Åter till vardagen, årsmodell 2016

Så var då vecka 36 här och i och med det en återgång till vad vi kallar vardag, eller hur man nu skall se det som i järnvägens förlovade land. Hur som helst är det alltså slut på årets semesterdagar och höstens arbetsperiod inleds på brutalaste möjliga vis med två tidiga morgnar á 05:00 och totalt sett en sexdagars arbetsvecka.

Veckans enda lediga dag, torsdag, den skall ägnas åt lite spännande aktiviteter men som i sin tur kräver en tågresa eller två. Det tar emot lite att faktiskt ägna sin enda lediga dag från tågen till att åka tåg, men förhoppningsvis är det värt resan. Mer om det kommer senare i veckan!

I och med återgången till vad vi kallar vardag kommer ju även dessa ständiga tankar på hur vi skall få ihop just en vardag så småningom, när vi har ytterligare ett barn att ta hänsyn till. Det är ingen större hemlighet att två skiftarbetare kommer ha svårt att pussla ihop hem, jobb och barn, det var vi väl medvetna om innan det blev aktuellt, men det känns inte heller som att det går åt rätt håll, att det kommer bli enklare med tiden.

Istället tycks järnvägen i stort förlita sig allt mer på kortare varsel för ändringar och mindre hänsyn till de redan nu små spår av fritid som finns utanför jobbet. En mycket illavarslande inställning i min mening eftersom detta i mångt och mycket påverkar det fysiska och psykiska välmåendet.

Jag får relativt ofta via bloggen frågan från personer som är nyfikna på yrket lokförare och hur det fungerar med familj och barn, en fråga som allt mer ofta på sistone får till svar att det blir svårt att rekommendera yrket till någon som inte har en partner som kan ta ett större lass utav hemmets och familjens gemensamma uppgifter.

Det är väldigt tråkigt att inte längre helhjärtat kunna rekommendera folk att söka sig till utbildningen, utan att behöva lägga till brasklapparna om vad man måste vara beredd att offra i gengäld.

Tro inget annat än att jag i grund och botten trivs oerhört väl med yrket lokförare som så, även om det kanske låter annorlunda i det här inlägget. Problemet ligger inte i yrket och de grundförutsättningar som råder kring yrket som så.

Om det ändå vore så väl att problemet endast var bundet till ett ensamt företag, då kunde man göra något mer handfast och konkret kring det hela, men när hela branschen tycks gå åt samma håll, åt att driva sin personal hårdare och med kortare framförhållning, då blir det allt svårare att se en framtid inom järnvägen alls.

Det känns tråkigt att inleda veckans bloggande med ett så syrligt, bittert (?) och närmast nedstämt inlägg, men det behövde få komma ut. Tyvärr.

Förhoppningsvis kan jag känna lite mer glädje när jag i morgon är åter bakom spaken på min Regina tur och retur Göteborg. Med fyra timmars delvis betald rast mitt på dagen. Annars får vi sätta hoppet till torsdagens aktiviteter för lite mer glädjefyllda inlägg. Alternativt att Apples kommande lansering i veckan livar upp saker och ting.

Hur som helst, årets omgång av åter till vardagen avklarat. Bittert eller ej.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.