Precis som alla jobb finns det bra och dåliga sidor, vissa av de värre än de andra och så är även fallet med jobbet som lokförare.
Igår hade jag mitt första ordentliga möte med en av de värsta baksidorna i mitt yrke, människor som inte längre vill leva. Då detta är ett inlägg som innehåller en hel del otrevligheter så väljer jag att lägga resterande text bakom en ”Fortsätt läs…”-länk nere till höger om detta, så får ni aktivt själva välja om ni vill fortsätta läsa eller ej. En spoiler i förhand är att det den här gången slutade väl, personen i fråga valde i sista stund att avbryta och flytta på sig, och förhoppningsvis istället söka hjälp.
Syftet med detta inlägg är främst att ge mig själv en möjlighet att skriva av mig om mina upplevelser, men även försöka ge en bild av hur vår vardag i förarhytten dessvärre ibland ser ut, varje år inträffar det nämligen omkring 60-80 fall av självmord på järnvägen, något som innebär att det i de allra flesta fallen så kommer varje aktiv lokförare att drabbas minst en gång under sin karriär av en ”kandidat” eller längre utskrivet, en självmordskandidat.
Detta är något man måste vara medveten om när man går sin utbildning och påbörjar sin karriär, då det är en fråga om när, inte om det sker.
Igår var det alltså min tur att drabbas, om än med ett under omständigheterna lyckligt slut.
Min tur för gårdagen var i allra högsta grad upplagd för att bli en av de bättre turerna man kan ha, lite utav en slasktur som blivit över när all annan planering är gjord. Mitt jobb för dagen bestod nämligen av att åka pass ner till Göteborg, för att sedan köra tillbaka till Karlstad och ställa av tåget, alldeles lagom lättarbetat och bra!
Passresan ner till Göteborg flöt på alldeles ypperligt, även om ett signalfel gjorde att tåget var något sent ett tag på färden söderut. Hade gott sällskap med en annan Karlstadsförare som körde det tåget med en hälsosam dos småprat längs färden.
Väl framme i Göteborg tackade jag så gott för skjutsen och begav mig till andra änden av samma tågsätt för att invänta mitt lok, som skulle dra samma vagnar tillbaka upp till Karlstad en stund senare.
Loket dök upp i god tid, och efter att ha klarat av diverse tester av bromssystem, framdrivning och säkerhetssystem så rullade vi iväg från Göteborg i rätt tid.
Färden rullade på norrut utan större besvär i skymningsljuset, en glappande signal i Ånimskog mellan Mellerud och Åmål fick en att vakna till ordentligt, då den gick från vackert grönt ”Kör” till ilsket rött ”Stopp!” och sedan tillbaka till ”Kör” igen, en pulshöjare om man så vill.
Kom så småningom till Grums i rätt tid där vi i vanlig god ordning skulle invänta mötande tåg innan den avslutande färden mot Kil och Karlstad.
Lämnade Grums någon enstaka minut efter tidtabell och kämpade på i backen upp då kontaktledningsspänningen var lite låg då banan delades med många tunga godståg denna kväll.
Mellan Grums och Kil så rullar man igenom Vålberg, ett mindre samhälle med ett flertal vägövergångar som dock alla är skyddade av bommar och ljussignaler.
Denna kväll syntes det dock omedelbart när vi rullade in på rakan genom samhället att något inte stämde vid en av vägövergångarna, en mörk skugga alldeles för långt in förbi bommarna.
Så fort tåget blev synligt rörde sig denna skugga ut från bommarna och började passera spåren, något som man dessvärre ser alltför ofta, människor som inte har tid att vänta några minuter medan bommarna ligger nere. Blåste därför som vanligt i tyfonen och snabbromsade tåget som jag alltid gör när människor närmar sig eller befinner farligt nära spåret.
Den här gången var det dock inte som vanligt, när personen ifråga tagit sig mitt ut på vårt spår tillsammans med sin cykel så stannade denne nämligen, och stirrade stint mot tåget. Ungefär här insåg man själv att han inte försöker hinna över, utan att han bara ville hinna in framför oss.
Just känslan när det går upp för en att nu är det dags, nu smäller det, och att man börjar förbereda sig mentalt för den till synes oundvikliga dunsen, den är helt overklig. Man får hela tiden under utbildningen höra att man ska försöka titta bort, blunda, hålla för öronen just för att slippa alla intryck, men när detta väl skedde var det fullkomligen omöjligt att inse och göra, hela denna långa hårda inbromsning stirrade jag rakt fram mot personen, med tyfonen konstant blåsande utan uppehåll.
Jag hann även med att uppfatta att det stod åtminstone en bil vid vägövergången, och man insåg att det finns fler som har oturen att få bevittna detta från första parkett, och man kan inte låta bli att undra över hur denne har reagerat och mår efter detta.
När man bromsar mot något sådant upplevs det som att farten aldrig vill minska, och jag har ingen aning om vad för hastigheter vi rörde oss i, det enda jag vet är att hastigheten var omkring 100 km/h när jag snabbromsade tåget.
Efter vad som kändes som en ren evighet, med ungfär 25-50 meter kvar till vägövergången, så verkar denna person äntligen ha kommit på andra tankar, och tar några raska steg vidare i sin ursprungssträckning och kommer av vägövergången precis innan vi passerar över den.
Vårt tåg fortsätter efter detta ca 100-150 meter till innan det står helt still och där jag äntligen förmår mig att släppa tyfonen och istället med mycket skakiga händer kan ta upp telefonen för att rapportera det inträffade till driftledningscentralen i Göteborg. Pratar därefter även med ombordpersonalen som givetvis har uppmärksammat den hårda inbromsningen samt signaleringen och som befarar en påkörning, meddelar dock att personen i fråga klivit åt sidan och bad istället om en kopp kaffe samt sällskap, vilket givetvis ordnades omgående, strax efter att tågpersonalen informerat lite kort om att vi skulle återkomma med information snarast möjligt.
Släppte in tågmästaren med tillhörande kaffekopp i loket där jag stod och mer eller mindre darrade likt ett asplöv, att hålla händerna stilla var fullkomligen omöjligt. Kaffekoppen sveptes mer eller mindre omgående ner i försök att lugna ner mig en aning. Satt och pratade lite med tågmästaren och gick igenom lite vad som hade hänt, samt pratade ytterligare en gång med driftledningscentralen i Göteborg för att lämna en beskrivning på den aktuella personen, huruvida det kallades ut någon polis till platsen vet jag dock ej.
Meddelade även att jag ämnade köra tåget vidare, åtminstone in till Kil station bara jag fick ytterligare en stund på mig att ta ner pulsen och adrenalinnivån i kroppen. Bad även tågmästaren att stanna kvar i loket under färden dit. Efter ungefär 15 minuters stillastående så kände jag mig tillräckligt stabil i kropp och sinne för att kunna fortsätta köra tåget, och kunde slutligen börja rulla igen. Ringde då även upp vår operativa personalledning och informerade om vad som hade hänt samt lämnade önskemål om att en kamratstödjare skulle kallas ut för att möta upp vid ankomst till Karlstad.
Den vidare färden till Kil och så småningom vidare mot Karlstad flöt dessbättre på utan vidare incidenter, med tågmästaren kvar vid min sida hela vägen fram. Väl framme i Karlstad möter först min närmaste chef upp, som av en händelse skulle möta folk från just vårt tåg. Strax därefter anlände även kamratstödjaren som sedan gjorde mig sällskap vid rungång, undanväxling och avställning av tågsättet.
När allt väl var klart med tåget gick vi gemensamt upp till våra personallokaler här i Karlstad för att ta ett avlastningssamtal, helt enkelt en möjlighet att i lugn och ro gå igenom vad som har hänt och de känslor som hör till, en möjlighet som är guld värd.
Jag är själv en av fyra kamratstödjare på plats i Karlstad, och hade mitt första egna uppdrag så sent som två veckor sedan och fick nu även uppleva den drabbade sidan av omhändertagandet, det är otroligt lättande att kunna sitta tillsammans med en kollega och kunna delge sina känslor omkring en sådan här påfrestande händelse och därmed kunna få ur sig sådant som oinvigda inte så lätt förstår sig på.
Vi kom även fram till i samråd med operativa personalledningen om att jag ville och kände mig redo att köra åtminstone den andra delen av min tur idag, vilket innebar att platsen där det hela skedde skulle passeras i båda riktningar. Detta innebar att jag även bad om att få ha samma kamratstödjare med mig under hela turen idag som ett extra stöd, vilket accepterades utan besvär.
Efter att ha haft sällskap på promenaden hem så var det riktigt skönt att sätta sig ner i soffan tillsammans med Angelika och slötitta lite på TV tillsammans med en kopp varmt te. Klockan hade vid det här laget närmat sig midnatt och även om jag nu var ordentligt trött, så gick det ändå inte att gå och sova riktigt än, för man såg alltjämt hela scenariot utspela sig om och om igen, konstant på repeat.
Somnade i vart fall till slut, tämligen utmattad, och jag kan knappast säga att det var den bästa sömnen jag haft, som dessutom stördes än mer när Kaspian kom in i vårt sovrum tidigt på morgonen, ledsen och förkyld.
Även under morgonen fortsatte minnesbilderna återkomma i tid och otid, även om det var långt ifrån lika frekvent som på kvällen innan, en viss olustkänsla infann sig av och till, men jag var ändå fast besluten om att gå tillbaka till jobbet, jag gillar mitt jobb och vill inte låta en sådan här händelse ta bort den biten!
Promenaden ned till jobbet vid 12-snåret kantades även den stundvis av samma olustkänsla, men i allt minskande omfattning, och väl på plats gick allt bra.
Körde själv från Karlstad ned till Göteborg, och passerade platsen utan besvär. På vägen upp började dock nattens dåliga sömn ta ut sin rätt och där byttes jag och kamratstödjaren av med att köra, för att sedan låta honom köra från Grums, förbi platsen i samma riktning som igår, och vidare till Karlstad.
Vi åkte förbi i reducerad hastighet med mig på biträdessidan av loket, och även detta fungerade bra, om än med något förhöjd puls och en aning malande olust över det hela. Jag ser dock inga större bekymmer med att köra förbi där i morgon på egen hand, även om man givetvis kommer att vara extra nipprig omkring vägövergångar och än för spårspring i allmänhet.
Väl framme i Karlstad igen tog jag åter igen över spakarna och skickade hem kamratstödjaren medan jag skötte rundgång, undanväxling och avställning, i morgon väntar samma tågsätt på mig igen för en tur till Göteborg, den femte turen för veckan dit.
Nu sitter jag här och avslutar denna långa text som jag började skriva på förmiddagen, innan turen till Göteborg, och märker ändå av en klar skillnad i hur allt känns. Jag gillar fortfarande mitt jobb väldigt mycket, och jag upplever ingen rädsla för att saker och ting kan och sannolikt kommer att ske. Däremot är jag alltjämt medveten om denna risk jag ständigt lever med, och jag kommer aldrig någonsin att kunna glömma denna händelse samt de känslor och intryck som kommer under tiden det sker som efteråt.
Jag är oerhört lättad över att det den här gången slutade under omständigheterna väl, och jag hoppas innerligt att det åtminstone dröjer väldigt länge innan jag eller någon annan i min närhet skall behöva uppleva detta, jag skulle aldrig ens önska att min värste fiende skulle få uppleva detta, för det är rakt igenom vidrigt påfrestande!
För er som läst igenom allt detta, så hoppas jag ändå att jag har kunnat ge en inblick i hur en sådan här händelse upplevs och påverkar mig som förare, även om det är oerhört svårt att sätta ord på.
Lämna ett svar till Joakim Avbryt svar