ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Etikett: Åmål

Åka buss – dag 101/365

Bussåkning längs E18

Fujifilm X-E1, 35mm, ISO 200, 1/60 sek vid f/16

Ny fredag, ny bussresa! Den här gången dock i tjänsten och återigen på grund av spårarbeten. Idag blev det dock en smula längre än förra fredagen och utsikten fick avnjutas (?) ända ner till Åmål innan det var dags att byta till betydligt bättre färdmedel, vårat kära tåg! Nåväl, det är väl för det bästa att de faktiskt får en chans att jobba med spåren någon gång då och då?

I övrigt inte mycket att rapportera från dagen egentligen, den mest bara flöt på i stort. Avslutades med ett kamratstödsuppdrag till kvällningen istället för hemgång och fotografering av solnedgång, men det var ett tveklöst byte alla dagar i veckan. Planen min från häromdagen verkar alltjämt lovande och nu är allt förberett för en tidig morgon. Så egenligen borde jag sova redan nyss, egentligen…

Sådana dagar

I långa perioder flyter dagarna förbi utan att något egentligen alls uppseendeväckande händer under arbetspassen, stillsam och njutbar tid som sådan. Men som med allt annat kan inget gott vara för evigt, ibland får man istället dagar när inget tycks gå rätt väg. Har man riktig otur kan detta även utveckla sig till en stint av oflyt som kan sträcka sig veckor i taget, något går fel på varje pass!

Efter en stillsam period så var det igår tydligen dags att ha grytan omrörd igen med en dos av nära-annans-död, tekniska fel och slutligen en släng av ordentlig lövhalka för att verkligen markera eländet.

Gårdagens arbetspass bjöd då på ett varv på Göteborg, det kvällsvarv jag mer eller mindre abonnerat på under några veckor nu, där man kör det sista tåget hem för kvällen. I grund och botten ett väldigt trivsamt och lagom lättarbetat pass i gott sällskap av de nu faktiskt väl fungerande nya Regina-tågen.

På vägen ner mot Göteborg flöt allt på väl tills strax söder om Åmål, där noterades först ett samlandes jaktlag på högra sidan varpå jag påmindes om att älgjakten är igång i de dalsländska skogarna och att det var bäst att hålla extra uppsikt över stirriga djur.

Strax därefter passeras en av många vägkorsningar med små skogsvägar, endast skyddade av en signalanläggning av enklaste skick, en lampa som lyser när spåret är fritt att passera och som är släkt när tåg närmar sig.

Sådana anläggningar får endast placeras på vägar där ett fåtal personer kör, eller som ett dokument (BVH 701) från Trafikverket förklarar:

E betecknar enkel ljussignal och för bara sättas upp där en enstaka fastighetsägare använder plankorsningen.

En förutsättning är också att personer som är obekanta med förhållandena endast i obetydlig omfattning använder plankorsningen. På vägar till fastigheter med någon form av försäljningsverksamhet är signalen olämplig. På utfartsvägar och vissa ägovägar kan det vara lämpligt att kombinera signalen med en låst grind eller med ett vägmärke som anger förbud för trafik utan tillstånd.

På denna väg kommer det en röd Volvo av fyrkantigare modell (740/940) åkandes, till synes helt utan uppsikt och utan intention att stanna innan korsningen. Tack vare en extra god dos vakenhet hinner jag uppfatta detta och signalerar med tyfonen för att påkalla uppmärksamhet.

Detta tycks först dock inte heller hjälpa utan bilen verkar inte sakta ner varpå jag istället snabbromsar tåget samtidigt som jag fortsätter signalera med tyfonen oavbrutet. Att hinna stanna på den sträckan som fanns tillgänglig, ett fåtal hundra meter på sin höjd, är helt uteslutet. Det enda man kan göra är att försöka få ner farten för att minska krockvåldet om en kollision inträffar.

Till slut stannar bilen, på sin höjd 1-1,5 meter från närmsta räl just innan vi glider förbi med tåget i omkring 100 km/h. Eftersom Regina-tågen är lite breda om höften av sig, så kan det inte ha varit mycket till marginal mellan bil och tåg, men ingen kollision inträffade åtminstone.

Färden kunde dock fortsätta mot Göteborg i en något reducerad hastighet allt medan man försöker få ner pulsen till en mer normal nivå. Det adrenalinpåslag man får i situationer som dessa är inte att leka med, kan man lugnt säga!

Det tog dock inte lång stund till innan det var dags att snabbromsa och signalera, för ut ur skogen kommer det plötsligt en älgkalv springandes på ett inte alls tillräckligt långt avstånd. På något vis lyckades älgkalven dock ta sig av spåret utan att bli påkörd, även detta med minsta möjliga marginal. Efteråt kunde det dock höras det bekanta dunkandet av en hjulplatta från någon av de främsta axlarna på tåget, hjulen uppskattar inte flera efterföljande snabbromsningar i dessa hösttider!

Just när man satt och funderade vad detta var till att bli för en dag, lagom hunnit få ner pulsen en gång till, så studsar det över en älgko med tillhörande kalv framför näsan på en. Denna gången dock på ett mer behörigt avstånd och utan behov av åtgärder från min sida, men ändå något man hajar till på!

Resten av färden ner mot Göteborg gick sedan betydligt mer stillsamt till, mycket djur vid sidan av spåren men inget mer i vägen. Det går dock inte att förneka viss form av oro över hur resterande del av dagen skulle gå?

Väl framme avnjöts rasten i god ro, en promenad runt det vanliga stråket vid vattnet, en god bit matlåda på basen och en åktur i massagestolen innan det var dags att köra hemåt igen.

Bytte av ankommande tåg från Karlstad och bytte ände, började knappa in allt som skall knappas in i alla former av skärmar ombord för att ganska omgående mötas av en illavarslande felkod i ETCS-skärmen som sedan släckte hela tågskyddssystemet. Provade en snabb återstart (nåja, 2 minuter…) av endast ETCS-systemet utan resultat. Gjorde istället en återstart av hela fordonet, men utan bättre resultat.

Därmed återstod att bege sig till skåpet där all utrustning för ETCS-systemet sitter för att med lite mer brutalt våld ge sig på en återstart. Detta innebär en promenad rakt igenom tåget till mittenvagnens ena ände där utrustningen sitter, ett uppdrag nog så svårt samtidigt som resenärer stiger på och letar efter sina platser.

Efter att ha lite mer brutalt dödat hela systemet med hjälp av lokalt placerade brytare och säkringar med tillhörande väntetid så återställde jag allt och återvände till hytten. En tålmodig väntan senare så startade systemet upp och fungerade nu som det skulle, med flera minuter till godo kvar innan avgång, puh..!

Hemfärden flöt sedan på alldeles utmärkt, var sådär lagom tidig till Trollhättan för att kunna hämta den där koppen kaffe jag inte hann med att få innan avgång Göteborg. Lite småhalt väglag bjöds det på av och till i stort sett hela vägen, men värre skulle det bli.

I Grums är det av tradition alltid halt så fort det är minsta fuktigt, till stor del assisterat av Gruvöns bruk som ligger inte alls långt från stationsområdet. Ta detta i kombination med en dos av lövhalka och det blir riktigt intressant. Tack vare en bit erfarenhet i kombination med sund feghet i inbromsningen såhär års stannade vi utan problem vid plattform.

När det var dags att rulla vidare mot Kil – Karlstad blev det däremot en hel del mer sport av det hela, redan vid läge 2 av 7 på körkontrollen började hjulen spinna friskt, detta trots att våra Regina-tåg driver på 8 axlar av 12 och att det lutar lätt nedförs åt det hållet i Grums!

Konstaterade i takt med att farten så sakteliga började öka att kommande uppförsbacke, ett riktigt ökänt halkställe, skulle komma att bli riktigt intressant. Dessbättre lyckades jag få upp farten till omkring 60 km/h innan det började bära av uppförs, för sedan spelade det ingen roll vilket pådragsläge jag använde, det enda som hördes var ljudet av konstant hjulspinn.

Nu smått kallsvettig kunde man se hastigheten sakta sjunka i takt med att färden uppförs fortsatte, däremot kunde jag ändå konstatera att så länge inget oförutsett händer skulle farten vara tillräcklig för att om inte annat sega sig över krönet.

Passade då även på att ringa till DLC Göteborg för att informera om läget, “tokhalt” var frasen, och därtill rekommendera dem att inte lägga tågmöten eller stoppa godståg i Grums under natten, en fastkörning hade varit fullkomligt garanterad! Personen i andra änden telefonlinjen var mycket tacksam över informationen och förhoppningsvis kom den till nytta för andra!

Trots dagens utmaningar så ankom vi till slut såväl Kil som Karlstad enligt gällande tidtabell och utan fler missöden. Bara att nyckla av tåget, skriva rapport om den nära påkörningen av bilen och gå hem i natten.

Idag, om bara en stund eller två, så skall samma tur till Göteborg upprepas, det går inte att förneka en viss dos av oro i magtrakten, den finns där vare sig jag vill eller ej…

Ett tecken på rutin..?

Ett av de allra starkaste tecknen på att man har jobbat ett tag, är väl att man börjar söka ledigt från turer som är lite omständliga av sig. Som t.ex. dagens ordinarie tur vilket innefattar en bussresa, lite rast, en passresa, lite rast innan man faktiskt börjar jobba på riktigt. Egentligen låter väl detta tämligen optimalt ur en lat lokförares perspektiv, om man bortser från den där lilla inledande punkten med bussresa, i 2,5 timme dessutom. Sådant går bort!

Därför söktes ledigt inför dagens tur, vilket sket sig, men som blev rätt bra ändå, eftersom en av de andra förarna var intresserad av att byta tur, vilket passade mig utmärkt, går faktiskt hellre upp 04.00 och börjar 04.49 än att åka buss runt halva västsverige som inledning av min tur…

Dessutom bjöds det på hotellrum under rasten i Göteborg, vilket gjorde att man kunde passa in en välbehövlig tupplur á 45 minuter eller så där nere, inte helt fel!

Den stora nackdelen med den turen är egentligen avslutet, eftersom Karlstad är en sådär hysteriskt överbelastad station, allra helst om eftermiddagen blir det ett ruskigt pyssel. Tåget man kör hem körs rakt in på en plattform med stoppbock, men skall lämnas med loket i rätt ände för att kunna gå tillbaka till Göteborg en stund eller två senare.

Detta innebär att man först kör då rakt in på spår 21 som det heter, låter alla gå av, låter några andra tåg avgå, backar tillbaka ut mot Kil, kör in på ett annat spår, hänger av loket och kör runt det till andra änden, hänger på loket där, kör ut mot Kil igen för att slutligen backa tillbaka in på spår 21 och lämna tågsättet där.

Ett jävla pyssel helt enkelt, men det flöt på tämligen bra idag i vart fall, hann ju med att sluta den tid jag skulle, vilket alltid är det viktigaste.

Men, ledighet var ämnet. Helgen fortsätter ju som bekant i jobbandets tecken, ursprungligen handlade det om dryga 55 timmar fredag – tisdag, dvs nästan 1,5 normal arbetsvecka, om man hade haft ett normalt jobb d.v.s.! Morgondagens tur är en sådan där lång tur med liten slaskbonus inslängd på förmiddagen, man packar på det som liksom blir över när alla andra turer blivit ritade färdigt.

Egentligen skulle jag då alltså börjat 8.40 i morgon bitti, och sedan inlett dagen med att åka passresa till Åmål, för att där direkt byta av ett norrgående tåg och köra detta tillbaka till Karlstad, för att sedan ha obetald rast (smaka på de orden ni..!) innan man åter beger sig söderut och denna gången åker ända till Göteborg och tillbaka för att så småningom sluta fram emot 21-tiden på kvällen.

Nu råkade jag notera att det var utplanerat folk till att sitta reserv i morgon, varpå man givetvis passade på att lite försiktigt fråga personalplanerarna om det inte fanns någon trevlig liten möjlighet till att någon av dessa reserver tog del 1 av min tur i morgon, ja, det där Åmål fram och tillbaka. Och trevlig nog fanns den möjligheten just i morgon!

För min del innebär det alltså att denna fredag – lördag som egentligen skulle varit nattvila mellan 20.40-något idag till 08.40-något i morgon istället blev nattvila från 14.47 idag till 12.31 i morgon, en klart bättre lösning, och med ens en betydligt lindrigare jobbhelg som dessutom endast kostade mig 3-4 timmar eller så ur timbanken, lätt värt det!

Så, nu får jag hela kvällen på mig att njuta av denna begynnande förkylning som jag känner av, kan ju inte bli bättre!?

Att bromsa med självförtroende…

… eller, skulle vi verkligen stanna där också!?

Nja, inte riktigt så illa blev det, men gårdagskvällens uppehåll i Åmål bjöd väl knappast på ett av de där snygga, prydliga nattågsliknande mjuka uppehållen som jag normalt brukar sträva efter, snarare var det väl mer av en “oh-shit” grisnit i grevens tid där i slutet av plattformen.

Kort sagt gick det väl kanske en aning fort in mot plattform, eller med en aning för lite broms, eller med alldeles för mycket självförtroende över hur bra tåget bromsar, kanske blev jag en aning distraherad av löftet om en kôlsvart kôpp kaffe under uppehållet, oavsett vad så blev det inte riktigt bra i vart fall.

Exakt vilken hastighet jag började inse begränsningarna av plattformslängden i förhållande till just hastigheten, det minns jag inte riktigt, men det blev att haka på klick efter klick på bromsspaken, utan att det tog ner farten nämnvärt. Just det intressanta med loktågen är ju just att det finns en tillsättningstid, en fördröjning från det att broms begärs till att det faktiskt börjar verka, något som inte är helt uppskattat i alla situationer.

Till slut fick det bli en dutt ner till nödbromsläget, där bromsens huvudledning töms lite kvickare och därmed tillsätter bromsen lite hårdare, lite fortare, och en sekund eller två av detta räddade det hela en aning, stannade som sagt kanske inte så prydligt, men innan slutet av plattformen, och än mer viktigt för att bespara sig själv en massa onödigt jobb, innanför signalen som står precis i slutet av plattformen.

Behöver vi nämna att resten av färden gick med en aning högre dos ödmjukhet..?

Om några timmar väntar ytterligare ett varv på Götelaborg, tåg 367 Karlstad – Göteborg, lite rast på det, följt av tåg 376 Göteborg – Karlstad. Därefter två dagar ledigt, följt av Göteborg på fredag, Åmål respektive Göteborg på lördag, Göteborg på söndag och Göteborg på måndag innan det är dags för Stockholm på tisdag, för att få lite av en varierad vardag..!

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén