ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Etikett: grisnit

Gillar int’ den färgen…

Om det är något ord som är mer än väl använt som störningsförklaring inom järnvägen så vore det väl signalfel, ett lagom långt ord som täcker in väldigt mycket, allt från trasiga glödlampor till hela ställverk som tvärlåser sig. Den gemensamma nämnaren är dock att signaler blir röda, allt blir omständligt och jobbigt och resenärerna suckar ljudligt.

Signalen i bilden är oskyldig till händelsen i inlägget

Normalt sett så inträffar detta stilla och fint, sådär så att man får en god förvarning, kan stanna lite snyggt och prydligt innan signalen, ta fram sin lilla blankett, fylla i sagda blankett och därefter trycka in en knapp och passera signalen i civiliserad form.

Ibland blir det inte riktigt så bra.

Som igår.

Gårdagen bjöd snarare på den där varianten där en stilla tanke går igenom lokförarens huvud, ofta i stil med “varför är det rött där?”, “det här blir inte bra!?” eller kort och gott “aj fan!”.

Gårdagens signalfel var alltså av den där lite mer spontant uppkomna varianten, den som inte förvarnas i tågskyddssystemet, eftersom signalen gått om till stopp efter att senaste uppdateringspunkten lämnat besked om vackert gröna signaler.

I järnvägstermer heter det fenomen som då uppstår OSPA, eller Otillåten StoppPassage, eller rödkörning i enklare termer. Resultatet av detta blir automatisk nödbroms från tågskyddssystemet, en riktig grisnit som i värsta fall kan flytta kaffekoppar från bord till knän och som dessutom innebär blankettskrivande och förseningsminuter.

Den här gången, som blev min fjärde OSPA kategori B sedan starten av lokförarkarriären,  så var det en växel på ett av sidospåren i Skattkärr strax öster om Karlstad som inte riktigt mådde så bra. När vi rullade in på driftplatsen med vackert grön körsignal och i runda slängar 140 km/h så hickade den till, vilket gjorde att alla signaler på driftplatsen gick från vackert grönt till elakt rött.

Detta lilla skifte i färg gjorde denna stackars lokförare en aning förvirrad först, men tämligen omgående kunde jag konstatera att det blir nog inte så bra detta och snabbromsade själv tåget mot stopp, var ju liksom lika väl att föregå den automatiska bromsningen som oundvikligen skulle komma inom kort.

Den nu elakt röda signalen, ja den passerades i god fart och sisådär 200 meter senare stod vi still, dessbättre kunde jag lossa upp bromsarna innan stoppet, så att andelen utspillda kaffekoppar skulle hållas till ett minimum! I förebyggande syfte hade jag även hunnit med att ropa om det kommande oplanerade uppehållet och utlovat en snar fortsättning på färden mot Arvika.

Väl stillastående så var det bara att ta telefonen och ringa till DLC Hallsberg som styr aktuellt område, ta fram lilla behändiga blankett 21 som berör stoppsignaler som skall eller ofrivilligt har passerats. Fyllde i denna gemensamt med fjärrtågklareraren enligt konstens alla regler och kunde därefter fortsätta färden så stilla, 6-7 minuter sen helt plötsligt.

Men nåja, väl framme i Arvika så var vi ju faktiskt i rätt tid igen, och jag hann dessutom med en omgång från kvällens buffé på hotellet, lagom för att få något i magen innan nattvilan.

Återstår att se hur länge det dröjer innan nästa ofrivilliga OSPA inträffar, min första inträffade under sommaren 2010 och därefter kom ytterligare två inom ett halvår. Sedan dess har det dock varit lugnt, och för min del får det gärna fortsätta vara lugnt ett tag till nu, jag föredrar mina signaler i grönt skick helt enkelt!

Att bromsa med självförtroende…

… eller, skulle vi verkligen stanna där också!?

Nja, inte riktigt så illa blev det, men gårdagskvällens uppehåll i Åmål bjöd väl knappast på ett av de där snygga, prydliga nattågsliknande mjuka uppehållen som jag normalt brukar sträva efter, snarare var det väl mer av en “oh-shit” grisnit i grevens tid där i slutet av plattformen.

Kort sagt gick det väl kanske en aning fort in mot plattform, eller med en aning för lite broms, eller med alldeles för mycket självförtroende över hur bra tåget bromsar, kanske blev jag en aning distraherad av löftet om en kôlsvart kôpp kaffe under uppehållet, oavsett vad så blev det inte riktigt bra i vart fall.

Exakt vilken hastighet jag började inse begränsningarna av plattformslängden i förhållande till just hastigheten, det minns jag inte riktigt, men det blev att haka på klick efter klick på bromsspaken, utan att det tog ner farten nämnvärt. Just det intressanta med loktågen är ju just att det finns en tillsättningstid, en fördröjning från det att broms begärs till att det faktiskt börjar verka, något som inte är helt uppskattat i alla situationer.

Till slut fick det bli en dutt ner till nödbromsläget, där bromsens huvudledning töms lite kvickare och därmed tillsätter bromsen lite hårdare, lite fortare, och en sekund eller två av detta räddade det hela en aning, stannade som sagt kanske inte så prydligt, men innan slutet av plattformen, och än mer viktigt för att bespara sig själv en massa onödigt jobb, innanför signalen som står precis i slutet av plattformen.

Behöver vi nämna att resten av färden gick med en aning högre dos ödmjukhet..?

Om några timmar väntar ytterligare ett varv på Götelaborg, tåg 367 Karlstad – Göteborg, lite rast på det, följt av tåg 376 Göteborg – Karlstad. Därefter två dagar ledigt, följt av Göteborg på fredag, Åmål respektive Göteborg på lördag, Göteborg på söndag och Göteborg på måndag innan det är dags för Stockholm på tisdag, för att få lite av en varierad vardag..!

Baliskongruensfel!

Jajamensan, den där rubriken sa er jääääääättemycket va? Knappt så järnvägare vet var det är, ett något sånär sällsynt fenomen, som innebär att övervakningsutrustningen (aka ATC) läser ett mer restriktivt besked än vad signalen i sig visar. Eller som man också kan säga det, man åker på en grisnit!

Just detta fenomen var dagens favorit tydligen, först på vägen upp mot Gävle blev vi uppringda, och fick skriva en fin liten blankett om att just ett sådant fel kunde uppstå norr om Södertälje (Malmsjö U10 för att vara mer exakt då..!), efter detta följdes många förvirrande tankar om hur tusan det nu var man skulle göra i sådana fall, inte alltid som det stora röda regelverket (SÄO…) är helt med i skallen…

Men men, vi klarade oss utan några fel, puttrade istället på som vanligt upp till Gävle, utan några större missöden, större delen av vägen hem gick strålande också, trevligt sällskap och snällt tåg. Ner till Stockholm C kom vi lite tidigare än planerat, toppen!

Allt fint för utfart, grön fin signal, brummar iväg så sakteliga, snyggt och prydligt, ända tills vi kommer till signalen, där ovan beskrivna grisnit infinner sig, plötsligt fick övervakningsutrustningen för sig att signalen stod i stopp (dvs icke-grön), schpännande, tvärnit, till och med ett väldigt spontant, förvånat “Va i helvete!?” slapp ur min mun.

Snabbt samtal till fjärren löste det hela med att vi fick åka vidare, signalen var grön precis som den skulle, bara jag och mitt självförtroende skadat..

Sen flöt det så fint hela vägen hem, mysigt!

Och imorn fick man finjobb, åka pass till Stockholm, köra tåg hem, inte mycket jobb, men alldeles lagom sätt att fördriva en tidigare jour-dag!

Nu är jag dock väldigt trött, även om min son i rummet brevid inte är det, eller egentligen är han det, han måste bara erkänna det för sig själv också..!

Så de så..!

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén