Fredag kväll, strax före 21, ledig helg väntar, den första sådana efter semesterns slut, en aning efterlängtad ledighet i dagarna två!

Vad har man då hunnit med på dessa två första veckor åter i järnvägens tjänst. En hel del faktiskt, de första två dagarna gick ju bortsett från den lite väl tidiga väckningen ypperligen smärtfritt förbi, men sen blev det fredag och dags att ta sig ut på stambanorna igen, förbi Hallsberg…

Tog över ett tåg från Norge som var aningen sent, bara sådär lagom på marginalen för att andra tåg skall få stanna och släppa fram en, och lagom till orten där allt går fel, Hallsberg, så var det tämligen decimerat till endast 4 minuters försening, det går att leva med. Dagen till ära, dvs förra fredagen fortfarande, var det inte mindre än 8 vagnar i kroken på Rc-loket längst fram, inte fy skam direkt! Iväg från Hallsberg kom vi också utan större besvär, det gick nästan för bra, och så får det ju inte vara.

Därför var det utan tvekan dags att få reda på hur nära man kan vara ett kontaktledningshaveri, utan att faktiskt fastna i det. Och det visade sig att man kan komma riktigt nära, och att jag i endast en handvändning hade förbrukat alla tänkbara portioner tur en man kan ha på åtminstone ett halvårsbasis.

I godan ro på väg upp mot toppfarten 160 km/h blev det nämligen högst spontant spänningslöst, kolsvart och knäpptyst (bortsett från det irriterande pipandet som indikerar att nu är du en dum förare igen!) vilket givetvis gör att man får det där spontant urkorkade ansiktsuttrycket som mest liknar ett levande frågetecken.

I stunder av spontan spänningslöshet gör man dock sig alltid en tjänst om man kontrollerar huruvida kontaktledningen faktiskt är kvar ovanför taket, och om den dansar salsa eller bara beter sig normalt lössläppt. Och jodå, den var kvar, och lugn som en filbunke där uppe, alltså förblir mysteriet alltjämt ett mysterium.

I enlighet med god JTF-lära inleddes en inbromsning mot lämpligt stopp på Pålsboda driftplats under tiden som Hallsbergs eldrift söktes via telefonen, som lika kallt som jag kunde konstatera att jo men visst är det spänningslöst, utan att direkt kunna uppge en orsak till varför.

Funderade så smått spontant på hur långt man skulle kunna rulla med lok och åtta vagnar, men räknade ganska omgående ut att hur god hastigheten än må vara, så räcker det knappast till de trygga plattformarna i Vingåker, frågan var bara om hastigheten eller batterierna skulle ta slut först.

Istället fick det bli en alldeles fantastiskt vacker fickparkering intill Pålsbodas egna brandstation, komplett med väg inom rimligt avstånd för den eventuella evakueringen som mitt åttonde sinne nu började varna för så smått samt dessutom på raksträcka med nästkommande signal väl synlig och på lagom behörigt avstånd i fall av ett icke katastrofalt scenario.

Väl på plats, efter det inte helt mjuka men bestämda stoppet så var det då även dags att försöka göra ett förtroendeingivande utrop, givetvis på såväl svenska som engelska, om att man inget direkt visste, och lova återkomma så fort man visste lite mer än absolut inget alls, och dessutom varna för faran att försöka ge sig iväg på egna utflykter utanför tåget då det var en aning osäkert på om det kunde förekomma trafik på spåret intill.

När detta väl var avklarat passade jag även på att skydda mig själv mot min egna dumhet, och slog av loket med batteri och allt, få saker är nämligen mer onödigt än att övervintra en stund spänningslöshet bara för att sedan inse att det inte finns batteriström nog för att starta upp allt efteråt, skall man behöva hjälplok kan det åtminstone ske under mindre korkade omständigheter.

Passade även på att ta mig ett litet telefonsamtal med närmast berörda ombordpersonal och informera dessa om allt jag inte visste, samt att loket inte gick att nå via internkommunikationen för stunden, samt informera om den väl valda platsen för en evakuering och bussersättning.

Ja, vad gör man då sen, efter detta?

Givetvis ger man sig ut för att syna sin egendom, eller åtminstone lånade egendom för att se om man själv möjligen kunde vara orsaken till den påtagliga tystnaden i och omkring loket, men nejdå, allt såg så fint och helt ut, och kontaktledningen hängde där uppe så vackert så att man nästan kunde tro att den alltid gjorde det! Lämpligen passar man även på att informera min egna operativa arbetsledning, och då mer specifikt personalledningen, om att man just nu står still, spänningslöst, med vissa misstankar om kontaktledningsras, och utan ytterligare besked, samt att man riskerar att missa fortsättningen på turen om inga mirakel sker, bara för information sådär.

När man sedan gått runt där iförd självlysande orange väst en stund och kliat sig i huvudet för att ge intrycket av att man vet vad man pysslar med, så tar man plats i loket igen för att invänta bättre tider och bättre nyheter. När man gjort detta i säkert några minuter tar man istället fram gamla hederliga papper och börjar leta, eftersom man spontant inser att man nu, med batteriet i loket avstängt, inte längre har tillgång till loktelefonens snabbknapp för att nå eldriftledaren i Hallsberg.

Applicera handflata mot panna ungefär här.

Dessbättre hade jag tillräckligt god ordning på mina papper för att hitta numret nästan fort, och kunde skriva ner det på ett mer tillgängligt papper. Passade ju även på att slå herr Edl en signal för att förhöra mig om läget, och jovisst, kontaktledningsras var diagnosen, komplett med en eldsvåda var det tydligen också, inte helt bra alltså.

Detta var ju därmed ett fullkomligt toppenläge att bedyra sin oskuld i frågan, och förklara att här, där vi står, finns det minsann både kontaktledning och såväl hela som rena (typ…) strömavtagare som omöjligen kunde vara orsaken till eländet. Påpekade lite mer försiktigt att det inte heller fanns några skador på loket som tyder på att det var just vårt fel att det dumma blev så dumt som det blev.

Här hände det något så bisarrt som att någon på driftledningscentralen i Hallsberg kom med ett bra och lättande besked, måste vara en av få gånger i världshistorien det överhuvudtaget inträffar. Men, kontaktledningsras till trots, så stod vi så till att man kunde sektionera bort den defekta delen, den lilla sträckan mellan Pålsboda och Hallsberg, och därmed åter spänningssätta Pålsbåda och vidare mot Katrineholm.

Med hakan fast planterad i makadamen lyckades jag få fram ett spontant “Är du säker på det..!?” och ett “Ja, men då provar vi att ta spänning igen då..!?” och avslutade samtalet.

In i maskinrummet igen för att fippla tillbaka alla knappar och vred jag nyss pillade på, och sedan upp till förarhytten för aktivering av alla system, och se på fasiken om det hela inte magiskt startade upp så fint så, med stabil spänning i tråden ovanför, hur gick detta till!?

Gjorde ett mer eller mindre försiktigt utrop om den otroliga tur vi precis haft, samt utlova en fortsatt färd efter att alla system bara startat upp ordentligt, samt återkomma med information om hur stor försening detta lilla äventyr orsakat oss snarast möjligt.

Väl klar med detta tog jag mig ännu en ordentlig inspektionstur ut i makadam och slyskog för att verkligen, verkligen vara säker på att allt jag lovade var helt, faktiskt var det också!

Och jodå, visst fasiken såg det bra ut!

Ett snabbt samtal till Hallsbergs driftledningscentral med påpekandet om att vi nu hade tänkt oss att forsätta färden, och att närmaste signal var klart synlig från min fickparkeringsruta.

Aldrig har jag nog varit så ömsint och försiktig vid igångsättningen av tåget som då, dels för att jag var osäker på stabiliteten på kontaktledningsspänningen, dels för att säkerställa att kontaktledningen ovanför taket fortsatte uppföra sig bra i takt med att farten ökade. Den vägövergång en bit längre fram som dessutom legat nere under hela filosofistunden där i Pålsboda, och som därmed kunde inbjuda till en aning trotsigt beteende hos befolkningen inbjöd ju inte direkt heller till några högre hastigheter.

Men nog kom vi vidare, otroligt nog med endast en halvtimmes försening och med vetskapen om att vi precis undvikit ett kontaktledningsras med minsta möjliga marginal, helskinnade och under egen maskin dessutom, det är nästan inte riktigt sant, det är nästan rakt igenom orimligt!

Fortfarande såhär en vecka och många tåg senare har jag lite svårt att greppa hur väl allt föll ut i slutändan, några Trisslotter, eller några andra lotter heller för den delen har jag inte köpt, och kommer inte köpa på en avsevärd framtid heller, sannolikheten att jag har sådan tur med något igen under en lång tid framöver är väl tämligen mikroskopisk.

Kontaktledningen som rasade då?

Jo, den hängde de upp igen, bara för att den skulle rasa igen några timmar senare, och trassla in sig i det tåg jag skulle avsluta dagen med att köra till Hagalund, men det gjorde inte mycket mer för min skull än att det blev att åka pendeltåg ut till Ulriksdal istället för att jobba sista snutten, och det kan jag leva med på ett helt annat sätt..!

Dagarna i övrigt sedan dess tills nu har avnjutits en smula förkyld (mina bästa kompisar har hetat Ipren, Otrivin Menthol och Fishermans friend…), spruckna nattvilor, passåkningar och annat skoj, men det är andra historier för andra dagar.

Nu skall jag istället ta plats brevid min fru, i min soffa, äta lite chips, dricka lite läsk och bara njuta av en stunds ledighet, bara för att jag kan (och vill)!