webbpysslare, pappa, make och lätt nördig, utan inbördes ordning

Månad: september 2012 Sida 1 av 3

Mjukstartad söndag

Det känns nästan lite märkligt, som om något inte stämmer, men denna söndag har erbjudit en sådan där nästan sagolik mjukstart!

Till att börja med så lät sonen oss sova i lugn och ro, ända till 10-tiden rent av. Helt nöjd satt han ute i soffan framför en hälsosam dos barntv. Inte ofta man faktiskt får njuta av en sovmorgon vare sig det är söndag eller ej!

Frukosten är nyss avklarad, havregrynsgröt till sonen, stekt ägg och svamp till frun och omelett med svamp och ost till mig med te till fru och son samt kaffe med vispad grädde till mig. Hörde jag någon säga lyxfrukost?

image

Nu, näst ut för dagen vankas promenad för far och son, Mariebergsskogen är det tänkta målet och med mig följer även kamera och på den ett fast 50 mm objektiv! Återstår att se om inspirationen är med och om så är fallet, så kanske det blir en bildblogg till eftermiddagen!

Hur som helst är tanken att den mjukstartade söndagen skall fortsätta i samma stil!

En dag som ingen annan

Efter en lugn och stillsam, för att inte säga tämligen händelselös start på förra veckan blev det så torsdag, veckans enda lediga dag. Eftersom det är ledig dag passar man ju givetvis på att boka in än det ena, än det andra, främst ett återbesök hos optikern för att se över hur invänjningen med linser går men även lite annat smått och gott.

Nu blev det ju inte riktigt så, istället blev det en dag av helt annan sort, det blev dagen då jag för första gången hamnade på en olycksplats där någon omkommit.

Man får väl egentligen vara ganska tacksam över att denna dag dröjt såpass länge ändå, det är ändå drygt 1,5 år sedan jag gick utbildningen till att bli kamratstödjare och sedan dess har jag dessbättre inte varit på utryckning till någon dödsolycka, fram tills i torsdags då.

Strax före halv nio på morgonen ringde det i vart fall på tjänstetelefonen, ett samtal från trafikledningen i Göteborg som informerade om att det inträffat en olycka och där man undrade om jag kunde tänka mig ställa upp som kamratstöd, ett helt frivilligt åtagande i alla lägen skall tilläggas.

Föreslog att man skulle kolla vad de övriga kamratstödjarna i Karlstad hade för tjänstgöring, i fall det skulle kunna finnas någon lämpligare med tanke på mina egna planer för dagen.

Dock skulle det visa sig att de övriga redan var ute på tjänstgöring varpå jag erbjöd mig ta uppdraget och samlade på mig så mycket information som möjligt om händelsen och de inblandade. Beställde även en taxi och såg till att få i mig frukost i väntan på skjutsen.

Innan taxin, efter en lite för lång väntan, till slut kom hann jag även med att prata med räddningsledaren på plats, för att bilda mig en uppfattning om läget på platsen. Fick under det samtalet även bekräftat att den påkörda personen avlidit, något jag var tämligen säker på redan tidigare men som ändå är något man aldrig riktigt kan förbereda sig på att höra.

Väl framme på platsen så blev det en promenad i spårområdet från vägövergången där olyckan skedde till platsen där tåget stannat. Längs promenaden syntes egentligen inte mycket, det fanns lite folk på plats för att reparera skadad infrastruktur, lite utspridda små delar av bil här och var men inget större.

När vi, jag och en förare till att köra tågsättet vidare efter bärgningen, kom fram till tågsättet så klättrade avbytande förare upp i en vagn medan jag sökte kontakt med OPA, OlycksPlatsAnsvarig för att stämma av läget och informera om att jag som kamratstöd och avbytande förare nu fanns på plats.

Fick en liten redogörelse från OPA om vad som hänt och att bärgningen av bilen skulle påbörjas inom kort. Vid det laget skymtades bilen bakom loket från där vi stod, men jag undvek att närmare beskåda det hela.

Klättrade ombord i vagnarna och gick till bistrovagnen där tågpersonal och föraren samlats efter olycka och evakuering av tågsättet. Efter en kort stund så lämnade tågpersonalen tåget i sällskap med avbytande förare för att hitta den taxi som skulle ta dem hem till Karlstad igen och jag blev kvar själv med föraren i väntan på att vi skulle kunna lämna platsen.

När man sedan är på plats som kamratstödjare får man en mer eller mindre detaljerad beskrivning av händelsen i sig samt även se hur en människa reagerar och agerar efter en sådan här sak. Allt i sig väldigt viktigt för att kunna bearbeta och komma vidare ur den akuta kris som uppstår.

Det kräver sin mentala förberedelse inför och på väg ut till ett uppdrag likt detta, för att själv kunna hantera det man kan få se och höra. Givetvis är det inget jämfört med det den drabbade föraren själv upplevt, men det ligger ändå kvar mycket länge i minne och själ. Hela känslan i sig att gå omkring på olycksplatsen som sådan är mycket speciell, ett slags kusligt lugn över hela området, människor som jobbar målmedvetet men ändå ganska tystlåtet med att återställa allt till sitt ordinarie skick. Synen av hur den mycket demolerade bilen lyfts bort från spårområdet lär man minnas i många år framöver!

Till slut kunde vi dock lämna olycksplatsen, den drabbade föraren och jag, för transport till dennes hemstation där närmaste arbetsledare anslöt för vidare samtal. Så småningom kunde även den slutliga biten till förarens egna hem klaras av, där sedan anhöriga och senare även företagshälsovården ta över för vidare rehabilitering.

Troligen, förhoppningsvis är denna förare åter i tjänst under denna veckan och som vid varje uppdrag så hoppas man att snart få återse dem i sitt mer vanliga jag igen, även om det som alltid tar tid.

För egen del är det mycket en fråga om när nästa uppdrag kommer och vad som då har hänt. Då som nu får man göra en avvägning om man kan och orkar ta uppdraget eller ej.

Såhär långt måste jag ändå säga att varje möjlighet jag haft till att rycka ut som kamratstöd varit oerhört givande, dels i vetskapen om hur mycket det är värt för den drabbade efter att själv ha varit i den positionen, dels för att varje utryckning för med sig helt nya erfarenheter om både de egna som andras reaktioner i krissituationer. Varje uppdrag är så oerhört lärorikt att det inte går att beskriva med ord.

Den absolut viktigaste lärdomen är och förblir dock enkel, uttryckt från början av min kursare och kollega Storm om jag minns rätt. Det är i vart fall först när man upplevt en sådan här dag på nära håll, som man verkligen kan inse vad en dålig dag egentligen är och hur otroligt ovärt det är att slösa energi på småsaker som stör en i vardagen.

Ta vara på livet och vardagen i alla lägen, man vet aldrig när planen blir omkullkastad utan förvarning!

Sådana dagar

Ibland när man läser jobbrelaterade inlägg, så kan man lätt få intrycket av att livet på järnvägen är ett ständigt kaos med förseningar, strul och allmän misär och elände. Så är ju inte riktigt fallet, för som i de flesta jobb så förflyter de allra flesta dagarna på sådär lugnt, stillsamt och utan några som helst anmärkningsvärda händelser.

Man går till jobbet, gör sitt jobb, går hem och lever lycklig i alla sina dagar kort och gott.

Grejen är väl mest att det är tämligen ointressant i de allra flesta fallen att läsa om en helt normal, tråkig och händelselös arbetsdag, åtminstone för de allra flesta.

Fast nu skall jag faktiskt ta tillfället i akt att berätta att jag haft två dagar i rad nu där allt bara gått sådär bra som det normalt sett gör. Inga katastrofer, inget spännande, bara tågkörning enligt körplan och stopp utan kaffespill sådär!

Eller ja, egentligen finns det väl inte så mycket att säga, jag körde igår tåg 626 från Karlstad till Stockholm, hade min rast i godan ro. Därefter tog jag mig från Stockholm till Arvika med tåg 55, med rättidig ankomst i Arvika dessutom, tog ett varv eller två på buffén på hotellet innan läggdags, somnade i hyfsad tid och sov gott.

Idag var det uppstigning vid ständigt härliga 04.00, klargöring av tågsättet utan anmärkningar, körning i tid med tåg 620 till Karlstad där vi bromsprovade och växlade fram nästa tågsätt, varpå jag gick hem.

Som sagt, totalt ointressant men ändå ack så skönt, när allt bara flyter på precis som det ska. Det är dagar som dessa man trivs lite sådär extra bra på jobbet, när man egentligen inte har något alls att klaga på.

Men ni kommer förmodligen inte få läsa så mycket mer om just sådana dagar, just för att det varken är särskilt inspirerande att skriva om, eller att läsa om heller för den delen.

Det bara är, precis som alla andra jobb.

Livet med linser

Efter att mina provlinser nu äntligen behagade dyka upp här under veckan så har jag nu haft chansen att prova på linslivet igen, med dess för och nackdelar. Det jag märkte rätt omgående var åtminstone att jag fortfarande kom ihåg väldigt väl hur linserna sätts i och tas ur, trots att många år förflutit sedan jag sist provade lyckan med linser.

Dessvärre lider jag rätt ordentligt av trötthet i ögonen när linserna sitter i, även om det är markant bättre idag än tidigare i veckan. Detta är något som definitivt skall diskuteras med optikern vid det kommande återbesöket till veckan. För att motverka akut trötthet i ögonen när jag har linserna på jobbet så har jag köpt mig ögondroppar som åtminstone hjälper en del.

Det är dock en otroligt skön känsla att kunna se såpass väl som man ändå gör med linser, hela synfältet utan avgränsningar! Bara detta i sig är något man inte vänjer sig vid i första taget, och som faktiskt gav skaplig huvudvärk de första dagarna.

Jag hoppas de inledande besvären går över snart, för det är riktigt skönt att kunna använda vanliga solglasögon, att inte behöva putsa glasögonen i tid och otid samt att just bara kunna se så mycket!

Vi får se vad experten säger till veckan här, på torsdag förmiddag skall jag åter för synundersökning efter att ha sovit med linserna i under natten. Hoppas på positivt resultat, och skulle det bli annat, ja då får man nog faktiskt börja spara till en laseroperation istället, för det är mer lockande än någonsin just nu!

Saker man vill ha

Just nu är jag inne i ett sådant där investeringssug efter nya elektronikprylar, och allra helst då nya fotoprylar! Det är något med just nya objektiv och grejer som gör att man aldrig riktigt tröttnar på att lägga ut pengar. Jag har ju redan idag en mer än kompetent samling objektiv i min väska:

Samyang 14mm f/2.8 MF
Nikon 35 mm f/1.8 G
Nikon 50 mm f/1.8 G
Nikon 85 mm f/1.8 G
Nikon 18-105 mm f/3.5 – 5.6
Sigma 70-200 mm f/2.8
Sigma 150-500 mm f/5 – 6.3

Mycket vill dock ha mer, eller till viss del förändra en aning i det jag redan har. Dels har jag länge funderat på ett macro-objektiv, mestadels insnöad då på Nikons 105 mm f/2.8 G VR. Jag har aldrig riktigt provat på macrofotografering, men det känns lockande på något vis.

Nikkon 105mm f/2.8G AF-S VR Micro NIKKOR

Förutom detta har jag även funderingar på att sälja mitt Samyang 14 mm och mitt Nikon 35 mm f/1.8 G och istället satsa på en vidvinkelzoom i dessa trakter, kanske ett Nikon 16-35 mm f/4 G istället? Dels för att jag inte är helt vän med den manuella fokuseringen i Samyang-objektivet, dels för att mitt fasta 35 mm är anpassat efter DX-hus.

Nikon AF-S NIKKOR 16-35mm f/4G ED VR

Förutom objektivfrågan så kom ju även Nikon med en annan intressant nyhet häromdagen, nämligen Nikon D600, ett kamerahus i FX-klass, dvs fullformatssensor till skillnad från den D7000 jag har idag, som är ett DX-hus. Skillnaden är främst att FX-huset inte beskär något alls, utan riktig vidvinkel är riktig vidvinkel!

Nikon D600

Det vore inte alls fel att ha en fullformatssensor, faktiskt! Även om man tappar en del i fördel på långa zoomar så tjänar man en hel del i övrigt. Dessutom är D600 en aning större i storlek jämfört med D7000, vilket säkerligen skulle passa mina händer en hel del!

Nackdelen med alla dessa drömmar är väl att de inte direkt är gratis, såväl kamerahus som optik går ju på några kronor och helst skall man väl kunna motivera detta för sig själv som plånboken innan man ger sig på det. En annan sak att tänka på är även att bilderna skall få plats någonstans, redan idag ger ju de 16 megapixel som D7000-sensorn producerar mig nog problem med fulla minneskort som hårddisk! Hur bilderna från den 24 megapixel stora sensorn i D600 skulle hanteras är en nog så viktig fråga.

Tills vidare får man nog helt enkelt fortsätta drömma, min fru drömmer ju om hundar så då får jag fokusera på det viktiga här i livet – teknik!

Sida 1 av 3

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén