Den här dagen för ett halvår sedan började tidigt, ruskigt tidigt för att vara sådan. Reservtur stod på schemat med turstart kl 05:00. Likt de allra flesta reservturer var även denna en lugn och stillsam en, ända fram tills strax innan kl 8 när en ombordkollega dök upp på jobbet, ilsk och en smula obstinat över en miss i schemaläggningen. Jag, som är som jag är, eldade väl på detta rätt bra och var mest allmänt nöjd över att ha fått sällskap i all min tristess.

Efter vissa förhandlingar blev det en fika på gudomliga Carli tvärs över gatan från våra lokaler där vi blev sittandes länge och väl, pratandes om allt och inget, högt och lågt. Plötsligt blev det inte alls att smita hem en smula tidigare från jobbet utan snarare blev jag kvar en stund längre än vad schemat berättade. Jag kunde inte slita mig kort och gott. Ville inte slita mig.

Tack och lov finns det många sätt att fortsätta pratas vid på även efter att man fysiskt skilts åt och på sådant vis fortsatte det resten av dagen ut. Och dagen därpå, för den delen. Fast endast för en stund innan vi hade bestämt oss för att utforska Hammarö sydspets tillsammans i det vackra vintervädret. En plats där vi blev kvar till solen gick ner och kylan så bryskt tvingade oss iväg. Tack och lov var det inte slut på det trevliga ens där, utan vi fortsatte umgås i all enkelhet resten av kvällen ut, mat, film och många skratt senare skjutsade jag hem henne, sådär mitt i natten och alltjämt i all vänskap.

Efter dessa två dagar var sig inget likt, ingen annan fanns i mitt huvud och hon var allt jag kunde tänka på. Ändå skulle det dröja ytterligare några dagar innan det faktiskt var vi, innan allt kristalliserat sig.

Ett halvår senare så bor vi ihop sedan länge, ja, sedan nästan ett halvår om man ska vara så. Två hem blev ett, alla flyttkartonger är uppackade och lägenheten ser så mycket bättre ut än den någonsin gjort. Hemmet är på alla tänkbara och riktiga sätt ett hem, på så många fler nivåer än det någonsin tidigare varit.

Jag är hel. Hon gör mig hel. Hon är min pusselbit och jag är tacksam för varje sekund jag får spendera i hennes närhet. Hon är fortfarande det enda jag kan tänka på, varje dag, alla dagar. Hon är allt jag någonsin önskat mig och så mycket mer därtill.

Vi längtar framåt samtidigt som vi njuter av varenda sekund utav nutid. Pratar, skrattar, njuter och bara lever. Inte längre bara vid liv utan vi faktiskt lever.

Det går inte att säga annat än att 2015 är ett fantastiskt år och vetskapen om att 2016 kommer bli minst lika underbart, gör inte det hela sämre på något sätt. För att inte tala om alla år efter det, genom allt och inget, högt och lågt.

J ♥ D