ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Etikett: flyt

Att ha en sund dos flyt!

Få saker orsakar kaos i järnvägstrafiken på samma sätt som ett redigt kontaktledningsfel, något som bevisats några gånger för mycket. Hittills har jag haft en sådan där hälsosam dos med flyt gällande just kontaktledningsfel, visst har jag blivit parkerad i ett antal timmar någon gång i väntan på trafikstart, men alltid med spänning på tåget vilket alltid underlättar saker och ting i rådande kaos.

Några gånger har jag dessutom haft sådan tur att kaoset inträffar bakom mig, varpå jag kunnat undgå det hela med blotta förskräckelsen och oftast kunna fortsätta min resa tämligen ostörd.

Igår får räknas som ännu en dag då en stor portion tur räddar hela situationen, för igår var det dags för ett av de där kaosbringande kontaktledningsfelen. Platsen för kaoset var Kristinehamn där jag med mitt tåg 50 just mött tåg 51. Strax efter att ha rullat ut mot Degerfors från Kristinehamn blev det nämligen spänninglöst, något som knappast undgick att märkas eftersom pådraget bröts väldigt abrupt och en summer börjar ljuda inne i loket.

Dessbättre hade jag vid det laget redan fått upp tillräcklig fart och hade sådan tur att jag kunde fortsätta rulla en bit, för strax framför mig låg en nollsektion, en bit spänningslös kontaktledning innan man kommer in i ett nytt matningsområde!

Kunde konstatera att kontaktledningen ovanför mig inte rörde sig på något ovanligt vis samt att lokets huvudbrytare alltjämt var till och rullade så försiktigt förbi sektionen och ut på spänningssatt område igen.

Efter att ha pustat ut sådär lagom mycket kunde färden fortsätta mot Stockholm med ett öga eller två extra på hur kontaktledning och strömavtagare fortsatte bete sig. Under färden kunde man allt mer konstatera vilket flyt man haft, igen! Det mötande tåget hade inte alls samma nivå av tur utan kom tydligen blott 50 meter ut från plattformen innan det tog stopp. Totalt dröjde det över 4 timmar innan trafiken åter var igång förbi Kristinehamn igen!

Tids nog lär man ju tveklöst sitta där med skägget i brevlådan, hopplöst fast i ett spänningslöst område med fullsatt tåg och en sådan där lagom dos problem att ta tag i, men just för stunden är jag i allra högsta grad nöjd över att det inte var jag den här gången heller!

Istället avnjöts såväl gårdagens som dagens pass i rättidighetens tecken, precis så som läget varit ganska länge nu!

Sådana dagar

Ibland när man läser jobbrelaterade inlägg, så kan man lätt få intrycket av att livet på järnvägen är ett ständigt kaos med förseningar, strul och allmän misär och elände. Så är ju inte riktigt fallet, för som i de flesta jobb så förflyter de allra flesta dagarna på sådär lugnt, stillsamt och utan några som helst anmärkningsvärda händelser.

Man går till jobbet, gör sitt jobb, går hem och lever lycklig i alla sina dagar kort och gott.

Grejen är väl mest att det är tämligen ointressant i de allra flesta fallen att läsa om en helt normal, tråkig och händelselös arbetsdag, åtminstone för de allra flesta.

Fast nu skall jag faktiskt ta tillfället i akt att berätta att jag haft två dagar i rad nu där allt bara gått sådär bra som det normalt sett gör. Inga katastrofer, inget spännande, bara tågkörning enligt körplan och stopp utan kaffespill sådär!

Eller ja, egentligen finns det väl inte så mycket att säga, jag körde igår tåg 626 från Karlstad till Stockholm, hade min rast i godan ro. Därefter tog jag mig från Stockholm till Arvika med tåg 55, med rättidig ankomst i Arvika dessutom, tog ett varv eller två på buffén på hotellet innan läggdags, somnade i hyfsad tid och sov gott.

Idag var det uppstigning vid ständigt härliga 04.00, klargöring av tågsättet utan anmärkningar, körning i tid med tåg 620 till Karlstad där vi bromsprovade och växlade fram nästa tågsätt, varpå jag gick hem.

Som sagt, totalt ointressant men ändå ack så skönt, när allt bara flyter på precis som det ska. Det är dagar som dessa man trivs lite sådär extra bra på jobbet, när man egentligen inte har något alls att klaga på.

Men ni kommer förmodligen inte få läsa så mycket mer om just sådana dagar, just för att det varken är särskilt inspirerande att skriva om, eller att läsa om heller för den delen.

Det bara är, precis som alla andra jobb.

En sån dag!

Ja, en sån där dag när allt, precis allt bara fungerar sådär utmärkt som det ska göra alltså!

För tro det eller ej, men det förekommer faktiskt även sådana dagar på järnvägen, även om ingen eller nästan ingen skriver om dom.

Idag har det alltså körts tre tåg med resenärer, tåg 54 Karlstad – Stockholm, tåg 846 Stockholm – Uppsala och tåg 855 Uppsala – Stockholm, och tro det eller ej, men alla dessa tre tåg har varit i tid på ALLA uppehållen, närmare bestämt 16 st sådana för att vara mer exakt!

Som mest har jag varit EN minut efter tidtabell, eller körplan, valfritt, som bäst 7 minuter FÖRE tidtabell! Returen från Uppsala klarades dessutom av utan en endaste förseningsminut någonstans!

Man kan kalla det för ruskigt bra flyt, skicklighet, bondtur eller ett otal andra saker…

Jag säger bara, så underbart skönt, så avstressat, nästan njutning!

I morgon ska vi hem igen med tåg 621, och det vore ju inte fel om detta flyt fortsätter…

Hur man förbrukar 6 månaders dos tur på endast 30 minuter

Fredag kväll, strax före 21, ledig helg väntar, den första sådana efter semesterns slut, en aning efterlängtad ledighet i dagarna två!

Vad har man då hunnit med på dessa två första veckor åter i järnvägens tjänst. En hel del faktiskt, de första två dagarna gick ju bortsett från den lite väl tidiga väckningen ypperligen smärtfritt förbi, men sen blev det fredag och dags att ta sig ut på stambanorna igen, förbi Hallsberg…

Tog över ett tåg från Norge som var aningen sent, bara sådär lagom på marginalen för att andra tåg skall få stanna och släppa fram en, och lagom till orten där allt går fel, Hallsberg, så var det tämligen decimerat till endast 4 minuters försening, det går att leva med. Dagen till ära, dvs förra fredagen fortfarande, var det inte mindre än 8 vagnar i kroken på Rc-loket längst fram, inte fy skam direkt! Iväg från Hallsberg kom vi också utan större besvär, det gick nästan för bra, och så får det ju inte vara.

Därför var det utan tvekan dags att få reda på hur nära man kan vara ett kontaktledningshaveri, utan att faktiskt fastna i det. Och det visade sig att man kan komma riktigt nära, och att jag i endast en handvändning hade förbrukat alla tänkbara portioner tur en man kan ha på åtminstone ett halvårsbasis.

I godan ro på väg upp mot toppfarten 160 km/h blev det nämligen högst spontant spänningslöst, kolsvart och knäpptyst (bortsett från det irriterande pipandet som indikerar att nu är du en dum förare igen!) vilket givetvis gör att man får det där spontant urkorkade ansiktsuttrycket som mest liknar ett levande frågetecken.

I stunder av spontan spänningslöshet gör man dock sig alltid en tjänst om man kontrollerar huruvida kontaktledningen faktiskt är kvar ovanför taket, och om den dansar salsa eller bara beter sig normalt lössläppt. Och jodå, den var kvar, och lugn som en filbunke där uppe, alltså förblir mysteriet alltjämt ett mysterium.

I enlighet med god JTF-lära inleddes en inbromsning mot lämpligt stopp på Pålsboda driftplats under tiden som Hallsbergs eldrift söktes via telefonen, som lika kallt som jag kunde konstatera att jo men visst är det spänningslöst, utan att direkt kunna uppge en orsak till varför.

Funderade så smått spontant på hur långt man skulle kunna rulla med lok och åtta vagnar, men räknade ganska omgående ut att hur god hastigheten än må vara, så räcker det knappast till de trygga plattformarna i Vingåker, frågan var bara om hastigheten eller batterierna skulle ta slut först.

Istället fick det bli en alldeles fantastiskt vacker fickparkering intill Pålsbodas egna brandstation, komplett med väg inom rimligt avstånd för den eventuella evakueringen som mitt åttonde sinne nu började varna för så smått samt dessutom på raksträcka med nästkommande signal väl synlig och på lagom behörigt avstånd i fall av ett icke katastrofalt scenario.

Väl på plats, efter det inte helt mjuka men bestämda stoppet så var det då även dags att försöka göra ett förtroendeingivande utrop, givetvis på såväl svenska som engelska, om att man inget direkt visste, och lova återkomma så fort man visste lite mer än absolut inget alls, och dessutom varna för faran att försöka ge sig iväg på egna utflykter utanför tåget då det var en aning osäkert på om det kunde förekomma trafik på spåret intill.

När detta väl var avklarat passade jag även på att skydda mig själv mot min egna dumhet, och slog av loket med batteri och allt, få saker är nämligen mer onödigt än att övervintra en stund spänningslöshet bara för att sedan inse att det inte finns batteriström nog för att starta upp allt efteråt, skall man behöva hjälplok kan det åtminstone ske under mindre korkade omständigheter.

Passade även på att ta mig ett litet telefonsamtal med närmast berörda ombordpersonal och informera dessa om allt jag inte visste, samt att loket inte gick att nå via internkommunikationen för stunden, samt informera om den väl valda platsen för en evakuering och bussersättning.

Ja, vad gör man då sen, efter detta?

Givetvis ger man sig ut för att syna sin egendom, eller åtminstone lånade egendom för att se om man själv möjligen kunde vara orsaken till den påtagliga tystnaden i och omkring loket, men nejdå, allt såg så fint och helt ut, och kontaktledningen hängde där uppe så vackert så att man nästan kunde tro att den alltid gjorde det! Lämpligen passar man även på att informera min egna operativa arbetsledning, och då mer specifikt personalledningen, om att man just nu står still, spänningslöst, med vissa misstankar om kontaktledningsras, och utan ytterligare besked, samt att man riskerar att missa fortsättningen på turen om inga mirakel sker, bara för information sådär.

När man sedan gått runt där iförd självlysande orange väst en stund och kliat sig i huvudet för att ge intrycket av att man vet vad man pysslar med, så tar man plats i loket igen för att invänta bättre tider och bättre nyheter. När man gjort detta i säkert några minuter tar man istället fram gamla hederliga papper och börjar leta, eftersom man spontant inser att man nu, med batteriet i loket avstängt, inte längre har tillgång till loktelefonens snabbknapp för att nå eldriftledaren i Hallsberg.

Applicera handflata mot panna ungefär här.

Dessbättre hade jag tillräckligt god ordning på mina papper för att hitta numret nästan fort, och kunde skriva ner det på ett mer tillgängligt papper. Passade ju även på att slå herr Edl en signal för att förhöra mig om läget, och jovisst, kontaktledningsras var diagnosen, komplett med en eldsvåda var det tydligen också, inte helt bra alltså.

Detta var ju därmed ett fullkomligt toppenläge att bedyra sin oskuld i frågan, och förklara att här, där vi står, finns det minsann både kontaktledning och såväl hela som rena (typ…) strömavtagare som omöjligen kunde vara orsaken till eländet. Påpekade lite mer försiktigt att det inte heller fanns några skador på loket som tyder på att det var just vårt fel att det dumma blev så dumt som det blev.

Här hände det något så bisarrt som att någon på driftledningscentralen i Hallsberg kom med ett bra och lättande besked, måste vara en av få gånger i världshistorien det överhuvudtaget inträffar. Men, kontaktledningsras till trots, så stod vi så till att man kunde sektionera bort den defekta delen, den lilla sträckan mellan Pålsboda och Hallsberg, och därmed åter spänningssätta Pålsbåda och vidare mot Katrineholm.

Med hakan fast planterad i makadamen lyckades jag få fram ett spontant “Är du säker på det..!?” och ett “Ja, men då provar vi att ta spänning igen då..!?” och avslutade samtalet.

In i maskinrummet igen för att fippla tillbaka alla knappar och vred jag nyss pillade på, och sedan upp till förarhytten för aktivering av alla system, och se på fasiken om det hela inte magiskt startade upp så fint så, med stabil spänning i tråden ovanför, hur gick detta till!?

Gjorde ett mer eller mindre försiktigt utrop om den otroliga tur vi precis haft, samt utlova en fortsatt färd efter att alla system bara startat upp ordentligt, samt återkomma med information om hur stor försening detta lilla äventyr orsakat oss snarast möjligt.

Väl klar med detta tog jag mig ännu en ordentlig inspektionstur ut i makadam och slyskog för att verkligen, verkligen vara säker på att allt jag lovade var helt, faktiskt var det också!

Och jodå, visst fasiken såg det bra ut!

Ett snabbt samtal till Hallsbergs driftledningscentral med påpekandet om att vi nu hade tänkt oss att forsätta färden, och att närmaste signal var klart synlig från min fickparkeringsruta.

Aldrig har jag nog varit så ömsint och försiktig vid igångsättningen av tåget som då, dels för att jag var osäker på stabiliteten på kontaktledningsspänningen, dels för att säkerställa att kontaktledningen ovanför taket fortsatte uppföra sig bra i takt med att farten ökade. Den vägövergång en bit längre fram som dessutom legat nere under hela filosofistunden där i Pålsboda, och som därmed kunde inbjuda till en aning trotsigt beteende hos befolkningen inbjöd ju inte direkt heller till några högre hastigheter.

Men nog kom vi vidare, otroligt nog med endast en halvtimmes försening och med vetskapen om att vi precis undvikit ett kontaktledningsras med minsta möjliga marginal, helskinnade och under egen maskin dessutom, det är nästan inte riktigt sant, det är nästan rakt igenom orimligt!

Fortfarande såhär en vecka och många tåg senare har jag lite svårt att greppa hur väl allt föll ut i slutändan, några Trisslotter, eller några andra lotter heller för den delen har jag inte köpt, och kommer inte köpa på en avsevärd framtid heller, sannolikheten att jag har sådan tur med något igen under en lång tid framöver är väl tämligen mikroskopisk.

Kontaktledningen som rasade då?

Jo, den hängde de upp igen, bara för att den skulle rasa igen några timmar senare, och trassla in sig i det tåg jag skulle avsluta dagen med att köra till Hagalund, men det gjorde inte mycket mer för min skull än att det blev att åka pendeltåg ut till Ulriksdal istället för att jobba sista snutten, och det kan jag leva med på ett helt annat sätt..!

Dagarna i övrigt sedan dess tills nu har avnjutits en smula förkyld (mina bästa kompisar har hetat Ipren, Otrivin Menthol och Fishermans friend…), spruckna nattvilor, passåkningar och annat skoj, men det är andra historier för andra dagar.

Nu skall jag istället ta plats brevid min fru, i min soffa, äta lite chips, dricka lite läsk och bara njuta av en stunds ledighet, bara för att jag kan (och vill)!

Fortfarande helt chockad!

Ibland fungerar grejjerna bara ruskigt bra, som dagens (lördag) lilla tåg hem från Gävle, samma fordon vi hade upp igår (fredag), samma fordon som fungerade så fint igår (fredag), det fungerade precis lika fint även idag (lördag..), och en av de absolut mest smärtfria hemresorna någonsin blev det!

Nyfiken som man är, kollade jag givetvis upp mig själv efteråt, visste trots allt att vi hade varit tidiga in på ALLA uppehåll, och i rätt tid ut från dem! Men inte nog med det, dagen som sådan visade dessutom att vi inte hade en endaste förseningsminut på något endaste ställe, på en resa som tar i runda slängar 3 timmar och 50 minuter, med hela 60 mätpunkter, och inte en endaste röd markering! Jag är chockad!

Det är så sköööööönt när saker och ting bara funkar, och flyter så fint som det gjorde idag, sådana här dagar vill jag ha varje dag!

Men vi ska inte överdriva det hela, det kalla hårda faktumet är att trots alla stora fina tidningsrubriker så är 9/10 tåg i rätt tid (dvs ankomsttid plus max 5 minuter!), så det så!

Men vad spelar det för roll, vi är ju alltid sena enligt allmänheten ändå så…

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén