Är lönen verkligen det viktigaste vi har?

Såhär på mitt lilla morgonsurfande fann jag mig en intressant debattartikel på DN.se – ”Förlegad syn på lön bakom medlemsras i LO och TCO” som märkligt nog passade in så smått på lite bloggfunderingar jag har haft i ett par dagar.

Även om just denna debattartikel inte överensstämmer helt med mina åsikter är den ändå intressant läsning, den tar om inte annat upp poängen med att dagens fackförbund alltmer saknar verklighetsanknytning. Just poängen med kollektivavtal ser jag dock fortfarande värde i, speciellt på sådana arbetsplatser som mina som i stor del består av ett fåtal yrkeskårer, individuella löner skulle bli mycket orimligt. Däremot så vill jag se en helt annan transparens i förhandlingarna, de borde rimligen inte föregå bakom stängda dörrar utan möjlighet till insyn, utan måste ske på ett sådant sätt att fler har möjlighet att om inget annat, observera vad som sker och vilka överenskommelser som görs!

Bakgrunden till mina tankar på sistone är att jag på min lilla reservtur i torsdags läste ett utskick från fackföreningen SEKO ämnad för lokförarna i Stockholm främst, bland all ilska fanns väl lite läsvärda och tänkvärda saker, men en sak som främst fångade min uppmärksamhet var en artikel om löneförhandlingarna, där man starkt gick åt ombordpersonalens synsätt som handlade mer om åkbarhet och varierande arbetsuppgifter mer än vikten av lönens storlek.

Man kan undra varför detta synsätt, i artikelförfattarens åsikt var det rent av katastrofalt att lönen inte var den enskilt viktigaste punkten för ombordpersonalen, men varför skall det vara det? Varför finns det inte andra saker som väger minst lika tungt i det dagliga arbetet?

Pengar som flyger

I min värld är varierande arbetsuppgifter och bra åkning värt mer än 500 kr mer i månaden, det är trots allt mina arbetsuppgifter som gör att jag trivs med jobbet, lönen är en bra bonus i det hela!

Har ju haft mina funderingar på att gå med i en arbetstagarorganisation som värnar om arbetstider, korrekt bemanning och rimliga arbetsvillkor. Hittills har jag endast funnit sådana som anser att lönen är det viktigaste av allt eller som sätter mer värde i att bråka med arbetsgivaren.

Visst är det bra att arbetstagaren har en part på sin sida, men när fackliga representanter använder antalet konflikter med arbetsgivaren som något positivt vid presentationer, då är det något som är fel. Det är ALDRIG positivt att det föreligger konflikter mellan arbetsgivare och fack, aldrig! Det ska på sin höjd vara ett nödvändigt ont, något som berör arbetstagaren, dess fackförening samt arbetsgivaren. Och har man dessutom såpass många konflikter som man har talat om, då är något fel på en helt annan nivå, vilket kräver att man tar tag i bakomliggande problematik istället för att starta enskilda konflikter till höger och vänster.

Vill mig minnas att jag raljerat över hur vissa fackförbund dessutom använder medlemmarnas avgifter till att stödja politiska partier, så vi tar väl inte och upprepar mer än att detta är fel, mycket fel. Fackförbundets enda intresse skall vara relationen mellan arbetstagare och arbetsgivare, inget annat, vuxna människor klarar själv av att besluta vilket politiskt parti som skall få ekonomiskt stöd, eller om de inget alls skall ha.

Nej, det jag vill se är en arbetstagarorganisation som är intresserad av att ha ett så bra förhållande med arbetsgivaren som möjligt, som arbetar för varierade arbetsuppgifter, som värnar om arbetstider och arbetsförhållanden och som ser till att vi har en lön som står i relation till vad vi då gör, och allt detta bör ske med största möjliga transparens för såväl medlemmar som icke medlemmar, dessutom utan att stödja politiska partier eller enskilda företag.

Då, och först då kan jag tänka mig att ansluta mig till en fackförening.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.