Hittade en klart intressant artikel på SvD.se idag, tack vare ett tips via Twitter, som handlar om ”Begåvade Maria hamnade i kassan på Gekås”, som även om det låter ytterst kvällsblaskeaktigt faktiskt var riktigt intressant.

Scenariot är alltså som så, att liten skoltrött flicka plågar sig genom skolan inkl gymnasiet utan vidare uppmuntran och stimulans, för att så småningom lessna ur och istället för högre studier, hamnar som kassörska på Gekås för att försörja sin lilla son.

Nu är ett jobb i kassan på Gekås något att skämmas för, absolut inte, alla jobb, vad man än gör, som resulterar i att man kan försörja sig själv och sin familj är beundransvärda, även i kassan på Gekås behövs folk som är villiga att jobba, och som är minst lika väl värda sin lön som vilken riksdagsman, VD, gatusopare eller tjänsteman som helst!

Dessutom skall man aldrig någonsin tro att det är ”end of the line” bara för att man sitter där man sitter, det går alltid att hitta på nya saker att göra, bara man vill, och att man tror på sig själv! Att börja med ett lågstatusjobb är i min bok en ren merit, en oerhört nyttig upplevelse om man så vill inför det fortsatta livet!

Hela historien känns smått bekant från den egna skolgången, på mellanstadiet framförallt var ju skolan rätt skoj, allra helst de samhällsorienterande ämnena som geografi och historia, där uppgifterna löstes riktigt kvickt. Nu kommer jag inte riktigt ihåg vilket ämne det handlade om, men vid en period under mellanstadiet låg jag långt före resten i klassen, och hade på rekordtid löst hela terminens uppgifter, varpå det blev extra småjobb inom samma område i väntan på att de andra blev klara.

För min del slog väl skoltröttheten in redan på högstadiet, även om vissa betyg hölls på en bra nivå, främst då återigen inom SO-ämnena. Varje vecka hade vi t.ex. nutidsorientering med ett tiotal frågor, där resultatet sammanställdes i slutet av varje termin, en tävling jag vann 5 tillfällen av 6 möjliga. Egentligen var det 6 av 6, eftersom facit var felaktigt vid några tillfällen under den terminen, men jag kände aldrig någon direkt anledning till att tjafsa om det.

Valet av gymnaiseprogram var mest ett val av pest eller kolera, vilket slutade i att intresset för datorer och teknik gjorde att ett program vid namn Datorteknikprogrammet valdes. Någon gång i denna röra blev det dock så att Datorteknikprogrammet, gjordes om till Teknikprogrammet, vilket var mer inriktat på industriteknik, hållfasthetsberäkningar och sådant som jag inte riktigt var intresserad av då..

Någon gång under vårterminen av första gymnasieåret bestämde jag mig för att strunta i det hela helt, ingen motivation fanns, ingen lust, ingen ork att fortsätta. Hoppade av gymnasiet med betyg endast i Matte A, ett G på den punkten i vart fall.

Tack vare min far så fick jag i vart fall ett jobb på timmar, som bestod av att kopiera cd-skivor samt ordna tryck på dessa samt paketera och skicka ut i landet. Om jag minns rätt var lönen hela 56 kr/tim för detta, men det är en lön, och när man bor hemma och är 16-17 år gammal så är det ändå en hel del!

För min del kändes det dessutom helt rätt att jobba, det kändes betydligt mer meningsfullt än skolan gjort på bra länge, en mycket nyttig insikt. Detta jobb gjordes lite av och till under några år, tog mitt körkort som planerat vid 18 års ålder och så småningom började jag komma på lite vad man kunde göra, man kan alltid köra taxi!

Sagt och gjort, när jag fyllt 21 tog jag tag i saken, läste in den extra teori som behövdes, skrev de tre teoretiska proven och genomgick den läkarundersökning som behövdes, och vips hade man taxilegitimation! Fick jobb i stort sett per omgående på Koppartaxi i Falun, ännu på timmar men det var i stort sett inga besvär att få ihop tillräckligt med timmar för att få livet att gå ihop, även om jag vid det laget bodde i eget boende.

Även om jag hade vissa tveksamheter till en fortsatt karriär inom taxibranschen efter ett jobbigt första nattpass, så blev det ändå så. Efter ett tag fick jag även chansen att köra en bil på Taxi Falun, som råkade tillhöra samma ägare som Koppartaxi, en bil jag delade främst med endast en annan person. Denna lilla Ford Mondeo gav en ypperlig chans att utvecklas som person och som arbetare, den första arbetsplatsen jag hade där jag trivdes riktigt riktigt bra!

Nu var lönen som taxiförare inte direkt någon sådan där man blir rik på, men man klarar av att bo och betala sina räkningar, vilket egentligen är det som räknas i grund och botten.  Dessutom kunde man alltid jobba extra även för andra taxiåkare, vilket gjordes en hel del av och till, som mest blev det en bra bit över 200 timmars jobb på en månad, en nyttig upplevelse, ett skönt klirr i kassan, men inget jag skulle vilja göra om.

Under min taxiförartid träffade jag även min Angelika, och det blev tal om att flytta till Linköping för hennes studier, även om det tidvis var tal om Uppsala och för den delen Karlstad, även om den senare avfärdades tidigt. Inför flytten sökte jag i stort sett tusen och en jobb, för att se vad det fanns utöver taxibranschen som man kunde tänkas jobba med. Det var i stort ganska tyst på alla ansökningar, jag var tillfrågad om att komma på informationsträff för MediaMarkt som skulle öppna i Norrköping strax efter vår flytt, men tiden passade inte och det blev inte heller något mer av det hela.

Istället fortsatte jag inom taxibranschen och fick ännu en timanställning hos en åkare i Linköping, erbjöd mig att köra deras stora Mercedes-Benz skåp med plats för upp till 8 passagerare, vilket ingen annan gjorde frivilligt, och vips hade man tillräckligt med timmar för att klara sig!

Under hösten efter flytten så råkade jag springa på ett foruminlägg om lokförarutbildning, där det länkades till en annons från SJ där man sökte folk till deras egna, interna lokförarutbildning som skulle hållas under 2008. Skickade in en ansökan även jag, det kostar ju som bekant inget att försöka, även om förhoppningarna var små inledningsvis då grundläggande gymnasieutbildning var ett krav, och som jag saknade. Första omgången uttagningar missade jag, och för första gången efter gymnasiet började jag åter fundera på att läsa upp betyg.

Innan den tanken hann med att utvecklas vidare ringde dock telefonen igen, där personen i andra änden frågade om jag fortfarande var intresserad av utbildningen, vilket jag givetvis var. Sagt och gjort så blev jag inbjuden till att delta i urvalstester, som bestod av diverse datoriserade tester av t.ex. läsförståelse, logiskt tänkande, enklare matte med mera. Detta var tydligen något som gick alldeles utmärkt bra, för vips var man på väg till läkarundersökning, och till slut erbjuden en plats på utbildningen!

Detta var 2007, hösten 2008 var utbildningen klar och sedan september 2008 har jag då alltså jobbat som lokförare, och har inga planer på att upphöra med det inom en överskådlig framtid. Lönen har väl även den utvecklats en hel del från de 56 kr/timmen jag började med, via runt 90 kr/timmen som taxiförare, till att nu ligga på omkring 180 kr/timmen, plus tillägg för än det ena, än det andra. En viss förbättring!

Så, vad vill man då säga med detta enorma inlägg, ja vad sägs om att inget är omöjligt, även om det kanske ser en aning hopplöst ut? Det räcker med att en person, med rätt inställning hittar ens ansökan, läser och tänker utanför ramarna för att livet skall förändras!

Dessutom vet du aldrig vem det är du möter, vem som sitter där bakom kassan på Gekås och ser uttråkad ut, vem som tillagar din snabbmat på Sibylla, eller som städar ditt trapphus, risken är stor att personen ifråga har en IQ långt över din egna, men att denne aldrig fått chansen att visa detta ordentligt!

Vad gäller min egna IQ så får väl bilden nedan tala? Även om nu nättestet säkerligen är en aning förenklat för att fler skall betala för att få göra det riktiga testet, men ändå!

Någon gång ska man väl ta tag i att göra det riktiga, övervakade testet också, som merit om inte annat!