ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Etikett: kamratstöd

Åka buss – dag 101/365

Bussåkning längs E18

Fujifilm X-E1, 35mm, ISO 200, 1/60 sek vid f/16

Ny fredag, ny bussresa! Den här gången dock i tjänsten och återigen på grund av spårarbeten. Idag blev det dock en smula längre än förra fredagen och utsikten fick avnjutas (?) ända ner till Åmål innan det var dags att byta till betydligt bättre färdmedel, vårat kära tåg! Nåväl, det är väl för det bästa att de faktiskt får en chans att jobba med spåren någon gång då och då?

I övrigt inte mycket att rapportera från dagen egentligen, den mest bara flöt på i stort. Avslutades med ett kamratstödsuppdrag till kvällningen istället för hemgång och fotografering av solnedgång, men det var ett tveklöst byte alla dagar i veckan. Planen min från häromdagen verkar alltjämt lovande och nu är allt förberett för en tidig morgon. Så egenligen borde jag sova redan nyss, egentligen…

Cirkeln sluten

För fem år sedan, mars 2008, så var jag mitt uppe i min andra praktikperiod under lokförarutbildningen. Just den här dagen vankades om jag minns rätt en tur Linköping – Gävle t&r med X40, men eftersom jag inte har kvar anteckningar eller turförteckning kan jag inte svära på det.

Då var man ännu i allra högsta grad färsk med endast drygt tre veckors tågkörning totalt med sig i ryggsäcken och om inte exakt allt så åtminstone mycket var fortfarande saker man gjorde för första gången. Sedan dess har över 1800 dagar förflutit varav ett övervägande antal bakom spakarna på ett och annat tåg, i sällskap av såväl körlärare som instruktörer och på egen hand.

De senaste två dagarna har det varit dags att lite smått sluta cirkeln, för den överliggningstur jag haft från måndag till tisdag har även erbjudit examination som körlärare. Detta har alltså inneburit att jag haft med en instruktör som inte bara bedömmer hur jag sköter mitt jobb utan även min förmåga att förklara och berätta om vad jag gör.

Tidigare, under totalt fem dagar i februari gick jag även en kurs i pedagogik samt tre dagar med repetition av säkerhetsföreskrifter, tågskyddssystem och bromslära, för att dels friska upp kunskaperna men även fylla på med lite till, sådant som kan vara bra att kunna.

I april är det meningen att jag skall ha elev med mig för första gången, något jag ser fram emot med sådär skräckblandad förtjusning just nu. Dels skall det bli otroligt intressant att ta sig an uppdraget att lära någon annan att köra tåg, med allt vad det innebär! Dessutom är det ju fortfarande jag som är ansvarig för tågets säkra framförande, trots att jag själv inte sitter bakom spakarna och därmed inte på samma sätt kan ha kontroll över situationen på samma sätt som när man själv sitter där.

Förhoppningen är att detta skall kännas mycket givande och kul, att få lära ut det yrke man själv uppskattar så mycket. Dessutom ger det förhoppningsvis ytterligare en dos variation till att “bara” köra tåg själv, utöver den variation som kamratstöd och utredarrollen ger då!

Sen får vi allt se vad andra tycker om att ha mig som körlärare, det får framtiden utvisa helt enkelt…

Tänka sig

Jorden gick inte under den här dagen heller, som tur är kanske bäst att tillägga då! Däremot har vi haft en riktigt aktiv dag, på helt annat sätt än vad man gjort sig van med dessutom.

På dagens schema stod det jobb, fast inte vilket jobb som helst utan planerat kamratstödsuppdrag, att medfölja till en rättegång som stöd till kollega som blivit utsatt för hot i sin yrkesroll. Detta var en helt ny upplevelse att överhuvudtaget befinna sig i en rättssal, än mindre under pågående rättegång.

Dessbättre gick allt väldigt bra för våran del, kollegan lämnade ett utmärkt vittnesmål och den åtalade gjorde inga anspråk på att motsäga sig någon del utan erkände utan större omsvep sitt brott. Framförallt är det skönt att se att saker och ting inte stannar vid en polisanmälan och förundersökningar, utan att man faktiskt får tag på den skyldige och att de blir dömda till någon form av påföljd. På det stora hela en stor och viktig psykolgisk vinst för de utsatta kollegorna!

Efter en hälsosam dos lunchbuffé bar det av åter till Karlstad, dessutom betydligt tidigare än vad vi vågat hoppas på inför besöket vid tingsrätten. Detta i sig gjorde även att jag kunde delta vid kvällens planerade julbord med de ST-anslutna här på åkstationen, något jag trodde att jag skulle missa.

Väl hemkommen var det bara att snabbt byta om från uniformsskjorta till något lite mer juligt rött och bege sig åter till jobbet för samling inför kvällens frossande. Platsen för årets julbord blev densamma som förra årets, nämligen Café August inte alltför långt från hemmet.

Som bekant med julbord så innebär det att man äter åt skogen för mycket och detta år var givetvis inget undantag. Därmed sitter man här nu efteråt och mår precis sådär som man förtjänar. Men, det var det väl värt för att få chansen att överhuvudtaget begå något julbord i år!

Nu känns det sådär som att man helst inte vill äta något alls på flera dagar och framförallt, så vill man inte se någon julmat på bra länge! Återstår att se om det slinker ner några köttbullar och en och annan prinskorv på julafton eller ej!

Tacksamt nog skall det nu spenderas ett antal lagar i ledigaste av former, först den 27 december, strax efter lunch, vankas det tjänstgöring igen, innan vi avslutar året med att jobba.

Håller tummarna för att alla kollegor som skall jobba sig genom julhelgen får en lugn och skön helg fri från allvarligare störningar och att avslutningen på 2012 och den stora resevecka som kommer, görs med flaggan i topp!

En dag som ingen annan

Efter en lugn och stillsam, för att inte säga tämligen händelselös start på förra veckan blev det så torsdag, veckans enda lediga dag. Eftersom det är ledig dag passar man ju givetvis på att boka in än det ena, än det andra, främst ett återbesök hos optikern för att se över hur invänjningen med linser går men även lite annat smått och gott.

Nu blev det ju inte riktigt så, istället blev det en dag av helt annan sort, det blev dagen då jag för första gången hamnade på en olycksplats där någon omkommit.

Man får väl egentligen vara ganska tacksam över att denna dag dröjt såpass länge ändå, det är ändå drygt 1,5 år sedan jag gick utbildningen till att bli kamratstödjare och sedan dess har jag dessbättre inte varit på utryckning till någon dödsolycka, fram tills i torsdags då.

Strax före halv nio på morgonen ringde det i vart fall på tjänstetelefonen, ett samtal från trafikledningen i Göteborg som informerade om att det inträffat en olycka och där man undrade om jag kunde tänka mig ställa upp som kamratstöd, ett helt frivilligt åtagande i alla lägen skall tilläggas.

Föreslog att man skulle kolla vad de övriga kamratstödjarna i Karlstad hade för tjänstgöring, i fall det skulle kunna finnas någon lämpligare med tanke på mina egna planer för dagen.

Dock skulle det visa sig att de övriga redan var ute på tjänstgöring varpå jag erbjöd mig ta uppdraget och samlade på mig så mycket information som möjligt om händelsen och de inblandade. Beställde även en taxi och såg till att få i mig frukost i väntan på skjutsen.

Innan taxin, efter en lite för lång väntan, till slut kom hann jag även med att prata med räddningsledaren på plats, för att bilda mig en uppfattning om läget på platsen. Fick under det samtalet även bekräftat att den påkörda personen avlidit, något jag var tämligen säker på redan tidigare men som ändå är något man aldrig riktigt kan förbereda sig på att höra.

Väl framme på platsen så blev det en promenad i spårområdet från vägövergången där olyckan skedde till platsen där tåget stannat. Längs promenaden syntes egentligen inte mycket, det fanns lite folk på plats för att reparera skadad infrastruktur, lite utspridda små delar av bil här och var men inget större.

När vi, jag och en förare till att köra tågsättet vidare efter bärgningen, kom fram till tågsättet så klättrade avbytande förare upp i en vagn medan jag sökte kontakt med OPA, OlycksPlatsAnsvarig för att stämma av läget och informera om att jag som kamratstöd och avbytande förare nu fanns på plats.

Fick en liten redogörelse från OPA om vad som hänt och att bärgningen av bilen skulle påbörjas inom kort. Vid det laget skymtades bilen bakom loket från där vi stod, men jag undvek att närmare beskåda det hela.

Klättrade ombord i vagnarna och gick till bistrovagnen där tågpersonal och föraren samlats efter olycka och evakuering av tågsättet. Efter en kort stund så lämnade tågpersonalen tåget i sällskap med avbytande förare för att hitta den taxi som skulle ta dem hem till Karlstad igen och jag blev kvar själv med föraren i väntan på att vi skulle kunna lämna platsen.

När man sedan är på plats som kamratstödjare får man en mer eller mindre detaljerad beskrivning av händelsen i sig samt även se hur en människa reagerar och agerar efter en sådan här sak. Allt i sig väldigt viktigt för att kunna bearbeta och komma vidare ur den akuta kris som uppstår.

Det kräver sin mentala förberedelse inför och på väg ut till ett uppdrag likt detta, för att själv kunna hantera det man kan få se och höra. Givetvis är det inget jämfört med det den drabbade föraren själv upplevt, men det ligger ändå kvar mycket länge i minne och själ. Hela känslan i sig att gå omkring på olycksplatsen som sådan är mycket speciell, ett slags kusligt lugn över hela området, människor som jobbar målmedvetet men ändå ganska tystlåtet med att återställa allt till sitt ordinarie skick. Synen av hur den mycket demolerade bilen lyfts bort från spårområdet lär man minnas i många år framöver!

Till slut kunde vi dock lämna olycksplatsen, den drabbade föraren och jag, för transport till dennes hemstation där närmaste arbetsledare anslöt för vidare samtal. Så småningom kunde även den slutliga biten till förarens egna hem klaras av, där sedan anhöriga och senare även företagshälsovården ta över för vidare rehabilitering.

Troligen, förhoppningsvis är denna förare åter i tjänst under denna veckan och som vid varje uppdrag så hoppas man att snart få återse dem i sitt mer vanliga jag igen, även om det som alltid tar tid.

För egen del är det mycket en fråga om när nästa uppdrag kommer och vad som då har hänt. Då som nu får man göra en avvägning om man kan och orkar ta uppdraget eller ej.

Såhär långt måste jag ändå säga att varje möjlighet jag haft till att rycka ut som kamratstöd varit oerhört givande, dels i vetskapen om hur mycket det är värt för den drabbade efter att själv ha varit i den positionen, dels för att varje utryckning för med sig helt nya erfarenheter om både de egna som andras reaktioner i krissituationer. Varje uppdrag är så oerhört lärorikt att det inte går att beskriva med ord.

Den absolut viktigaste lärdomen är och förblir dock enkel, uttryckt från början av min kursare och kollega Storm om jag minns rätt. Det är i vart fall först när man upplevt en sådan här dag på nära håll, som man verkligen kan inse vad en dålig dag egentligen är och hur otroligt ovärt det är att slösa energi på småsaker som stör en i vardagen.

Ta vara på livet och vardagen i alla lägen, man vet aldrig när planen blir omkullkastad utan förvarning!

Uppladdning

Söndag kväll var det visst, ännu en helg till ända och därmed även min lediga dag som av en händelse råkade infalla just idag.

Detta innebär ju då, duh, att den nya arbetsveckan inleds i morgon, och det gör vi på ett alldeles förtjusande vis med att köra till Stockholm, ha lite rast, köra ett varv Uppsala, ha lite rast, köra till Hagalund och sova! Kan det bli bättre?

Ja, jo, det kan det nog kanske. Det där Uppsala-varvet i morgon ser jag väl inte fram emot alltför mycket? Skulle gärna slippa det..! Men men, nu är det med på turen och på våra listor, så det är väl bara att bita i  det bittra äpplet och göra det man ska. Kanske är det helt enkelt bäst att börja ladda upp för det mentalt redan nu..?

Tisdagen är sedan i vart fall betydligt bättre, köra hem från Stockholm och sedan avnjuta en nästan helt ledig dag!?

Onsdag bjuder på reserv, torsdag på kamratstödsmöte här lokalt i Karlstad vilket även inkluderar ett studiebesök hos ambulansen i stan, kan bli hur intressant som helst! Fredagen bjuder sedan på endagsutbildning i lite nya X2-funktioner, på plats i Stockholm, lite lagom fint sådär inför ledig helg med att åka 06.38 från Karlstad och sedan återvända hem lagom till kl 19.40..?

Nåja, vecka börjar och avslutas i vart fall i samma goda, bittra stil, kan väl omöjligen gå fel detta..?

Baksidan med mitt jobb

Precis som alla jobb finns det bra och dåliga sidor, vissa av de värre än de andra och så är även fallet med jobbet som lokförare.

Igår hade jag mitt första ordentliga möte med en av de värsta baksidorna i mitt yrke, människor som inte längre vill leva. Då detta är ett inlägg som innehåller en hel del otrevligheter så väljer jag att lägga resterande text bakom en “Fortsätt läs…”-länk nere till höger om detta, så får ni aktivt själva välja om ni vill fortsätta läsa eller ej. En spoiler i förhand är att det den här gången slutade väl, personen i fråga valde i sista stund att avbryta och flytta på sig, och förhoppningsvis istället söka hjälp.

Läs mer

Vilken dag – och hur man blir inställd!

Först, oj vilken underbar vinterdag vi har utanför nu, soligt, massor av snö, otroligt vackert! Allt i följderna av gårdagens absolut tvärhemska snöstorm!

Snöigt ekängen

Och gårdagen, klass 2 varning på vädret, snöstorm med upp till 30 cm snö och hårda vindbyar. Det är väl en perfekt dag att åka till Gävle på..?

Bara att åka in till jobbet i sig var ju sport av sig, tur man var tämligen ensam på vägarna i alla fall, tog första bästa parkeringsplats jag kom in på vid våran parkeringsplats, körde lite fram o tillbaka för att platta till det hela lite inför hemresan sen…

Upp och hämta ut dagens order, rubbet, gamla vanliga där, inte sugen alls i kropp och själ att åka dock. Kombinera detta med en lätt förkylning så blir allt toppen!

Nu blev det ju dock inte så illa, visste sedan tidigare att min tåg skulle klargöras och framköras av någon annan, sådant gillar vi. Sen börjar det gå rykten om en urspårning på bangården i Linköping, än bättre! Sen kommer min slav, förlåt, klargörare upp och bekräftade detta, mitt tåg, 226 till Gävle, var inställt! Kan väl knappast säga att jag var så hemskt besviken över detta faktumet…

Nyfiken som man är tog man sig givetvis ner för att inspektera eländet, och prata lite med stackaren som körde då också…

Vi kan väl ganska lugnt säga att det var lättare sagt än gjort att ta sig ner till bangården, snödjupet var omkring knähöjd för i princip vartendaste fotsteg!

Väl framkommen så kunde vi notera att urspårningen var tämligen ordentlig, tre axlar helt ur spår och en som hängde lite halft kvar på spåret!

Urspårad boggie X40 3316

Syns inget vidare på bilden i och för sig, men det var inte så lätt att ta kort i snöstormen heller…

Ungefär här övergick då mina arbetsuppgifter från att köra 226, till att vara kamratstödjare istället till föraren som spårat ur. Nu var det väl i och för sig inga större skador, inga personskador eller så utöver ett stukat självförtroende, men det är ändå bra att ha sällskap när man sitter som man gör där… Dessutom slapp jag göra några direkt tyngre övningar för dagen, alldeles lagom! Jag har ju tidigare haft fundering på om man skulle bli kamratstödjare rent officiellt sett också, och vem vet, kanske det..?

Stora spänningen för dagen blev väl att stänga ner tåget och jorda det sen, sådana där saker man gick igenom noga på utbildningen, med tillägget att “det här kommer ni aaaaaaldrig behöva göra igen!”, mjojo… Förhoppningsvis blev våran fryskyddstömning, dvs tömning av vattensystemet i tåget utförd korrekt, annars blir det inget bra i kylan… Sedan skulle tåget jordas också, dvs stängas av, slå ifrån batterier, och sen leka fångarna på fortet i jakten på rätt nyckel.

Det här med jordning är liksom en rätt intressant procedur, visserligen ska den inte gå att göra fel, men man skall också komma på HUR den skall göras till att börja med! Man skall nämligen börja med att öppna luckor i taket, vrida om en nyckel, ta ur den, sätta den på ett annat ställe och låsa upp en ny nyckel, vrida på denna istället, för att låsa upp nästa nyckel,  som man sedan skall ta ur och ta med sig till ett annat skåp, där den skall vridas runt och i sin tur låsa upp en sista nyckel, som skall tas med i väntan på att allt blir klart! Mycket spännande, mycket Fort Boyard över det hela!

Nåväl, allt avklarat, inväntande av utredare i våra varma lokaler, sedan skjutsning hem av stackars urspåraren, tillbaka till jobbet med en god hamburgare för att se om de ville ha hjälp med att sparka liv i urspårade fordonet igen, dock visade det sig dröja bra, så vi tog och avrundade istället, skjuts hem av en annan kollega, och sen tillbaka genom snödrivorna ut hit till Ekängen, för att vara ledig idag!

På det stora hela, en bra dag igår, och en underbart ledig dag idag! Det är liksom inte så kul att jobba just nu…

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén