Middag för en

Canon EOS 6D, 90mm, ISO 100, 5 sek vid f/9

Tja, nu kanske rubriken låter en aning mer sorglig än vad situationen i fråga faktiskt var, så särskilt synd är det faktiskt inte om mig, även om jag nu råkar vara ensammen såhär på alla hjärtans dag. Faktum är att detta nog är första gången på väldigt många år som jag faktiskt är just ensam, både fysiskt såväl som att jag faktiskt är singel den här gången. För även om jag och min f.d. hustru vid det här laget beslutat oss om att gå isär, så var vi ju rent tekniskt sett, på papper, gifta.

Faktum är att jag nog inte varit singel alls på nästan 10 år den här dagen, då jag under absoluta merparten av mina 20-något år levt i ett förhållande. Det är alltså en ganska ovan situation det här med att med raska steg närma mig 30-något som singel.

Men hur man än vrider och vänder på det, så känns det allmänt ganska bra, bättre och bättre. Inte för att jag på något sätt önskade mig att bli singel där för två månader sedan, verkligen inte. Däremot börjar jag bli att acceptera det mer och mer, känna mig redo att faktiskt njuta lite utav att vara just själv, att bara få tänka på mig själv ett tag, mig själv och mina behov.

Visserligen saknar jag väl möjligheten till allmän närhet när som helst, att få sova bredvid någon. Samtidigt har jag en underbar familj och en hel samling av helt otroliga vänner och kollegor runt omkring mig, som alla bidrar till att man känner sig älskad, omtyckt och uppskattad. Kort och gott så är jag egentligen på en ganska bra plats i livet just nu!

Så, middag för en är alltså inte alls så hemskt och sorgligt som det låter, utan faktiskt ganska skönt!