Ja, nu börjar det allt så smått närma sig tre månader sedan min Sony α7 II packades upp här hemma. Tre månader med spegellöst fotograferande att försöka summera och komma med någon slags samlad tanke om det bra, det dåliga, det smidiga och det saknade.

Kaspian

Sony α7 II, Zeiss Loxia 2/35

Enkelt sammanfattat så kan jag kort och gott konstatera att jag är nöjd med mitt byte, inte enskilt för att jag lagt ner en stadig summa pengar på det hela, utan för att jag faktiskt är nöjd på riktigt.

Jag har gått till en kamerastorlek som medför att kameran helt enkelt får följa med oftare, fler gånger, till fler platser och det utan att jag blir trött i kroppen utav att bära runt på den. Visst, det har kanske inte medfört sig att min bristande inspiration på något sätt har åtgärdats, men jag har åtminstone haft möjlighet till det på helt andra sätt än tidigare.

Kaspian

Sony α7 II, Zeiss Loxia 2/50

Min α7 II lever mestadels av sin tid tillsammans med optik signerat Zeiss, antingen Loxia 2/35 vilket tidigare har benämnts som en solklar favorit men även tillsammans med Loxia 2/50 av och till. Dessa två objektiv är anpassade just för Sonys fullformatskameror med E-fattning och det märks mer än väl på alla tänkbara sätt och vis. Ibland kan jag gott erkänna att jag saknar autofokus och allra helst Loxia 2/50 har jag övervägt att göra mig av med i utbyte mot Sonys egna 55 mm f/1.8 som jag tidigare testade här på bloggen.

De negativa punkterna jag såhär långt har lokaliserat med kameran är få och egentligen tämligen enkla. Till att börja med så lider α7 II som så många av sina spegellösa syskon av alla tillverkare utav batteritid som nästan får smartluren din att verka uthållig. Med allt extra lull-lull igång i form av förkortningar som NFC och Wi-Fi så käkar kameran batteri som om det inte funnits en morgondag. Med flygläget aktiverat så klarar man sig en stund eller två ytterligare.

Stolt Göteborg

Sony α7 II, Zeiss Loxia 2/35

Detta batterimumsande har rent av inneburit att jag för första gången sedan bra länge funnit en nödvändighet i att investera i ett extrabatteri att ha med mig i kameraväskan, allra helst om man skall lite längre bort från närmaste laddare mer än en dag. Här finns det än stor för att inte säga enorm skillnad jämfört med klassiska digitala spegelreflexkameror…

När vi ändå diskuterar laddning kan vi gott och väl ta upp för fundering hur Sony egentligen tänkte när de inte skickar med en ordentlig batteriladdare till en kamera som kostar strax under 20 000 kr. Allvarligt talat..!?

Stolt Göteborg

Sony α7 II, Zeiss Loxia 2/35

Visst, det är sjukt smidigt att kunna ladda kameran via en micro-usb rakt av i sidan på kameran, men att leverera den med detta som enda alternativ ur kameran är lite pinsamt. Det är en ruskigt trevlig finess i sig men ganska värdelöst för dagligt bruk. Riktig batteriladdare står därmed på inköpslistan.

Utöver dessa två punkter vad gäller strömförsörjning så lider även just mitt exemplar utav en smått defekt “eye piece”, d.v.s. den där lilla gummivadderade grunkan man har vid sökaren. Just gummivadderingen släpper i tid och otid på mitt exemplar och hänger och dinglar lite ofint när kameran fiskas upp ur väskan. Enkelt löst med lite superlim när väl orken kommer, men ändå ett inte alltför övertygande tecken på att kvalitétskontrollen inte alltid är på topp hos Sony.

Kaspian och Diana

Sony α7 II, Zeiss Loxia 2/35

På de positivare sidorna hittar vi återigen storleken, vikten eller kanske mer egentligen avsaknaden utav dessa två. Jag bär med lätthet med mig såväl kamerahus som de två Loxia-objektiven utan någon märkbar tyngd i kameraväskan vilket är en klar förbättring jämfört med tidigare kameraupplevelser.

Rent bildkvalitémässigt finns det inte heller några klagomål alls, inte utöver de jag har på mig själv och min bristande (?) fantasi och inspiration då. Kamerahus, sensor och optik levererar toppresultat på alla tänkbara sätt jag själv kan önska mig. Jag har mestadels använt mig utav Loxia-objektiven såhär långt i mitt brukande av kameran, men de gånger som Sonys egna 70-200 f/4 G suttit på kameran så har det knappast gjort mig ens minsta besviken.

Tidig morgon

Sony α7 II, Zeiss Loxia 2/35

Under dessa tre månader har jag aldrig någonsin saknat min gamla Canon EOS 6D eller det system jag hade uppbyggt kring den. Visst var det en fantastisk kamera i sig, en underbar arbetshäst under förra årets 365foto-projekt tillsammans med Fujifilm X-E1, men den hade gjort sitt i mitt liv, gjort mig nöjd och var redo för att göra nästa brukare lika nöjd.

Jag älskar det faktumet att jag nu har en lätt kamera som är enkel att ta med mig närmast vart jag än går, en kamera som ändå levererar toppresultat när jag ger den rätt förutsättningar.

Sony α7 II är på alla väsentliga punkter just den kameran jag sökte, den kameran jag ville ha, förhoppningsvis den kameran som får mig att finna glädje och motivationen i mitt fotograferande igen.