ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Etikett: felsökning Sida 1 av 2

Händige herr Ewenson

Eller ja, låt oss inte dra för stora växlar utav rubriken? Jag föredrar fortsatt att se min tumme som ganska centrumplacerad i handen. Det är enklast så för alla inblandade parter liksom.

Däremot är jag ändå relativt nöjd med insatsen häromdagen, när ett av alla fotsteg på tåget bestämde sig för att säcka ihop bokstavligt talat. Detta i sig resulterar i ett tämligen okörbart tåg av flera skäl, dels för att tekniska övervakningssystem blockerar det, dels för att fotsteget tämligen snart skulle träffa på fast punkt i form av plattform eller annat icke-förhandlingsbart och orsaka än större skada.

Ledset fotsteg

Exakt hur fotsteget hamnat i ett sådant prekärt läge är oklart. Ingen avstigande har till synes haft problem vid avstigning och ingen gav sig till känna efteråt heller. Eventuellt hände något knas vid dörrstängningen men oavsett vilket, så blev det problem!

Läs mer

Tågskyddssystem – dag 219/365

X55 3347

Nikon J1, 12mm, ISO 100, 1/125 sek vid f/8,0

Ja, just ordet tågskyddssystem får väl räknas som dagens ord? Allra helst kombinerat med ordet strul då. För just så var min morgon. Strul med tågskyddssystemet. Mycket strul.

Vad tusan är då ett tågskyddssystem? Jo, kort förklarat ett säkerhetssystem i tåg som i Sverige övervakar hastighet och signaler så att lokföraren inte kan köra hur tusan han eller hon vill. Det man förr helt enkelt benämde ATC här i landet. Numera finns det ju fler varianter utav tågskyddssystem med, exempelvis det ETCS-system med STM som ovan avbildade fordon är utrustat med. Men nog med fikonspråk för nu.

Hur som helst så skulle morgonens tåg 624 klargöras och därefter köras till Stockholm för lite rast innan hemresa med tåg 633. Och bortser man bara från en liten detalj så gick väl allt utmärkt. Hade det inte varit för just den detaljen att just tågskyddssystemet i vårt fordon hade bestämt sig för att bråka, så hade det säkerligen kunnat bli en alldeles utmärkt dag det här.

Istället fick jag lov att väcka hjärnan och på alla tänkbara och otänkbara vis försöka övertala den dator i förarhytten vi skulle köra med mot Stockholm, till att faktiskt börja fungera. Helt fruktlöst dessvärre. Istället fick jag till slut ge upp och inhämta tillstånd att köra med just detta tågskyddssystem avslaget istället, vilket begränsar toppfarten till 80 km/h både regelmässigt som fordonsmässigt.

Nu krävs det ju inte direkt något slags matematiskt geni för att inse att har man ett fordon som kan köra i 200 km/h och en tidtabell som är utlagd för om inte just exakt detta men ändå bra nära, så blir det rätt svårt att ens försöka efterlika rättidighet med dessa förutsättningar. Inte blir det direkt lättare när man (med all rätt) blir duktigt nerprioriterad på det med och lämnar Karlstad först 40 minuter efter ordinarie avgångstid.

I höjd med Degerfors hade samtliga resenärer gett upp hoppet om oss och ordnats om till bättre alternativ än att fortsätta med vårt något skadeskjutna fordon. Så det öppnade om inte annat verkligen dörren för nästa plan, det sista hoppet i att få ordning på situationen en smula. Planen var att vända fordonet i Laxå och försöka hålla tummarna för bättre resultat åt andra hållet. Tanken var ju visserligen att prova på denna manöver även om vi haft resenärer kvar ombord, men nu kunde vi dessutom göra det helt utan direkt tidspress på det hela.

Men vänta nu? Vända tåg? Låter väl rätt tungt för den oinvigde? Men det är faktiskt inte så värst farligt. I Laxå kan man nämligen från Värmland köra både söderut och norrut. Kommer man då från Värmland och kör söderut en liten bit, så kan man då byta aktiverad förarhytt på tåget och fortsätta köra norrut från den motsatta förarhytten mot vad man började med.

En klen tröst i sammanhanget var att denna manöver faktiskt lyckades och i denna förarhytt fungerade faktiskt systemet om inte helt 110% som det skulle, så åtminstone tillräckligt nära för att få köra i full hastighet igen.

Tyvärr hjälpte ju inte direkt det situationen som helhet direkt, samtliga resenärer var ju redan överflyttade till nästa, bakomliggande tåg och kvar var endast jag själv, min elev som dagens ombordpersonal. Dessutom började det rinna ut med tid innan det var dags för en obligatorisk rast på det hela. Därmed blev det att lite snyggt och prydligt parkera undan tågsättet i sig på personbangården i Hallsberg, där det vackert fick stå i skamvrån och vänta på en ny förare som kunde ta med det upp till verkstad för omvårdnad.

Vi i personalen fick istället avnjuta en lite väl lång rast i Hallsberg istället, i väntan på att få fortsätta turen hem till vackra Värmland igen ombord vårt ordinarie tåg.

Så, nu sådär efter 3 arbetspass den här veckan så har 3 pass inneburit en eller flera störningar. I morgon har jag reserv och förhoppningsvis så ska jag inte ens så mycket som peta på ett tåg, vilket bör vara ett gott tecken för alla andra som skall ut och jobba och/eller resa. Sen får vi allt se vad jobbhelgen har att bjuda på efter det…

Den dag som komma skall

Under hösten 2008 köpte jag min nuvarande dator, en MacBook av aluminiummodell, den billigaste av de varianterna som ändå kostade mig en stadig, 5-siffrig summa. Detta var tveklöst det bästa datorköp jag någonsin gjort, faktum är att jag fortfarande har kvar samma dator om än med vissa delar utbytta.

I stort sett omgående byttes den medföljande 160 GB stora hårddisken till en 320 GB stor hårddisk som jag hade köpt till en tidigare laptop. Därefter har även operativsystemet uppgraderats ett antal gånger, mer RAM-minne har installerats, från 2 GB till 8 GB och datorn fungerar överlag alldeles utmärkt, förutom på ett plan.

Likt alla andra batteridrivna enheter som får spendera för mycket tid sittandes på laddning konstant så börjar batteriet i min helt klart sjunga på sista versen. Sittandes här i Hagalund denna afton körde jag datorn en stund på rent batteri utan laddare ansluten. Vid ungefär 65% återstående batterikapacitet enligt systemet var det färdiglekt och datorn slocknade utan varning.

MacBook

Detta gör att man börjar fundera så smått på den dagen som datorn helt och hållet ger upp, en dag som oundvikligen komma skall. Frågan är egentligen hur länge det är värt att hålla datorn vid fortsatt liv, är det värt pengarna för att köpa ett nytt, friskt batteri? Går det alls att göra det till en snart 5 år gammal MacBook? När är det dags att sluta ge livsuppehållande service till teknik som sedan länge passerat sitt slutliga garantidatum?

Samtidigt kan man inte låta bli att känna en uns av sorg över att ens tänka tanken på att byta ut den. Denna lilla dator är den tveklöst bästa jag har ägt, en stadig och trogen följare på många tjänsteresor, överliggningar och privata resor med för den delen.

Frågan är även vad man skall byta ut den mot, den dagen när det blir aktuellt? En ny MacBook Pro? En MacBook Air? Kanske en iMac eller en Mac mini, eftersom den oftast ändå är stationärt kopplad till skärmen på mitt skrivbord?

iMac årsmodell 2012

Det vore inte alls dumt med en 27-tums iMac, faktiskt! Att den dessutom är helt sjukt läcker gör knappast saken värre! Samtidigt är den inte riktigt vad man kan kalla för portabel, det blir närmast jävligt omständligt att sitta med den placerad i knät sittandes i soffan!

Vad som är ett tveklöst faktum är dock att även nästa dator kommer ha denna Apple-logotyp någonstans på sig. Kalla mig skadad, hjärntvättad, dum, vad ni vill! Faktum är att denna MacBook som ligger i mitt knä just nu, är och förblir den bästa dator jag ägt hittills. Mängden tid jag lagt ner på felsökning och felavhjälpning under de senaste 4 åren understiger med god marginal den tid jag kunde lägga under en månad på tidigare datorer!

Det är inte billigt att bli Mac-ägare, men åtminstone för min egen del har det lönat sig många, många, många gånger om sedan dess!

Exit T12

Så var då ännu en tågplan till ända, i och med dagens tur så har jag kört klart på tågplanen som kallats T12, helt och hållet sista dagen på denna tågplanen är i morgon, men då ska jag vara så ledig som man bara kan bli!

Min sista dag på T12 blev ju inte riktigt helt enligt den ursprungliga planen, det kan man ju inte säga. Mitt ordinarie tåg blev inställt, fick köra nästkommande tåg till Hallsberg och därefter passåka sista biten mot Stockholm för att därefter köra åter till Karlstad igen.

Klargöring och framväxling av tågsätt gick fint, den sedvanliga tågkön mellan Karlstad och Kristinehamn tog därefter vid och tack vare denna fick vi oss en försening att köra ikapp. Detta var dock till största del åtgärdat när jag lämnade över till nästa förare i Hallsberg.

Avnjöt sedan passresa i godan ro bland kollegorna på färden mot Stockholm, något som flöt alldeles utmärkt tills strax innan Gnesta, då föraren som bytte av mig ropade ut i högtalarna att man var tvungen att stanna till vid plattformen i Gnesta för att undersöka en större läcka i tryckluftssystemet.

Erbjöd mig givetvis omgående att hjälpa till och fick då till uppdrag att gå längs med tågsättet för att lyssna efter luftläckage under tiden som föraren felsökte i maskinrummet. Detta uppdrag kan man knappast kalla för tidsödande då det helt enkelt räckte med att öppna ytterdörren på vagnen jag befann mig i för att omedelbart kunna konstatera att luftläckan fanns direkt under denna vagnen.

Försökte lite snabbt hitta mer exakt varifrån det läckte, något som dock visade sig smått omöjligt eftersom ljudnivån inte var att leka med. Det var helt enkelt bara att retirera in i tåget för att inhämta en uppsättning hörselskydd och dessutom meddela föraren var felet fanns.

Efter en del krypande runt omkring och in under vagnen kunde läckaget lokaliseras och efter lite pillande även tätas. Troligen handlade det helt enkelt om att någon större isklump lossat, studsat och slagit till en luftkran undertill tåget, varpå en stor mängd luft försvann från systemet.

Tågreparation i Gnesta

Med detta åtgärdat så gjorde vi även ett nytt bromsprov för att se så allt fungerade normalt, alltid en bra tanke efter att ha haft någon form av större bekymmer med tryckluftssystemet! Efter dryga 15 minuter kunde vi lämna Gnesta och fortsätta färden mot Stockholm C utan ytterligare besvär.

Framme i Stockholm skulle sedan tågsättet vidare till Hagalund för att snabbvända, men eftersom det tycktes vara en SÅN dag idag, så kom det givetvis inte så långt, endast lagom ut till serviceplattformen vid Norra bantorget innan färden tog stopp igen. Denna gången var det ett annat tåg som gått med hjulskada framför, vilket gjorde att man var tvungen till att inspektera spåret innan full trafik kunde tillåtas.

Eftersom just vårt tågsätt skulle snabbvända var det lika väl att konstatera att det var helt enkelt bättre att vända direkt där och då, för att undvika ytterligare förseningar. Därmed blev det helt enkelt till att göra en rundgång på tågsättet direkt där och då, något som alltid tar en stund såhär års då en hel del snö och is fastnar på olämpliga ställen.

Att därefter försöka ta sig ner från serviceplattformen till ett spår att kunna avgå från visade sig vara lättare sagt än gjort, med gott om ankommande tåg som upptog alla spåren som vi kunde nå från vår plats. Till slut kom vi dock iväg om än dryga kvarten sena.

Vackert vinterväder i Södermanland

Hemresan flöt därefter på i hyffsad ordning, förseningen ökade först något, för att minska något och till slut landa på 6-7 minuter efter tidtabell till Karlstad, inte bra, men får duga med tanke på omständigheterna!

Nu ser vi fram emot starten av nästkommande tågplan, T13 som medför motorvagnskörning på många tåg, vilket latmasken inom mig uppskattar högt! Blir även klart intressant att se hur överbelastningen av det värmländska enkelspåret ter sig till nästkommande år, ny tågplan, nya utmaningar!

Men först, ledig helg!

Sådana dagar

I långa perioder flyter dagarna förbi utan att något egentligen alls uppseendeväckande händer under arbetspassen, stillsam och njutbar tid som sådan. Men som med allt annat kan inget gott vara för evigt, ibland får man istället dagar när inget tycks gå rätt väg. Har man riktig otur kan detta även utveckla sig till en stint av oflyt som kan sträcka sig veckor i taget, något går fel på varje pass!

Efter en stillsam period så var det igår tydligen dags att ha grytan omrörd igen med en dos av nära-annans-död, tekniska fel och slutligen en släng av ordentlig lövhalka för att verkligen markera eländet.

Gårdagens arbetspass bjöd då på ett varv på Göteborg, det kvällsvarv jag mer eller mindre abonnerat på under några veckor nu, där man kör det sista tåget hem för kvällen. I grund och botten ett väldigt trivsamt och lagom lättarbetat pass i gott sällskap av de nu faktiskt väl fungerande nya Regina-tågen.

På vägen ner mot Göteborg flöt allt på väl tills strax söder om Åmål, där noterades först ett samlandes jaktlag på högra sidan varpå jag påmindes om att älgjakten är igång i de dalsländska skogarna och att det var bäst att hålla extra uppsikt över stirriga djur.

Strax därefter passeras en av många vägkorsningar med små skogsvägar, endast skyddade av en signalanläggning av enklaste skick, en lampa som lyser när spåret är fritt att passera och som är släkt när tåg närmar sig.

Sådana anläggningar får endast placeras på vägar där ett fåtal personer kör, eller som ett dokument (BVH 701) från Trafikverket förklarar:

E betecknar enkel ljussignal och för bara sättas upp där en enstaka fastighetsägare använder plankorsningen.

En förutsättning är också att personer som är obekanta med förhållandena endast i obetydlig omfattning använder plankorsningen. På vägar till fastigheter med någon form av försäljningsverksamhet är signalen olämplig. På utfartsvägar och vissa ägovägar kan det vara lämpligt att kombinera signalen med en låst grind eller med ett vägmärke som anger förbud för trafik utan tillstånd.

På denna väg kommer det en röd Volvo av fyrkantigare modell (740/940) åkandes, till synes helt utan uppsikt och utan intention att stanna innan korsningen. Tack vare en extra god dos vakenhet hinner jag uppfatta detta och signalerar med tyfonen för att påkalla uppmärksamhet.

Detta tycks först dock inte heller hjälpa utan bilen verkar inte sakta ner varpå jag istället snabbromsar tåget samtidigt som jag fortsätter signalera med tyfonen oavbrutet. Att hinna stanna på den sträckan som fanns tillgänglig, ett fåtal hundra meter på sin höjd, är helt uteslutet. Det enda man kan göra är att försöka få ner farten för att minska krockvåldet om en kollision inträffar.

Till slut stannar bilen, på sin höjd 1-1,5 meter från närmsta räl just innan vi glider förbi med tåget i omkring 100 km/h. Eftersom Regina-tågen är lite breda om höften av sig, så kan det inte ha varit mycket till marginal mellan bil och tåg, men ingen kollision inträffade åtminstone.

Färden kunde dock fortsätta mot Göteborg i en något reducerad hastighet allt medan man försöker få ner pulsen till en mer normal nivå. Det adrenalinpåslag man får i situationer som dessa är inte att leka med, kan man lugnt säga!

Det tog dock inte lång stund till innan det var dags att snabbromsa och signalera, för ut ur skogen kommer det plötsligt en älgkalv springandes på ett inte alls tillräckligt långt avstånd. På något vis lyckades älgkalven dock ta sig av spåret utan att bli påkörd, även detta med minsta möjliga marginal. Efteråt kunde det dock höras det bekanta dunkandet av en hjulplatta från någon av de främsta axlarna på tåget, hjulen uppskattar inte flera efterföljande snabbromsningar i dessa hösttider!

Just när man satt och funderade vad detta var till att bli för en dag, lagom hunnit få ner pulsen en gång till, så studsar det över en älgko med tillhörande kalv framför näsan på en. Denna gången dock på ett mer behörigt avstånd och utan behov av åtgärder från min sida, men ändå något man hajar till på!

Resten av färden ner mot Göteborg gick sedan betydligt mer stillsamt till, mycket djur vid sidan av spåren men inget mer i vägen. Det går dock inte att förneka viss form av oro över hur resterande del av dagen skulle gå?

Väl framme avnjöts rasten i god ro, en promenad runt det vanliga stråket vid vattnet, en god bit matlåda på basen och en åktur i massagestolen innan det var dags att köra hemåt igen.

Bytte av ankommande tåg från Karlstad och bytte ände, började knappa in allt som skall knappas in i alla former av skärmar ombord för att ganska omgående mötas av en illavarslande felkod i ETCS-skärmen som sedan släckte hela tågskyddssystemet. Provade en snabb återstart (nåja, 2 minuter…) av endast ETCS-systemet utan resultat. Gjorde istället en återstart av hela fordonet, men utan bättre resultat.

Därmed återstod att bege sig till skåpet där all utrustning för ETCS-systemet sitter för att med lite mer brutalt våld ge sig på en återstart. Detta innebär en promenad rakt igenom tåget till mittenvagnens ena ände där utrustningen sitter, ett uppdrag nog så svårt samtidigt som resenärer stiger på och letar efter sina platser.

Efter att ha lite mer brutalt dödat hela systemet med hjälp av lokalt placerade brytare och säkringar med tillhörande väntetid så återställde jag allt och återvände till hytten. En tålmodig väntan senare så startade systemet upp och fungerade nu som det skulle, med flera minuter till godo kvar innan avgång, puh..!

Hemfärden flöt sedan på alldeles utmärkt, var sådär lagom tidig till Trollhättan för att kunna hämta den där koppen kaffe jag inte hann med att få innan avgång Göteborg. Lite småhalt väglag bjöds det på av och till i stort sett hela vägen, men värre skulle det bli.

I Grums är det av tradition alltid halt så fort det är minsta fuktigt, till stor del assisterat av Gruvöns bruk som ligger inte alls långt från stationsområdet. Ta detta i kombination med en dos av lövhalka och det blir riktigt intressant. Tack vare en bit erfarenhet i kombination med sund feghet i inbromsningen såhär års stannade vi utan problem vid plattform.

När det var dags att rulla vidare mot Kil – Karlstad blev det däremot en hel del mer sport av det hela, redan vid läge 2 av 7 på körkontrollen började hjulen spinna friskt, detta trots att våra Regina-tåg driver på 8 axlar av 12 och att det lutar lätt nedförs åt det hållet i Grums!

Konstaterade i takt med att farten så sakteliga började öka att kommande uppförsbacke, ett riktigt ökänt halkställe, skulle komma att bli riktigt intressant. Dessbättre lyckades jag få upp farten till omkring 60 km/h innan det började bära av uppförs, för sedan spelade det ingen roll vilket pådragsläge jag använde, det enda som hördes var ljudet av konstant hjulspinn.

Nu smått kallsvettig kunde man se hastigheten sakta sjunka i takt med att färden uppförs fortsatte, däremot kunde jag ändå konstatera att så länge inget oförutsett händer skulle farten vara tillräcklig för att om inte annat sega sig över krönet.

Passade då även på att ringa till DLC Göteborg för att informera om läget, “tokhalt” var frasen, och därtill rekommendera dem att inte lägga tågmöten eller stoppa godståg i Grums under natten, en fastkörning hade varit fullkomligt garanterad! Personen i andra änden telefonlinjen var mycket tacksam över informationen och förhoppningsvis kom den till nytta för andra!

Trots dagens utmaningar så ankom vi till slut såväl Kil som Karlstad enligt gällande tidtabell och utan fler missöden. Bara att nyckla av tåget, skriva rapport om den nära påkörningen av bilen och gå hem i natten.

Idag, om bara en stund eller två, så skall samma tur till Göteborg upprepas, det går inte att förneka en viss dos av oro i magtrakten, den finns där vare sig jag vill eller ej…

Uppförsbacke

Uppdraget var enkelt, sista dagen före semestern bestod av den kortaste turen i hela turlistan, allt som skulle göras var att klargöra en X2a, köra den från Arvika till Karlstad, kliva av, gå hem, ha semester!

Dessutom har jag haft just den här turen tämligen ofta sedan jag började i Karlstad, klargöra en X2a går ju som smort, även om det tar viss tid, inget är direkt ovant, de brukar alltid hoppa igång så snäll så efter nattens vila i Arvika, något jag tvunget skulle påpeka för kollegan under gårdagens passåkning dessutom.

Just därför skulle det inte riktigt bli så den här gången, inte alls faktiskt. Faktum är att jag nog aldrig varit så nära ord som “hjälplok” förut, ord som bärgning yttrades, hemresa med annat tåg bestämdes, nederlaget var nära!

Morgonen började som vanligt, upp 04.00 efter ovanligt många timmars sömn, på med kläder, ut till tågsättet, lämpade av väskan i drivenhetens förarhytt, gick mitt varv runt tågsättet och kopplade från stationär tågvärme. Upp i drivenheten igen, gick mitt varv på insidan och började dra igång allt så smått, aktiverade upp hytten och verifierade att rätt antal vagnar var med och igenkända enligt listan.

Allt gick precis enligt plan, tryckte på knappen för att få upp strömavtagaren och till huvudbrytaren, en tämligen obligatorisk del i att få ström till fordonet, och till en början verkade det gå som smort, strömavtagaren for upp och spänning fanns i tråden, men, vänta nu, brytaren slår inte till!?

Nåväl, bara att testa igen, trycka på knappen för att slå ifrån huvudbrytare och ta ner strömavtagaren igen, prova trycka upp den igen, utan bättring på resultatet. Aj då…

Ta ner igen, avaktivera hytten, bryta batterispänningen, bryta batterifrånskiljaren, döda tågsättet helt för att försöka få den att glömma eventuellt spök i datorerna, börja om från början!

Nytt försök, slå igång allt sakta men säkert, samma resultat, huvudbrytaren går INTE till, inte ens med en sund dos tålamod. Allt ser normalt ut, normala indikeringar, normala ljud, hjälpkompressorn går som den ska, inga luftläckor, alla vred och spakar ligger i normala lägen, men nej, hon vill inte!

Felsökning när klockan är runt 04.45-05.00 på morgonen är inte alltid så lätt som det kan verka, därför var det dags att ringa och väcka driftstöd, se om det fanns några tips och förslag från coachen om vad som kunde tänkas vara fel. Passade även på att kika igenom handboken för fordonet, men eftersom inget felmeddelande fanns att tillgå var det lättare sagt än gjort.

Så gott det gick försökte vi slå kloka huvuden ihop, några fler moment provades, rent våld brukades, inget hjälpte, envist så vägrade fordonet att utföra en av de absolut mest nödvändiga punkterna i att få liv i ett eldrivet tåg, att slå till huvudbrytaren som låter spänningen komma in från kontaktledningen via strömavtagaren – huvudbrytaren till transformatorn och så vidare till allt annat nödvändigt.

Tyvärr finns det ingen annan tid som går så fort som när man felsöker, allra helst inte när man felsöker utan vidare resultat. Snart nog var klockan närmare 5.20 på morgonen, dryga halvtimmen kvar till avgångstid från Arvika, dags att meddela ombordpersonal och DLC Hallsberg om besvären, dags att börja se över alternativa lösningar!

Tillsammans med ombordpersonalen så kom även passåkande förare som blev lika ställd över problematiken som infann sig, denna typen av fel hör inte alls till vanligheterna, och därmed är inte heller vanan eller tidigare erfarenheter nämnvärt stora. Fortsatta försök att starta om fordonet gjordes, samtliga med samma nedslående resultat. Till slut blev det så illa tvunget att åter koppla fordonet till stationär värme för att få batteriladdning igen.

Bussar beställdes, resenärer hänvisades till andra tåg, mitt tåg blev inställt, ombordpersonal och passåkande förare lämnade Arvika för att göra en bättre insats längre fram längs linjen, kvar i Arvika blev jag och X2 2022, fortsatt oense om dagens mål.

Vid det här laget var det mer eller mindre helt konstaterat att det var kört, den skulle inte starta, det fanns inte mycket mer att göra. Började istället se över vilket tåg som kunde vara lämpligt att ta för att komma hem till Karlstad, starten av min semester hägrade!

Strax innan jag skulle låsa om mig och lämna tågsättet så provade jag återigen, en sista gång att starta upp allt med tågsättet kopplat till stationär värme, för tredje eller fjärde gången i ordningen. Drog igång allt, ställde ännu en gång huvudkompressorn i TILL-läget utan resultat och gav mig något moloket bort mot bistron för att hitta något frukost-liknande.

Plockade på mig en skvätt kaffe, tog lite vatten med mig och gick bort mot förarhytten igen, märkte på vägen att nog fan bullrade det allt mer än nyss, när jag gick därifrån!?

Väl framme vid drivenheten kunde jag kallt konstatera att nu minsann gick kompressorn helt som den skulle, allt levde, tåget fick spänning från kontaktledningen och allt var frid och fröjd i förarhytten!?

Fråga mig inte vad som hände, vad som fick den att plötsligt börja leva igen, men något hjälpte, plötsligt hade den tjurat klart, lite mer än 1 timme efter ordinarie avgångstid. Något misstroget och misstänksamt meddelade jag driftstöd att det för stunden inte fanns något behov av bogsering utan att jag istället skulle se om maskineriet fortsatte fungera enligt plan, gjorde en light-klargöring för att kunna köra tågsättet utan resenärer, kopplade bort stationär värme och bytte under viss nervositet förarhytt till den som skulle vara i min tänkta färdriktning.

Allt fungerade, precis som det skulle, precis som om inget hade hänt.

Till slut, kl 07.46 kunde jag lämna Arvika tillsammans med min X2a, nästan exakt två timmar efter ordinarie tid, nästan exakt en timme efter min ordinarie sluttid för dagen. Sisådär 37 minuter senare rullade jag in på spår 2 i Karlstad, lämnade över till vår reserv på åkstationen och kunde äntligen gå hem, gå på semester, avnjuta två veckor ledigt!

Denna morgon kom jag närmare ordet “hjälplok” än jag någonsin tidigare gjort, ännu en gång kunde jag undvika det strax efter att hoppet i stort sett helt tagit slut, tåget må ha blivit inställt, bussersatt, övertid gjordes på semestern, men jag är ändå rätt nöjd över att än en gång fått igång ett extremt trilskandes tågsätt, ett viss mått av stolthet finns ändå där!

Frågan är, hur länge till kan man klara sig utan att behöva krypa till korset, när blir det dags för första hjälploksbegäran? Förhoppningsvis dröjer det länge till…

När kommer det första dödsfallet..?

Rubrikerna känns igen alltför väl, “Arga pendlare flydde på bron” och “Pendeltåg fast på Årstabron“, denna gången alltså SL och dess resenärer som hamnar i en klart oönskad situation sittandes på ett trasigt tåg, drabbat av ospecificerat “bromsfel” som uppenbarligen inte heller gick att få ordning på direkt på plats.

Det naturliga när man får ett fordonsrelaterat fel är givetvis att felsöka, de allra flesta fel som inträffar i drift går att återställa och få ordning på, åtminstone så att man kan ta sig till närmaste plattform. Under mina drygt 3 år som lokförare, inklusive tiden som elev har det hittills endast inträffat vid ett tillfälle att tåget inte kunde ta sig vidare utan assistans av verkstadspersonal, med just bromsfel som inträffade i djupaste vinterväder.

Enligt uppgift inträffade stoppet vid 8.40-tiden, strax efter 9.00 hade man beslutat om att evakuera tåget, en rimlig tid för att ge felsökningen en chans utan att dra ut på det hela alltför länge, något man inte gärna gör i situationer som dessa där väldigt många människor trängs på förhållandevis liten yta.

Dessvärre verkar dock vissa individer inte kunna invänta en evakuering av tåget i ordnade former, med avspärrad trafik på närmast intilliggande spår exempelvis, utan dessa har istället tagit saken i egna händer och nödöppnat dörrar för att ta sig vidare på eget bevåg.

Detta är ett oerhört farligt händelseförlopp, dels för att det tar bort fokus och tid från att ordna med en säker evakuering av tåget, men främst för att risken för personskador och i värsta fall, dödsfall är oerhört stor när trafiken fortsatt pågår på spåren intill. Största tillåtna hastighet vid den aktuella platsen är t.ex. 120 km/h med nedsättning till 100 km/h följt av 80 km/h på andra sidan Årstabron i riktning mot Stockholm C.

Även om den/de första personerna som spontanevakuerar må se sig själv som försiktiga med uppsikt i båda riktningar innan de korsar eventuell farlig punkt, så finns det alltid andra personer som följer, som inte tar samma tillförsikt, uppmuntrade av andras till synes problemfria vandring från platsen, och det är då olyckor inträffar.

Givetvis skall en evakuering i ett såpass utsatt läge påbörjas omgående, men det kan trots allt inte ske omedelbart om det skall ske under ordnade former. Dels skall dessa resenärer kunna ta sig bort från platsen, helst med hjälp av ett nytt, ersättande tågsätt om inte evakueringen kan ske i direkt närhet till plattform. Att få fram ett nytt tågsätt är dessutom inget du gör i en handvändning, du kan knappast be efterföljande tåg tömma sina resenärer på plattformen, för att få plats med de som skall evakueras, och det finns begränsad plats ombord hur man än vrider och vänder på situationen.

Att omedelbart stoppa trafiken annat än om absolut nödvändigt är inte heller särskilt lämpligt, vid den tiden är många tusentals människor på väg in mot Stockholm C med såväl fjärr-, regional- som pendeltåg och ett omedelbart stopp kommer att drabba långt fler än de som sitter på det ursprungligt drabbade tåget. Även om en halvtimma i sammanhanget må vara en lång stund för de ombord, som även de har tider att passa, är ändå ett mindre illa alternativ eftersom det ger åtminstone en chans att utarbeta en plan B för övrig trafik omkring problemet.

Standardfrågan i det här läget brukar vara, “Men om det brinner ombord då, skall man vänta då också!?”, och givetvis nej, men då talar vi om en helt annan variant av evakuering, och vid ett sådant tillfälle handlar det om helt andra prioriteringar.

Vid en planerad evakuering tar man alla nödvändiga steg för att undvika personskador och för att underlätta överflyttningen till ny transport på enklaste möjliga vis.

Är det istället frågan om en akut evakuering där det föreligger mycket stor fara för personskador och/eller dödsfall kommer givetvis trafiken att stoppas omedelbart, dessutom kommer vikt läggas på att på kortast möjliga tid utrymma tåget även om det kan medföra i sammanhanget lättare personskador  som stukade/brutna ben och liknande, då detta är ett mindre illa alternativ. Men det borde i stort sett vem som helst kunna hålla med i, att det vore onödigt att riskera lättare personskador som alternativ för att vänta en halvtimme extra för en mer ordnad evakuering?

Dessbättre gick det även den här gången bra, sannolikt tack vare att personalen var med på noterna och kunde få trafiken akut stoppad på intilliggande spår, innan en olycka inträffade. Men att inga personer skadades eller omkom eller skadades vid spontanevakueringen får inte ses som annat än tur, och man kan inte förlita sig på tur i tid och evighet, förr eller senare tar den slut.

Det märks ändå en mycket oroväckande trend i allt mindre tålamod ombord, till stor del orsakat av en orimligt stor mängd strul och besvär vid liknande situationer absolut, men lika fullt oroväckande. När människor slutar respektera att omvärlden är farlig om den hanteras på fel sätt så riskerar vi att få oerhört svåra konsekvenser, nästa gång kan oturen vara framme och ett flertal personer blir påkörda, skadade, i värsta fall dödade, allt i stressens namn.

Tid och information om vad som pågår, vad som komma skall och vad som görs åt situationen är av oerhörd vikt vid sådana här händelser, det är lätt att låta tiden rymma under tiden man felsöker, något man verkligen inte har råd med egentligen. I många fall är det bättre att på ett tidigt stadium erkänna nederlag och fokusera på den mer akuta situationen med många människor, stressade och hårt prövade, i ett litet utrymme, och att ordna alternativ transport samt informera om allt som händer.

Allt detta är lättare sagt än gjort, men om trenden fortsätter så kommer risken öka för att nästa omgång tidningsrubriker är betydligt mörkare och än mer oönskade!

Tåg är oerhört säkra för de resande ombord, men järnvägen som miljö är istället en oerhört farlig och förrädisk plats om den inte respekteras.

Tre dagar Göteborg

Ah, lite ledighet såhär på jobbhelgen, välförtjänt sådan också måste jag säga, de senaste tre dagarna har varit en uns av upprepning, samtliga dagar har nämligen erbjudit samma mellanlandning, Göteborg!

Veckan som började med tre inplanerade reservturer, blev inte riktigt som den var tänkt. Först blev ordinarie morgonreserv utbytt mot en sen tur Göteborg, vilket gjorde att reservturen dagen efter blev förskjuten, och när det väl var dagen efter, blev den utbytt i smått panik mot en sen tur Göteborg, och gårdagens egentliga lediga dag? Jo, det blev utbytt mot en sen tur Göteborg, av en händelse samma tur som de två tidigare dagarna…

Hur särskiljer man då dessa i tider tämligen exakt likadana turer? Jo, det är inga problem, första dagen gav signalfel, andra dagen försenade tågmöten och tredje dagen lokfel, busenkelt!

Signalfelet är en aning oklart om det var pga kabelstöld eller en avgrävd kabel, i de där trakterna sker de båda varianterna i sådan omfattning att det är en aning svårt att hålla reda på, till Göteborg kom vi runt 5 minuter efter vad som var planerat, inte helt katastrofalt dvs, en av de lindrigare förseningarna den dagen rent av. Den frustrerande biten var att man från början tänkte att det skulle vara åtgärdat vid 13, dvs ungefär när jag började, vilket ändrades till kl 17 lagom när jag började, typiskt!

Dag två i soppan flöt allt på så fint, ända ner tills man nästan var framme i Göteborg, då blev vi ståendes i en halv evighet i väntan på tågmöte, alltid lika skoj, från att vara i rätt tid till att vara 10 minuter sen, med bara någon enstaka kilometer kvar att köra till Göteborg.

Det som var kusligt likt mellan de två första dagarna var även avgången från Götet, båda två i rätt tid ända ut till Olskroken, där 10 minuter väntan på tågmöte väntade, wohey! Väl på rull gick sedan i vart fall hemresorna bättre, och det gillar vi, på vägen hem är man alltid angelägen om att komma i rätt tid!

Dag tre sedan bjöd på en aning lokstrul istället, först lite övertryck på bromsen vilket gjorde att lokets broms inte ville lossa först, hyffsat snabbt avklarat med en uns av utjämning innan bromsprovet. Strul två var att indikeringstablån var permanent inställd på nattläge, dvs nerdimmat ljus, som gör att det blir en aning svårt att se vad allt visar i det strålande solskenet, aja, med lite kreativt användande av händer och armar gick det att se det viktigaste när det behövdes i vart fall.

I övrigt flöt resan ner mot västkusten på bra, lite trilskandes tåg före gav söndagsåkning i dalslands skogar i väntan på omkörning.

Fick mig lite påfyllning av kaffe i Mellerud och begav mig iväg vidare, och kom säkert flera hundra meter innan det blev lokfel igen, denna gången bestämde sig bromselektroniken för att ge upp, och presenterade ett fint pipande litet ljud, en felkod med uppmaning om att koppla in nöddriften, och en blinkande liten lampa.

Detta innebar också att de enda valen gällande broms som fanns var nödbroms (eller ja, snabb-broms enligt JTF…) eller loss, med jäääääääääääääääääääääääääääääääättelångsam återgång till lossläget. Fundrade lite på att stanna omedelbums på ett mindre lämpligt ställe, eller rulla vidare till ett lite mindre olämpligt ställe. Valde det senare och puttrade på till närmaste driftplats, för att åtminstone lämna möjligheten att passera vårt handikappade tågsätt om det skulle behövas.

In i maskinrummet och fundera en sväng, lossade lite på en säkring, vände på den, petade in den igen och *blip* så hoppade allt igång igen, kände mig kanske en aning duktig där…

Dundrade iväg igen sisådär 15 minuter sen med en god förhoppning om att allt skulle hålla ihop till Göteborg, och ja, nästan i varje fall, precis som dagen före så föll det på upploppet igen, denna gången ännu närmare Göteborg C då det fina pipandet, felkoden och blinkande lampan återkom ännu en gång, ett inte fullt så snyggt stopp efter ett smått misslyckat försök att gå från 70 km/h till 40 km/h med balansering av nödbroms och lossbegäran så pillade jag ännu en gång på säkringen och fick igång det hela än en gång.

Passade även på att göra en liten anmärkning till driftstöd om det återkommande felet, med en lätt önskning om att någon kunde kolla på det under mitt uppehåll i Göteborg, eftersom planen var att jag skulle ha samma lok med mig upp till Karlstad igen. Det hela slutade istället med att jag fick ett annat lok, ett som fungerade som de ska och brukar göra, alldeles utmärkt, istället, jag var nöjd!

Idag njuter vi som sagt utav välbehövlig ledighet, och i morgon tar vi en favorit i repris, Göteborg med 5 timmars 1/4 betalt uppehåll, oh denna lycka!

Lite av varje..?

Snacka om att dagarna varierar friskt ibland, även om det överlag börjar bli mycket trivsamt att jobba inom järnvägen igen så verkar det vara lite varannat tåg-stuk just nu, ibland helt och till fullo smärtfritt, nästa tåg händer allt?

Sista turen innan lediga helgen bjöd på överliggning i Stockholm, inte min favorit då det innefattar ett varv på Uppsala, visst är det trevligt med två lok och en massa vagnar mellan dessa, det som inte är trevligt är den mentalitet som alltför ofta visar sig bland resenärerna på sträckan, i tid och otid skall det nämligen hoppas på tåg som börjat rulla, något som är direkt livsfarligt, minsta snetramp eller snubbling så är risken enorm för att hamna mellan vagn och plattform, och har man då tur blir man av med kroppsdelar, har man otur, tja, ni förstår..?

Torsdagens försök bjöds på i Märsta, där en ung kvinna kom springandes efter att jag börjat rulla tåget och öppnade en dörr samt hoppade ombord, bara att snabbromsa till stopp och göra om avgången, följt av ett utrop om farorna man utsätter sig själv och andra för, fantastiskt nog kom det faktiskt en annan resenärer i Uppsala och tackade för utropet sedan, jag är fortfarande i lite chocktillstånd över det..?

Resten av torsdagen flöt sedan på så fint så, ja, det lilla jobb som var kvar dvs..

Fredagen bjöd på hemresa i god stil med en ytterst välfungerande X2a i mina händer, och det är ren njutning att köra en sådan, hade ett riktigt guldögonblick på väg mellan Kristinehamn och Karlstad, i strålande solsken kom vi farandes fram genom små S-kurvor ut över ett snöigt åkerlandskap som badade i de varmaste av vårsolens strålar, helt och hållet i rätt tid och med bra musik spelandes i högtalarna, en alltid lika fantastiskt upplevelse!

Helgen har sedan spenderats på den lediga sidan, dessutom med barnvakt från mina föräldrar och därmed har vi kunnat bara njuta i lugn och ro, utan förpliktelser på något vis, en liten återhämtning från den vanliga 2,5 års trotsen som just nu infinner sig på bästa sätt!

Tanken var från början att vi skulle passa på och gå på bio under helgen, detta blev det dock inget av tyvärr, gjorde något försök att kolla upp filmer och biljetter under förra veckan, men hittade aldrig något under helgen, och sedan glömdes det i stort sett bort helt enkelt. Istället blev det filmkanalerna på tvn och någon katastrofalt dålig Hollywood-katastroffilm (2012…), ja, filmkanaler och nyhetskanaler då, naturkatastroferna i Japan har hållit mig mycket fascinerad under helgen. Precis som 2001 när man satt på eftermiddagen den 11 september och bara stirrade på tv-sekvenserna som visades framför en, så satt man precis lika förstummad i fredags och bara chockat såg på hur tsunamin totalt och fullständigt ödelade hela städer, sådana oerhörda krafter!

Helgen avslutade vi lite fint med att jag hade sönder Angelikas bärbara dator, eller ja, skärmen på den rättare sagt, och en liten nödlösning med hjälp av en extern skärm håller den tillfälligt vid liv i väntan på beslut om hur vi ska göra med den.

Efter helgen var det i vanlig god ordning dags för överliggning igen, denna gången Arvika via Stockholm först, en nätt liten lagom sväng sådär. Fick mig ett 6 vagnar långt X2000-tåg på svängen till Stockholm, vilket är en aning för långt egentligen för spåret man kommer in på, det går, men inte mycket mer.

Började så fint så, ända fram till Laxå puttrade maskineriet på i riktigt god takt, sen fick den lilla damen lite humör, och bestämde sig plötsligt för att kasta ur sig “Fel på maskinströmriktare modul 1” samt “Fel på nätströmriktare modul 1” på samma gång, vilket innebär att tåget bryter strömen från kontaktledningen och hela tågsättet försörjs av batteriström, inte fullt så bra eftersom batterierna är fruktansvärt kortlivade i en sådan situation.

Rullade på så gott det gick i mina 110 km/h eller så, funderandes på vart man kan stanna bäst samtidigt som man försöker återställa strömmatningen från kontaktledningen, och efter några försök så återfick jag tillbaka allt till det normala igen, och efter en koll på hur kontaktledningen uppförde sig med strömavtagare uppe och inkopplad i fart kunde vi fortsätta mot Hallsberg, med lite extra vaksamhet över just kontakledningens uppförande, kände mig inte fullt så sugen på att riva ner den, det blir så tyst då…

Väl i Hallsberg blev det återigen spänningslöst, inga felmeddelanden denna gången och en passåkande lokförare hade meddelat mig om att strömavtagare och allt omkring detta såg bra ut, inte heller visste Trafikverkets driftledningscentral vad som orsakat spänningslösheten, men det var bara under en kortare stund och troligtvis inget orsakat av fordonet.

Färden till Katrineholm gick sedan i vart fall bättre, men på väg ut ur Katrineholm blev det allt ett mindre fel på säkerhetssystemet ATC, som begränsade hastigheten i några kilometer, frustrerande men inget mer. Efter detta fortsatte det tämligen händelselöst fram till Järna, strax innan Södertälje, där någon individ av okänd anledning befann sig precis intill banvallen, osäker på om han hade kamera med sig, men även om det inte var i direkt farlig närhet, så var det utan tvivel alldeles för nära för att kännas tryggt, och en varning till bakomvarande tåg om att sakta ner blev det.

Folk i eller i närheten av spåret är en ruskig pulshöjare, och man blir riktigt skakig av det en ganska bra stund framåt.

Nåväl, härefter flöt allt på precis som det skulle, dumpade mitt tågsätt på lagom avstånd från rastlokalen, dessutom långt före tidtabell, lunchen, om än inte fullt så delikat, intogs i godan ro, och lite tv-tittande, datorsittande och även soldyrkande hanns med innan det var dags att rulla mot Arvika.

Så gott det sedan var att kunna rulla ut ur Hagalund med sidorutan nerdragen på loket, njutandes av de varma solstrålarna, man riktigt njöt!

Färden till Arvika gick utan nämnvärda anmärkningar åt något håll alls, och även om jag fortfarande väntar på att få köra sträckan i dagsljus så var det bra nära, jagade solnedgången hela vägen från Karlstad till Arvika!

Morgonens klargöring och hemkörning av X2an flöt även den på riktigt fint, nästan i dagsljus dessutom! Hemma i sin egen säng strax efter 7 på morgonen efter en avklarad arbetsdag är inte fy skam!

Långpromenad med familjen och sedan hemmagjord pizza fick avsluta denna dagen, och i morgon blir det till att sitta reserv istället, vilket inte gör så mycket eftersom möjligheten att prova ut nya skor finns imorn, blir riktigt bra det!

Reserv väntar sedan på fredag igen, frågan är om man kan ta sig en tur till Oslo istället, inväntar fortfarande svar på den frågeställningen..!

Nu börjar det så smått närma sig läggdags istället, ögonen är trötta även om det blev någon timme extra sömn efter jobbet idag, och väckarklockan ringer ju trots allt i morgon också!

Lite övertid på det tack..!

Ja, egentligen borde jag veta bättre vid det här laget, man skall aldrig, någonsin, överhuvudtaget tro att man får det lugnt på jobbet bara för att man råkar vara reserv, det är inte riktigt så det funkar…

Efter sisådär 4 muggar kaffe av varierande styrka, ett antal timmar vid datorn med hysteriskt roliga DYAC och mitt i lunchen ringde då telefonen, ett enkelt litet uppdrag, ta en taxi till Kil, invänta 358 från Göteborg och lös av den stackars jouren så att han skulle hinna med returtåget. Köra till Karlstad, göra rundgång och växla undan på spår 21, piece of cake inte sant?

Mjo, visst..!

Förutom att taxin kom på utsatt tid, det var varmt hos tågklareraren i Kil och det soliga vackra vintervädret så gick det ju nästan bra! Loket hade på vägen upp gjort några tappra försök att ställa in sig själv, envis Göteborgare hade visst fått fart på allt igen, lät ju bra! Till Karlstad kom vi åtminstone, utan större besvär, hur många besvär man nu kan få på 2 mil…

Rundgång med loket, inte så jättemycket snö att knacka bort, bara lagom! Petade på i andra änden, kopplade alla prytlar som skulle kopplas, bytte förarhytt på loket för att förbereda undanväxlingen då min kära ombordpersonal dök upp, som hade varit ute och inspekterat en liten hjulplatta han noterat på avfärden från Göteborg, följde med och kikade, för att tillsammans sammanfatta konsekvensen, färdigkört för den vagnen!

Jahopp, bara att hacka is igen då, denna gången mellan två vagnar, som med all säkerhet inte varit isärkopplade sedan första snöflingan föll, en viss mängd snö och is återfanns alltså där. Två envetna individer med hammare, ishacka och ett stort ordföråd fick till slut isär eländet för undanväxling, men först, ytterligare en rundgång, eftersom skrotspåret självklart fanns med stoppbock i riktning mot Kil!

Efter lite om, men, hit och dit ställde vi i varje fall av vagnen mot stoppbocken, frysskyddstömde den från vatten och gjorde ett tappert försök att dra handbromsen, som vi kände oss så säkra det gick med att den gick till, nåväl, spåret lutade mot stoppbocken i alla fall..!

Pillra iväg med lok igen, fram o tebaka, hit o dit innan vi var på rätt spår mot vagnarna igen. Nästa ihopkoppling, dagens femtielfte, företogs och allt var redo för att peta i huvudbrytare och annat nödvändigt för färden mot Göteborg med resterande vagnar och gott om tid kvar till avgång!

Men näh, det vore ju ingen sport!

Klick, boom och *pip* *pip* *pip* *pip*, följt av ett mentalt *faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaen!*

Lokskada, en charmig dvärgbrytare som till och med föll även när batterispänningen var bruten, den du!

Två kloka (?) lokförare slog sina huvuden samman och felsökte, utan resultat, vad som än försöktes föll den elaka lilla brytaren och loket tvärvägrade att starta, lysande..! Vid detta laget hade den stackarn som skulle ha tåget till Göteborg dykt upp, gjort ett försök att få liv i liket samt pallrat sig iväg för att väcka liv i ett annat avlidet lok, vilket han dessbättre lyckades med!

Ihopkoppling, placering av döda loket i transport, försöka få loss dragen handbroms i en vagn, något som blev väldigt mycket lättare när man släppt på lite luft till vagnarna igen. Bromsprov, test av rullförmågan, och sen kom de allt iväg, dryga halvtimmen efter ordinarie avgångstid, äntligen!

Mitt och kollegans hjärta stannade till lite kort när vi noterade att tåget åter en gång stannade precis i slutet av plattformen, dessbättre började det hyffsat snart rulla igen, och dagens mest välförtjänta måltid kunde inhandlas, en mycket flottig och härlig Big Tasty Bacon från gyllene fiskmåsen!

Hem kom jag till slut ganska exakt 13 timmar efter att jag gick i morse, lagom sådär, övertidsnotan slutade på dryga 2 timmar och 45 minuter till slut, kroppsvärmen börjar slutligen nu närma sig hyffsat normal, mer tröstätning av onyttigheter skall snart påbörjas, och tåget, ja, det kom faktiskt precis fram till Göteborg, nästan en timme sent, men fram kom det!

En lugn dag på jobbet var det ja..!

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén