ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Månad: juli 2011

Nya vanor

Jahadå, söndag kväll och så var den lediga helgen över, snabbare än den inleddes!

Helgen har fått avnjutas med lite nya vanor, inte fullt så trevliga vanor heller för den delen, Kaspian, sonen i hushållet har nämligen lagt om sina morgonvanor de senaste dagarna, och vi som tidigare har kunnat sova så gott så fram till 8-9 på morgonen utan större besvär har de tre senaste mornarna fått njuta av en pigg 3-åring som gjort storstilad entré i sovrummet runt 6.30-7 eller så.

Med storstilad menas en sådan entré som hade fått en elefant i en glasfabrik att uppfattas som något smidigt, tyst och elegant.

Sonen i fråga har nämligen kommit farandes på sin Bobby Car med en sådan fart och ljudnivå att man nästan skulle kunna tro att man vaknat på närmaste F1-race bara sådär, ett inte helt angenämt sätt att påbörja sin dag kan vi väl säga!

Frågan är nu om detta har varit en tillfällighet som bara råkade komma den helg jag hade ledigt och tänkt mig få sova ut en aning, eller om det är något permanent tillstånd som kommer att fortsätta?

Dock har vi ikväll konfiskerat den unge mannens Bobby Car, och hoppas att det kanske minskar hans lust att kliva upp så attans tidigt imorn, och om inte annat bör det väl vara en minst sagt uppskattad konfiskering om man frågar grannarna som bor under oss…

Vi hoppas på det bästa i vilket fall, det är just nu en väldigt klen tröst i att vi har varit så bortskämda som vi varit hittills med sonens sovtider, och att vi egentligen inte borde klaga, men ändå, detta är tortyr för sjusovare som mig och min fru!

Vi vill ha tillbaka våra sovmornar!

Hur man förbrukar 6 månaders dos tur på endast 30 minuter

Fredag kväll, strax före 21, ledig helg väntar, den första sådana efter semesterns slut, en aning efterlängtad ledighet i dagarna två!

Vad har man då hunnit med på dessa två första veckor åter i järnvägens tjänst. En hel del faktiskt, de första två dagarna gick ju bortsett från den lite väl tidiga väckningen ypperligen smärtfritt förbi, men sen blev det fredag och dags att ta sig ut på stambanorna igen, förbi Hallsberg…

Tog över ett tåg från Norge som var aningen sent, bara sådär lagom på marginalen för att andra tåg skall få stanna och släppa fram en, och lagom till orten där allt går fel, Hallsberg, så var det tämligen decimerat till endast 4 minuters försening, det går att leva med. Dagen till ära, dvs förra fredagen fortfarande, var det inte mindre än 8 vagnar i kroken på Rc-loket längst fram, inte fy skam direkt! Iväg från Hallsberg kom vi också utan större besvär, det gick nästan för bra, och så får det ju inte vara.

Därför var det utan tvekan dags att få reda på hur nära man kan vara ett kontaktledningshaveri, utan att faktiskt fastna i det. Och det visade sig att man kan komma riktigt nära, och att jag i endast en handvändning hade förbrukat alla tänkbara portioner tur en man kan ha på åtminstone ett halvårsbasis.

I godan ro på väg upp mot toppfarten 160 km/h blev det nämligen högst spontant spänningslöst, kolsvart och knäpptyst (bortsett från det irriterande pipandet som indikerar att nu är du en dum förare igen!) vilket givetvis gör att man får det där spontant urkorkade ansiktsuttrycket som mest liknar ett levande frågetecken.

I stunder av spontan spänningslöshet gör man dock sig alltid en tjänst om man kontrollerar huruvida kontaktledningen faktiskt är kvar ovanför taket, och om den dansar salsa eller bara beter sig normalt lössläppt. Och jodå, den var kvar, och lugn som en filbunke där uppe, alltså förblir mysteriet alltjämt ett mysterium.

I enlighet med god JTF-lära inleddes en inbromsning mot lämpligt stopp på Pålsboda driftplats under tiden som Hallsbergs eldrift söktes via telefonen, som lika kallt som jag kunde konstatera att jo men visst är det spänningslöst, utan att direkt kunna uppge en orsak till varför.

Funderade så smått spontant på hur långt man skulle kunna rulla med lok och åtta vagnar, men räknade ganska omgående ut att hur god hastigheten än må vara, så räcker det knappast till de trygga plattformarna i Vingåker, frågan var bara om hastigheten eller batterierna skulle ta slut först.

Istället fick det bli en alldeles fantastiskt vacker fickparkering intill Pålsbodas egna brandstation, komplett med väg inom rimligt avstånd för den eventuella evakueringen som mitt åttonde sinne nu började varna för så smått samt dessutom på raksträcka med nästkommande signal väl synlig och på lagom behörigt avstånd i fall av ett icke katastrofalt scenario.

Väl på plats, efter det inte helt mjuka men bestämda stoppet så var det då även dags att försöka göra ett förtroendeingivande utrop, givetvis på såväl svenska som engelska, om att man inget direkt visste, och lova återkomma så fort man visste lite mer än absolut inget alls, och dessutom varna för faran att försöka ge sig iväg på egna utflykter utanför tåget då det var en aning osäkert på om det kunde förekomma trafik på spåret intill.

När detta väl var avklarat passade jag även på att skydda mig själv mot min egna dumhet, och slog av loket med batteri och allt, få saker är nämligen mer onödigt än att övervintra en stund spänningslöshet bara för att sedan inse att det inte finns batteriström nog för att starta upp allt efteråt, skall man behöva hjälplok kan det åtminstone ske under mindre korkade omständigheter.

Passade även på att ta mig ett litet telefonsamtal med närmast berörda ombordpersonal och informera dessa om allt jag inte visste, samt att loket inte gick att nå via internkommunikationen för stunden, samt informera om den väl valda platsen för en evakuering och bussersättning.

Ja, vad gör man då sen, efter detta?

Givetvis ger man sig ut för att syna sin egendom, eller åtminstone lånade egendom för att se om man själv möjligen kunde vara orsaken till den påtagliga tystnaden i och omkring loket, men nejdå, allt såg så fint och helt ut, och kontaktledningen hängde där uppe så vackert så att man nästan kunde tro att den alltid gjorde det! Lämpligen passar man även på att informera min egna operativa arbetsledning, och då mer specifikt personalledningen, om att man just nu står still, spänningslöst, med vissa misstankar om kontaktledningsras, och utan ytterligare besked, samt att man riskerar att missa fortsättningen på turen om inga mirakel sker, bara för information sådär.

När man sedan gått runt där iförd självlysande orange väst en stund och kliat sig i huvudet för att ge intrycket av att man vet vad man pysslar med, så tar man plats i loket igen för att invänta bättre tider och bättre nyheter. När man gjort detta i säkert några minuter tar man istället fram gamla hederliga papper och börjar leta, eftersom man spontant inser att man nu, med batteriet i loket avstängt, inte längre har tillgång till loktelefonens snabbknapp för att nå eldriftledaren i Hallsberg.

Applicera handflata mot panna ungefär här.

Dessbättre hade jag tillräckligt god ordning på mina papper för att hitta numret nästan fort, och kunde skriva ner det på ett mer tillgängligt papper. Passade ju även på att slå herr Edl en signal för att förhöra mig om läget, och jovisst, kontaktledningsras var diagnosen, komplett med en eldsvåda var det tydligen också, inte helt bra alltså.

Detta var ju därmed ett fullkomligt toppenläge att bedyra sin oskuld i frågan, och förklara att här, där vi står, finns det minsann både kontaktledning och såväl hela som rena (typ…) strömavtagare som omöjligen kunde vara orsaken till eländet. Påpekade lite mer försiktigt att det inte heller fanns några skador på loket som tyder på att det var just vårt fel att det dumma blev så dumt som det blev.

Här hände det något så bisarrt som att någon på driftledningscentralen i Hallsberg kom med ett bra och lättande besked, måste vara en av få gånger i världshistorien det överhuvudtaget inträffar. Men, kontaktledningsras till trots, så stod vi så till att man kunde sektionera bort den defekta delen, den lilla sträckan mellan Pålsboda och Hallsberg, och därmed åter spänningssätta Pålsbåda och vidare mot Katrineholm.

Med hakan fast planterad i makadamen lyckades jag få fram ett spontant “Är du säker på det..!?” och ett “Ja, men då provar vi att ta spänning igen då..!?” och avslutade samtalet.

In i maskinrummet igen för att fippla tillbaka alla knappar och vred jag nyss pillade på, och sedan upp till förarhytten för aktivering av alla system, och se på fasiken om det hela inte magiskt startade upp så fint så, med stabil spänning i tråden ovanför, hur gick detta till!?

Gjorde ett mer eller mindre försiktigt utrop om den otroliga tur vi precis haft, samt utlova en fortsatt färd efter att alla system bara startat upp ordentligt, samt återkomma med information om hur stor försening detta lilla äventyr orsakat oss snarast möjligt.

Väl klar med detta tog jag mig ännu en ordentlig inspektionstur ut i makadam och slyskog för att verkligen, verkligen vara säker på att allt jag lovade var helt, faktiskt var det också!

Och jodå, visst fasiken såg det bra ut!

Ett snabbt samtal till Hallsbergs driftledningscentral med påpekandet om att vi nu hade tänkt oss att forsätta färden, och att närmaste signal var klart synlig från min fickparkeringsruta.

Aldrig har jag nog varit så ömsint och försiktig vid igångsättningen av tåget som då, dels för att jag var osäker på stabiliteten på kontaktledningsspänningen, dels för att säkerställa att kontaktledningen ovanför taket fortsatte uppföra sig bra i takt med att farten ökade. Den vägövergång en bit längre fram som dessutom legat nere under hela filosofistunden där i Pålsboda, och som därmed kunde inbjuda till en aning trotsigt beteende hos befolkningen inbjöd ju inte direkt heller till några högre hastigheter.

Men nog kom vi vidare, otroligt nog med endast en halvtimmes försening och med vetskapen om att vi precis undvikit ett kontaktledningsras med minsta möjliga marginal, helskinnade och under egen maskin dessutom, det är nästan inte riktigt sant, det är nästan rakt igenom orimligt!

Fortfarande såhär en vecka och många tåg senare har jag lite svårt att greppa hur väl allt föll ut i slutändan, några Trisslotter, eller några andra lotter heller för den delen har jag inte köpt, och kommer inte köpa på en avsevärd framtid heller, sannolikheten att jag har sådan tur med något igen under en lång tid framöver är väl tämligen mikroskopisk.

Kontaktledningen som rasade då?

Jo, den hängde de upp igen, bara för att den skulle rasa igen några timmar senare, och trassla in sig i det tåg jag skulle avsluta dagen med att köra till Hagalund, men det gjorde inte mycket mer för min skull än att det blev att åka pendeltåg ut till Ulriksdal istället för att jobba sista snutten, och det kan jag leva med på ett helt annat sätt..!

Dagarna i övrigt sedan dess tills nu har avnjutits en smula förkyld (mina bästa kompisar har hetat Ipren, Otrivin Menthol och Fishermans friend…), spruckna nattvilor, passåkningar och annat skoj, men det är andra historier för andra dagar.

Nu skall jag istället ta plats brevid min fru, i min soffa, äta lite chips, dricka lite läsk och bara njuta av en stunds ledighet, bara för att jag kan (och vill)!

Tillbaka i verkligheten

Märkligt hur semestern kan ta slut så fort, jag hade ju knappt hunnit börja!?

Nåväl, egentligen har vi väl hunnit med ovanligt mycket denna semestern, bröllop, båtturer, bilturer, middagar ute och en del fixande på balkongen, såhär aktiva brukar vi inte direkt vara!

Men idag var det då till slut dags, 04.00 imorse ringde väckarklockan och 04.49 var det dags att infinna sig på jobbet för ta sig en tur till Trollhättan!

Ja, efter att jag muttrandes hade letat reda på alla jobbkläder jag borde lagt fram i förväg då…

Under sommaren är det avstängt på grund av banarbete mellan Trollhättan och Göteborg, vilket innebär en aning annorlunda turer jämfört med hur det brukar vara, och för min del stod alltså rast och vila i Saab-staden på menyn, idag som i morgon med för den delen.

Dagen till ära fick jag givetvis mig en Rc3 också, en av de riktiga relikerna som normalt brukar vara uthyrd för godstrafik med för den delen och därmed inte helt uppdaterad i alla nymodigheter, men det fanns i vart fall ljus för att ge “klart för avgång”-signalen, och en fantastiskt väljusterad bromsventil i ena änden, alltid något!

Lyckades trots min smått förvirrade efter-semester-jag få liv i tågsättet utan större besvär, och färden till Trollhättan var tämligen händelselös, gick runt med lok i godan ro, bromsade fast det hela ordentligt och tog mig sedan en liten promenad, hittade på en förträffligt placerad parkbänk med såväl skugga som utsikt över Göta Älv, där det fick bli lite iPad-surfande samt smörgåsätande i väntan på bättre tider, kändes klart bättre än att parkera sig på ett hotellrum i någon timme.

Fick njuta av mitt lugn hyffsat länge innan trafikledningen ringde och frågade lite försiktigt om jag kunde tänka mig pyssla lite, mot fullbetald tid istället för den beryktade kvartstiden då.

De vagnar jag tog med mig ner till Trollhättan var nämligen i ett visst behov av att uppsöka verkstaden i Göteborg, och det omlopp som de låg i för dagen tog dom inte till Göteborg, inte helt bra. Tanken var då att jag skulle ta mitt lok och hänga på det på ett annat ankommande tåg istället, vars lok i sin tur skulle ta över mina vagnar, piece of kaka helt enkelt, om det nu inte var så att det i Trollhättan just då skulle finnas tre tåg, och därmed uppta alla de tre spår som fanns tillgängliga, något som inte blir helt bra när man har lok som är där de inte ska vara.

Efter lite dividerande med tågklareraren och upphittandet av en signalgivare blev det så att jag tog mitt tågsätt och backade ut det söderut utanför plattformsområdet, kopplade av det från loket och puttrade iväg till rätt ände stationen för att invänta det tågsätt jag skulle ha. Det tågsättets lok, som nu var i södra änden kunde då koppla av sina vagnar och åka ut och hämta de jag dumpade, varpå jag kunde koppla på rätt vagnar, i rätt ände, samtidigt som det andra tågsättet fick lok och allt på rätt plats.

Och otroligt nog fungerade den teoretiska planen alldeles ypperligt, vårt stora pussel löste sig, man blir alltid så nöjd då!

Färden hemöver sedan gick även den smärtfritt, och väl framme i Karlstad parkerades tåget snyggt och prydligt på spår 21 åt kollegan som tog över strax efter.

I morgon väntar nu en rinse and repeat med samma tur återigen, undra om det inte rakt av blir samma lok även då, spännande!

Frågan är, om jag skall uppsöka min parkbänk även imorn, om vädret tillåter, eller om en hotellsäng känns mer lockande..?

Det beror väl en hel del på om jag nu kan släpa mig från datorn, till sängen, som jag borde göra…

För övrigt klockade jag även in över 16 000 steg på stegräknaren jag försöker använda igen, varav drygt 10 000 under jobbdagen i sig, plus i kanten?

En sväng förbi Norge

Dags för en av de där sporadiskt få uppdateringarna igen då, jag har tekniskt sett slut på semester nu, den tog officiellt slut igår, men eftersom man hade en aning flyt med semestervalet i år så låg det två lediga dagar som inledning på det nya arbetsåret, inte helt fel!

Som avslutning på semestern så har vi även fått oss barnvaktshjälp av mina föräldrar, vilket gjort att än mindre tid spenderats åt datorn, och än mer tid till att faktiskt, hör och häpna, göra saker och ting!

Vi har under dessa dagar passat på att åka båtbuss, jubileumstur med M/S Vestvåg, ätit gott på restaurang samt gårdagens lilla roadtrip! Allt detta går ju givetvis att göra även utan barnvakt, komplett med treåring och allt, men det är ruskigt skönt att ibland få lite egen tid.

Gårdagen då? Då var det som sagt dags för en lite roadtrip! Vi hade bokat oss en Volvo C30 från Sunfleet för den lilla turen, och det blev en vackert röd sådan med 2.0F-motor i, alldeles lagom för oss två med packning. Hade klurat ut några alternativ, två norrut och en västerut som vi in i det sista valde mellan, och det blev norrut, mot Sunne/Torsby och sedan vidare in i Norge och runt en sväng, tillbaka via Magnor, Norge, Arvika och åter ner till Karlstad.

Vår roadtrip i kartformat [Google Maps]

Första stoppet blev vid en rastplats med namnet Stamfrändemonumentet strax söder om Sunne, för lite frukostintag baserat på medhavda goda mackor och juice i små tetrapack. Tittade även en stund på golfarna som gick ut på den intilliggande golftbanan och förundrades en aning över deras hobby, det hade ju inte heller varit helt fel att ha en luftdriven tyfon just då..!

Vidare iväg norrut och mot det första tipset som inhämtats från vänner och kollegor, Tossebergsklätten och dess utsikt! Vägen upp dit var minst sagt intressant, smal och mycket slingrande upp för det branta berget, dock helt nyasfalterad åtminstone!

Utsikt från Tossebergsklätten

Utsikt från Tossebergsklätten

Väl uppe på toppen betalade jag även några kronor för att komma upp i utsiktstornet, som bjöd på utsikten ovan, klart läckert, synd bara att vädret inte var lite mer på vår sida! Efter ett litet besök på toaletten och skriverier i gästboken så var det dags att åka nerför berget igen, och fortsätta vidare på vår färd.

Vi styrde vidare norrut mot Torsby, för att sedan åka länsväg 239 mot Lekvattnet och vidare in i Norge. Riktigt mysiga trakter att åka omkring i måste man säga, lite väl avlägset för min smak även om min fru njöt i fulla drag. Särskilt mycket av gränsen märktes det i vart fall inte, plötsligt ändrades vägmarkeringar och skyltar från svenskt till norskt utseende, och så var man i vårt västra grannland!

Tanken var även att försöka hitta en lämplig badstrand för att ta årets premiärdopp, vilket kanske inte kändes jättelockande med tanke på utetemperaturer om 18-19 grader, men det var inget vi tänkte låta hindra oss. Att hitta en badstrand var dock en aning svårare, till slut svängde vi av den norska fylkeveien (?) och in på en grusväg, där vi till slut hittade en stenbelagd båtiläggningsplats som fick duga som badstrand.

Norska roddbåtar

Søre Øyersjøen heter sjön som bjöd oss på 2011 års första dopp, i all stillhet med naturen omkring oss, en klart läcker upplevelse att kunna njuta av det lugn som omgav oss, bortsett från någon enstaka bil som passerade då och då, endast marginellt inom synhåll.

Utsikten vid Søre Øyersjøen

Här passade vi även på att äta våran medhavda mat, en pastasallad med ost & skinka åt mig och en grekisk pastasallad åt Angelika, samt bara njuta av den friska luften innan vi fortsatte turen söderut.

Efter någon timmes vila placerade vi oss i bilen igen och gav oss iväg ut på vägarna, för att så småningom leta oss tillbaka till gränsen mot Sverige igen. Det blev inga fler stopp innan gränsen, men här passade vi på att stanna för att kika på ett fredsmonument som står precis på gränsen mellan Sverige och Norge.

Fredsmonument i Morokulien

Monumentet markerar att det vid 1914 rådit fred mellan länderna i 100 år och syns från såväl landsväg som järnväg, klart roande att kliva fram och tillbaka mellan länderna, åtminstone en liten stund. På platsen finns även en bro som går över gränsen, eller som skylten säger:

Fredens Bro

Fredens Bro

2009

Världens minsta bro mellan två länder.
Till minne av Ove Martinssons engagemang inom Fredsplatsens Vänner

Morokulien

Efter detta satte vi kurs hemåt, med endast ett fikastopp på OKQ8 i Arvika som paus, klart nöjda med dagen som passerat, många mil blev det på vår tur, 325 km stod slutresultatet på när bilen återlämnades på kvällen, och det var väl värt det!

Vår bil för dagen, Volvo C30 2.0F

Volvo C30 är även en väldigt trevlig bil att köra och åka i, alldeles lagom för två personer med lagom packning! Motorn 2.0F var väl kanske ingen superhöjdare direkt, den gjorde sitt jobb och gav en förbrukning på runt 0,8 l/milen på vår färd, dock okänt vilken blandning det var i tanken av E85/95-okt, men sannolikt till största delen E85.

Idag är vi dock betydligt slöare av oss, det görs inte många knop i det Ewensonska hemmet idag, men det känns helt okej ändå!

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén