ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

En sådan där dag…

Vissa dagar på järnvägen är lite sådär mer spännande än andra, vissa dagar saknar spänning helt, fast på fel sätt då.

Så började dagen, med avsaknad av spänning, på fel sätt alltså.

På väg ner mot Göteborg till med ett sådär lagom fullsatt tåg med sommarresenärer så blev det med lite lagom olämplig tajming spänningslöst. Ja, i kontaktledningen alltså. Detta innebär en och annan sak, delvis att det blir ganska svårt att köra eltåg av förklarliga skäl och delvis att det krävs omedelbar åtgärd av mig som lokförare.

Spänningslös kontaktledning KAN nämligen innebära att det är fara och färde. Därmed skall hastigheten i det närmaste omedelbart reduceras till en siktrörelse, OM det skulle vara fara och färde. Ett snabbt samtal till närmast sörjande och förvirrad tågklarerare gjorde dock klart att det inte rörde sig om en från deras sida medveten handling och därmed tar nästa instinkt för lokföraren vid, det instinktiva sökandet efter en plattform att landa lite småsnyggt vid.

För vår del var det Säffle som låg inom teoretisk räckvidd från vår position och därmed började jakten på rörelseenergin.

Problemet var dock att mötande tåg inte riktigt hann rulla in från sitt håll i tid för att vi skulle kunna ha tillräckliga signaler in. Istället fick vi avnjuta signalen “Vänta stopp” in mot Säffle, en signal som hann bli bättre väl där, bara inte tillräckligt bra. Eftersom beskedet om att vänta stopp mottagits innebar det att hastigheten var tvungen till att gå ner under 40 km/h innan signalen. Eftersom signalen då även står i uppförsbacke så innebar det i sig bara en sak.

F A I L . . !

Så nära, så långt bort

Med omkring 300 meter till plattform var det färdigrullat, så retligt nära men ändå så långt borta. Sjukt irriterande. Började känna en sådan där unken doft av evakuering där vi stod, fint parkerade intill välkänd snabbmatsrestaurang…

Tack och lov löste det okända felet sig själv och efter en kallsvettig stunds väntan så vaknade allt till liv igen, lagom när jag hade hunnit börja fundera på att släcka ner tåget för att spara på batterierna. Nog för att jag gillar när fel lagar sig själv, så är jag inte helt positiv när sådana här fel lagar sig själv utan att någon vet varför de uppstod till att börja med.

Trots allt, så kunde resan ner mot Göteborg fortsätta utan fler besvär och tro det eller ej, ankomsten var på minuten rätt till slutstation!

Sen skulle vi bara hem också. Inte fullt så lätt som det låter. Varför skulle det vara så liksom?!

På vägen hem var det dock spänning av annat slag som inföll, i formen av vägskydd som inte ville leka tåg riktigt till fullo. Det kan ha att göra med åskväder i närområdet, det kan ha att göra med bilister som befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle, men ett av vägskydden på sträckan Göteborg – Kil ville inte leverera enligt plan.

Vägskydd ur funktion

Innan någon nu får hjärtsnörp och börjar skrika om vårdslöshet vid fotografering, så kan jag försäkra er om att bilden togs under de mest kontrollerade utav former. Visserligen spärrar bommarna inte till fullo vägbanan, men de spärrar rätt del av vägbanan. Dessutom fungerar ljud- och ljussignaler till fullo samt att bilisterna stod snällt och väntade på att vi skulle passera i all försiktighet.

Strax innan detta så studsade vi mer eller mindre ner till stopp efter att såväl tågskyddssystem som yttre signaler med all önskvärd tydlighet visat att vägskyddet inte fungerade till 100%. Eftersom allt fungerade så strålande så kunde därmed bilden tas för att dokumentera en av järnvägens avvikelser för framtiden. En avvikelse som innan någon får nästa hjärtsnörp givetvis även rapporterats in till såväl Trafikverket som för intern hantering.

Andas djupt nu och räkna till 10 alla ni som får panik utav detta. Djupa andetag. Låt mig inte behöva bli så förbannat trött på att beskriva händelser ur vardagen igen.

Tro det eller ej, men trots detta och sena tågmöten så tog vi oss trots allt hem till Karlstad på tid. Utmärkt eftersom jag då hann med att krama om kära hustrun sådär mellan mitt och hennes arbetspass. Man får ta till vara på de stunder man får i det här jobbet…

Nu vankas några järnvägsfria dagar för egen del, dagar som istället skall ägnas åt att provköra bil (Vive la France…) samt förbereda mig själv och teknisk utrustning inför helgens insats på kollegas bröllop.

Sen har vi även en annan plan, jag och hustrun, som det kommer mer om det senare!


Föregående

Mer objektivporr

Nästa

Vive la France

3 kommentarer

  1. Christian

    “Spännande” minst sagt! Och vilken cliff hanger han avslutar med 🙂

    Gjorde en liknande grej när vi körde via Älvsjö Godsbangård för södergående tåg från huvudstaden. I sidofönstret ser jag det blixtra till och kontaktledningen faller ned över uppställda godsvagnar. Spänningen försvinner naturligtvis även för mitt eminenta snabbtåg mot mörkaste Arvika. Hoppas såklart på att rörelseenergin skulle föra mig förbi en kälke i förhoppning av att det skulle finnas lite mer Volt och Ampere på andra sidan. Men tji fick jag som stannade några meter på fel sida. Lyckligtvis så kom spänningen åter inom några minuter, men även här kom en och annan svettpärla.

    • Har faktiskt haft en lyckad sådan satsning med, när jag lite snyggt och prydligt rullade förbi skyddssektionen i Kristinehamn och hamnade på spänningssatt område igen efter att tråden rasat över mötande tåg där inne! 🙂

      Och cliff-hangers är väl tillåtna i kampen om återkommande läsare..? :p

Gör mig glad och skriv en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: