ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Tagg: strul (Sida 1 av 7)

En enorm skillnad!

Inför varje tidtabellsskifte är man väl alltid en smula fundersam. Mestadels över vad de nu ställt till med. Det brukar liksom bli en hel del att omställningar från föregående år.

Till årets upplaga, T17, så måste jag ändå säga att merparten av omställningarna varit klart fördelaktiga för åtminstone punktligheten och återhämtningsmöjligheterna. På viss bekostnad av kapacitet istället då, givetvis.

Inte minst har detta arbete med realistiska körplaner märkts av på våra Oslo-tåg som tidigare haft en bedrövlig punktlighet men som nu istället tuffar på fint. Så att säga.

Tåg 636 i Karlstad

Tåg 636 i Karlstad

Dagen till ära passade jag på att nyttja denna återhämtningsmöjlighet när åkdonet för dagen blev en smula kinkigt. Två gånger på vägen från Oslo hade nämligen ledande hytt lagt av under gång med efterföljande tvärnit och omstart som resultat.

Ändå var tåget i god tid till Karlstad och föraren jag bytte av hade inte haft några problem från norska gränsen och nedåt.

Läs mer

En sådan där dag…

Vissa dagar på järnvägen är lite sådär mer spännande än andra, vissa dagar saknar spänning helt, fast på fel sätt då.

Så började dagen, med avsaknad av spänning, på fel sätt alltså.

På väg ner mot Göteborg till med ett sådär lagom fullsatt tåg med sommarresenärer så blev det med lite lagom olämplig tajming spänningslöst. Ja, i kontaktledningen alltså. Detta innebär en och annan sak, delvis att det blir ganska svårt att köra eltåg av förklarliga skäl och delvis att det krävs omedelbar åtgärd av mig som lokförare.

Spänningslös kontaktledning KAN nämligen innebära att det är fara och färde. Därmed skall hastigheten i det närmaste omedelbart reduceras till en siktrörelse, OM det skulle vara fara och färde. Ett snabbt samtal till närmast sörjande och förvirrad tågklarerare gjorde dock klart att det inte rörde sig om en från deras sida medveten handling och därmed tar nästa instinkt för lokföraren vid, det instinktiva sökandet efter en plattform att landa lite småsnyggt vid.

För vår del var det Säffle som låg inom teoretisk räckvidd från vår position och därmed började jakten på rörelseenergin.

Problemet var dock att mötande tåg inte riktigt hann rulla in från sitt håll i tid för att vi skulle kunna ha tillräckliga signaler in. Istället fick vi avnjuta signalen “Vänta stopp” in mot Säffle, en signal som hann bli bättre väl där, bara inte tillräckligt bra. Eftersom beskedet om att vänta stopp mottagits innebar det att hastigheten var tvungen till att gå ner under 40 km/h innan signalen. Eftersom signalen då även står i uppförsbacke så innebar det i sig bara en sak.

F A I L . . !

Så nära, så långt bort

Med omkring 300 meter till plattform var det färdigrullat, så retligt nära men ändå så långt borta. Sjukt irriterande. Började känna en sådan där unken doft av evakuering där vi stod, fint parkerade intill välkänd snabbmatsrestaurang…

Tack och lov löste det okända felet sig själv och efter en kallsvettig stunds väntan så vaknade allt till liv igen, lagom när jag hade hunnit börja fundera på att släcka ner tåget för att spara på batterierna. Nog för att jag gillar när fel lagar sig själv, så är jag inte helt positiv när sådana här fel lagar sig själv utan att någon vet varför de uppstod till att börja med.

Trots allt, så kunde resan ner mot Göteborg fortsätta utan fler besvär och tro det eller ej, ankomsten var på minuten rätt till slutstation!

Sen skulle vi bara hem också. Inte fullt så lätt som det låter. Varför skulle det vara så liksom?!

På vägen hem var det dock spänning av annat slag som inföll, i formen av vägskydd som inte ville leka tåg riktigt till fullo. Det kan ha att göra med åskväder i närområdet, det kan ha att göra med bilister som befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle, men ett av vägskydden på sträckan Göteborg – Kil ville inte leverera enligt plan.

Vägskydd ur funktion

Innan någon nu får hjärtsnörp och börjar skrika om vårdslöshet vid fotografering, så kan jag försäkra er om att bilden togs under de mest kontrollerade utav former. Visserligen spärrar bommarna inte till fullo vägbanan, men de spärrar rätt del av vägbanan. Dessutom fungerar ljud- och ljussignaler till fullo samt att bilisterna stod snällt och väntade på att vi skulle passera i all försiktighet.

Strax innan detta så studsade vi mer eller mindre ner till stopp efter att såväl tågskyddssystem som yttre signaler med all önskvärd tydlighet visat att vägskyddet inte fungerade till 100%. Eftersom allt fungerade så strålande så kunde därmed bilden tas för att dokumentera en av järnvägens avvikelser för framtiden. En avvikelse som innan någon får nästa hjärtsnörp givetvis även rapporterats in till såväl Trafikverket som för intern hantering.

Andas djupt nu och räkna till 10 alla ni som får panik utav detta. Djupa andetag. Låt mig inte behöva bli så förbannat trött på att beskriva händelser ur vardagen igen.

Tro det eller ej, men trots detta och sena tågmöten så tog vi oss trots allt hem till Karlstad på tid. Utmärkt eftersom jag då hann med att krama om kära hustrun sådär mellan mitt och hennes arbetspass. Man får ta till vara på de stunder man får i det här jobbet…

Nu vankas några järnvägsfria dagar för egen del, dagar som istället skall ägnas åt att provköra bil (Vive la France…) samt förbereda mig själv och teknisk utrustning inför helgens insats på kollegas bröllop.

Sen har vi även en annan plan, jag och hustrun, som det kommer mer om det senare!

Tågskyddssystem – dag 219/365

X55 3347

Nikon J1, 12mm, ISO 100, 1/125 sek vid f/8,0

Ja, just ordet tågskyddssystem får väl räknas som dagens ord? Allra helst kombinerat med ordet strul då. För just så var min morgon. Strul med tågskyddssystemet. Mycket strul.

Vad tusan är då ett tågskyddssystem? Jo, kort förklarat ett säkerhetssystem i tåg som i Sverige övervakar hastighet och signaler så att lokföraren inte kan köra hur tusan han eller hon vill. Det man förr helt enkelt benämde ATC här i landet. Numera finns det ju fler varianter utav tågskyddssystem med, exempelvis det ETCS-system med STM som ovan avbildade fordon är utrustat med. Men nog med fikonspråk för nu.

Hur som helst så skulle morgonens tåg 624 klargöras och därefter köras till Stockholm för lite rast innan hemresa med tåg 633. Och bortser man bara från en liten detalj så gick väl allt utmärkt. Hade det inte varit för just den detaljen att just tågskyddssystemet i vårt fordon hade bestämt sig för att bråka, så hade det säkerligen kunnat bli en alldeles utmärkt dag det här.

Istället fick jag lov att väcka hjärnan och på alla tänkbara och otänkbara vis försöka övertala den dator i förarhytten vi skulle köra med mot Stockholm, till att faktiskt börja fungera. Helt fruktlöst dessvärre. Istället fick jag till slut ge upp och inhämta tillstånd att köra med just detta tågskyddssystem avslaget istället, vilket begränsar toppfarten till 80 km/h både regelmässigt som fordonsmässigt.

Nu krävs det ju inte direkt något slags matematiskt geni för att inse att har man ett fordon som kan köra i 200 km/h och en tidtabell som är utlagd för om inte just exakt detta men ändå bra nära, så blir det rätt svårt att ens försöka efterlika rättidighet med dessa förutsättningar. Inte blir det direkt lättare när man (med all rätt) blir duktigt nerprioriterad på det med och lämnar Karlstad först 40 minuter efter ordinarie avgångstid.

I höjd med Degerfors hade samtliga resenärer gett upp hoppet om oss och ordnats om till bättre alternativ än att fortsätta med vårt något skadeskjutna fordon. Så det öppnade om inte annat verkligen dörren för nästa plan, det sista hoppet i att få ordning på situationen en smula. Planen var att vända fordonet i Laxå och försöka hålla tummarna för bättre resultat åt andra hållet. Tanken var ju visserligen att prova på denna manöver även om vi haft resenärer kvar ombord, men nu kunde vi dessutom göra det helt utan direkt tidspress på det hela.

Men vänta nu? Vända tåg? Låter väl rätt tungt för den oinvigde? Men det är faktiskt inte så värst farligt. I Laxå kan man nämligen från Värmland köra både söderut och norrut. Kommer man då från Värmland och kör söderut en liten bit, så kan man då byta aktiverad förarhytt på tåget och fortsätta köra norrut från den motsatta förarhytten mot vad man började med.

En klen tröst i sammanhanget var att denna manöver faktiskt lyckades och i denna förarhytt fungerade faktiskt systemet om inte helt 110% som det skulle, så åtminstone tillräckligt nära för att få köra i full hastighet igen.

Tyvärr hjälpte ju inte direkt det situationen som helhet direkt, samtliga resenärer var ju redan överflyttade till nästa, bakomliggande tåg och kvar var endast jag själv, min elev som dagens ombordpersonal. Dessutom började det rinna ut med tid innan det var dags för en obligatorisk rast på det hela. Därmed blev det att lite snyggt och prydligt parkera undan tågsättet i sig på personbangården i Hallsberg, där det vackert fick stå i skamvrån och vänta på en ny förare som kunde ta med det upp till verkstad för omvårdnad.

Vi i personalen fick istället avnjuta en lite väl lång rast i Hallsberg istället, i väntan på att få fortsätta turen hem till vackra Värmland igen ombord vårt ordinarie tåg.

Så, nu sådär efter 3 arbetspass den här veckan så har 3 pass inneburit en eller flera störningar. I morgon har jag reserv och förhoppningsvis så ska jag inte ens så mycket som peta på ett tåg, vilket bör vara ett gott tecken för alla andra som skall ut och jobba och/eller resa. Sen får vi allt se vad jobbhelgen har att bjuda på efter det…

Inte det minsta stressande, typ…

Resfebern har ju som sagt gjort sig påmind idag, minst sagt. Så som en del av denna så tänkte jag minsann checka in på flyget så fort det bara var möjligt, direkt kl 13.05 vilket var 24 timmar innan planet skulle lyfta från Oslo. Provade först via iOS-appen utan att lyckas, så nähä, vidare till datorn för att prova där istället då, utan att det gick direkt bättre. Noterade även hur min avgång, KL1144 från Oslo till Amsterdam inte längre existerade i bokningsdialogen, vilket knappast gjorde en lugnare.

Provade runt så smått via lite olika vägar på hemsidan med incheckningen, för att mötas av lite diverse olika felkoder och hann även Twittra till @KLM innan jag helt sonika loggade ur min användare på klm.se och gick in för att kolla bokningen direkt via bokningsnumret. Där kom en sådär lagom kalldusch, chock eller vad ni nu vill kalla det.

Bokningen finns inte, avbokad…

Panik är väl ett rätt bra ord att använda i sammanhanget? Hur kunde min resa som var bokad och betalad i november plötsligt vara borta, avbokad? Hade någon lyckats ta sig in på min användare och göra något utan min vetskap? Hur skulle det här nu gå, jag som har hotell bokat och allt klart för avresa i morgon!?

Snabbt som attan leta reda på ett telefonnummer till KLM, vilket endast fanns i form av nummer som kostar 1,70 kr/min utöver ordinarie samtalstaxa. Provade först att få det hela på svenska för lite enklare hantering, men nej, den tjänsten fanns endast på engelska. Bara att bita tag i det och acceptera det hela för att efter otroligt kort väntetid mötas av en trevlig röst på andra sidan som jag på sådär halvknagglig engelska förklarade mitt ärende för.

Efter en stunds väntetid kunde personen på andra änden också konstatera att bokningen blivit avbokad från KLMs sida, då de hade haft problem att ta emot betalningen där när bokningen skedde. Riktigt varför kunde hon inte svara på och det var väl egentligen inte det viktigaste där och då heller, utan istället började jakten på alternativa lösningar för att kunna ordna upp bokningen till New York istället.

Blev först erbjuden en ny variant från Oslo, men den visade sig ha avresa från Torp och åter ankomst till Gardermoen på söndag, vilket inte direkt är optimalt om man tänkt sig parkera bilen för att lätt kunna ta sig hem. Dessutom var det en bra bit till för att ens ta sig till Torp från Karlstad, för att inte nämna de 16 milen mellan Torp och Gardermoen som skulle behöva lösas på söndagen då.

Istället fick jag frågan om jag kunde tänka mig flyga Air France istället, vilket ju givetvis är ett alternativ när det är brist på just alternativ! Så, efter lite klickande på tangentbordet och någon hundring i mellanskillnad så var jag istället bokad en ny resa, via Paris till New York med nästan samma avgångstid, 12:45 mot 13:05 och med en ankomsttid till New York på 18:55 lokal tid istället för 20:05 som var ursprungsplanen. Tyvärr så föll ju alla mina tillval bort i och med alla bekymmer, så den klena trösten mot att bli av med stol med extra benutrymme på vägen över Atlanten, så fick jag åtminstone fönsterplatser på alla flighter, förbokat och klart!

Just nu känner jag mig ganska så extremt lättad över att jag är en sådan som checkar in på min flight så snart det bara går. Tänk bara paniken som hade uppstått om man möts utav allt detta på Gardermoen vid 11-tiden i morgon förmiddag, när det i värsta fall varit alldeles för sent för att kunna ordna allting smidigt och bra. Hade ju varit bra fint att gå misste om allt detta som jag nu sett fram emot så mycket sedan i slutet av november.

Ärendet i fråga diskuteras just nu med just @KLM på Twitter, så får vi se om det går att få någon klarhet i varför det blev som det blev, allra helst med tanke på att jag för två veckor sedan fick en påminnelse via e-post om att ha allt klart inför den bokade resan. Får jag inget vettigt svar så är det tveklöst läge att kontakta kundtjänst igen och se vad de kan göra för att få mig nöjd och glad igen…

Inspirerande värre! – dag 39/365

Cherry coke

Fujifilm X-E1, 35mm, ISO 3200, 1/125 sek vid f/2,8

Ännu en dag där inspirationen flödar hejdlöst, typ. Eller inte så värst mycket kanske? Alltför kort natt, alltför tidig morgon, alltför sliten och så kryddar vi det hela med en dos av trafikstörning också. Sådär lagom i höjd med Gnesta, körandes rättidigt och bra i våra 150 km/h så tackade tågskyddssystemet för sig och hoppade av färden. Detta innebar en riktigt snygg och prydlig grisnit just i höjd med driftplatsens gräns där omstartsförsöken påbörjades.

Men, trots många försök till konstgjord andning såväl där vi landade såväl som åter inne vid plattform i Gnesta var förgäves, vår maskin hade helt enkelt bestämt sig för att nu fick det minsann räcka för dagen. Istället fick vi plocka av folk vid vår plattform och skicka över dem till den andra plattformen där de fick hoppa ombord ett regionaltåg mot Hallsberg som därefter sedan fick fortsätta mot Karlstad, om än något senare än tänkt.

Efter ett något struligt försök till taxiresa hem från Kristinehamn så var jag och min elev åter i stan strax före 18-tiden, till skillnad från den ursprungligen planerade 15:05. Ungefär i samma veva som allt detta tog väl även all form av inspiration semester och ja, då blir det nog inte bättre än en bild på en flaska cherry coke som får stå som tröst för dagens oflyt.

Mjukstart?

Nåja, ordet mjukstart kanske är en aning överdrivet för att beskriva de inledande dagarna av nya tågplanen, T13…

Den första dagen av T13 spenderade jag på absolut bästa sätt, helt ledig! Istället var det dag 2, d.v.s. måndagen som fick bli min första dag, och hur gör man då detta på bästa vis för att jämföra? Jo, man kör en repris på ungefär samma tur man hade som avslut på T12 så klart!

Därmed var det till att vakna tidigt och befinna sig på jobbet kl 05.50 för att därefter ta en sväng till Stockholm med Värmlands eget direkttåg, med sista uppehåll i Degerfors innan Stockholm C.

Man kan väl säga att det gick halvhyffsat åtminstone, trillade in 5 minuter efter tiden på Stockholm C efter lite bekymmer med halka och andra tåg ivägen av och till. Därefter blev det till att lite raskt byta fordon då mitt skulle vända till Göteborg och det som kom från Göteborg skulle till Hagalund.

Här hann jag nästan ta mig till Hagalund, men strax innan Solnatunneln blev det allt spänningslöst och det var bara att stanna till vid första bästa signal och söka orsaken till detta. Fick information om att det var räddningstjänsten som begärt spänningslöst p.g.a. brand i Hagalund och det var därmed bara att konstatera att detta skulle ta lång tid.

Rullade fram till tunnelmynningen i Solnatunneln och stannade där, för att kunna avnjuta någon form av dagsljus åtminstone. Därefter var det bara att ta ner och avaktivera tågsättet varpå alla batteriförsörjning bröts för att kunna få liv i maskineriet igen så småningom. Roade mig även med en promenad längs med tågsättet för att tömma hela tågsättet på färskvatten för att undvika frysning i vattenledningarna, i fall stoppet skulle bli långvarigt. Detta ska visserligen ske per automatik innan batterierna blir för dåliga, men ibland är det skönt att göra vissa saker manuellt i förebyggande syfte!

Vy från Solnatunneln

Efter sisådär 1,5 timme i ovisshet så gick signalen framför mig om till grönt och strax därpå ringde telefonen med meddelandet om att det nu åter fanns spänning i kontaktledningen. Dags för projektet att få liv i maskineriet igen, på med batteri, aktivera hytten och dra igång tryckluftssystemet. Tack vare en snabb avställning så gick detta helt och hållet smärtfritt och efter en lagom lång stund med laddning av tryckluften kunde jag rulla in i Hagalund.

Tyvärr kom jag bara två signaler till innan det återigen blev stopp, denna gången på grund av alla köer som det långvariga stoppet orsakat. Nu började det dessutom bli en aning besvärligt för mig att hinna med min retur till Karlstad, tiden började rinna iväg ruskigt fort!

Till slut fick jag dock tillstånd att lämna mitt fordon där det stog och ta mig fortast möjligt in till Stockholm C för att därifrån köra mitt nästa tåg åter till Karlstad. Bara att återigen plocka ner allt och bryta batterierna i fall att det skulle bli spänningslöst igen innan någon ny skulle hinna ut till fordonet.

En taxiresa och en snabbrast senare kunde jag dock kliva ombord det SJ 3000-tåg som skulle köras hem mot Karlstad, min premiärtur på vårt nya fordon. Efter lite snabb påfyllning av matvaror till bistro och 1a klass kunde vi till slut lämna Stockholm, tyvärr då drygt 20 minuter sent.

Färden hem flöt sedan så fint så, denna nya arbetsplats skötte sig mycket väl under färden hem. Förseningsminuterna kördes in så gott det gick och till slut kom vi till Karlstad 8 minuter efter ordinarie tid, helt okej under omständigheterna ändå!

Igår var det då dags för dag två i denna nya tågplan, körning till Stockholm, ett varv på Uppsala och sedan övernattning och returresa idag på morgonen. Den här gången började det dessutom riktigt bra, var i rätt tid hela vägen till Södertälje, där vi rent av var 6 minuter före tiden vid ankomst.

Men säg den glädje som varar, lagom när det är dags att stanna ringer DLC Stockholm och meddelar att det är växelfel mellan Södertälje och Flemingsberg, vi blir ståendes tills vidare, ingen prognos att ge.

Det är alltid lika intressant att försöka inge någon form av hopp när man skall ropa ut eländet i högtalarna ombord, det är liksom lite svårt att bygga något på orden “ingen prognos”…

Tyvärr tog det allt sin stund, först över en timme senare kunde vi fortsätta färden mot Stockholm och detta dessutom kryddat med att behöva passera en signal i stopp och manuellt kontrollera att växlarna framför tåget ligger rätt. Från 6 minuter tidig till 70 minuter sen, bara sådär.

Inte blev det heller mycket bättre till Uppsala-varvet, tågsättet kom iväg sent från vagnhallarna, gick 10 minuter sent från Stockholm, fastnade bakom andra tåg och trillade in i Uppsala 13 minuter efter tidtabell. En snabbvändning senare gick vi åtminstone på tid, och var fortsatt på tid fram till efter Märsta. Åter en gång var det dags för växelfel och ännu en 10-minutersförsening, frustrerande var ordet!

Till Hagalund kom jag till slut åtminstone på tid och kunde avnjuta min nattvila utan besvär, alltid något en dag när inget tycks vilja vara på ens sida.

Till morgonen var det då dags för lite mer SJ 3000-körning i tåget hem. Efter en något kylslagen promenad ut på bangården var det bara att snyggast möjligt häva sig upp på tåget och aktivera upp hytten. Såg till att göra mig ordentlig hemmastadd där i den datoriserade arbetsmiljön och begav mig ner mot Stockholm C.

X55 3346 i Hagalund

Efter några inledande meningsskiljaktigheter så började jag och tåget komma allt bättre överrens varpå  körningen hem till Karlstad gick mycket smärtfritt förbi. Rättidigheten var det inget att anmärka på och allt eftersom färden gick kom man allt mer fram till hur man snyggast kör detta mycket pigga och trevliga tåg.

Till Karlstad kom vi dessutom 5 minuter före ordinarie tid, en klart välkommen bonus efter några struliga dagar bakom sig. Lämnade över tåget till kollegan som skulle mot Stockholm och vandrade hem i solskenet.

Nu vankas det ledigt resten av den här dagen såväl som i morgon. På fredag-lördag är det Göteborg som gäller och helgen avslutas med buffé i Arvika på söndag. Blir klart spännande att se hur denna tågplan utvecklar sig, de tåg jag har kört har haft rimliga körplaner, men det verkar som det finns andra som haft det värre!

Exit T12

Så var då ännu en tågplan till ända, i och med dagens tur så har jag kört klart på tågplanen som kallats T12, helt och hållet sista dagen på denna tågplanen är i morgon, men då ska jag vara så ledig som man bara kan bli!

Min sista dag på T12 blev ju inte riktigt helt enligt den ursprungliga planen, det kan man ju inte säga. Mitt ordinarie tåg blev inställt, fick köra nästkommande tåg till Hallsberg och därefter passåka sista biten mot Stockholm för att därefter köra åter till Karlstad igen.

Klargöring och framväxling av tågsätt gick fint, den sedvanliga tågkön mellan Karlstad och Kristinehamn tog därefter vid och tack vare denna fick vi oss en försening att köra ikapp. Detta var dock till största del åtgärdat när jag lämnade över till nästa förare i Hallsberg.

Avnjöt sedan passresa i godan ro bland kollegorna på färden mot Stockholm, något som flöt alldeles utmärkt tills strax innan Gnesta, då föraren som bytte av mig ropade ut i högtalarna att man var tvungen att stanna till vid plattformen i Gnesta för att undersöka en större läcka i tryckluftssystemet.

Erbjöd mig givetvis omgående att hjälpa till och fick då till uppdrag att gå längs med tågsättet för att lyssna efter luftläckage under tiden som föraren felsökte i maskinrummet. Detta uppdrag kan man knappast kalla för tidsödande då det helt enkelt räckte med att öppna ytterdörren på vagnen jag befann mig i för att omedelbart kunna konstatera att luftläckan fanns direkt under denna vagnen.

Försökte lite snabbt hitta mer exakt varifrån det läckte, något som dock visade sig smått omöjligt eftersom ljudnivån inte var att leka med. Det var helt enkelt bara att retirera in i tåget för att inhämta en uppsättning hörselskydd och dessutom meddela föraren var felet fanns.

Efter en del krypande runt omkring och in under vagnen kunde läckaget lokaliseras och efter lite pillande även tätas. Troligen handlade det helt enkelt om att någon större isklump lossat, studsat och slagit till en luftkran undertill tåget, varpå en stor mängd luft försvann från systemet.

Tågreparation i Gnesta

Med detta åtgärdat så gjorde vi även ett nytt bromsprov för att se så allt fungerade normalt, alltid en bra tanke efter att ha haft någon form av större bekymmer med tryckluftssystemet! Efter dryga 15 minuter kunde vi lämna Gnesta och fortsätta färden mot Stockholm C utan ytterligare besvär.

Framme i Stockholm skulle sedan tågsättet vidare till Hagalund för att snabbvända, men eftersom det tycktes vara en SÅN dag idag, så kom det givetvis inte så långt, endast lagom ut till serviceplattformen vid Norra bantorget innan färden tog stopp igen. Denna gången var det ett annat tåg som gått med hjulskada framför, vilket gjorde att man var tvungen till att inspektera spåret innan full trafik kunde tillåtas.

Eftersom just vårt tågsätt skulle snabbvända var det lika väl att konstatera att det var helt enkelt bättre att vända direkt där och då, för att undvika ytterligare förseningar. Därmed blev det helt enkelt till att göra en rundgång på tågsättet direkt där och då, något som alltid tar en stund såhär års då en hel del snö och is fastnar på olämpliga ställen.

Att därefter försöka ta sig ner från serviceplattformen till ett spår att kunna avgå från visade sig vara lättare sagt än gjort, med gott om ankommande tåg som upptog alla spåren som vi kunde nå från vår plats. Till slut kom vi dock iväg om än dryga kvarten sena.

Vackert vinterväder i Södermanland

Hemresan flöt därefter på i hyffsad ordning, förseningen ökade först något, för att minska något och till slut landa på 6-7 minuter efter tidtabell till Karlstad, inte bra, men får duga med tanke på omständigheterna!

Nu ser vi fram emot starten av nästkommande tågplan, T13 som medför motorvagnskörning på många tåg, vilket latmasken inom mig uppskattar högt! Blir även klart intressant att se hur överbelastningen av det värmländska enkelspåret ter sig till nästkommande år, ny tågplan, nya utmaningar!

Men först, ledig helg!

Dagen efter

Gårdagen får väl närmast falla in under kategorin “Dålig dag för järnvägen”, minst sagt! Ett ordentligt snö och blåsväder över huvudstaden ställde till det ordentligt i trafiken, den här gången såväl tåg-, buss-, flyg- och biltrafiken. Ett antal tåg kom till Stockholm, betydligt färre lämnade staden, något som inte direkt främjade övrig trafik i landet.

Detta var i sig inget som drabbade mig nämnvärt, jag avnjöt en reservtur hemma i Karlstad som mest spenderades nyfiket ombord på den X55 – SJ 3000 som befunnit sig i Karlstad under veckan för vår kompletterande utbildning inför kommande trafikstart med dessa på söndag. Denna nyfikenhet resulterade visserligen även i ett framträdande i såväl Värmlands Folkblad såväl som att man skymtat förbi på såväl regionala sändningar hos såväl SVT som TV4.

Denna dagen till ära var det meningen att det skulle vara en ledig dag, men eftersom gårdagens oväder ställde till det en aning med såväl personal som fordon på firman så frågades det snällt igår eftermiddag om jag kunde tänka mig att jobba lite extra idag, och visst kunde det passa.

Dagens gnetpass bestod dessutom av tämligen lättarbetad tur, klargöra en Regina, köra tåg 351 Karlstad – Trollhättan, åka passresa hem igen, allt på fullt betalt tid så klart!

Visserligen var det ingen höjdare att pulsa sig genom snödrivor på promenaden genom staden vid 04.30-tiden i morse, verkligen inte, förbannat kallt rent av! Dessutom kan man inte förneka att viss oro över att behöva sopa varenda växel på sträckan infann sig, en oro som visade sig vara högst överdriven.

Istället flöt allt på väldigt väl, det enda värt att anmärka på var dålig bromsverkan på grund av rådande väderlek, något som klart begränsade framfarten och topphastighet runt 100-110 km/h fick duga för dagens äventyr. Ingen större katastrof i sig, vi rullade in i Trollhättan sådär 6-7 minuter efter ordinarie tid och alla resenärerna fick förflytta sig till bussarna inför resterande resa mot Göteborg.

Jag i min tur gjorde mig hemmastad i 1a klassavdelningen på tåget, inväntandes hemresan som skulle bli nära 4 timmar senare. När solen väl behagade sig över horisonten var det dock inte alltför tråkig utsikt, de senaste dagarnas snöfall har gjort det hela en uns vackrare, det måste man säga!

Vackert vinterväder i Trollhättan

Däremot kan man inte direkt säga att tiden gick nämnvärt fort, alla försök att somna gick om intet, istället fördrevs tiden bäst med telefonen i handen, surfande, Twitter, Facebook, instagram, you know the drill…

Men, hem kom man till slut, även det på samma smärtfria vis som på vägen ner. Somnade därefter en stund i soffan här på eftermiddagen, tog igen någon timmes välbehövlig sömn innan man orkade med att ordna mat för dagen.

I morgon vankas det jobb igen, dock inte helt enkligt plan, vissa följdverkningar från gårdagen finns det fortfarande. Mitt ordinarie tåg mot Stockholm blev inställt, istället får jag köra ett något senare tåg till Hallsberg, åka passresa mot Stockholm för att där köra mitt ordinarie tåg hem igen.

Återstår att se vad morgondagen bjuder på, förhoppningvis har man fått ordning på infrastrukturen ordentligt i Stockholm och längs med vägen, känner inte riktigt för att fastna någonstans, det vankas nämligen ledig helg när jag väl är åter i Karlstad!

Deklarerad DOA

Jahapp, i måndags så beställde jag mitt Sony MW1, i onsdags hämtade jag ut det, idag fredag hade det slutat fungera bra, inte så imponerande kan man ganska lugnt säga…

Nåväl, efter ett samtal med Dustin, kopplad vidare till Sony support (tveksam support, minst sagt..) och återuppringning av Dustin så är nu denna enhet deklarerad som D.O.A., Dead On Arrival, d.v.s. trasig från start. Dessutom är en ny enhet skickad till mig, som irriterande nog inte lär komma innan helgen är över, lagom när jag åker till Göteborg på måndag.

Sony Smart Wireless Headset pro MW1

Klen tröst är att jag hann åtminstone med att prova det lite kort över onsdag/torsdag med de medföljande lurarna och jag måste säga att jag gillar det skarpt när det fungerar! Att kunna spela musiken från ett minneskort är riktigt smidigt och minst lika smidigt är det att spela via blåtand från telefon eller surfplatta! Ljudet är dessutom helt klart godkänt med de medföljande lurarna och än bättre med mina Denon-lurar jag sedan länge kört tillsammans med MW600.

Problemen jag råkade ut för misstänker jag har med ljudutgången, 3.5mm porten, eftersom felet uppstår med både medföljande som egna lurar. Dessutom har jag provat med fabriksåterställning*2 som att spela musik från intern minneskort, via blåtand som FM-radion, alla med samma problem. Ljudet blir förvrängt och avlägset, låter ungefär som när hörlurspluggen inte går hela vägen i botten och att signalerna från ljudchipet till hörlurarna blir störda.

Förhoppningsvis är detta en, enskild enhet som har problem, för efter några sökningar på nätet under morgonen så har jag inte hittat några fler med samma problem? Återstår att se när ersättningsenheten kommer, om den vill överleva lite längre, eller om Sony har större problem med kvalitén…

Uppförsbacke

Uppdraget var enkelt, sista dagen före semestern bestod av den kortaste turen i hela turlistan, allt som skulle göras var att klargöra en X2a, köra den från Arvika till Karlstad, kliva av, gå hem, ha semester!

Dessutom har jag haft just den här turen tämligen ofta sedan jag började i Karlstad, klargöra en X2a går ju som smort, även om det tar viss tid, inget är direkt ovant, de brukar alltid hoppa igång så snäll så efter nattens vila i Arvika, något jag tvunget skulle påpeka för kollegan under gårdagens passåkning dessutom.

Just därför skulle det inte riktigt bli så den här gången, inte alls faktiskt. Faktum är att jag nog aldrig varit så nära ord som “hjälplok” förut, ord som bärgning yttrades, hemresa med annat tåg bestämdes, nederlaget var nära!

Morgonen började som vanligt, upp 04.00 efter ovanligt många timmars sömn, på med kläder, ut till tågsättet, lämpade av väskan i drivenhetens förarhytt, gick mitt varv runt tågsättet och kopplade från stationär tågvärme. Upp i drivenheten igen, gick mitt varv på insidan och började dra igång allt så smått, aktiverade upp hytten och verifierade att rätt antal vagnar var med och igenkända enligt listan.

Allt gick precis enligt plan, tryckte på knappen för att få upp strömavtagaren och till huvudbrytaren, en tämligen obligatorisk del i att få ström till fordonet, och till en början verkade det gå som smort, strömavtagaren for upp och spänning fanns i tråden, men, vänta nu, brytaren slår inte till!?

Nåväl, bara att testa igen, trycka på knappen för att slå ifrån huvudbrytare och ta ner strömavtagaren igen, prova trycka upp den igen, utan bättring på resultatet. Aj då…

Ta ner igen, avaktivera hytten, bryta batterispänningen, bryta batterifrånskiljaren, döda tågsättet helt för att försöka få den att glömma eventuellt spök i datorerna, börja om från början!

Nytt försök, slå igång allt sakta men säkert, samma resultat, huvudbrytaren går INTE till, inte ens med en sund dos tålamod. Allt ser normalt ut, normala indikeringar, normala ljud, hjälpkompressorn går som den ska, inga luftläckor, alla vred och spakar ligger i normala lägen, men nej, hon vill inte!

Felsökning när klockan är runt 04.45-05.00 på morgonen är inte alltid så lätt som det kan verka, därför var det dags att ringa och väcka driftstöd, se om det fanns några tips och förslag från coachen om vad som kunde tänkas vara fel. Passade även på att kika igenom handboken för fordonet, men eftersom inget felmeddelande fanns att tillgå var det lättare sagt än gjort.

Så gott det gick försökte vi slå kloka huvuden ihop, några fler moment provades, rent våld brukades, inget hjälpte, envist så vägrade fordonet att utföra en av de absolut mest nödvändiga punkterna i att få liv i ett eldrivet tåg, att slå till huvudbrytaren som låter spänningen komma in från kontaktledningen via strömavtagaren – huvudbrytaren till transformatorn och så vidare till allt annat nödvändigt.

Tyvärr finns det ingen annan tid som går så fort som när man felsöker, allra helst inte när man felsöker utan vidare resultat. Snart nog var klockan närmare 5.20 på morgonen, dryga halvtimmen kvar till avgångstid från Arvika, dags att meddela ombordpersonal och DLC Hallsberg om besvären, dags att börja se över alternativa lösningar!

Tillsammans med ombordpersonalen så kom även passåkande förare som blev lika ställd över problematiken som infann sig, denna typen av fel hör inte alls till vanligheterna, och därmed är inte heller vanan eller tidigare erfarenheter nämnvärt stora. Fortsatta försök att starta om fordonet gjordes, samtliga med samma nedslående resultat. Till slut blev det så illa tvunget att åter koppla fordonet till stationär värme för att få batteriladdning igen.

Bussar beställdes, resenärer hänvisades till andra tåg, mitt tåg blev inställt, ombordpersonal och passåkande förare lämnade Arvika för att göra en bättre insats längre fram längs linjen, kvar i Arvika blev jag och X2 2022, fortsatt oense om dagens mål.

Vid det här laget var det mer eller mindre helt konstaterat att det var kört, den skulle inte starta, det fanns inte mycket mer att göra. Började istället se över vilket tåg som kunde vara lämpligt att ta för att komma hem till Karlstad, starten av min semester hägrade!

Strax innan jag skulle låsa om mig och lämna tågsättet så provade jag återigen, en sista gång att starta upp allt med tågsättet kopplat till stationär värme, för tredje eller fjärde gången i ordningen. Drog igång allt, ställde ännu en gång huvudkompressorn i TILL-läget utan resultat och gav mig något moloket bort mot bistron för att hitta något frukost-liknande.

Plockade på mig en skvätt kaffe, tog lite vatten med mig och gick bort mot förarhytten igen, märkte på vägen att nog fan bullrade det allt mer än nyss, när jag gick därifrån!?

Väl framme vid drivenheten kunde jag kallt konstatera att nu minsann gick kompressorn helt som den skulle, allt levde, tåget fick spänning från kontaktledningen och allt var frid och fröjd i förarhytten!?

Fråga mig inte vad som hände, vad som fick den att plötsligt börja leva igen, men något hjälpte, plötsligt hade den tjurat klart, lite mer än 1 timme efter ordinarie avgångstid. Något misstroget och misstänksamt meddelade jag driftstöd att det för stunden inte fanns något behov av bogsering utan att jag istället skulle se om maskineriet fortsatte fungera enligt plan, gjorde en light-klargöring för att kunna köra tågsättet utan resenärer, kopplade bort stationär värme och bytte under viss nervositet förarhytt till den som skulle vara i min tänkta färdriktning.

Allt fungerade, precis som det skulle, precis som om inget hade hänt.

Till slut, kl 07.46 kunde jag lämna Arvika tillsammans med min X2a, nästan exakt två timmar efter ordinarie tid, nästan exakt en timme efter min ordinarie sluttid för dagen. Sisådär 37 minuter senare rullade jag in på spår 2 i Karlstad, lämnade över till vår reserv på åkstationen och kunde äntligen gå hem, gå på semester, avnjuta två veckor ledigt!

Denna morgon kom jag närmare ordet “hjälplok” än jag någonsin tidigare gjort, ännu en gång kunde jag undvika det strax efter att hoppet i stort sett helt tagit slut, tåget må ha blivit inställt, bussersatt, övertid gjordes på semestern, men jag är ändå rätt nöjd över att än en gång fått igång ett extremt trilskandes tågsätt, ett viss mått av stolthet finns ändå där!

Frågan är, hur länge till kan man klara sig utan att behöva krypa till korset, när blir det dags för första hjälploksbegäran? Förhoppningsvis dröjer det länge till…

Sida 1 av 7

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén