt med på alla tänkbara sätt och vis. Trots det så är det något annorlunda den här gången, något så mycket mer, så otroligt mycket mer.

Hur jag än försöker så finns det inte ord nog till att på ens minsta sätt börja beskriva allt jag känner för henne, hur mycket jag saknar henne och hur mycket jag längtar efter att få möta henne på flygplatsen igen på söndag. Längtan efter att få hålla om henne, ha henne nära och bara få vara med henne.

Tiden går så oerhört plågsamt långsamt och har så gjort sedan i söndags morse. Jag har knappt kunnat varken äta eller dricka under tiden och vad jag än gör, så finns det ingen lust och motivation alls, på något sätt.

Så, återigen, vill jag be om ursäkt för denna nya, låga nivå av självömkan och negativitet. Det kommer bli bättre, bara jag blir hel igen.

 

J ♥ D

När man saknar orden

De som känner mig väl vet att det är sällan det saknas ord, snarare så är väl den totala motsatsen mer det som stämmer in på mig. Men den senaste tiden så är inte riktigt fallet just så, åtminstone inte i vissa situationer. Jag har nämligen någon i mitt liv som gör mig alldeles mållös, någon som helt får mig att sakna orden till att beskriva allt jag känner, får mig att tappa grepp om tid och rum, någon som får mig att önska att tiden ibland står still och andra gånger, inte kan gå fort nog.

Eldstad vid sydspetsen

Det finns så mycket som jag skulle vilja säga, så många känslor jag skulle vilja sätta ord på, så mycket som jag inte alls på något sätt och vis lyckas sätta ord på. Jag är nog fortfarande ganska chockad över hur bra hon får mig att må, hur otroligt naturligt och självklart är och har varit sedan den där dagen, dagen då vi båda plötsligt befann oss på rätt ställe i livet för att det bara skulle säga just klick.

Efter ett 2013 som var minst sagt likt en monumental berg- och dalbana av känslomässiga kast, ett 2014 som jag i efterhand inser hur oerhört destruktivt det varit på många sätt och vis, så mår jag nu bättre än jag gjort på många år. En helt fantastisk känsla av inre frid, total lycka och med stora förväntningar på vad framtiden har att föra med sig. Till och med så pass att min tidigare mindre (kraftiga) åldersnoja inte längre spelar någon roll, för med rätt person vid sin sida, så spelar det ingen roll att man blir äldre, man ser närmast fram emot det..!

Det här året har börjat bättre än jag någonsin kunde föreställa mig och jag njuter till fullo av att vara just mållös, att sakna ord till att beskriva hur oerhört mycket jag tycker om den här personen som får mig att känna så, mitt livs saknade pusselbit!

En dag som ingen annan

Efter en lugn och stillsam, för att inte säga tämligen händelselös start på förra veckan blev det så torsdag, veckans enda lediga dag. Eftersom det är ledig dag passar man ju givetvis på att boka in än det ena, än det andra, främst ett återbesök hos optikern för att se över hur invänjningen med linser går men även lite annat smått och gott.

Nu blev det ju inte riktigt så, istället blev det en dag av helt annan sort, det blev dagen då jag för första gången hamnade på en olycksplats där någon omkommit.

Man får väl egentligen vara ganska tacksam över att denna dag dröjt såpass länge ändå, det är ändå drygt 1,5 år sedan jag gick utbildningen till att bli kamratstödjare och sedan dess har jag dessbättre inte varit på utryckning till någon dödsolycka, fram tills i torsdags då.

Strax före halv nio på morgonen ringde det i vart fall på tjänstetelefonen, ett samtal från trafikledningen i Göteborg som informerade om att det inträffat en olycka och där man undrade om jag kunde tänka mig ställa upp som kamratstöd, ett helt frivilligt åtagande i alla lägen skall tilläggas.

Föreslog att man skulle kolla vad de övriga kamratstödjarna i Karlstad hade för tjänstgöring, i fall det skulle kunna finnas någon lämpligare med tanke på mina egna planer för dagen.

Dock skulle det visa sig att de övriga redan var ute på tjänstgöring varpå jag erbjöd mig ta uppdraget och samlade på mig så mycket information som möjligt om händelsen och de inblandade. Beställde även en taxi och såg till att få i mig frukost i väntan på skjutsen.

Innan taxin, efter en lite för lång väntan, till slut kom hann jag även med att prata med räddningsledaren på plats, för att bilda mig en uppfattning om läget på platsen. Fick under det samtalet även bekräftat att den påkörda personen avlidit, något jag var tämligen säker på redan tidigare men som ändå är något man aldrig riktigt kan förbereda sig på att höra.

Väl framme på platsen så blev det en promenad i spårområdet från vägövergången där olyckan skedde till platsen där tåget stannat. Längs promenaden syntes egentligen inte mycket, det fanns lite folk på plats för att reparera skadad infrastruktur, lite utspridda små delar av bil här och var men inget större.

När vi, jag och en förare till att köra tågsättet vidare efter bärgningen, kom fram till tågsättet så klättrade avbytande förare upp i en vagn medan jag sökte kontakt med OPA, OlycksPlatsAnsvarig för att stämma av läget och informera om att jag som kamratstöd och avbytande förare nu fanns på plats.

Fick en liten redogörelse från OPA om vad som hänt och att bärgningen av bilen skulle påbörjas inom kort. Vid det laget skymtades bilen bakom loket från där vi stod, men jag undvek att närmare beskåda det hela.

Klättrade ombord i vagnarna och gick till bistrovagnen där tågpersonal och föraren samlats efter olycka och evakuering av tågsättet. Efter en kort stund så lämnade tågpersonalen tåget i sällskap med avbytande förare för att hitta den taxi som skulle ta dem hem till Karlstad igen och jag blev kvar själv med föraren i väntan på att vi skulle kunna lämna platsen.

När man sedan är på plats som kamratstödjare får man en mer eller mindre detaljerad beskrivning av händelsen i sig samt även se hur en människa reagerar och agerar efter en sådan här sak. Allt i sig väldigt viktigt för att kunna bearbeta och komma vidare ur den akuta kris som uppstår.

Det kräver sin mentala förberedelse inför och på väg ut till ett uppdrag likt detta, för att själv kunna hantera det man kan få se och höra. Givetvis är det inget jämfört med det den drabbade föraren själv upplevt, men det ligger ändå kvar mycket länge i minne och själ. Hela känslan i sig att gå omkring på olycksplatsen som sådan är mycket speciell, ett slags kusligt lugn över hela området, människor som jobbar målmedvetet men ändå ganska tystlåtet med att återställa allt till sitt ordinarie skick. Synen av hur den mycket demolerade bilen lyfts bort från spårområdet lär man minnas i många år framöver!

Till slut kunde vi dock lämna olycksplatsen, den drabbade föraren och jag, för transport till dennes hemstation där närmaste arbetsledare anslöt för vidare samtal. Så småningom kunde även den slutliga biten till förarens egna hem klaras av, där sedan anhöriga och senare även företagshälsovården ta över för vidare rehabilitering.

Troligen, förhoppningsvis är denna förare åter i tjänst under denna veckan och som vid varje uppdrag så hoppas man att snart få återse dem i sitt mer vanliga jag igen, även om det som alltid tar tid.

För egen del är det mycket en fråga om när nästa uppdrag kommer och vad som då har hänt. Då som nu får man göra en avvägning om man kan och orkar ta uppdraget eller ej.

Såhär långt måste jag ändå säga att varje möjlighet jag haft till att rycka ut som kamratstöd varit oerhört givande, dels i vetskapen om hur mycket det är värt för den drabbade efter att själv ha varit i den positionen, dels för att varje utryckning för med sig helt nya erfarenheter om både de egna som andras reaktioner i krissituationer. Varje uppdrag är så oerhört lärorikt att det inte går att beskriva med ord.

Den absolut viktigaste lärdomen är och förblir dock enkel, uttryckt från början av min kursare och kollega Storm om jag minns rätt. Det är i vart fall först när man upplevt en sådan här dag på nära håll, som man verkligen kan inse vad en dålig dag egentligen är och hur otroligt ovärt det är att slösa energi på småsaker som stör en i vardagen.

Ta vara på livet och vardagen i alla lägen, man vet aldrig när planen blir omkullkastad utan förvarning!

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén