Så, efter ett antal veckor av våndande, räknande, provkörande (inte så jobbigt direkt) och funderande så var det slutligen dags att faktiskt ta ett beslut, göra något av alla funderingar och uträkningar. Köra lite smått på magkänslan och kasta sig ut för stupet, eller något.
Som alltför bekant vid det här laget började det med mina bilbryderier här i början av juni, ett försök att sätta ord på alla tankar och funderingar jag haft ett längre tag om det här med mitt bilägande. Därefter vankades det provkörningar av Volvo V40 och Mercedes-Benz A-klass för att komplettera körningen jag gjorde i höstas med BMW 116i.
Både Volvo V40 och Mercedes A180 CDI kördes sedan i mer ordentlig och grundlig form, den ena tack vare bilpoolen jag är medlem i, den andra tack vare en hjälpsam säljare på Veho bil här i stan. Båda bilarna var ju givetvis bra, vilket man även kan förvänta sig i den klassen och det var väl något som knappast gjorde saken lättare…
I ett försök att få till en provkörning av Audi A3 kontaktade jag även Lecab bil, först via hemsidan och sedan via e-postkontakt. En kontakt som upphörde mitt i en dialog för två veckor sedan. Frågan om vilken tid på efterföljande måndag som skulle passa dem bäst för provkörning står alltjämt obesvarad. Därmed var den bilen och den återförsäljaren struken från listan av potentiella kandidater.
Kvar stod alltså den vettiga (Volvo V40), den sportiga (BMW 116i) och den lyxiga (Mercedes-Benz A180).
Den första av de tre erbjuder med lätthet det rimligaste erbjudandet ekonomiskt, med 2885 kr/mån för totalt 4500 mil/36 mån, inklusive försäkring. Svårslaget.
BMW i sin tur erbjöd också försäkring inbakat i månadskostnaden och för 2995 kr/mån får man alltså 3000 mil/36 mån.
För Mercedes fick man istället teckna försäkring utöver månadskostnaden på 3095 kr/mån för 3000 mil/36 mån.
Så, tveklöst är då alltså Volvo V40 det minst oekonomiska av de tre ovanstående alternativen och Mercedes-Benz det mest oekonomiska. BMW glider in lite sådär på räkmacka i mitten av allt.
Nu är ju då jag inte direkt den som är helt känd för att ta de mest ekonomiska besluten alla gånger, även om jag garanterat räknat alltför många gånger på det hela. Därmed kunde vi alltså stryka Volvo ur ekvationen.
Därmed stod slutstriden mellan Mercedes-Benz och BMW, A180 mot 116i. Tysk mot tysk. Stuttgart mot München.
För att sätta de två återförsäljarna lite smått på prov så skickade jag iväg en hög med frågor gällande just privatleasingen, dels för att få svar på just mina frågor, dels för att se hur lång tid det tog att just få svar. Det var i måndags förra veckan.
Autowåx Bil svarade dagen efter på ett tillfredställande sätt och redan samma dag fick jag även svar på följdfrågor till det första svaret.
Svaret från Veho Bil väntar jag alltjämt på.
Visst hade jag här kunnat gjort det enkelt för mig, ringt upp, frågat via telefonen. Kanske rent av bemöda mig med att besöka firman i fråga. Men jag tycker faktiskt att när vi skriver 2014 så kan man gott förvänta sig svar på frågor även via e-post utan större fördröjning.
Med A-klassen i lite minskande intresse bar det istället av ut till BMW för att klämma och känna lite mer på 116i och det blev rent av att även provköra just BMW 116i med M-sportpaket som nu ingick även det i månadskostnaden om 2995 kr/mån.
Trots viss oro visade det sig att M-sportpaketet inte alls likt Volvo V40 gav sämre åktur, snarare tvärt om. Jämfört med originalfjädringen på 1-serien så erbjöd den sänkta fjädringen rent av på en bättre åktur och en mer stabil upplevelse i stort.
Efter ett besök hos säljaren inne på Autowåx gick jag hem med en än större beslutsångest än någonsin, mer än lovligt sugen på en Estorilblå BMW 116i som med 3000 mil/36 mån skulle kosta mig 3170 kr/mån.
Idag återvände jag dit…
… och efter drygt 45 minuter gick jag ut med ett kontrakt. Ett kontrakt på en Alpinvit BMW 116i med M-sportpaket och 4500 mil/36 mån för 3245 kr/mån. Valde alltså bort den läckra Estorilblå färgen till förmån för möjlighet till längre körsträcka.
Visserligen körde jag förra året knappt 1000 mil på helåret sett, men det var med en gammal bil som var tämligen törstig. Det här är något helt annat, en snittförbrukning på runt 5,5 l/100 km istället för 8,5 l/100 km. En ny bil. Längtan efter vägen kommer knappast minska. Risken för att köra mer är alltså överhängande. Därmed kändes det mer värt att satsa på längre körsträcka än metalliclack.
Jag kan dock lova att känslan är sjukt bisarr just nu. Tidigare har jag inte haft mer än rena drömmar om att kunna sitta där och teckna avtal för en helt sprillans ny bil. Det har liksom aldrig riktigt kännts aktuellt som så. Plötsligt så är det gjort? Plötsligt har jag en bil beställd som skall byggas efter mina specifikationer!? Om drygt 6 veckor är det alltså tänkt att jag skall hämta ut en bil som ingen annan kört!?
Sjukt! Galet sjukt!
Lämna ett svar