Baksidan med mitt jobb

Precis som alla jobb finns det bra och dåliga sidor, vissa av de värre än de andra och så är även fallet med jobbet som lokförare.

Igår hade jag mitt första ordentliga möte med en av de värsta baksidorna i mitt yrke, människor som inte längre vill leva. Då detta är ett inlägg som innehåller en hel del otrevligheter så väljer jag att lägga resterande text bakom en ”Fortsätt läs…”-länk nere till höger om detta, så får ni aktivt själva välja om ni vill fortsätta läsa eller ej. En spoiler i förhand är att det den här gången slutade väl, personen i fråga valde i sista stund att avbryta och flytta på sig, och förhoppningsvis istället söka hjälp.

Syftet med detta inlägg är främst att ge mig själv en möjlighet att skriva av mig om mina upplevelser, men även försöka ge en bild av hur vår vardag i förarhytten dessvärre ibland ser ut, varje år inträffar det nämligen omkring 60-80 fall av självmord på järnvägen, något som innebär att det i de allra flesta fallen så kommer varje aktiv lokförare att drabbas minst en gång under sin karriär av en ”kandidat” eller längre utskrivet, en självmordskandidat.

Detta är något man måste vara medveten om när man går sin utbildning och påbörjar sin karriär, då det är en fråga om när, inte om det sker.

Igår var det alltså min tur att drabbas, om än med ett under omständigheterna lyckligt slut.

Min tur för gårdagen var i allra högsta grad upplagd för att bli en av de bättre turerna man kan ha, lite utav en slasktur som blivit över när all annan planering är gjord. Mitt jobb för dagen bestod nämligen av att åka pass ner till Göteborg, för att sedan köra tillbaka till Karlstad och ställa av tåget, alldeles lagom lättarbetat och bra!

Passresan ner till Göteborg flöt på alldeles ypperligt, även om ett signalfel gjorde att tåget var något sent ett tag på färden söderut. Hade gott sällskap med en annan Karlstadsförare som körde det tåget med en hälsosam dos småprat längs färden.

Väl framme i Göteborg tackade jag så gott för skjutsen och begav mig till andra änden av samma tågsätt för att invänta mitt lok, som skulle dra samma vagnar tillbaka upp till Karlstad en stund senare.

Loket dök upp i god tid, och efter att ha klarat av diverse tester av bromssystem, framdrivning och säkerhetssystem så rullade vi iväg från Göteborg i rätt tid.

Färden rullade på norrut utan större besvär i skymningsljuset, en glappande signal i Ånimskog mellan Mellerud och Åmål fick en att vakna till ordentligt, då den gick från vackert grönt ”Kör” till ilsket rött ”Stopp!” och sedan tillbaka till ”Kör” igen, en pulshöjare om man så vill.

Kom så småningom till Grums i rätt tid där vi i vanlig god ordning skulle invänta mötande tåg innan den avslutande färden mot Kil och Karlstad.

Lämnade Grums någon enstaka minut efter tidtabell och kämpade på i backen upp då kontaktledningsspänningen var lite låg då banan delades med många tunga godståg denna kväll.

Mellan Grums och Kil så rullar man igenom Vålberg, ett mindre samhälle med ett flertal vägövergångar som dock alla är skyddade av bommar och ljussignaler.

Denna kväll syntes det dock omedelbart när vi rullade in på rakan genom samhället att något inte stämde vid en av vägövergångarna, en mörk skugga alldeles för långt in förbi bommarna.

Så fort tåget blev synligt rörde sig denna skugga ut från bommarna och började passera spåren, något som man dessvärre ser alltför ofta, människor som inte har tid att vänta några minuter medan bommarna ligger nere. Blåste därför som vanligt i tyfonen och snabbromsade tåget som jag alltid gör när människor närmar sig eller befinner farligt nära spåret.

Den här gången var det dock inte som vanligt, när personen ifråga tagit sig mitt ut på vårt spår tillsammans med sin cykel så stannade denne nämligen, och stirrade stint mot tåget. Ungefär här insåg man själv att han inte försöker hinna över, utan att han bara ville hinna in framför oss.

Just känslan när det går upp för en att nu är det dags, nu smäller det, och att man börjar förbereda sig mentalt för den till synes oundvikliga dunsen, den är helt overklig. Man får hela tiden under utbildningen höra att man ska försöka titta bort, blunda, hålla för öronen just för att slippa alla intryck, men när detta väl skedde var det fullkomligen omöjligt att inse och göra, hela denna långa hårda inbromsning stirrade jag rakt fram mot personen, med tyfonen konstant blåsande utan uppehåll.

Jag hann även med att uppfatta att det stod åtminstone en bil vid vägövergången, och man insåg att det finns fler som har oturen att få bevittna detta från första parkett, och man kan inte låta bli att undra över hur denne har reagerat och mår efter detta.

När man bromsar mot något sådant upplevs det som att farten aldrig vill minska, och jag har ingen aning om vad för hastigheter vi rörde oss i, det enda jag vet är att hastigheten var omkring 100 km/h när jag snabbromsade tåget.

Efter vad som kändes som en ren evighet, med ungfär 25-50 meter kvar till vägövergången, så verkar denna person äntligen ha kommit på andra tankar, och tar några raska steg vidare i sin ursprungssträckning och kommer av vägövergången precis innan vi passerar över den.

Vårt tåg fortsätter efter detta ca 100-150 meter till innan det står helt still och där jag äntligen förmår mig att släppa tyfonen och istället med mycket skakiga händer kan ta upp telefonen för att rapportera det inträffade till driftledningscentralen i Göteborg. Pratar därefter även med ombordpersonalen som givetvis har uppmärksammat den hårda inbromsningen samt signaleringen och som befarar en påkörning, meddelar dock att personen i fråga klivit åt sidan och bad istället om en kopp kaffe samt sällskap, vilket givetvis ordnades omgående, strax efter att tågpersonalen informerat lite kort om att vi skulle återkomma med information snarast möjligt.

Släppte in tågmästaren med tillhörande kaffekopp i loket där jag stod och mer eller mindre darrade likt ett asplöv, att hålla händerna stilla var fullkomligen omöjligt. Kaffekoppen sveptes mer eller mindre omgående ner i försök att lugna ner mig en aning. Satt och pratade lite med tågmästaren och gick igenom lite vad som hade hänt, samt pratade ytterligare en gång med driftledningscentralen i Göteborg för att lämna en beskrivning på den aktuella personen, huruvida det kallades ut någon polis till platsen vet jag dock ej.

Meddelade även att jag ämnade köra tåget vidare, åtminstone in till Kil station bara jag fick ytterligare en stund på mig att ta ner pulsen och adrenalinnivån i kroppen. Bad även tågmästaren att stanna kvar i loket under färden dit. Efter ungefär 15 minuters stillastående så kände jag mig tillräckligt stabil i kropp och sinne för att kunna fortsätta köra tåget, och kunde slutligen börja rulla igen. Ringde då även upp vår operativa personalledning och informerade om vad som hade hänt samt lämnade önskemål om att en kamratstödjare skulle kallas ut för att möta upp vid ankomst till Karlstad.

Den vidare färden till Kil och så småningom vidare mot Karlstad flöt dessbättre på utan vidare incidenter, med tågmästaren kvar vid min sida hela vägen fram. Väl framme i Karlstad möter först min närmaste chef upp, som av en händelse skulle möta folk från just vårt tåg. Strax därefter anlände även kamratstödjaren som sedan gjorde mig sällskap vid rungång, undanväxling och avställning av tågsättet.

När allt väl var klart med tåget gick vi gemensamt upp till våra personallokaler här i Karlstad för att ta ett avlastningssamtal, helt enkelt en möjlighet att i lugn och ro gå igenom vad som har hänt och de känslor som hör till, en möjlighet som är guld värd.

Jag är själv en av fyra kamratstödjare på plats i Karlstad, och hade mitt första egna uppdrag så sent som två veckor sedan och fick nu även uppleva den drabbade sidan av omhändertagandet, det är otroligt lättande att kunna sitta tillsammans med en kollega och kunna delge sina känslor omkring en sådan här påfrestande händelse och därmed kunna få ur sig sådant som oinvigda inte så lätt förstår sig på.

Vi kom även fram till i samråd med operativa personalledningen om att jag ville och kände mig redo att köra åtminstone den andra delen av min tur idag, vilket innebar att platsen där det hela skedde skulle passeras i båda riktningar. Detta innebar att jag även bad om att få ha samma kamratstödjare med mig under hela turen idag som ett extra stöd, vilket accepterades utan besvär.

Efter att ha haft sällskap på promenaden hem så var det riktigt skönt att sätta sig ner i soffan tillsammans med Angelika och slötitta lite på TV tillsammans med en kopp varmt te. Klockan hade vid det här laget närmat sig midnatt och även om jag nu var ordentligt trött, så gick det ändå inte att gå och sova riktigt än, för man såg alltjämt hela scenariot utspela sig om och om igen, konstant på repeat.

Somnade i vart fall till slut, tämligen utmattad, och jag kan knappast säga att det var den bästa sömnen jag haft, som dessutom stördes än mer när Kaspian kom in i vårt sovrum tidigt på morgonen, ledsen och förkyld.

Även under morgonen fortsatte minnesbilderna återkomma i tid och otid, även om det var långt ifrån lika frekvent som på kvällen innan, en viss olustkänsla infann sig av och till, men jag var ändå fast besluten om att gå tillbaka till jobbet, jag gillar mitt jobb och vill inte låta en sådan här händelse ta bort den biten!

Promenaden ned till jobbet vid 12-snåret kantades även den stundvis av samma olustkänsla, men i allt minskande omfattning, och väl på plats gick allt bra.

Körde själv från Karlstad ned till Göteborg, och passerade platsen utan besvär. På vägen upp började dock nattens dåliga sömn ta ut sin rätt och där byttes jag och kamratstödjaren av med att köra, för att sedan låta honom köra från Grums, förbi platsen i samma riktning som igår, och vidare till Karlstad.

Vi åkte förbi i reducerad hastighet med mig på biträdessidan av loket, och även detta fungerade bra, om än med något förhöjd puls och en aning malande olust över det hela. Jag ser dock inga större bekymmer med att köra förbi där i morgon på egen hand, även om man givetvis kommer att vara extra nipprig omkring vägövergångar och än för spårspring i allmänhet.

Väl framme i Karlstad igen tog jag åter igen över spakarna och skickade hem kamratstödjaren medan jag skötte rundgång, undanväxling och avställning, i morgon väntar samma tågsätt på mig igen för en tur till Göteborg, den femte turen för veckan dit.

Nu sitter jag här och avslutar denna långa text som jag började skriva på förmiddagen, innan turen till Göteborg, och märker ändå av en klar skillnad i hur allt känns. Jag gillar fortfarande mitt jobb väldigt mycket, och jag upplever ingen rädsla för att saker och ting kan och sannolikt kommer att ske. Däremot är jag alltjämt medveten om denna risk jag ständigt lever med, och jag kommer aldrig någonsin att kunna glömma denna händelse samt de känslor och intryck som kommer under tiden det sker som efteråt.

Jag är oerhört lättad över att det den här gången slutade under omständigheterna väl, och jag hoppas innerligt att det åtminstone dröjer väldigt länge innan jag eller någon annan i min närhet skall behöva uppleva detta, jag skulle aldrig ens önska att min värste fiende skulle få uppleva detta, för det är rakt igenom vidrigt påfrestande!

För er som läst igenom allt detta, så hoppas jag ändå att jag har kunnat ge en inblick i hur en sådan här händelse upplevs och påverkar mig som förare, även om det är oerhört svårt att sätta ord på.

23 svar

  1. Just det där med ältande bilder vilket man vill eller inte har jag fått erfara rätt nyligen också, då min vän kraschade med cykeln. För att göra en lång och otrevlig historia kort så pratade jag av mig ordentligt mycket med många första veckan. Det tror jag hjälpte mig förbi den värsta fasen men jag kan fortfarande ha bilder i huvudet, främst när jag ska sova, om när jag kommer fram till min medvetslösa och blodiga kompis. Jag vet inte hur man blir av med dem, det är ett djävulskap helt enkelt som jag antar kommer följa med ett bra tag framöver.

  2. Lider med dig, tur att det blev en nära-miss denna gång.
    Jag har desvärre klippt två redan som du nog vet, har även haft ett otal liknande nära-nån-annans-död – upplevelser. Inget av detta skulle jag önska min värsta fiende ens..
    Att skriva ned sina tankar om händelsen är bra, jag gjorde också det. Känns bra att läsa dom blogginläggen om man har haft en dålig dag, så man vet vad en dålig dag EGENTLIGEN är..
    direktlänkade till dessa inlägg i min kommentar ovan, för dom som är intresserade..
    mvh/Storm

  3. min käre son, såna här tillfällen vill jag bo nära. Stor Kram.

  4. Stark berättelse – tack för att du delade den med oss.

  5. HEJ

    Tack för din beskrivning av en sida av ditt jobb som jag tror inte så många riktigt förstår.

    Därför tar jag alltid upp denna sida av lokförarjobbet när jag samtalar med personer om sådana här händelser.

    Åter tack för din fina beskrivning av hur det kan vara där längst fram i tåget.

    /Årskort Guld SJ

  6. Nattugglan88

    Fy satan..! Man känner nästan den där karaktäristiska ”personer i spåret”-pulsen bara av att läsa.

    Var själv med om en kanske inte likadan, men liknande händelse. Nu var det ”inget värre” än ett fyllo som inte tyckte att han behövde flytta sig förrän det återstod enstaka stolplängder mellan mig och plankorsningen. Men jag var ändå helt övertygad om att det var en kandidat som stod där under några evighetslånga sekundrar.

    Måste ändå tacka för läsningen, tror det är nyttigt att ta del av andra förares upplevelser från självmordskandidater. Tror även det är nyttigt att skriva ner det hela. Gjorde själv det om dom enstaka sekundrar jag trodde att jag skulle köra ihjäl personen, men har inte lagt upp det på internet. Funderar dock på att försöka rota fram det igen och lägga upp när man läser sånt här.

    Hoppas du mår väl efter omständigheterna!

  7. […] ledig, ledigare, Joakim! Och en välbehövlig ledig helg med för den delen, allra helst efter förra helgens misär, detta är en chans att på ordentligt vis vila upp sig och hämta ny […]

  8. Simon Bertilsson

    Tack för ett av de bästa blogginläggen jag har läst. Dels väldigt intressant, och om inte annat känner jag mig ett snäpp mer förberedd ifall det skulle hända mig.
    Hoppas att du slipper råka ut för fler händelser liknande med den här, och lycka till där ute på spåren!

  9. Fabian Gryckdal

    Tack för väldigt intressant läsning! Detta var ju väldigt tråkigt men samtidigt tur att det slutade bra. Detta var väldigt nyttigt att läsa, då jag inom några år ska söka till att utbilda mig till lokförare.

    Ha det gött ute på spåren!
    //Fabian Gryckdal.

  10. Piaflickan

    Jobbigt! Tack o lov att det gick bra denna gång! Bra skrivet!

  11. Tack för att du delar detta! (en sen kommentar till ett aktuellt ämne) Min bror la sig framför tåget för några år sedan. På senaste tiden har jag tänkt mycke på lokföraren. Undrar hur han/hon mår, om denne fått hjälp, stöd, kunnat bearbeta och gå vidare. Jag har läst om att vissa lokförare får hjälp och upplever sig kunna bearbeta och jobba vidare medan andra får men för livet. Av olika anledningar/välsignelser i mitt och min familjs liv har vi kunnat bearbeta sorgen. Tacksamheten för det härliga liv jag lever i dag och saknaden efter och kärleken till min bror går hand i hand så jag har inte för min egen skull tänkt någon gång på att träffa lokföraren. Men hur går samtalen hos er lokförare? Skulle det vara lättare att bearbeta olyckan om man hade möjlighet att möta de anhöriga, om dessa verkligen var måna om lokförarens bearbetning, eller skulle det ställa förutsättningarna för bearbetning på sne och kanske försvåra? Mvh

    1. Hej och tack för din kommentar!

      Det är ett väldigt svårt ämne att ge ett generellt svar på, för precis som att alla har individuella reaktioner på vad som hänt och rådande omständigheter så är det lika fullt individuellt om man skulle vara intresserad av att träffa de anhöriga efteråt. Vissa kan vara väldigt intresserade av att få reda på omständigheterna som drev personen i fråga så långt att denne väljer att ta sitt liv, andra vill veta så lite som möjligt. De flesta bearbetar det hela förhållandevis bra ändå, tack vare tidiga insatser som kamratstöd och läkarkontakter. Visserligen har man syn och ljudintryck kvar lång tid efteråt, hela livet i värsta fall, men det är ytterst få som inte kommer tillbaka till yrket efter en påkörning.

  12. Stark berättelse och mycket intressant att höra det från lokförarens perspektiv. Jag har jobbat på järnvägen i fem år som bantekniker (min ålder är 24) är även olycksplatsansvarig och har varit på ett självmord, ingen trevlig syn!

  13. Hej! Bra berättelse om en tråkig sida av vårat jobb. Själv har jag under 37 års tjänst ”tagit” tre stycken. Två avled och en överlevde med svåra skador.
    Det där med hur man reagerar, är helt individuellt från gång till gång. Det beror på vad som hjärnan bestämmer sig för, verkar det som. Första gången lämnade jag förarstolen och ställde mig mot väggen och höll för öronen. Sifan fick ta bromsen. Under den tiden som personen kom ut och ställde sig, jag lämnade förarplatsen, påkörningen, smällen och när jag satte mig i förarstolen igen, så löste inte Sifan ut. Hela skeendet gick på mindre än 10 sek. Jag minns att jag i stort sett flög ur stolen och ställde mig mot väggen. Jag bromsade in tåget (loktåg) och stannade. Tågmästaren frågade vad som hänt och fick beskedet omgående. På den tiden hade vi just fått ”tegelstenen”, och jag skulle ringa fjärren. Men jag kom inte ihåg numret. Dom numren som man kunde i sömnen, kom jag inte ihåg. Inga nummer kom jag ihåg. Var fann jag nummren. Inget funkade hos mig. Minnet var blockerat. En otroligt läskig kännsla mitt i allt. Sedan kom tvivlet. Körde jag på någon, eller gjorde jag inte. Så småningom kom minnet tillbaka och man kunde ringa och anmäla. Då hade Tågmästaren redan gjort det.
    Polisen kom och skulle hålla ett förhör. Jaha, sa jag, sätt igång. Polisen frågade när jag påbörjade inbromsningen. Jag påbörjade inte någon inbromsning, sa jag. VAAA!!! sa polisen, bromsade du inte. Då blev jag rasande. Ett märkligt beteende hos mig. Troligen en stressreaktion som kom. Jag sa, att du får lämna hytten. Du har inte utbildning att hålla förhör i järnvägsfrågor sa jag. Dessutom har du inte tillstånd att vistas i hytten. Polisen gick då av, och jag hörde inget mer om detta. Jag undrar än i dag, hur kunde jag vara så jävla kaxig mot polisen?
    Man kan inte lastas för hur man reagerar. Min stressreaktion fick polisen, men den kan komma mycket senare. En sak måste man komma ihåg, kör inte vidare. Det funkar inte.

  14. […] Baksidan med mitt jobb […]

  15. Peter Borgeland

    Hej!
    Osäker på om tråden fortfarande är aktiv och om du alls ser min kommentar. Jag tar en chans.
    Tack för din beskrivning av hur det upplevs i en lokhytt och hos en lokförare. Jag har alltid funderat över det varje gång vi i ambulanssjukvården åker på ”påkörd person” vid järnvägen. För det är på er vi tänker. Du och dina kollegor ska komma ihåg att i de allra flesta fall då någon ställer sig framför ert tåg så har den personen valt det själv, för att få frid. Ja, det är fel att utsätta er för den fruktansvärda upplevelsen att tvingas köra på en människa. Men försök ändå att förlåta dom. Vi träffar dessa människor både innan och efter dom tar sitt beslut. Och dom är trasiga redan innan, om än på ett annat sätt.

    Så… hur hamnade jag nu här på din sida. Jo därför att jag nu efter 17 år som specialistsjuksköterska inom ambulanssjukvården och senaste året som områdeschef beslutat mig för att byta bransch. Jag har sökt in till ProTrains utbildning i Mjölby med start till våren och lirar nu runt på nätet för att förbereda mig en smula. Jag vill ju gärna bli antagen till lokförarutbildningen 🙂

    Kul att du håller på med foto, det gör jag med 😉
    facebook.com/borgelandphoto

    Lev väl / Peter

    1. Hej Peter!

      Alla trådar är aktiva och din kommentar är varmt välkommen! 🙂

      Som du säger så är det alltid stor tragik inblandat i varje fall utav suicid, oavsett metoden som väljs. Det är i mångt och mycket en fråga som ligger långt utanför våra respektive yrkesområden med, en preventiv vård och ett tidigare infångande av varningssignalerna är vad som krävs för att på allvar minska fallen i samhället. På järnvägen har det på senare år åtminstone börjat stängslas in de platser som är välkända, vilket kan förhindra vissa om än långt ifrån alla. En liten bit på vägen åtminstone.

      Jag håller tummarna för att din ansökan går igenom som den ska och att du får möjlighet att börja utbildningen till våren! Förhoppningsvis kommer allt gå alldeles utmärkt och då får jag även passa på att önska dig stort lycka till med utbildningen och kommande år i ditt nya yrke! 🙂

  16. Fröken Fundersam

    Jag hittade den här berättelsen på grund av att jag som tågresenär igår möttes av att lokalpendeln mot Göteborg var inställd. Det stod bara ”Olycka” som orsak på informationsskylten, men jag hörde någon säga att en person hade hoppat framför tåget. Olustkänslan var direkt, samtidigt som jag blev irriterad över att tågtrafiken stod still, eftersom jag var på väg till en julkonsert och hade inga andra resealternativ. Söndag, nyinträffad olycka och Ersättningsbussen var inte på väg ännu. Efter lite dramatik kring hur jag nu skulle komma till den dyra och efterlängtade julkonserten, löste sig allt till det bästa. Frun till en man på perrongen hade ryckt in och kommit med bilen i all hast. Jag och ytterligare två medresenärer blev erbjudna plats i bilen (så lite kollektiv blev det ändå i slutändan). Vi anlände till Göteborg i tid och allt var frid och fröjd. Förutom att det fanns en lite olustigt magkänsla till olyckans orsak. Vad hade egentligen hänt? Var det nån man kände? Hur mår tågpersonalen och passagerarna? Hur ser det egentligen ut efter att en människa blivit rammad av ett tåg? Otäcka fantasibilder flimmrade förbi. Tack och lov släppte det då konserten började.

    Idag har jag vid flertal tillfällen tänkt på incidenten och omständigheterna kring den. Jag undrar om det stämde att någon hade hoppat ut framför tåget. Jag har sökt efter en förklaring på Internet för att få frid i tanken, men hittar ingenting (jo, det här inlägget då, men inget om den specifika händelsen). Det får mig att fundera på om det finns nån särskild policy för hur järnvägen återkopplar påkörningar till allmänheten på grund av att det är ett svårt ämne etc?

    Personligen är jag en funderande människa och jag hade förmodligen blivit mindre upprörd över det inträffade om jag fick möjlighet att få en förklaring. Även ”vi andra” som varken jobbar på tåget eller är anhöriga, blir berörda i viss mån – självklart med olika grader av störning beroende på hur inkännande varje människa är och vad för erfarenheter man bär på.

    Tack för en bra text – även om jag halkade in på ett bananskal – eller snarare löv om jag förstod det hela rätt 🙂

    1. Hej Fundersamma fröken!

      Att informera kring en olycka, misstänkt eller bekräftad, är något utav det svårare man ställs inför i sin vardag. Väldigt många kan ta illa vid sig om man informerar ”för detaljerat” så att säga. Detta är också skälet till att jag vid de tillfällen jag varit med om liknande situationer har försökt vara ganska svepande och kort vid allmän information men då istället erbjudit de som varit i större behov av ytterligare kunskap att söka upp mig för att då kunna berätta mer ingående endast till de som själva efterfrågar det.

      Normalt sett sker ingen större återkoppling annat än möjligtvis någon tidningsnotis. I den absoluta merparten utav fallen ”olycka” så handlar det om suicid, självmord, något som inte har direkt nyhetsvärde för media överlag. Spontant skulle jag nog säga att för de allra flesta så spelar själva orsaken till förseningen inte heller någon roll dagen efter, mer än frustrationen över att ha blivit sen och i och med detta, sker sällan någon ytterligare återkoppling heller.

      Jag kan dock trösta dig med att vad det verkar, så var det falskt alarm igår. Man befarade att en person hade blivit påkörd men så visade det sig inte vara fallet efter att man kontrollerat sträckan noggrant. Vid misstanke om påkörd person tar man dock alltid det säkra före det osäkra och stänger av sträckan tills dess att den blivit ordentligt avsynad utav (normalt) räddningstjänst och/eller polisen.

      Hoppas du har fått några fler ! istället för ? med hjälp av dels sidan i sig och utav mitt svar. Fråga gärna vidare annars, så skall jag efter bästa förmåga svara! 🙂

      1. Tidigare – tror att det fortfarande är så – så undviker man alltid att rapportera om dylika personolyckor i media. Om man hör av sig till polisen på orten får man veta tex om personen avlidit.

        1. Rent generellt undviker media att rapportera om suicid, så länge det inte är något våldsamt spektakulärt som hänt eller om personen i fråga var ”känd” på något vis. Dels finns alltid farhågorna om att eventuell nyhet kring suicidfall kan sporra nya suicidfall, dels för att det i absoluta merparten utav fallen helt saknar nyhetsvärde.

          Sen går det som sagt alltid att ta reda på ytterligare detaljer på annat sätt, men förhoppningsvis fortsätter media att undvika rapporteringen utav enskilda fall.

  17. Ja, precis

  18. Mycket intressant läsning! Jag har velat utbilda mig till lokförare väldigt länge nu och tack för att du informerar om nackdelarna. Det känns bra att veta att om något sådant skulle hända att man kan få stöd.

Lämna ett svar till Anders Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.