ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Kategori: Politik

Vad säger man?

Jag hade tänkt mig publicera ett annat, mer lättsamt inlägg idag, som vanligt? Men det känns inte riktigt rätt en sådan här dag. Inte mycket känns rätt en sådan här dag.

Helst av allt skulle jag vilja ägna dagen åt att bara dra täcket över huvudet och krama hustrun hela dagen lång. Försöka förtränga att amerikanerna tycks ha valt en riktig populist till president, att de valt Trump…

Jag lider framförallt med alla etniska minoriteter och den kvinnliga befolkningen. Alla de som kommer få bära skulden för andras misslyckanden.

Vad som än värre är, är väl att detta på alla sätt öppnar dörren för fler dårar runt om i världen, fler populister, fler förenklingar utan verklighetsanknytning, fler enkla lösningar som aldrig någonsin kommer att fungera.

Den 9 november 2016 är verkligen ingen bra dag.

Infrastruktur eller serverhallar?

Eller, hur mycket järnväg får man för 100 000 000 kr?

Igår presenterades det att Facebook skall investera i nya serverhallar, placerade utanför Luleå, något som regeringen beviljat ett investeringsstöd på 100 miljoner kr EU-pengar för. En egentligen ganska fånig siffra när det visar sig att hela investeringskostnaden snarare ligger på 3-5 miljarder kr…

Detta var ju dock något som fick miljöpartiets Gustav Fridolin att reagera, med hänvisningen om att “pengarna borde gå till järnvägen” istället, nu är detta säkerligen ett smått fabricerat citat i bästa kvällspressanda, men Fridolins andemening verkar ändå åt det hållet med citat som:

– Jag tror att alla som jag som stått och frusit på en perrong i snålblåst och svär över att vi inte lägger tillräckligt mycket järnvägsräls nog känner att det är den typen av investeringar som behövs.

Nu är ju alla former av investeringar i järnvägens infrastruktur något jag personligen skulle uppskatta väldigt mycket, eftersom detta är något som påverkar min vardag tämligen mycket. Men för sakens skull bör vi även konstatera att summan på 100 000 000 kr, även om den kan tyckas hög, är tämligen liten i sammanhanget.

För att få till en ordentlig förbättring i järnvägsnätet behövs stora investeringar, mer dubbelspår och flerspår, investeringar i signalteknik och beredskap, men dessa 100 000 000 kr, hur långt skulle det egentligen räcka utspritt över alla dessa områden?

Inspirerat av ett svar jag skrev på, lämpligt nog, ett Facebook-inlägg i frågan igår kväll, så kan vi ju ta upp tre stora investeringar i järnvägsinfrastruktur som är pågående eller nyligen avklarade i landet.

Botniabanan
 19 mil järnväg varav 2,5 mil i tunnel, 144 broar. Byggstart i augusti 1999 och invigd augusti 2010, dock ännu långt från funktionsduglig för den delen. Kostnad? 16 826 000 000 kr varav räntor på lån 1 800 000 000 kr…

Citytunneln
Järnvägsförbindelse genom Malmö, totalt 17 km varav 6 km i tunnel. Byggstart 2005 och invigd december 2010, fungerar faktiskt! Kostnad? 8 565 000 000 kr…

Citybanan
Pendeltågstunnel under centrala Stockholm, totalt 6 km inkl två nya stationer. Byggstart januari 2009 och beräknas bli klar för trafikstart 2017.  Kostnad? Beräknad till 16 800 000 000 kr…

Och för att ta ett totalt misslyckat projekt med i det hela…

Hallandsåstunneln
Två parallella enkelspåriga järnvägstunnlar på vardera 8,6 km under Hallandsåsen. Byggstart 1992 och beräknat klart 2015!! Kostnad? I dagsläget uppskattat att landa på 10 500 000 000 kr.

Ska vi sedan börja diskutera det miljöpartiet allra helst vill se, snabbtågspår i form av Götalandsbanan så pratar vi helt andra summor, Trafikverket har i en rapport beräknat kostnaden enligt 2008 års prisnivåer till 94 700 000 000 kr, eller kort sagt, en j*vla massa pengar!

Nu är allt detta nyinvesteringar det handlar om i en variant eller annan. Ser man till underhåll finns det givetvis stora hål att fylla, som t.ex. med de 800 000 000 kr som tilldelats Trafikverket extra under 2011. Av dessa har 160 000 000 kr lagts på trimmningsåtgärder, 185 000 000 kr på reinvesteringar och 455 000 000 kr på underhåll. Och det är först här som de 100 000 000 kr skulle kunna börja påverka i någon form, men då är det väl närmast tveksamt om det skulle kunna handla om EU-pengar istället?

Så en rimlig fråga till Fridolin vore i det här fallet, att specificera vad dessa 100 000 000 kr i EU-bidrag som Facebook nu får till sina serverhallar i Luleå, skulle kunna haft för mer handgripliga effekter på järnvägen inom den ram för “regional utveckling” det nu handlar om?

Och tolka mig inte fel nu, alla bäckar små gällande investeringar av infrastrukturen i landet är av största vikt, men man kan för den delen inte jämföra äpplen med morötter i populistiska uttalanden, utan att backa upp det med en dos verklighet.

Dessutom har vi inte ens berört de positiva effekter för det lokala näringslivet och de omkringliggande lärosätena som denna etablering medför i området, något som säkerligen kan göra dessa 100 000 000 till väldigt väl spenderade pengar, även om det är en liten pöl jämfört med den totala investeringskostnaden.

Är det rimligt…?

Att någon med månadsinkomst på 144 000 kr, dessutom får sitt dubbla boende betalt av skattebetalarna?

Ja, det kan man verkligen undra efter den gångna helgens mediadrev om Håkan Juholts bidragsschabbel? Herr Juholt har då alltså plockat ut full ersättning för sitt boende i Stockholm trots att han har varit sambo och därmed endast varit berättigad till halva summan. Detta tycks han dock inte vara ensam om, då det nu kryper fram ytterligare en som tagit ut mer än vad han varit berättigad till, om än en lägre summa men med samma principiella fel!

Men är det verkligen rimligt att alls plocka ut ersättning för sitt dubbla boende då man är riksdagsman? Och vad finns det för begränsningar i det hela? Att man som riksdagsman tjänstgör dels på sin hemort såväl som i Stockholm är naturligt, men borde verkligen vi skattebetalare stå för något annat än ett övernattningsrum på endera ort?

Vanliga människor som bor på en ort och jobbar på en annan ort, belägen en längre resväg bort, och därmed veckopendlar har rätt till att göra avdrag i deklarationen och därmed få tillbaka pengarna på skatten, d.v.s. den årliga högtiden som numera infaller strax före midsommar. Varför skall riksdagsmän behandlas olika?

Är det verkligen rimligt att som i Håkan Juholts fall ta ut dryga 6500 kr plus 100 kr för el som bidrag för sitt dubbla boende, oaktat sambo/särbo/kulbo-förhållande eller ej som kompensation för sitt boende i Stockholm? En kostnad som vi skattebetalare slutligen får stå för, varje månad sedan 1994 (även om beloppet ändrats, senast begärdes en höjning till drygt 7200 kr t.ex.), för det höga nöjet att Håkan Juholt skall kunna delta i riksdagens arbete?

Vore det inte mer rimligt att från riksdagens sida erbjuda övernattningsrum och om detta inte faller till riksdagsmannens smak, så får denne själv eller med hjälp av sitt egna parti stå för alternativa former av boende för vistelsen i Stockholm och därefter dra av denna summa till deklarationen likt alla andra?

Eller är det bara jag som tänker så..?

Man kanske egentligen borde pyssla med politik istället…

Uppdatering 05.00 2011-05-11

Enligt SvD är dessbättre dessa bostadsbidrag inte fullt så vanliga, ett 30-tal varav “flera” begär halv ersättning, Juholt är dessutom enda partiledaren i skaran, vilket inte direkt gör hans situation lättare för stunden. Maxbelopp per månad verkar för övrigt vara 8000 kr/månad, vilket är väl i högsta laget enligt min åsikt!

Atomiserade funderingar

Ger mig på ett försök att samla lite tankar på ämnet kärnkraft, något jag har tänkt göra under en vecka eller så, som ni kanske förstår med anledning av kärnkraftsproblemen som alltjämt pågår i Japan just nu.

Kärnkraft

Precis som vanligt så började det ju genast gormas om en omedelbar nedläggning av kärnkraften i svallvågorna av jordbävningen och den efterföljande tsunamin som drabbade Japan fredagen den 11 mars. Dessa två naturkatastrofer tillsammans fick som bekant till följd att ett antal kärnkraftverk i Japan fick problem med kylningen av reaktorer, främst då i Fukushima där situationen rakt av varit riktigt kritiskt stundvis.

Akilleshälen vad gäller kärnkraften är just kylningen av reaktorerna, eftersom i stort sett hela processen går ut på att generera stora mängder värme som genererar ånga vilket i sin tur driver ångturbiner som är den delen som ger oss vår elektricitet. Av denna anledning finns det även många olika sätt att kyla reaktorerna, dels via vanliga elnätet, via dieselgeneratorer samt även med batterikraft, och i Japan slogs samtliga system ut.

Det finns en hel del forskning på hur man skall kunna förbättra säkerheten i kärnkraften, på DN.se fanns det idag en intressant artikel om framtidens kärnkraft där det berättas lite om kommande alternativ för att skapa en säkrare kärnkraft, komplett med mycket bra illustrationer, imponerande!

Den debatt om kärnkraftens vara eller inte vara som börjar ta fart åter en gång med anledning av händelserna i Japan är rakt av fånig. Visst uppmärksammas här hur otroligt viktig kylningen av reaktorerna är, och den oerhörda vikt man måste lägga på att säkerställa den i dagens kärnkraftverk. Detta är på inget vis något man kan luta sig tillbaka och tro att man har under full kontroll, det har de facto varit allvarliga incidenter i t.ex. Forsmark 2006 där det av mänsklig påverkan kom nära en härdsmälta, men att låta en incident, hur allvarlig den än må vara leda till nerläggning istället för förbättring, är fullständigt vansinne.

Kärnkraften i sig är under drift en under omständigheterna ren energikälla, de stora miljöpåverkningarna ligger i brytningen, anrikningen och slutförvaringen av kärnbränslet. Jämför man detta med t.ex. kolkraft och gaskraft som dagligen påverkar dess omgivningar och som likaväl har en farlig och miljöpåverkande framställning av råvara ligger kärnkraften mycket bra till.

Givetvis vore det önskvärt att kunna helt ersätta all kraftproduktion där fossila bränslen ingår med förnyelsebar kraftproduktion som sol, vind och vattenkraft. Men man kan inte heller här förneka att samtliga av dessa energikällor har sina miljöavtryck. Solkraften upptar idag stora ytor för sin energiproduktion, vindkraften är beroende av väder inom gränser samt gör ett stort avtryck på närmiljön där de finns, med ljud och visuell närvaro. Vattenkraften i sig påverkar närmiljön tämligen kraftigt med dammar och förändringar av vattnets naturliga vägar, här finns det även stora risker inblandat i själva konstruktionen, en felkonstruerad damm hotar att ödelägga mycket stora ytor nedströms om den brister.

I min värld måste det ligga som absolut största vikt att verka för en minskad förbrukning av kolkraft och gaskraft innan man siktar in sig på en minskning av kärnkraften, för även om den senare har stora påverkningar vid ett haveri, så påverkar de föregående närmiljön varje enskild dag, utöver haveririsken. Utöver detta är det av oerhörd vikt att man fortsätter forskning om kärnkraft och då allra helst omhändertagandet av förbrukat kärnbränsle, det som vi idag kallar förbrukat innehåller fortfarande stora mängder potentiell energi, om vi bara kan finna bättre möjligheter att utvinna detta har vi tagit ett stort steg.

Vi måste också se över möjligheterna att byta ut våra nuvarande kärnkraftverk såväl i det här landet som är av en förhållandevis säker typ, men än mer de som ligger i östeuropa där reaktortypen många gånger är densamma som i Tjernobyl. Det är av stor vikt att få dessa utbytta mot en nyare, säkrare typ av reaktorer som vid ett eventuellt haveri åtminstone får mindre katastrofala följder.

Vad jag vill se, mer än något annat i energiväg, är ett kraftigt NEJ till importerad kol/gaskraft, och ett JA till fortsatt forskning om, och utbyte till säkrare, modernare kärnkraftsreaktorer i Sverige!

Mer intressant läsning om kärnkraft finns hos Strålsäkerhetsmyndigheten samt i stora mängder på Wikipedia samt i din lokala, vettiga dagstidning.

Är lönen verkligen det viktigaste vi har?

Såhär på mitt lilla morgonsurfande fann jag mig en intressant debattartikel på DN.se – ”Förlegad syn på lön bakom medlemsras i LO och TCO” som märkligt nog passade in så smått på lite bloggfunderingar jag har haft i ett par dagar.

Även om just denna debattartikel inte överensstämmer helt med mina åsikter är den ändå intressant läsning, den tar om inte annat upp poängen med att dagens fackförbund alltmer saknar verklighetsanknytning. Just poängen med kollektivavtal ser jag dock fortfarande värde i, speciellt på sådana arbetsplatser som mina som i stor del består av ett fåtal yrkeskårer, individuella löner skulle bli mycket orimligt. Däremot så vill jag se en helt annan transparens i förhandlingarna, de borde rimligen inte föregå bakom stängda dörrar utan möjlighet till insyn, utan måste ske på ett sådant sätt att fler har möjlighet att om inget annat, observera vad som sker och vilka överenskommelser som görs!

Bakgrunden till mina tankar på sistone är att jag på min lilla reservtur i torsdags läste ett utskick från fackföreningen SEKO ämnad för lokförarna i Stockholm främst, bland all ilska fanns väl lite läsvärda och tänkvärda saker, men en sak som främst fångade min uppmärksamhet var en artikel om löneförhandlingarna, där man starkt gick åt ombordpersonalens synsätt som handlade mer om åkbarhet och varierande arbetsuppgifter mer än vikten av lönens storlek.

Man kan undra varför detta synsätt, i artikelförfattarens åsikt var det rent av katastrofalt att lönen inte var den enskilt viktigaste punkten för ombordpersonalen, men varför skall det vara det? Varför finns det inte andra saker som väger minst lika tungt i det dagliga arbetet?

Pengar som flyger

I min värld är varierande arbetsuppgifter och bra åkning värt mer än 500 kr mer i månaden, det är trots allt mina arbetsuppgifter som gör att jag trivs med jobbet, lönen är en bra bonus i det hela!

Har ju haft mina funderingar på att gå med i en arbetstagarorganisation som värnar om arbetstider, korrekt bemanning och rimliga arbetsvillkor. Hittills har jag endast funnit sådana som anser att lönen är det viktigaste av allt eller som sätter mer värde i att bråka med arbetsgivaren.

Visst är det bra att arbetstagaren har en part på sin sida, men när fackliga representanter använder antalet konflikter med arbetsgivaren som något positivt vid presentationer, då är det något som är fel. Det är ALDRIG positivt att det föreligger konflikter mellan arbetsgivare och fack, aldrig! Det ska på sin höjd vara ett nödvändigt ont, något som berör arbetstagaren, dess fackförening samt arbetsgivaren. Och har man dessutom såpass många konflikter som man har talat om, då är något fel på en helt annan nivå, vilket kräver att man tar tag i bakomliggande problematik istället för att starta enskilda konflikter till höger och vänster.

Vill mig minnas att jag raljerat över hur vissa fackförbund dessutom använder medlemmarnas avgifter till att stödja politiska partier, så vi tar väl inte och upprepar mer än att detta är fel, mycket fel. Fackförbundets enda intresse skall vara relationen mellan arbetstagare och arbetsgivare, inget annat, vuxna människor klarar själv av att besluta vilket politiskt parti som skall få ekonomiskt stöd, eller om de inget alls skall ha.

Nej, det jag vill se är en arbetstagarorganisation som är intresserad av att ha ett så bra förhållande med arbetsgivaren som möjligt, som arbetar för varierade arbetsuppgifter, som värnar om arbetstider och arbetsförhållanden och som ser till att vi har en lön som står i relation till vad vi då gör, och allt detta bör ske med största möjliga transparens för såväl medlemmar som icke medlemmar, dessutom utan att stödja politiska partier eller enskilda företag.

Då, och först då kan jag tänka mig att ansluta mig till en fackförening.

Kvinnor kan!

Eller? Hur var det nu igen?

Enligt Lars Ohly fick Mona Sahlin avgå på grund av att hon var en kvinna, inte för att hon ledde Socialdemokraterna till det sämsta valresultatet på nästan 100 år, eller för att hon förmådde endast 22% av de arbetande svenskarna till att rösta på det forna arbetarpartiet, eller för att hon i undersökning efter undersökning haft ruskigt dåligt förtroende från befolkningen i stort? Nej nej, hon fick avgå för att hon är kvinna, det är diskriminering, helt klart, åtminstone om man lever i Ohlys lilla låtsasvärld. Här var dessutom tanken att det skulle finnas en tidningsartikel som källa för Ohlys senaste groda, men de uttalanden jag såg igår på flertalet sidor är mystiskt borta, har Vänsterpartiets städpatrull varit i farten måntro? Måste vara ett intressant och spännande jobb att städa efter den mannens uttalanden…

Sedan läser man vidare en bit till bland alla artiklar som finns om S-krisen just nu, för att då komma fram till att Wanja Lundby-Wedin vill se en annan kvinna som ny S-ledare, så att inte Mona blir en parantes i historien. Men vänta lite nu, vore det inte bättre att söka efter en kvalificerad kandidat, oavsett vilket kön det nu råkar vara? Vad hände med att se till den enskilde individens förmåga att förvalta det uppdrag som väntar? Varför snöa in på om det är man eller kvinna?

Jag är starkt emot alla former av kvotering, det löser inga problem utan skapar bara misstro till om hur den aktuella posten tillsatts. Framförallt såpass viktiga poster som en där personen ifråga en dag kan bli stadsminister för Sverige borde verkligen inte tillsättas genom “positiv särbehandling”, snacka om monumentalt feltänk!

Men å andra sidan, det är rätt intressant att läsa om alla interna stridigheter i det lilla S-partiet, ska vi tro att det kommer att bli duktigt smutsigt innan det ens börjat gå över..? Kanske kan Socialdemokraterna bli ett parti för arbetstagare och inte bidragstagare i framtiden..?

För övrigt bör det väl nämnas att jag gärna ser en kvinnlig stadsminister för Sverige, förutsatt att hon är kvalificerad och har tagit sig till sin post på sina kvalifikationer och inte på sitt kön.

Lite eftervalfunderingar alá 2010

Då var det onsdag kväll, det är tre dagar sedan riksdagsvalet 2010 och för tillfället räknas det röster så in i norden runt om i landet, alla de sena poströsterna samt utlandsrösterna kontrolleras, allt för att en gång för alla få ett slutresultat för årets val.

Detta valet understryker likt inget annat vikten av att faktiskt gå och göra sin röst hörd, att lyfta sig från sofflocket oavsett politisk åsikt, att faktiskt sätta sig in lite i vad det handlar om och göra ett aktivt val, i det här valet kan det faktiskt handla om några få enskilda röster för att avgöra allting, just DIN röst räknas faktiskt!

Söndagskvällen spenderades likt ett ivrigt barn på kvällen inför julafton, med valvaka igång på TVn (reklamfinansierad sådan…) och ständigt nyhetsflöde/twitterflöde på datorn med några spontana inhopp i diskutionerna. Jag och Angelika röstade dock redan någon vecka innan valet eftersom jag jobbade på söndagen och givetvis inte ville missa att delta i den ruskigt viktiga processen.

Redan direkt visade Sverigedemokraterna upp oroväckande höga siffror när landets distrikt började räknas, till en början hade de runt 10% även om detta tacksamt nog sjönk ju längre kvällen gick. Till slut verkar man ha landat på runt 5,8% vilket givetvis är 5,8% för mycket eftersom det handlar om ett rent missnöjesparti.

Jag har dock full förståelse för att folk röstar på SD, även om det är långt från mina egna värderingar och politiska åsikter, jag har full respekt för de människor som valt att lägga sin röst på SD i det här valet, i många fall handlar det om ren politikerförakt, i andra fall är det en protest mot att de etablerade partierna knappt vågar ta i integrationsfrågorna med tång, i några enstaka fall kan det handla om personer som valt fel röstsedlar, men det senare handlar nog mer om ett Socialdemokratiskt önsketänkande än något större problem.

Oavsett vad man har för anledning till att rösta på SD så anser jag att de etablerade partierna själva skall stå till skuld för det, man har haft hur många chanser som helst att möta SD i debatter, att ta sin chans att visa upp dessa åsikter och luftbubblor till skuggbudgetar i det stora rampljuset, att visa vad dessa personer faktiskt står för. Det har man inte gjort, man har gjort och gör ännu allt man kan för att tiga bort problemet, om vi inte pratar om det finns det inte verkar ha varit den allmänna åsikten.

Att man nu dessutom överväger att helt ändra spelreglerna för att på sådant sätt undvika SD i vågmästarrollen är ännu mer oroväckande, att man är beredd att rucka på demokratins principer för att undvika ett parti man inte sympatiserar med är fruktansvärt obehagligt. Att som Lars Ohly gjorde på valkvällen, vägra sminka sig i samma rum som Jimmie Åkesson gör inget annat än att tjäna extra röster till SD som vinner ännu en kamp om martyrskapet.

Våga ta diskutionen, våga släppa in dessa individer i rampljuset så att de själva kan skapa sin undergång genom att på riktigt visa vad de står för, det är den enda rätta vägen just nu, den enda rimliga vägen, annars kommer SD att ha ännu fler röster i nästa val!

Men, det viktigaste av allt, se till att ni röstar, oavsett vad ni röstar på så tar ni er iväg och röstar!

Första april..?

Man kan nästan tro det när man läser något så ofanligt korkat som detta, “När ska vi stockholmare få tid att älska och skratta?”

Hmmm, vänta lite nu, RUT är fel säger ju socialdemokraterna, fast om man är stockholmare skall man tydligen ha rätt till en butler som gör de där jobbiga sakerna åt en, men bara om man är stockholmare. Att alla, oavsett bostadsort och inkomstnivå kan använda sig av RUT, det är ju bara fel, åtminstonde om man är socialdemokrat…

Att RUT-avdraget är ett utmärkt sätt att göra svarta jobb vita, att RUT skapat 18 000 nya jobb, på bara ett år, det är väl inget att orda om. Dessa människor lever väl lyckligare svart, utan tryggheter, utan pensionssparande, utan att betala någon skatt, eller kanske ännu bättre, på bidrag! Eller så får de allesammans bli butlers i (S)tockholm…

Kanske märks att jag inte riktigt planerar att rösta på den rödgröna sörjan i valet..?

Fast man kan ju alltid intala sig att Batljan och Jämtin bara hysteriskt missat att det är den 16 augusti idag, inte 1 april..?

Och ja, vi har RUT-at, vår senaste flyttstädning skedde med RUT-avdrag, guld värt!

Strejkfånerier på Arlanda

Idag strejkar tydligen friåkarfånar till taxiförare på Arlanda, med stöd av Syndikalisterna givetvis, en fackförening till som gladeligen skjuter sig själva i foten genom att stödja en rent av fånig protest.

Denna lilla strejk handlar tydligen om att Luftfartsverket försöker rensa upp i träsket av oseriösa aktörer bland taxiåkarna på Arlanda, ett träsk där friåkare tar hutlösa priser av intet ont anande kunder, ett träsk där stundvis rent trafikfarliga taxibilar med minst lika trafikfarliga friåkare får samsas med större, seriösa taxibolag.

Visst finns det seriösa friåkare, vi hade sådana i Falun när jag jobbade där, men den stora osammanhängande massan, framförallt i större städer är inget annat än fuskande typer med tveksamma syften, en tyvärr ganska sorglig men alltför sann generalisering.

Fram för mer ordning i detta kaos som taxibranschen alltför ofta består av, fram för fler ordnade taxiköer så som den Luftfartsverket försöker ordna, där man som kund lättare kan gallra mellan miljöbilar, priser, företag och fuskare!

Och framförallt, ner med sådana här fåniga strejker, som inte gör annat än att förstöra för de seriösa aktörer som faktiskt finns!

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén