… eller, skulle vi verkligen stanna där också!?

Nja, inte riktigt så illa blev det, men gårdagskvällens uppehåll i Åmål bjöd väl knappast på ett av de där snygga, prydliga nattågsliknande mjuka uppehållen som jag normalt brukar sträva efter, snarare var det väl mer av en “oh-shit” grisnit i grevens tid där i slutet av plattformen.

Kort sagt gick det väl kanske en aning fort in mot plattform, eller med en aning för lite broms, eller med alldeles för mycket självförtroende över hur bra tåget bromsar, kanske blev jag en aning distraherad av löftet om en kôlsvart kôpp kaffe under uppehållet, oavsett vad så blev det inte riktigt bra i vart fall.

Exakt vilken hastighet jag började inse begränsningarna av plattformslängden i förhållande till just hastigheten, det minns jag inte riktigt, men det blev att haka på klick efter klick på bromsspaken, utan att det tog ner farten nämnvärt. Just det intressanta med loktågen är ju just att det finns en tillsättningstid, en fördröjning från det att broms begärs till att det faktiskt börjar verka, något som inte är helt uppskattat i alla situationer.

Till slut fick det bli en dutt ner till nödbromsläget, där bromsens huvudledning töms lite kvickare och därmed tillsätter bromsen lite hårdare, lite fortare, och en sekund eller två av detta räddade det hela en aning, stannade som sagt kanske inte så prydligt, men innan slutet av plattformen, och än mer viktigt för att bespara sig själv en massa onödigt jobb, innanför signalen som står precis i slutet av plattformen.

Behöver vi nämna att resten av färden gick med en aning högre dos ödmjukhet..?

Om några timmar väntar ytterligare ett varv på Götelaborg, tåg 367 Karlstad – Göteborg, lite rast på det, följt av tåg 376 Göteborg – Karlstad. Därefter två dagar ledigt, följt av Göteborg på fredag, Åmål respektive Göteborg på lördag, Göteborg på söndag och Göteborg på måndag innan det är dags för Stockholm på tisdag, för att få lite av en varierad vardag..!