ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Månad: augusti 2015 Sida 1 av 2

En av järnvägens grundstenar

Kaffedags innan avgång

Utan kaffe stannar järnvägen. Kort och gott. Detta var dagens första kopp, lagom innan avgång med tåg 363 mot Göteborg från Karlstad.

På tur genom Dalsland

Håverud är en plats jag besökte under förra årets 365foto-projekt, en rätt imponerande plats i landskapet som landet glömde, Dalsland. Den gången var det mest i syfte utav att lufta son såväl som provköra Volvo V40 lite längre än vad Helmia Bil var intresserad utav att hjälpa till med.

I år var det dags för återbesök och då i lite mer välordnad form. Ett sällskap av kollegor om totalt 10 personer inklusive undertecknad med bättre hälft tog sig an en tur med M/S Storholmen på sträckan Håverud – Bengtsfors och därefter återfärd med DVVJ och deras Y7 på returen längs med järnvägen.

Dagen började lite sådär för tidigt för att vara en ledig lördag med samling utanför jobbet vid 8:15 för minibussåkning tillsammans. Resan ner gick via ett mindre avvätskestopp utanför Åmål där viss omfördelning mellan minibuss och bil även skedde. Väl framme i Håverud blev det en kort promenad från parkeringen ner till kajen där båten låg.

Avvätskepaus utanför Åmål

Avvätskepaus utanför Åmål

På väg genom första slussen

På väg genom första slussen

Akvedukten i Håverud

Akvedukten i Håverud

Fotografiskt ögonblick

Fotografiskt ögonblick

Totalt skulle vi under vår färd klättra igenom 16 st slussar och därigenom höja oss 33 meter över vår startpunkt vid kajen i Håverud.  Båten blev minst sagt fullsatt och vid passagen utav de första slussarna och över akvedukten var det bra trångt på främre däck.

Väl förbi första partiet slussar och ute på sjön Åklång var det dags för lunch varpå vårt sällskap tog plats på nedre däck. För de utan allergiska besvär serverades någon form av inlagd fisk och för mig som är kinkig blev det paj av okänd variant till förrätt. Till detta blev det en runda med kokt potatis och sedvanligt bröd med smör. Rent av glutenfritt bröd ordnat till min kära sambo!

Huvudrätten bestod den aktuella dagen utav kallskuret av gris och nöt samt än mer potatis och rödvinssås. Överlag smakade maten gott och en form av självservering såg till att man kunde få hyfsat med mat på tallriken med, om än med viss omständlighet.

Kranvatten var den enda dryck som ingick till maten, trots detta stod lättöl och bubbelvatten framdukat och lagom efter att man hunnit med att öppna en flaska bubbel så informerades det att denna inte ingick i paketet. Inte heller kaffe på maten ingick utan kostade 15 kr extra vid fikabuffén på övre däck efteråt. Sniket är ordet som kommer i åtanke här, även om det mycket väl kan vara min inre Ove som talar…

Märkligt nog såhär år 2015 så tog man vid samt ombord på båten endast kontanter. Ingen chans till att betala med kort gavs alls trots att det ändå rör sig om förhållandevis stora summor och att allt utöver lunchen som är inkluderad i totalpriset samt kranvatten som måltidsdryck kostar extra!

Båtbesättning i samspråk

Båtbesättning i samspråk

Antik buss

Antik buss

Antikt tåg

Antikt tåg

Trött Diana

Trött Diana

Antikt tåg

Antikt tåg, igen

Efter totalt 5 timmar på båten i ruskigt vackra landskap och mäktiga slussar så var vi till slut framme i Bengtsfors och kunde ta plats på veteranbussen som skulle ta oss den korta biten upp till stationen för återresa längs med DVVJ, Dal-Västra Värmlands Järnväg ombord deras Y7.

Även om det var en ruskigt trevlig resa med båten så var det lite väl långt och väl framme kändes det av i kroppen rent fysiskt samt att vätskebristen gjorde sig en smula påmind. Tågresan tillbaka var därmed lite svår att njuta utav så som man kanske önskat och efter att ha skumpat runt på tveksamma spårlägen i sådär 45 minuter så var det mest skönt att vara tillbaka i Håverud igen.

Efter-fika-fika

Efter-fika-fika

Håverud

Håverud

Färd hemåt

Färd hemåt

Efter lite fika med glass signerat Lejonet och Björnen så packade vi ihop oss i minibussen för återfärd till Karlstad. Merparten utav sällskapet tog sig mer eller mindre korta tupplurar och hur trevligt sällskapet som så var, så kändes ändå hemresan oändligt lång.

Överlag var det allt en riktigt trevlig dag ute på äventyr, om än med lite för mycket av det goda. Det är absolut värt ett besök såväl i Håverud som ombord på någon utav turbåtarna som trafikerar kanalen med tillhörande sjösystem, men nästa gång gör vi nog på något annat sätt istället. Trots min skeptisism mot antika tåg så skulle jag nog faktiskt kunna tänka mig åka mer utav DVVJ, fast då hela vägen från Mellerud istället, för att få se hela sträckan inklusive bron i Håverud.

Sommarens sista (?) riktiga helg fick med andra ord ett värdigt inslag av äventyr och nu får man vare sig man vill eller ej börja se fram emot hösten och vad den har att erbjuda…

En färgklick

Okej, det här är väl att vara på gränsen illojal mot företaget som är galet nog att anställa mig, men det går inte att säga mycket annat än att våra konkurrenter erbjuder en färgklick i dagens väldigt gråa Göteborg!

MTR Express X74

MTR Express X74

Doften av nytt tåg var inte heller helt fy skam och i industrispionagets tecken har jag noterat ett och annat intressant som borde gå att låna över till andra former av plastraketer. De där Schweizarna är inte så tokiga faktiskt.

Givetvis bör hela detta (korta) inlägg läsas med glimten i ögat och inte tas på för stort allvar. Vilket sorgligt nog behöver påtalas..

Åter på spåret

Merparten av den gångna veckan samt föregående helg har spenderats som ofrivilligt ledig, tagen ur trafiksäkerhetstjänst om man skall vara korrekt. Bakgrunden till detta är en indirekt kontakt med suicidal person för en vecka sedan, på väg mot Stockholm som efter en ganska påfrestande vecka tog ganska hårt.

Allt gick dessbättre väl och en klen tröst är väl att inga avlidna finns att rapportera om. Däremot så fick jag sitta och rulla tummarna i ett antal dagar i väntan på en läkartid innan det kunde vankas återgång i säkerhetstjänst. Även om det kan låta rätt smutt med en hel massa bonusledighet sådär över en jobbhelg, så kan jag definitivt stå över det med glädje. Så särskilt roligt är det inte att vara tagen ur tjänst, allra helst inte när det är andra gången på (marginellt) mindre än ett år.

På spåret

Igår var det då äntligen dags för att återkomma till spåret och efter att ha haft lite sällskap inledande biten så släpptes jag helt fri på färden mot Stockholm i vackert sensommarljus. Ett ganska perfekt tillfälle att lufta nya lillebror Sony dessutom, en kamera som passar perfekt för att lite snabbt ta en bild eller två utan att det tar någon direkt fokus från körningen.

Slut på tågväg

Körningen till Stockholm blev tämligen händelselös även om det var högst uppenbart att man ännu inte var helt i form. Tröttheten var därmed ganska total när det äntligen vankades parkering av tågsätt och sängläge till tidig morgon.

Efter en lika lugn och stillsam hemresa där de flesta bekymmer rundades utan större besvär så vankas nu ledig helg som är delvis planerad. I morgon blir det utflykt i Dalsland och på söndag planerar vi allt för att göra så lite det bara går. Rent av så har vi planerat för att äta rester. Den nivån av ingenting alltså!

Nästa vecka tar jag mig an såväl spår som trafiksäkerhetsbyrokratiska äventyr igen, i en sedvanlig dos.

Machokulturen inom järnvägen

Det var allt bra länge sedan jag kom och hade åsikter kring järnväg och lokföraryrket nu va? Bäst vi tar tag i det hela och retar upp en och annan nu då helt enkelt.

Dagens ämne får nog på förekommen anledning bli machokulturen, något som givetvis existerar inom järnvägen likt alla andra branscher och som även när den är skämtsamt uttryckt, ändå gör mer skada än nödvändigt.

Tacksamt nog har ändå inte järnvägen jättestora besvär med persontypen “störst, bäst och vackrast”, mestadels eftersom den absoluta merparten utav dessa sorteras bort inför utbildningen till lokförare. Visst finns det en och annan besserwisser och jag kan gott tänka mig att jag själv blivit kallad för det en och annan gång, om än outtalat, men de riktigt allvarliga fallen är få och tur är väl allt det.

Något man däremot får höra i tid och otid är åsikter om vad som är “riktiga tåg” och vilka som är “riktiga lokförare”, vilket är tämligen tröttsamt som bäst och tämligen uttjatat vid det här laget.

Många äro åsikterna om vad som är riktigt tåg men allt som oftast får man höra att moderna motorvagnar, de är minsann inga riktiga tåg. Kör man således bara moderna motorvagnar, då är man ingen riktig lokförare.

SJ X55 3358

SJ X55 3358 i Hagalund

Ursäkta mig och min åsikt nu, men det är kort sagt inget annat än rena dumheter och fjanterier. Delar av en idiotisk machokultur som definitivt skrämmer bort en och annan vettig person från yrket och som syftar på att förminska människor på orimliga grunder.

Ett riktigt tåg kan se ut på många olika sätt, med många olika förutsättningar och användas i trafik som i sig erbjuder helt olika utmaningar. Ett riktigt tåg kan vara ett 600 meters godståg med vikter som räknas i tusentals ton. Ett riktigt tåg kan lika gärna vara närmaste X2000 som skall köra en optimistiskt lagd körplan som förutsätter närmast perfekta förhållanden samtidigt som över 300 resenärer och en bunt kollegor förväntar sig en mjuk körstil. Ett riktigt tåg kan för den delen vara en toppmodern motorvagn med stjärnhimmel i taket som ska göra femtielva uppehåll mellan A och B. Samtliga ovanstående körs givetvis av riktiga lokförare.

Personligen skiter jag högaktningsfullt i vad som är och inte är ett riktigt tåg eller om jag av vissa anses vara en riktig lokförare eller ej när jag spakar Regina. Så länge ekvationen om mesta möjliga lön för minsta möjliga jobb går ihop sig, då är jag nöjd. Det och att jag tycker om vad jag gör, vilket jag gör, trots machokulturinslagen.

Så. Nu ska jag ta ett djupt andetag och fortsätta ignorera puckade uttalande, seriösa eller ej, om vad som är riktiga tåg och riktiga lokförare…

I ett hav av vete

Vad gör man när man har en lördagskväll att spendera i all ensamhet, när sambon jobbar och stan sjuder av festivalbesökare?

Givetvis tar man bilen långt bort därifrån och vandrar runt i någon timme med kamera och stativ bland vetefält i jakten på en bra bild eller två. Eller kanske några fler om man skall vara så? Vete som för övrigt blev refererat till som gift på pinne utav min glutenintoleranta bättre hälft…

I ett hav av vete

I ett hav av vete

I ett hav av vete

Solnedgång i HDR

Solnedgång i HDR-stuk

Eftersom även Lillebror fick medfölja ut på dagens expedition så kan jag utöver ovan mer eller mindre seriösa försök till bilder även erbjuda ett stycke bakom scenen-bild samt dagens dos självis, mer eller mindre seriös. Lillebror har allt bra intressanta funktioner måste jag säga..!

Bakom scenen

Bakom scenen när Storebror och Frank gör sitt

Självisstund i vetefältet

Självisstund i vetefältet

Allt som allt var det ett klart trevligt sätt att fördriva kvällen på, även om det kliar sådär över hela kroppen efteråt utav inbillade kryp och dess bett. Tur nog så har Petronella tagit sig an ett och annat kryp såväl idag som tidigare. Hon är bra duktig den där bilen!

Petronella

Petronella i behov av en stunds bilvård…

Som uppmärksammat så börjar såväl lusten för fotografering såväl som bloggande återinfinna sig en smula, även om det på sistone blivit en del skrivande och bakdaterande för att det skall hamna lite mer korrekt i tidslinjen i förhållande till tiden tillgänglig för att skriva ihop det hela. Nåväl, bättre än inget kort och gott.

Lillebror är här!

Såja! Djupt andetag nu! Rubriken är givetvis vald för att en och annan ska sätta morgonkaffet i fel strupe. Inte handlar det om någon lillebror till sonen, så roligt ska vi faktiskt inte ha än på ett bra tag!

Däremot, så handlar det om lillebror i familjen Sony här hemma. Kamera alltså. En till kamera. Den sjätte i ordningen eller sådär skulle jag tro? Man kan väl ändå aldrig få för många kameror…

Vad det handlar om är i vilket fall Sony RX100 III, d.v.s. den näst senaste generationen utav avancerade kompaktkameror från tidigare nämnda tillverkare. Därmed också ganska lika i stil och byggkvalité jämfört med min Sony α7 II som numer alltså är storebror. Utöver dessa två finns det någonstans i lägenheten även en farfar, Dianas inte helt nya α300.

Sony RX100 III

Jag har länge suktat och dreglat över just den här kameran men inte riktigt funnit nyttan i att handla den för närmare 7000 kr. Av en händelse, när jag skulle visa just vad jag hade för tankar till höstens dejt med en solstol i värmen, så sprang jag på just lillebror. Med en gnutta tur så hittade jag ett exemplar som gått som demo-kamera hos Scandinavian Photo i Stockholm till ett riktigt rimligt och bra pris. Klart jag var tvungen att slå till!

I tisdags leverades han och i onsdags var det läge för en roadtrip, ni vet en sådan där dag när man bara vaknar och känner att man måste ut på vägarna och utforska! Självklart fick lillebror följa med och stå för en hel del bilder under dagen, tagna utav såväl mig som Diana, lite beroende på vem som först fick tag i honom.

Nedan följer kort och gott en liten bildkavalkad från vår tur runt Värmland, komplett med utsikt och glass, massor av kärlek och närhet.

Kurviga småvägar

Kurviga småvägar <3

Roadtripfika

Roadtripfika och minionplåster

Storebror

Storebror A7 II medföljde också

Vy från ett berg

Vy från ett berg i hjärtat av Värmland

Min tokiga sambo

Min tokiga sambo, precis så som jag älskar henne!

Med stadig hand

Med stadig hand på väg nerför berget

Kaffedags!

Kaffedags!

Glass i stora lass

Glass i stora lass

Rakt

Stadig raksträcka mellan Hagfors och Munkfors

Bro över Klarälven

Bro över Klarälven

Kvällsljuset

Kvällsljuset vid någon enslig äng

Totalt klarade vi av en sådär 27 mil på Värmländska småvägar, komplett inkluderat en klassisk felkörning om sådär 2 mil eller så. Väder, vind, vägar och det mesta annat var på vår sida och dagen blev precis vad vi båda behövde.

Samliga bilder utöver den första är tagna med Sony RX100 III, redigerade i Adobe Lightroom med VSCO Film, preset Fuji 160S.

Privatleasing – ettårskontrollen

Ja, då var det den 11 augusti 2015, ett datum ack så viktigt av två skäl. Dels är det inte mindre än ett år sedan jag var på plats hos Autowåx Bil AB för att hämta ut min helt nya, alldeles “egna” bil, min fabriksnya BMW 116i, “Petronella”.

Än viktigare är väl dock att det denna dagen innebär ett halvårsfirande för mig och min sambo, ett halvår som på alla tänkbara sätt och vis har överträffat alla mina förväntningar, förhoppningar och drömmar. Det är dock ett helt ämne i sig och i det här inlägget tänkte jag faktiskt endast ta upp ämnet privatleasing och vad jag har för åsikter om det såhär långt.

BMW 116i F20 - Petronella

Till att börja med kan vi ju diskutera ämnet bilen i sig, Petronella som hon faktiskt får heta utefter bokstäverna i registreringsskylten. Petronella är då alltså en BMW 116i av modell F20, tillverkad i juli 2014 efter just min beställning, vilket är bra jobbat med tanke på att jag beställde henne i slutet utav juni..!

Under huven hittar man en bensinmotor á 136 hästar som är kompletterad med turbo för de lite roligare stunderna. Såhär långt har bil och motor presterat en blandad förbrukning på 0,63 l/milen vilket är en smula mer än vad BMW hävdar (0,56 l/milen blandad körning) sett till den klassiskt optimistiska EU-cykeln. Jag är dock nöjd med mina förbrukningssiffror och skulle jag vilja, då skulle det säkert kunna sjunka en del ytterligare.

I övrigt är damen utrustad med M-sportpaket vilket ger en hel del plast på utsidan men även klart sköna och trevliga sportstolar och en riktigt tjock och go ratt på insidan. Kanske inte riktigt så att jag sett värdet i M-sportpaketet om det inte medföljt bilen, men nu tänker jag knappast klaga på det hela.

På det stora hela har jag inte mycket att klaga alls på mitt fordon, snarare tvärt om! Man åker riktigt gôtt när man är två vuxna eller lika väl för den delen om det medföljer barn fram eller bak. Det har även provats på att åka tre vuxna och ett barn i bilen och det funkar alldeles utmärkt även det, bara man placerar sig lite mer eftertänksamt. Kort sagt så passar hon perfekt för mig och mina behov!

Roadtrip med sällskap

Vad gäller privatleasing som så, då har jag egentligen inte mycket att tillägga utöver allt som redan har skrivits i ämnet. Det funkar bra, kort och gott. Dock har det (som förväntat) inte infunnit sig något behov av att prova på verkstadsbesök än så länge, så kontakterna med BMW/BMW Finans har än så länge begränsat sig till den månadsfaktura som dyker in lite snyggt och prydligt i början av varje månad, nu även som e-faktura..!

Avgiften i sig har faktiskt rört sig en smula nedåt jämfört med när jag tecknade mig för bilen, tack var kraftigt sänkta räntenivåer. För stunden betalar jag 3232 kr/månad för mitt nöje vilket helt klart är en nivå jag kan leva med i förhållande till det jag får!

När jag tecknade avtalet var jag länge och väl i valet och kvalet mellan en roligare färg än vit versus ytterligare 15 000 km att fördela på mina tre år. I slutänden fick det bli att gå på det mer förnuftiga valet med längre körsträcka. Såhär långt har jag knappt tagit mig upp på mina första 10 000 km och ligger därmed knappt över den lägre nivån. Jag är dock mycket nöjd med valet att ta en längre körsträcka än jag “behöver” just för att slippa tänka på det hela och istället bara köra när jag känner för att köra.

Under året som gått har bilen och jag besökt såväl Dalarna, Västra Götaland, Skåne, Öland, Östergötland och Närke med många fler landskap såväl som en kortis över norska gränsen. Aldrig har jag varit besviken på bilen eller hur den presterar, snarare tvärt om, jag är nöjd, mycket nöjd!

Ett år avklarat. Två år kvar och jag känner redan viss separationsångest..!

Sydspetssöndag

Det gäller att passa på nu när sommaren faktiskt erbjuds, allra helst med tanke på att vi knappast varit bortskämda med fint och varmt väder såhär långt. Därmed var det ett utmärkt tillfälle att packa ihop en fikakorg och familjen för en tur till det ständigt återkommande Hammarö Sydspets, denna underbara oas vid vänerhavets kant.

Farfar vid ratten

Farfar vid ratten

Vindskyddet med stort V

Vindskyddet med stort V…

Diana njuter

Diana njuter utav utsikten ut över vänerhavet

På låg nivå

På låg nivå bland växter och klippor

Fikadags

Fikadags med kaffe och rulltårta, typ.

Badsugna?

Badsugna delar av familjen?

Farfar och Kaspian

Farfar och Kaspian var de mest modiga i det friska vattnet

Utsikt

Utsikt västerut

På span över klipporna

Diana spanar ut över klipporna

Fyrtornet

Fyrtornet vid Hammarö Sydspets

Son och sambo

Son och sambo i samspråk

Trådlösa nöjen

Ämnet hörlurar har behandlats förut på bloggen. Mer eller mindre friskt av och till. Jag gillar hörlurar, kanske en smula för mycket om man ska vara sådan. Genom åren har jag hunnit med att avverka ett antal olika varianter i diverse färger och former och även om det nu var ett tag sedan jag senast köpte något, så börjar det allt närma sig ett nytt inköp..!

Sedan drygt tre år tillbaka har jag avnjutit ett par Denon AH-D2000 kopplade till datorn när jag verkligen velat finlyssna på musik. I timtals har jag kunnat sitta och lyssna med dessa lurar fast monterade på skallen utan att tröttna och vid ett antal tillfällen har jag mer eller mindre fått tvinga mig i säng för att inte helt gå miste om all energi.

Denon AH-D2000

Denon AH-D2000

Allt har dock ett slut och häromdagen så fick dessa fantastiska lurar vandra vidare till en ny ägare. Inte för att de på något sätt blivit dåliga, snarare tvärt om likt all fin hifi-utrustning. Istället är det helt enkelt så att det är dags att gå vidare, att testa något nytt. Problemet är väl mest att jag inte riktigt vet vad jag vill ha?

Tanken är faktiskt att satsa på ett par trådlösa hörlurar den här omgången, för att vara mindre bunden vid datorn även om det är just datorn som används som mediakälla.

Så, frågan är då bara vilka trådlösa hörlurar man vill ha? Lite lätt märkesskadad som jag är, så har jag börjat kika lite på Sonys olika varianter utav hörlurar, främst Sony MDR-10RBT och Sony MDR-1RBT. Problemet är bara att det är närmast omöjligt att komma fram till vilka som är mest intressanta eller för den delen, vilka som faktiskt är aktiva produkter som går att köpa i affärerna. Är det kanske Sony MDR-1ABT som är senaste generationen..?

Sony MDR-1ABT hörlurar

Sony MDR-1ABT

Ett annat alternativ jag är nyfiken på är från AKG och deras 845BT som ligger i ungefär samma prisklass som de ovan. Detta då jag är van med AKG sedan tidigare i flertalet former av lurar, både in-ear och on-ear. Visst har jag haft ett AKG K618 som faktiskt gick sönder, där huvudbandet gav upp och separerade sig från sitt fäste. Inte värst imponerande men med tanke på hur fint de lät fram tills de dog, så är tanken ändå intressant!

Kravspecen som sådan, eller hur man nu ska kalla det, är blåtandslurar med bra ljud, laddningsbara med micro-usb (jag behöver seriöst inte fler former av laddare..!) och möjligheten att koppla via vanlig 3,5 mm sladd när den lusten kommer. Utöver detta är en bra batteritid något klart viktigt vilket bland annat inte imponerar värst mycket på AKGs lurar jämfört med Sonys.

Vidare så behöver jag även bestämma mig för om mitt nästa par hifi-lurar, mina B&W P5, behöver hitta en ny ägare och därmed bidra med viss del utav finansieringen för nästa inköp. Jag har ju liksom inte hur stor lust som helst att spendera pengar, även om det är roligt och för ett välljudande syfte.

Det skulle vara klart smidigt att hitta en handlare som har både Sonys variant såväl som AKGs variant i lager och som testbart exemplar, så att man kunde bilda sig en uppfattning om hur de faktiskt låter, såväl kopplade som trådlöst, att slippa köpa grisen i säcken igen. Visserligen är det ju hyfsat förmånliga köpevillkor med möjligheten till retur när man handlar på nätet, men detta ska ju inte direkt missbrukas för den sakens skull.

Jag tror bestämt vi får säga fortsättning följer på detta, likt så mycket annat…

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén