ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Etikett: funderingar

I en tid av förändring

Det vore inte direkt någon överdrift att säga att inledningen på 2015 varit en tid av förändring på många olika sätt och vis, snarare har det väl varit en smula svårt att hänga med i svängarna av och till.  Nu är ju egentligen detta ett helt ämne i sig, men  tills vidare så bjuder jag istället på den senaste omgången utav tankar och funderingar kring min fotoutrustning, som även dessa fått sig ett uppsving tack vare/på grund av dessa tider av förändring.

Som för vissa kanske är bekant så fotograferar jag regelbundet (?) med en Canon EOS 6D med en mindre flora optik samt med en Fujifilm X-E1, där den senare av de två helt klart är den mer portabla kameran utan någon större tvekan. På det stora hela är jag ruskigt nöjd med vad båda kamerorna levererar men ändå så kan jag samtidigt inte låta bli att fundera på om man skall gå vidare till något annat?

Efter att en kollega nyligen ställt lite frågor om min X-E1 och avslöjat att denne varit sugen på den senaste skapelsen i X-systemet av Fujifilm, X-T1. Nu är ju detta en kamera som även jag råkar tycka är något så hejdlöst läcker, främst i design men även sett till funktioner. Föga förvånande har alltså mina tankar också börjat snurra just denna X-T1 och det vore ren och skär lögn om jag hävdade något annat än att jag är lockad av den…

Fujifilm X-T1

Nu drar säkerligen en och annan läsare en djup suck och skakar på huvudet, men erkänn åtminstone att den är ruskigt snygg?

Dessutom har jag ju åtminstone en början till ett X-system i form av min XF 35mm f/1.4 R som jag köpte tillsammans med X-E1an och som råkar vara en ruskigt trevlig optik i sig. Utöver detta finns det ju ett och annat jag skulle vilja komplettera med, typ följande:

Nu råkar ju detta vara en varukorg värd sådär 50 000 kr+, så helt realistisk är den ju knappast. Frågan är snarare vad begagnatmarknaden skulle kunna tänka sig ge för Canon-systemet och anpassa matsäcken efter det, för det är just Canon-systemet som ligger i saluzonen i så fall.

Vad ska jag då med en helt ny utrustning till egentligen? Det är ju knappast så att jag tror att ny utrustning kommer göra att jag tar bättre bilder som så. Däremot kan mycket väl ny utrustning ge en liten nytändning i fotointresset vilket i förlängningen kan ge “bättre” bilder.

Det är knappast så att Canon-systemet inte levererar, snarare totala motsatsen om något. Däremot är det ju inte alltid ett portabelt system och det kan ibland vara lite av ett hinder. Åtminstone vill jag inbilla mig själv att det är det.

Nåja. Nu är detta långt ifrån slutfunderat och fortsätter det som det gjort på senare tid, då lär det nog inte bli värst mycket alls av funderingarna. Det kan ju faktiskt mycket väl vara så att det bara är förändringens vindar som smittat av sig helt utan giltigt skäl. Återstår att se…

Avslutningsvis får jag väl även tacka alla ständigt återkommande besökare som dyker in här trots att antalet uppdateringar den senaste tiden varit minst sagt få. Ni är uppskattade kan jag lova!

Ett inlägg fullt av nyheter

Eller inte alls, faktiskt! Förlåt!

Jag hade ju hoppats kunna ha något spännande att berätta gällande lägenhetsletandet som pågår för fullt, men nej. Åtminstone inte än då!

Eller att jag varit ute och farit omkring på någonting intressant den senaste veckan, men nej. Inte direkt. Inte mer än Kongsvinger i gott sällskap utav en god vän, bara för att man kunde och inte hade något annat för sig.

Men nej som sagt, inga nyheter direkt. Istället är det snarast semestern min som är inne på sina sista dagar. Egentligen är det ju min jobbhelg den här helgen som vankas. Trevligt nog är även den ledig och istället är det återgång till jobbet på måndag som väntar.

Nu har jag dock haft sådan tur (?) att begåvas med en utbildningsdag det första som händer, med repetition utav brand/hlr på menyn. Därefter vankas det ledig dag och på onsdag sedan är det slutligen dags att ta plats bakom spaken igen och ge sig ut på spåren för första gången sedan 6 oktober!

Frågan är närmast hur tusan 6 veckor ledigt kan försvinna så illa kvickt? Dessbättre har jag ju under den tiden hunnit med att se både Rhodos som Berlin samt Kongsvinger med då för den delen. Så lite kan väl skyllas på det, men var alla andra dagar tog vägen ställer jag mig högst frågande till?

På det stora hela har det dock varit i allra högsta grad värt att jobba sommaren och vara ledig på hösten istället, faktiskt! Jag överväger tveklöst att göra om detsamma fler gånger om chansen ges!

På sätt och vis skall det bli rätt skönt att få återgå till jobbet i nästa vecka, faktiskt! Jag råkar ju gilla mitt jobb ändå! Samtidigt blir det en viss omställning från alla dessa lata dagar som passerat…

Men ännu är semestern inte över, nu jävlar skall vi carpa diem för fullt fredag, lördag och söndag!

En dag som ingen annan

Efter en lugn och stillsam, för att inte säga tämligen händelselös start på förra veckan blev det så torsdag, veckans enda lediga dag. Eftersom det är ledig dag passar man ju givetvis på att boka in än det ena, än det andra, främst ett återbesök hos optikern för att se över hur invänjningen med linser går men även lite annat smått och gott.

Nu blev det ju inte riktigt så, istället blev det en dag av helt annan sort, det blev dagen då jag för första gången hamnade på en olycksplats där någon omkommit.

Man får väl egentligen vara ganska tacksam över att denna dag dröjt såpass länge ändå, det är ändå drygt 1,5 år sedan jag gick utbildningen till att bli kamratstödjare och sedan dess har jag dessbättre inte varit på utryckning till någon dödsolycka, fram tills i torsdags då.

Strax före halv nio på morgonen ringde det i vart fall på tjänstetelefonen, ett samtal från trafikledningen i Göteborg som informerade om att det inträffat en olycka och där man undrade om jag kunde tänka mig ställa upp som kamratstöd, ett helt frivilligt åtagande i alla lägen skall tilläggas.

Föreslog att man skulle kolla vad de övriga kamratstödjarna i Karlstad hade för tjänstgöring, i fall det skulle kunna finnas någon lämpligare med tanke på mina egna planer för dagen.

Dock skulle det visa sig att de övriga redan var ute på tjänstgöring varpå jag erbjöd mig ta uppdraget och samlade på mig så mycket information som möjligt om händelsen och de inblandade. Beställde även en taxi och såg till att få i mig frukost i väntan på skjutsen.

Innan taxin, efter en lite för lång väntan, till slut kom hann jag även med att prata med räddningsledaren på plats, för att bilda mig en uppfattning om läget på platsen. Fick under det samtalet även bekräftat att den påkörda personen avlidit, något jag var tämligen säker på redan tidigare men som ändå är något man aldrig riktigt kan förbereda sig på att höra.

Väl framme på platsen så blev det en promenad i spårområdet från vägövergången där olyckan skedde till platsen där tåget stannat. Längs promenaden syntes egentligen inte mycket, det fanns lite folk på plats för att reparera skadad infrastruktur, lite utspridda små delar av bil här och var men inget större.

När vi, jag och en förare till att köra tågsättet vidare efter bärgningen, kom fram till tågsättet så klättrade avbytande förare upp i en vagn medan jag sökte kontakt med OPA, OlycksPlatsAnsvarig för att stämma av läget och informera om att jag som kamratstöd och avbytande förare nu fanns på plats.

Fick en liten redogörelse från OPA om vad som hänt och att bärgningen av bilen skulle påbörjas inom kort. Vid det laget skymtades bilen bakom loket från där vi stod, men jag undvek att närmare beskåda det hela.

Klättrade ombord i vagnarna och gick till bistrovagnen där tågpersonal och föraren samlats efter olycka och evakuering av tågsättet. Efter en kort stund så lämnade tågpersonalen tåget i sällskap med avbytande förare för att hitta den taxi som skulle ta dem hem till Karlstad igen och jag blev kvar själv med föraren i väntan på att vi skulle kunna lämna platsen.

När man sedan är på plats som kamratstödjare får man en mer eller mindre detaljerad beskrivning av händelsen i sig samt även se hur en människa reagerar och agerar efter en sådan här sak. Allt i sig väldigt viktigt för att kunna bearbeta och komma vidare ur den akuta kris som uppstår.

Det kräver sin mentala förberedelse inför och på väg ut till ett uppdrag likt detta, för att själv kunna hantera det man kan få se och höra. Givetvis är det inget jämfört med det den drabbade föraren själv upplevt, men det ligger ändå kvar mycket länge i minne och själ. Hela känslan i sig att gå omkring på olycksplatsen som sådan är mycket speciell, ett slags kusligt lugn över hela området, människor som jobbar målmedvetet men ändå ganska tystlåtet med att återställa allt till sitt ordinarie skick. Synen av hur den mycket demolerade bilen lyfts bort från spårområdet lär man minnas i många år framöver!

Till slut kunde vi dock lämna olycksplatsen, den drabbade föraren och jag, för transport till dennes hemstation där närmaste arbetsledare anslöt för vidare samtal. Så småningom kunde även den slutliga biten till förarens egna hem klaras av, där sedan anhöriga och senare även företagshälsovården ta över för vidare rehabilitering.

Troligen, förhoppningsvis är denna förare åter i tjänst under denna veckan och som vid varje uppdrag så hoppas man att snart få återse dem i sitt mer vanliga jag igen, även om det som alltid tar tid.

För egen del är det mycket en fråga om när nästa uppdrag kommer och vad som då har hänt. Då som nu får man göra en avvägning om man kan och orkar ta uppdraget eller ej.

Såhär långt måste jag ändå säga att varje möjlighet jag haft till att rycka ut som kamratstöd varit oerhört givande, dels i vetskapen om hur mycket det är värt för den drabbade efter att själv ha varit i den positionen, dels för att varje utryckning för med sig helt nya erfarenheter om både de egna som andras reaktioner i krissituationer. Varje uppdrag är så oerhört lärorikt att det inte går att beskriva med ord.

Den absolut viktigaste lärdomen är och förblir dock enkel, uttryckt från början av min kursare och kollega Storm om jag minns rätt. Det är i vart fall först när man upplevt en sådan här dag på nära håll, som man verkligen kan inse vad en dålig dag egentligen är och hur otroligt ovärt det är att slösa energi på småsaker som stör en i vardagen.

Ta vara på livet och vardagen i alla lägen, man vet aldrig när planen blir omkullkastad utan förvarning!

TTA eller ej..?

Till helgen vankas det motorsport i form av TTA och mer specifikt då Kanonloppet på Karlskoga motorstadion, årets andra besök i Karlskoga av TTA-serien. Som bekant så besöktes årets första tävling och tillika premiären för just TTA-serien i maj och redan då funderade jag på ett återbesök!

TTA-racing i Karlskoga

Helgen som kommer markerar ju även slutet av årets semester, så det vore ju kul att hitta på något att göra just då. Dessutom ångrade jag ju bittert förra loppet att jag inte hade mer ordentlig fotoutrustning med mig, något jag har chansen att åtgärda nu!

Hittills har jag dock inte hittat någon som är frivillig att följa med dit bara, vilket vore trevligt. Inträdet ligger på 225 kr enligt ticnet.se, och det vore det värt i sig. Vädret verkar såhär långt även bli helt okej på lördagen, halvklart till mulet men inget regn åtminstone.

Nåja, än är det några dagar kvar innan det är dags, hinner fundera några varv till!

Bilpoolspremiär

Då var vi alla åter tryggt hemma, och har så varit i några timmar nu, efter våran lilla “weekend” hemma i Falun med god mat utan direkt koppling till påsk, en faslig massa godis och gott sällskap!

Kaspian for ju iväg redan tidigare i veckan, på onsdagen medans Angelika fick en dag hemma i lugn och jag två dagar på jobbet innan det var dags för ledighet och bilresa!

Detta var ju då även premiären för vårt medlemskap i bilpoolen, och spänningen var stor under promenaden ut till parkeringen där bilen stod, skulle allt fungera som planerat..?

Och jo, det gjorde det faktiskt, var där lite tidigt, satte mig i solen och njöt en stund och plingeling så trillade det in ett SMS om att bilen jag bokat, nu fanns tillgänglig, bara att placera ett smartcard ovanpå frontrutan där en kortläsare satt och vips var bilen upplåst! Inne i bilen var det sedan att knappa in PIN-kod och därmed få loss nyckeln samt tankkort.

Bilen i fråga var en väldans ny Volvo V50 D2, dvs dieseldriven med ca 115 hk och omkring 650 mil på mätaren, uttagen december 2010 enligt bilregistret! Enligt papperet skall den dra 0,38 l/milen i landsvägskörning, 0,43 l/mil blandad. Riktigt så lågt kom vi ju inte, och det hade jag väl inte riktigt räknat med med tanke på att den var ny fortfarande, dieselbilar tar ju sina mil innan de riktigt låga siffrorna presenterar sig, färddatorn gav runt 0,48 l/milen för mestadels landsväg och när jag räknade på tankningarna vi gjorde så var det i stort sett lika, totalt sett körde vi 476 km med en medelhastighet på 75 km/h på dessa 0,48 l/milen!

Nytvättad bilpoolsbil, Volvo V50

"Vår" V50 nytvättad och fin i Falun

Volvo V50 i sig var annars en riktigt trevlig bekantskap, jag har verkligen saknat att köra dieselbil med allt det underbara bottendrag som finns hela tiden, fantastiskt! Ganska lagom med plats också faktiskt, vi petade in Kaspians barnstol på mittenplatsen i baksätet och kunde sitta bekvämt både Angelika och jag. Dessutom hade den en klart högre kvalitétskänsla än den V40 vi själva ägde förut! Det ska bli ruskigt intressant att jämföra denna med den V70 vi skall ha i Juni!

Det här med bilpool känns fortsatt som en riktigt bra idé faktiskt, för denna resa får vi ge runt 1500 kr totalt, en 400 kr eller så för helghyra samt runt 1100 kr för kilometerkostnaderna, vilket är klart rimliga siffror jämfört med ett eget bilägande! Visst vore det bra trevligt att ha en alldeles egen, ny Volvo V50 ståendes nere på garageplatsen, men frågan är om det är värt mer än den dubbla kostnaden bara i lån och försäkring, utan att ens ha rullat en kilometer för det nöjet?

Nåväl, denna helg passerade ju i vart fall i ruskig takt, på hemresan sov såväl Angelika som Kaspian gott i bilen, och sonen i fråga ligger även i skrivande stund, kl 22.23 på kvällen och sjunger så glatt inne i sin säng? Frågan är om inte jag och Angelika somnar före honom..?

Men men, vad gör det, det är helg, och vi har haft det riktigt bra!

Atomiserade funderingar

Ger mig på ett försök att samla lite tankar på ämnet kärnkraft, något jag har tänkt göra under en vecka eller så, som ni kanske förstår med anledning av kärnkraftsproblemen som alltjämt pågår i Japan just nu.

Kärnkraft

Precis som vanligt så började det ju genast gormas om en omedelbar nedläggning av kärnkraften i svallvågorna av jordbävningen och den efterföljande tsunamin som drabbade Japan fredagen den 11 mars. Dessa två naturkatastrofer tillsammans fick som bekant till följd att ett antal kärnkraftverk i Japan fick problem med kylningen av reaktorer, främst då i Fukushima där situationen rakt av varit riktigt kritiskt stundvis.

Akilleshälen vad gäller kärnkraften är just kylningen av reaktorerna, eftersom i stort sett hela processen går ut på att generera stora mängder värme som genererar ånga vilket i sin tur driver ångturbiner som är den delen som ger oss vår elektricitet. Av denna anledning finns det även många olika sätt att kyla reaktorerna, dels via vanliga elnätet, via dieselgeneratorer samt även med batterikraft, och i Japan slogs samtliga system ut.

Det finns en hel del forskning på hur man skall kunna förbättra säkerheten i kärnkraften, på DN.se fanns det idag en intressant artikel om framtidens kärnkraft där det berättas lite om kommande alternativ för att skapa en säkrare kärnkraft, komplett med mycket bra illustrationer, imponerande!

Den debatt om kärnkraftens vara eller inte vara som börjar ta fart åter en gång med anledning av händelserna i Japan är rakt av fånig. Visst uppmärksammas här hur otroligt viktig kylningen av reaktorerna är, och den oerhörda vikt man måste lägga på att säkerställa den i dagens kärnkraftverk. Detta är på inget vis något man kan luta sig tillbaka och tro att man har under full kontroll, det har de facto varit allvarliga incidenter i t.ex. Forsmark 2006 där det av mänsklig påverkan kom nära en härdsmälta, men att låta en incident, hur allvarlig den än må vara leda till nerläggning istället för förbättring, är fullständigt vansinne.

Kärnkraften i sig är under drift en under omständigheterna ren energikälla, de stora miljöpåverkningarna ligger i brytningen, anrikningen och slutförvaringen av kärnbränslet. Jämför man detta med t.ex. kolkraft och gaskraft som dagligen påverkar dess omgivningar och som likaväl har en farlig och miljöpåverkande framställning av råvara ligger kärnkraften mycket bra till.

Givetvis vore det önskvärt att kunna helt ersätta all kraftproduktion där fossila bränslen ingår med förnyelsebar kraftproduktion som sol, vind och vattenkraft. Men man kan inte heller här förneka att samtliga av dessa energikällor har sina miljöavtryck. Solkraften upptar idag stora ytor för sin energiproduktion, vindkraften är beroende av väder inom gränser samt gör ett stort avtryck på närmiljön där de finns, med ljud och visuell närvaro. Vattenkraften i sig påverkar närmiljön tämligen kraftigt med dammar och förändringar av vattnets naturliga vägar, här finns det även stora risker inblandat i själva konstruktionen, en felkonstruerad damm hotar att ödelägga mycket stora ytor nedströms om den brister.

I min värld måste det ligga som absolut största vikt att verka för en minskad förbrukning av kolkraft och gaskraft innan man siktar in sig på en minskning av kärnkraften, för även om den senare har stora påverkningar vid ett haveri, så påverkar de föregående närmiljön varje enskild dag, utöver haveririsken. Utöver detta är det av oerhörd vikt att man fortsätter forskning om kärnkraft och då allra helst omhändertagandet av förbrukat kärnbränsle, det som vi idag kallar förbrukat innehåller fortfarande stora mängder potentiell energi, om vi bara kan finna bättre möjligheter att utvinna detta har vi tagit ett stort steg.

Vi måste också se över möjligheterna att byta ut våra nuvarande kärnkraftverk såväl i det här landet som är av en förhållandevis säker typ, men än mer de som ligger i östeuropa där reaktortypen många gånger är densamma som i Tjernobyl. Det är av stor vikt att få dessa utbytta mot en nyare, säkrare typ av reaktorer som vid ett eventuellt haveri åtminstone får mindre katastrofala följder.

Vad jag vill se, mer än något annat i energiväg, är ett kraftigt NEJ till importerad kol/gaskraft, och ett JA till fortsatt forskning om, och utbyte till säkrare, modernare kärnkraftsreaktorer i Sverige!

Mer intressant läsning om kärnkraft finns hos Strålsäkerhetsmyndigheten samt i stora mängder på Wikipedia samt i din lokala, vettiga dagstidning.

Kvinnor kan!

Eller? Hur var det nu igen?

Enligt Lars Ohly fick Mona Sahlin avgå på grund av att hon var en kvinna, inte för att hon ledde Socialdemokraterna till det sämsta valresultatet på nästan 100 år, eller för att hon förmådde endast 22% av de arbetande svenskarna till att rösta på det forna arbetarpartiet, eller för att hon i undersökning efter undersökning haft ruskigt dåligt förtroende från befolkningen i stort? Nej nej, hon fick avgå för att hon är kvinna, det är diskriminering, helt klart, åtminstone om man lever i Ohlys lilla låtsasvärld. Här var dessutom tanken att det skulle finnas en tidningsartikel som källa för Ohlys senaste groda, men de uttalanden jag såg igår på flertalet sidor är mystiskt borta, har Vänsterpartiets städpatrull varit i farten måntro? Måste vara ett intressant och spännande jobb att städa efter den mannens uttalanden…

Sedan läser man vidare en bit till bland alla artiklar som finns om S-krisen just nu, för att då komma fram till att Wanja Lundby-Wedin vill se en annan kvinna som ny S-ledare, så att inte Mona blir en parantes i historien. Men vänta lite nu, vore det inte bättre att söka efter en kvalificerad kandidat, oavsett vilket kön det nu råkar vara? Vad hände med att se till den enskilde individens förmåga att förvalta det uppdrag som väntar? Varför snöa in på om det är man eller kvinna?

Jag är starkt emot alla former av kvotering, det löser inga problem utan skapar bara misstro till om hur den aktuella posten tillsatts. Framförallt såpass viktiga poster som en där personen ifråga en dag kan bli stadsminister för Sverige borde verkligen inte tillsättas genom “positiv särbehandling”, snacka om monumentalt feltänk!

Men å andra sidan, det är rätt intressant att läsa om alla interna stridigheter i det lilla S-partiet, ska vi tro att det kommer att bli duktigt smutsigt innan det ens börjat gå över..? Kanske kan Socialdemokraterna bli ett parti för arbetstagare och inte bidragstagare i framtiden..?

För övrigt bör det väl nämnas att jag gärna ser en kvinnlig stadsminister för Sverige, förutsatt att hon är kvalificerad och har tagit sig till sin post på sina kvalifikationer och inte på sitt kön.

Två veckor kvar

Idag är det tisdag, dessutom är det den andra november, vilket innebär att det är nu två veckor kvar att jobba i Linköping.

Känns lite underligt det gör det, fortfarande smått orealistiskt även om det sakta men säkert börjar sjunka in i medvetandet att jag snart kört klart i Östergötland.

Till kvällen bjuds det på pendeltågskörning fram tills klockan blir natt, en del jag inte kommer att sakna. Detta är min fjärde sista pendeltur, imorgon har vi tredje sista. Den allra sista den har vi näst sista dagen, och hade det inte varit så att jag skulle upp så attans tidigt dagen efter hade det varit något att fira.

Som de flesta omkring mig vet är jag inte nämnvärt förtjust i att köra pendeltåg, det är inte alls min typ av körning, man kommer ingenstans, man upprepar sig likt en papegoja i högtalaren och tågen, om än driftsäkra utan dess like, är bullriga och eländiga.

Det jag kommer att sakna riktigt ordentligt, bortsett från mina kära kollegor då givetvis, är körningen på Malmö, även om man inte förstår vad de säger när nere i botten av vårt land så är det en alldeles lagom sträcka, 2 tim 45 minuter, med mina kära X2000-tåg, dessutom är Malmö en ganska mysig stad, tro det eller ej. Extra synd är det att jag missar invigningen av citytunneln där nere, som står klar i december, det hade varit skoj att vara med och köra där, samt in i nya hallen på Malmö C med för den delen. Men man får väl ta en tur med privatresekortet så småningom helt enkelt!

I och med den stundande sista dagen börjar det även bli dags att tömma ut skåp och sådant roligt, ta hem vissa bra och ha saker som kommer till användning i Karlstad också, samt att få kasta en hel hög gamla papper som bara ligger och skräpar. Märkligt så fullt av skräp det där lilla skåpet blivit!

Näe, kanske dags att göra något annat en stund, det är om inte annat lite sorgligt att tänka på och skriva om detta, det är ju trots allt ett delvis avslut på en stor del av mitt liv!

Lite eftervalfunderingar alá 2010

Då var det onsdag kväll, det är tre dagar sedan riksdagsvalet 2010 och för tillfället räknas det röster så in i norden runt om i landet, alla de sena poströsterna samt utlandsrösterna kontrolleras, allt för att en gång för alla få ett slutresultat för årets val.

Detta valet understryker likt inget annat vikten av att faktiskt gå och göra sin röst hörd, att lyfta sig från sofflocket oavsett politisk åsikt, att faktiskt sätta sig in lite i vad det handlar om och göra ett aktivt val, i det här valet kan det faktiskt handla om några få enskilda röster för att avgöra allting, just DIN röst räknas faktiskt!

Söndagskvällen spenderades likt ett ivrigt barn på kvällen inför julafton, med valvaka igång på TVn (reklamfinansierad sådan…) och ständigt nyhetsflöde/twitterflöde på datorn med några spontana inhopp i diskutionerna. Jag och Angelika röstade dock redan någon vecka innan valet eftersom jag jobbade på söndagen och givetvis inte ville missa att delta i den ruskigt viktiga processen.

Redan direkt visade Sverigedemokraterna upp oroväckande höga siffror när landets distrikt började räknas, till en början hade de runt 10% även om detta tacksamt nog sjönk ju längre kvällen gick. Till slut verkar man ha landat på runt 5,8% vilket givetvis är 5,8% för mycket eftersom det handlar om ett rent missnöjesparti.

Jag har dock full förståelse för att folk röstar på SD, även om det är långt från mina egna värderingar och politiska åsikter, jag har full respekt för de människor som valt att lägga sin röst på SD i det här valet, i många fall handlar det om ren politikerförakt, i andra fall är det en protest mot att de etablerade partierna knappt vågar ta i integrationsfrågorna med tång, i några enstaka fall kan det handla om personer som valt fel röstsedlar, men det senare handlar nog mer om ett Socialdemokratiskt önsketänkande än något större problem.

Oavsett vad man har för anledning till att rösta på SD så anser jag att de etablerade partierna själva skall stå till skuld för det, man har haft hur många chanser som helst att möta SD i debatter, att ta sin chans att visa upp dessa åsikter och luftbubblor till skuggbudgetar i det stora rampljuset, att visa vad dessa personer faktiskt står för. Det har man inte gjort, man har gjort och gör ännu allt man kan för att tiga bort problemet, om vi inte pratar om det finns det inte verkar ha varit den allmänna åsikten.

Att man nu dessutom överväger att helt ändra spelreglerna för att på sådant sätt undvika SD i vågmästarrollen är ännu mer oroväckande, att man är beredd att rucka på demokratins principer för att undvika ett parti man inte sympatiserar med är fruktansvärt obehagligt. Att som Lars Ohly gjorde på valkvällen, vägra sminka sig i samma rum som Jimmie Åkesson gör inget annat än att tjäna extra röster till SD som vinner ännu en kamp om martyrskapet.

Våga ta diskutionen, våga släppa in dessa individer i rampljuset så att de själva kan skapa sin undergång genom att på riktigt visa vad de står för, det är den enda rätta vägen just nu, den enda rimliga vägen, annars kommer SD att ha ännu fler röster i nästa val!

Men, det viktigaste av allt, se till att ni röstar, oavsett vad ni röstar på så tar ni er iväg och röstar!

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén