ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Tagg: företagshälsovård

Soffläge – dag 235/365

Soffläge

Canon EOS 6D, 24mm, ISO 3200, 1/25 sek vid f/8,0

Ja, inget ont som inte för något gott med sig, eller hur? Helgens ofrivilliga bonusledighet gav mig ju chansen att njuta lite extra av sonen, som mer än gladeligen ville spendera en natt här hos mig. Efter lite fika med kollega, god mat hos sonens farmor & farfar så hamnade vi såhär, i soffan med varsin teknisk leksak i händerna. Inte helt fel faktiskt, ett sätt att umgås det med!

Varför denna ofrivilliga ledighet då? Jo, tåget som jag var förare på till Stockholm igår var inblandat i en olycka, utan personskador skall tilläggas, och då är regelverket tack och lov solklart, inblandad personal tas omedelbart ur trafiksäkerhetstjänst. Det vill säga, jag får inte köra tåg en milimeter innan företagshälsovården sagt okej till det hela. Nu kan jag gott erkänna att det inte är värst mycket fel på mig, inte mer än det vanliga åtminstone, men regelverket finns där för att skydda oss i just trafiksäkerhetstjänst, för man kan aldrig förutspå just hur man kommer reagera under tiden eller för den delen efter en händelse.

Måndag morgon räknar jag kallt med att vara godkänd för vidare trafik till nästa vecka och tills dess, så får jag helt enkelt passa på att ta till vara på denna chans att umgås med nära och kära, njuta lite extra av allt det där viktiga i livet!

En dag som ingen annan

Efter en lugn och stillsam, för att inte säga tämligen händelselös start på förra veckan blev det så torsdag, veckans enda lediga dag. Eftersom det är ledig dag passar man ju givetvis på att boka in än det ena, än det andra, främst ett återbesök hos optikern för att se över hur invänjningen med linser går men även lite annat smått och gott.

Nu blev det ju inte riktigt så, istället blev det en dag av helt annan sort, det blev dagen då jag för första gången hamnade på en olycksplats där någon omkommit.

Man får väl egentligen vara ganska tacksam över att denna dag dröjt såpass länge ändå, det är ändå drygt 1,5 år sedan jag gick utbildningen till att bli kamratstödjare och sedan dess har jag dessbättre inte varit på utryckning till någon dödsolycka, fram tills i torsdags då.

Strax före halv nio på morgonen ringde det i vart fall på tjänstetelefonen, ett samtal från trafikledningen i Göteborg som informerade om att det inträffat en olycka och där man undrade om jag kunde tänka mig ställa upp som kamratstöd, ett helt frivilligt åtagande i alla lägen skall tilläggas.

Föreslog att man skulle kolla vad de övriga kamratstödjarna i Karlstad hade för tjänstgöring, i fall det skulle kunna finnas någon lämpligare med tanke på mina egna planer för dagen.

Dock skulle det visa sig att de övriga redan var ute på tjänstgöring varpå jag erbjöd mig ta uppdraget och samlade på mig så mycket information som möjligt om händelsen och de inblandade. Beställde även en taxi och såg till att få i mig frukost i väntan på skjutsen.

Innan taxin, efter en lite för lång väntan, till slut kom hann jag även med att prata med räddningsledaren på plats, för att bilda mig en uppfattning om läget på platsen. Fick under det samtalet även bekräftat att den påkörda personen avlidit, något jag var tämligen säker på redan tidigare men som ändå är något man aldrig riktigt kan förbereda sig på att höra.

Väl framme på platsen så blev det en promenad i spårområdet från vägövergången där olyckan skedde till platsen där tåget stannat. Längs promenaden syntes egentligen inte mycket, det fanns lite folk på plats för att reparera skadad infrastruktur, lite utspridda små delar av bil här och var men inget större.

När vi, jag och en förare till att köra tågsättet vidare efter bärgningen, kom fram till tågsättet så klättrade avbytande förare upp i en vagn medan jag sökte kontakt med OPA, OlycksPlatsAnsvarig för att stämma av läget och informera om att jag som kamratstöd och avbytande förare nu fanns på plats.

Fick en liten redogörelse från OPA om vad som hänt och att bärgningen av bilen skulle påbörjas inom kort. Vid det laget skymtades bilen bakom loket från där vi stod, men jag undvek att närmare beskåda det hela.

Klättrade ombord i vagnarna och gick till bistrovagnen där tågpersonal och föraren samlats efter olycka och evakuering av tågsättet. Efter en kort stund så lämnade tågpersonalen tåget i sällskap med avbytande förare för att hitta den taxi som skulle ta dem hem till Karlstad igen och jag blev kvar själv med föraren i väntan på att vi skulle kunna lämna platsen.

När man sedan är på plats som kamratstödjare får man en mer eller mindre detaljerad beskrivning av händelsen i sig samt även se hur en människa reagerar och agerar efter en sådan här sak. Allt i sig väldigt viktigt för att kunna bearbeta och komma vidare ur den akuta kris som uppstår.

Det kräver sin mentala förberedelse inför och på väg ut till ett uppdrag likt detta, för att själv kunna hantera det man kan få se och höra. Givetvis är det inget jämfört med det den drabbade föraren själv upplevt, men det ligger ändå kvar mycket länge i minne och själ. Hela känslan i sig att gå omkring på olycksplatsen som sådan är mycket speciell, ett slags kusligt lugn över hela området, människor som jobbar målmedvetet men ändå ganska tystlåtet med att återställa allt till sitt ordinarie skick. Synen av hur den mycket demolerade bilen lyfts bort från spårområdet lär man minnas i många år framöver!

Till slut kunde vi dock lämna olycksplatsen, den drabbade föraren och jag, för transport till dennes hemstation där närmaste arbetsledare anslöt för vidare samtal. Så småningom kunde även den slutliga biten till förarens egna hem klaras av, där sedan anhöriga och senare även företagshälsovården ta över för vidare rehabilitering.

Troligen, förhoppningsvis är denna förare åter i tjänst under denna veckan och som vid varje uppdrag så hoppas man att snart få återse dem i sitt mer vanliga jag igen, även om det som alltid tar tid.

För egen del är det mycket en fråga om när nästa uppdrag kommer och vad som då har hänt. Då som nu får man göra en avvägning om man kan och orkar ta uppdraget eller ej.

Såhär långt måste jag ändå säga att varje möjlighet jag haft till att rycka ut som kamratstöd varit oerhört givande, dels i vetskapen om hur mycket det är värt för den drabbade efter att själv ha varit i den positionen, dels för att varje utryckning för med sig helt nya erfarenheter om både de egna som andras reaktioner i krissituationer. Varje uppdrag är så oerhört lärorikt att det inte går att beskriva med ord.

Den absolut viktigaste lärdomen är och förblir dock enkel, uttryckt från början av min kursare och kollega Storm om jag minns rätt. Det är i vart fall först när man upplevt en sådan här dag på nära håll, som man verkligen kan inse vad en dålig dag egentligen är och hur otroligt ovärt det är att slösa energi på småsaker som stör en i vardagen.

Ta vara på livet och vardagen i alla lägen, man vet aldrig när planen blir omkullkastad utan förvarning!

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén