ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Tagg: Loxia (Sida 1 av 4)

Skiftbyte

Efter lite mer än ett år tillsammans med mitt Loxia 2/35 så har det nu blivit dags att skiljas åt och plocka in något annat i kameraväskan istället. Efterträdare blir ett annat 35 mm, givetvis. Efter mycket funderande och många försök att få Loxiat sålt privat fick det till slut gå som inbyte och i retur hade jag tur nog att tajma det hela med att Cyberphoto fick in ett begagnat Sony FE 35mm f/2.8.

Zeiss ut, Sony Zeiss in alltså.

Sony A7 II med Sony FE 35mm f/2.8

Så, trots att jag förra året beklagade mig över prisnivån Sony valt för sina 55 mm f/1.8 och 35 mm f/2.8 så sitter jag här nu med de båda två. Ödets ironi.

Nu var det absolut inget som helst fel på mitt Loxia 2/35 och jag skulle nog alltjämt hålla det högre optiskt, byggkvalitémässigt och trots en totalt sett usel affär för min del, ändå mer prisvärd jämfört med Sonys variant. Trots detta valde jag alltså ändå att ”byta ner” mig och det av ett gott skäl, autofokus!

Hur underbart Loxia 2/35 än varit, så har jag alltid saknat autofokus och möjligheten att snabbt knäppa av en bild. Jag vill inte ens börja fundera på hur många bilder jag missat på grund av att jag inte varit snabb nog eller exakt nog för att sätta fokus innan ögonblicket är över.

Även om spegellösa kameror med sin fokus peaking är allmänt hyllade för sina möjligheter till manuell fokus, så tycker jag personligen ändå att det var enklare med min Canon EOS 6D och det Zeiss Distagon T* 2/35 jag hade till den. Enklare, smidigare och dessutom med långt mycket bättre resultat.

Hade ekonomin inte spelat in, då hade jag tveklöst gått på storebror till mitt nya, Sony FE 35mm f/1.4! Bara tanken på det kopplat till min α7 II-hus får det att vattnas en smula i munnen. Dock en smula oekonomiskt så att säga.

Innan jag är helt nöjd så skall ett nytt objektivlock inhandlas. Det medföljande tillsammans med det lite småudda motljusskyddet är jag inte helt imponerad av. Siktar istället på att köpa ett likadant objektivlock som sitter på 55 mm f/1.8, eftersom det är samma filterstorlek som på 35an med f/2.8. Ser helt enkelt lite bättre ut och känns en smula mer stabilt.

Snart är det semester och då bär det av till västkusten några dagar, så får vi se om min nya pärla kommer till sin rätta där eller ej!

Näste fransos till rakning

Om det är mersmak eller rent sammanträffande kan ni gott få gissa er till, men efter gårdagens succé (?!) med Citroën Grand C4 Picasso kom så turen idag till Renault Kadjar, en relativt ny crossover från biltillverkaren som även gjorde den första bilen jag övningskörde i samt sedan körde på regelbunden basis.

Renault Kadjar

Mycket har dock hänt sedan den Kangoon tillverkades 1998, den saken är säker. Renault Kadjar är en smula eller tusen mer ombonad och trivsam att vistas i. Lastkapaciteten kanske inte är lika fullt enorm men även i den här bilen får man ett respektabelt lastutrymme i skuffen.

Bilen, som uppenbarligen heter Onsdag, var utrustad med en sexväxlad manuell låda kopplad till en 130 hk stark dieselmotor som räcker mer än väl till för att sätta 1,6 ton fransos i rörelse. Jag var dock inte helt övertygad om samspelet mellan motor och växellåda i lägre hastigheter, vilket kan bero på klassiskt handhavande, men riktigt så usel förare hoppas jag inte att jag är? Allt eftersom hastigheten och växlarna ökar så blir det hela mycket smidigare och mer lätthanterligt och bara man låter bli att sakta in och än värre, stanna, så löser sig allt!

Utrustningspaketet som lånebilen var utrustad med går under namnet Bose, vilket uppenbarligen har vissa kopplingar till ljudprylstillverkaren med samma namn. Högtalare och dylikt bär nämligen även de upp namnet och en snabb koll av stereon talar för att de kan ha haft ett och annat med det hela att göra. Jag är dock inte helt övertygad om det förträffliga i att sätta en blank och fin BOSE-logga på högtalaren i främre panelen, eftersom den speglar sig så strålande väl i vindrutan konstant!

Renault Kadjar interiör

Förarmiljön var annars överlag riktigt trevlig även om kvalitétskänslan enligt mig inte når fullt upp till de tyska tillverkarnas. Det är lite plastig känsla över vissa reglage och även om Renault inte står för fullt lika mycket franska påfund som sitt syskon Citroën så finns det allt en och annan finess man undrar en smula över. Bästa exemplet på det är väl fjärrkontrollen till stereo-/telefonkoppling som sitter bakom ratten och vars text därmed är helt skymd…

Prismässigt ligger dock bilen hyfsat väl till, då den med lite mer nertonad utrustning än testbilen hamnar på ca 4100 kr/mån på privatleasingavtal. Den bilen jag och säljaren spikade ihop var då utrustad med en lite klenare 110 hk stark motor kopplad till en automatisk dubbelkopplingslåda, vilket jag tippar på kan vara en riktigt trivsam kombination med teoretiska utsläpp neråt 0,4 l/milen.

Säljaren för övrigt, förtjänar ett helt eget omnämnande, eftersom det tragiskt nog på alla dessa provkörningar är den första kvinnan jag haft att göra med. Väldigt kul att få träffa på och prata med en kompetent kvinna i ett annars så otroligt mansdominerat yrke. En eloge till Elina på Helmia i Karlstad alltså!

Nåväl, vidare till bilen igen, det som faktiskt är huvudsakligen relevant.

Även om det var en klart intressant provkörning så ligger nog Renault Kadjar inte bland toppen utav tänkbara kandidater, mer på kanske-listan i så fall. En ganska välbefolkad kanske-lista om vi ska vara ärliga. Det var en trivsam körupplevelse med gott om utrymme i kupén men med lite väl hög inlastningshöjd i skuffen. En skuff som inte var särskilt enorm heller för den delen, åtminstone inte så stor som jag väntat mig sett till bilens storlek.

Det är inte omöjligt att det kan bli återbesök hos Helmia för att titta på Kadjar en gång till, men det känns inte helt sannolikt just nu. Däremot räknar jag kallt med ytterligare återbesök när tid finns för att titta på vad de mer har att erbjuda i form av Ford och Volvo, men mer om det senare, tillsammans med ytterligare ett inlägg om provkörning av bil samt tre tilltänkta videoklipp också.

När tid nu finns för det…

Vive la France

Även om vi har hittat en ganska klar favorit i form av Opel Astra Sports Tourer så är det i sig ingen ursäkt för att sluta provköra bilar, inte på något sätt. Fler kandidater skall testas och bedömas innan det ens börjar bli i närheten av att komma till någon form av beslut.

Den här gången har turen kommit till Citroën Grand C4 Picasso, vilket inte var det jag intresseanmälde mig för men som ändå fick bli ändå, för att få en smak av vad det mest franska av franska bilmärken har att erbjuda. Även om det nu må finnas fler franska bilmärken, Peugeot och Renault inte minst, så är ingen av dem riktigt lika franska som Citroën på något sätt.

Citroën Grand C4 Picasso

Exteriört är jag tämligen kluven, en del av mig tycker den är sjukt läcker, en annan del av mig blir lite smått skeptisk och börjar överväga att lägga in mig på vårdhem. Den har sina linjer, sina stunder, sina goda tankar, samtidigt som den är jäkligt udda. Eller ja, den är fransk, så är det nog!

Färgen på lånebilen uppskattar jag dock, klart bättre än vit, svart och silver i dess variationer. Lite sådär isblå så att säga?

Väl bakom ratten känns bilen precis sådär enorm som den ser ut, alternativt en smula värre ändå faktiskt. Slagskeppskänslan är värre än den i Honda CR-V och det känns som om man vrider en fullstor turistbuss runt farthinder och korsningar. Inte jätteimponerande faktiskt.

När man väl kommer över den värsta, inledande känslan av slagskepp så är det trots allt en ganska trivsam känsla där inne, allra helst när vägen är rak och man är utanför stadsmiljöer. Det slår mig ganska väl att inuti Grand C4 Picasso så kan man nog åka tämligen bekvämt, ganska långt och under ganska lång stund. Säga vad man vill om franska bilar, men de är faktiskt ganska goa att åka med i!

Citroën Grand C4 Picasso interiör

Förarmiljön däremot. Så mycket knappar. Så mycket franska idéer. Så konstigt jämfört med allt jag är van vid!

Huvudsakliga instrumentet med hastighetsmätare och allt sitter i mitten av panelen. Fullt normalt för en (väldigt) fransk bil. Jag är inte alls övertygad om det förträffliga i det här, men de som gillar franska bilar kanske uppskattar det?

Rent grafiskt så kan jag dock inte klaga, den digitala panelen flyter bra och är riktigt snygg faktiskt, bra mycket bättre än många andra varianter som jag provkört på sistone. Förutsätter att man även kan förändra gränssnittet lite efter eget tyckte och smak, det känns som det borde gå efter vad jag sett i menyerna lite snabbt.

Den nedre panelen är av touchtyp och verkar registrera avtryck sådär, en tydligt tryckkänslig panel till skillnad mot de kapacitiva panelerna på moderna smartlurar och plattor. Upplevde gränssnittet som en smula rörigt och definitivt inget man bör pilla på under körning.

Överlag tycker jag det är alldeles för mycket knappar och reglage som inte känns helt uppenbara i förarmiljön, allt kräver en hel del eftertanke och fokusering vilket man inte direkt har tid med när man kör runt på ett slagskepp. Det enda som överraskade mig positivt var att farthållaren var lättare att dra igång på Grand C4 Picasso än den var på Astra Sports Tourer. Ett fint slag mot tysk effektivitet sådär.

Föga förvånande så är det gott om plats i baksätet som i sin tur är tydligt uppdelat i tre individuella stolar och inte som en enda sammanhängande soffa. Bra med benutrymme och definitivt inga problem att få plats där som vuxen. Det inbyggda bordet som finns på baksidan av förar- och passagerarstol var bara att glömma med vuxen benlängd dock…

Det finns även en tredje rad med stolar att fälla upp i skuffen, något som kraftigt inkräktar på mängden bagageutrymme. Med den raden nerfälld så finns det dock gott om plats för att lasta livets alla små tillbehör.

Nu är det här en bil som är lite större än vad vi tänkt oss som nästa transportmedel och därmed så ligger den inte på listan över potentiella kandidater för framtiden. Trots detta så var det en klart intressant provkörning för att se vad Citroën har att erbjuda såhär år 2016.

Mer material kommer så småningom, för precis som i de senaste fallen så har det varit kameror monterade under provkörningen. Ska bara hitta tid till att klippa och klistra också.

Utöver Citroën så fick även en annan återförsäljare besök idag och ytterligare en ligger med i planen för morgondagen, men mer om det senare!

Det här med favoritbrännvidd

Det har tidigare nämnts på bloggen lite gällande favoritoptik och av en händelse så har de två senaste varit utav samma brännvidd, 35 mm och från tillverkaren Zeiss. För stunden är det, trots att det ligger till försäljning, mitt Zeiss Loxia 2/35 och det bytte av mitt tidigare Zeiss Distagon T* 2/35 ZE som i sin tur bytte av Fujifilm XF 35 mm f/1.4, ja, ni förstår…

Det intressanta kring detta är dock att jag uppenbarligen tycks bli lite extra kreativ med just den här brännvidden med. Jag håller nämligen på att kika på canvastavlor efter önskemål från en köpare och av en händelse så råkar tre av fyra utvalda bilder vara tagna med just 35 mm-optik. Ett ganska talande exempel på att det man själv trivs med även resulterar i bra slutresultat skulle jag säga!

Exakt varför jag uppenbarligen trivs så väl med just 35 mm vågar jag mig inte på att uttala mig om, det finns säkert en halv miljon olika anledningar eller så, men trivs med brännvidden gör jag uppenbarligen. Trots det så ligger som sagt mitt Loxia till försäljning och jag dreglar istället så smått över ett annat objektiv, Sony FE 35 mm f/1.4 ZA som med större bländaröppning ger mig smått perversa drömmar om ljuvlig bakgrundsoskärpa och enkelheten i autofokus.

Sony FE 35 f/1.4 ZA

En stadig pjäs på dryga 600 gram och en helt hyfsad längd, nästan på gränsen för vad som ser rimligt ut på det lilla α7 II-huset. Prislappen är även den ganska stadig, så viss omorganisering av kameraväskan behöver liksom ske för att finansiera det hela. Men det kanske det kan vara värt, såhär lite med facit i hand på vad jag uppenbarligen fotograferar mest med?

Jag har redan dreglat över objektivet i fråga en gång hos en fotohandlare i Göteborg och risken är att det kan upprepas än fler gånger. Många fler gånger om vi skall vara sådana…

Vad säger ni som läser detta och är fotointresserade, har ni någon favoritbrännvidd som aldrig sviker er och er kreativa sida?

Årets första

Årets första på film fångade blixt! Förhoppningsvis inte den sista…

Earth hour 2016

Earth Hour ja, ni vet det där som alla pratade om och deltog i för några år sedan?

I år har uppmärksamheten kring det hela varit en smula mindre, närmast obefintlig om man så vill. Det enda jag riktigt såg i förväg kring det hela var från Löfbergs som annonserade att de släcker ner kaffeskrapan under denna timme. 

Givetvis fick jag då den briljanta idén om att slänga ut kameran med timelapse-mjukvara på stativ och fånga hela spektaklet från balkongen med vår vackra utsikt över staden. 

Antiklimaxet går att beskåda ovan…

Har månne Earth Hour spelat ut sin stund i rampljuset?

Enda positiva var väl att kamerans timelapse-app fick en ordentlig genomkörare och att resultatet faktiskt är riktigt hyfsat! Kameran fick nämligen själv klippa ihop sina 350+ bilder från dryga halvtimmens fotograferande till denna videosnutt á 15 sekunder. 

Skapat med Sony A7 II och Zeiss Loxia 2/35. 

Fettorsdag

Fettorsdag

Årets första och enda semla, trots att det inte ens är fettisdag. Istället firar vi att det idag är mindre än 100 dagar kvar tills jag får ta min älskade Diana till min hustru!

Gluten- och laktosfri semla signerat Carli och kaffet ROST.

Näst ut..?

Detta objektiv har kallats för en favorit, nära nog favoriternas favorit för att vara sådan, trots detta så funderar jag ändå på om det inte skall få byta hem och ägare. Mitt Zeiss Loxia 2/35.

Zeiss Loxia 2/35

Varför detta vansinne då? Jo, som tankarna luftats tidigare så är jag sugen på ännu mer vidvinkel än 35 mm ger. Främst så snurrar tankarna mot Sonys egna FE 16-35 mm f/4 ZA OSS. Utöver detta finns även alternativen Zeiss Loxia 2.8/21 samt Batis 2/25 med på kartan till ungefär liknande prisklass.

Sony FE 16-35 mm f/4 ZA OSS

 

Zeiss Batis 2/25

Saker som talar för ett byte är väl främst mer vidvinkel och jag gillar vidvinkel eller mer korrekt, möjligheterna som vidvinkel ger. Utöver detta är ju faktiskt autofokus tämligen trevligt, även om det gör mindre skillnad ju mer vidvinkel det blir.

Det som talar emot ett byte är väl att Zeiss Loxia 2/35 är 340 gram ren kärlek, metall och glas i en fantastisk kombination som producerar rent fantastiska bilder när väl fokus sitter. Svårt att släppa taget om. Oavsett vad som erbjuds. Samtidigt tjänar det inget till om objektivet bara står i skåpet och väntar på att få användas, så som har varit fallet på senare tid. Det är lite för mycket kapital bundet för att inte nyttjas…

Nästa helg bör det vankas en tur till Göteborg, om jag inte helt läst fel på turlistan. Kan nog vara läge att ta med sig kameran och besöka lämplig kamerabutik för att klämma och känna främst på Sonys 16-35 men även de tu Zeiss-objektiven, om möjligheten till detta finns.

Någon gång så kanske jag även slutar ha denna ständiga beslutsångest och byteslust vad gäller innehållet i min kameraväska med. Jag räknar dock inte med att detta kommer att hända den närmaste framtiden…

Fler kompisar

Sony FE 55 f/1.8 ZA

Jag vet, jag vet. I våras när jag fick testa lite optik till Sony FE så var jag inte helt övertygad om deras 55 mm f/1.8 och framförallt dess prissättning. Sedan gick jag och sålde mitt Zeiss Loxia 2/50 och sprang på detta, mycket förmånligt prissatta begagnade exemplar och kunde inte låta bli. Så hej Sony FE 55 f/1.8 ZA och välkommen till min kameraväska..!

Ytterligare tankar om den andra nya kompisen, 90 mm Macro, det kommer så fort jag får lite tid och energi över för att skriva lite.

Hej kompis!

Sony FE 90 f/2.8 Macro G OSS

Hej och välkommen till min kameraväska. Hoppas du blir en värdig ”ersättare” till mitt Zeiss Loxia 2/50 som fick hitta ett nytt hem. Ser fram emot att få bekanta mig närmare med dig så fort tid, väder och motiv tillåter. Frivilliga modeller för porträttsessioner får gladeligen anmäla sig!

Hittills har jag endast blåst av ett par-tre snabba bilder på köksbordet, i väntan på bättre motiv. Såhär långt måste jag dock säga att skärpan på bländare f/2.8 är tämligen imponerande. Lovande kort och gott..!

Zeiss Loxia 2/35

Kameran står nu så snällt på laddning, så får vi se om inte jag, Frank och den nya leksaken tar oss en promenad i mörket sedan, i brist på annat…

Sida 1 av 4

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén