ewenson.se

Lokförare, pappa, fotonörd och allmänt vilsen

Det bidde en lång dag…

Gårdagen som verkade som enkel och bra, börja 11:28, köra ett X2000 med nummer 529 till Malmö, ha en halvtimma rast innan avbyte på nästa ankommande tåg för att vända detta och åka hem igen med nummer 544 för att sluta 19:11. Ska vi sammanfatta det med att det sket sig, lite lagom sådär..?

Ner gick det väl fint, långt tågsätt (6-vagnar, lätt sävligt..), tog över det med en försening om 9 minuter, ankom Malmö utan större besvär 2 minuter före tiden, gick och köpte mig en smarrig falafelrulle och satt ute i solskenet och avnjöt den tillsammans med en Coke Zero inför hemresan. So far so good!

Hemåt då, tog över ankommande 531 som ankom i tid till Malmö, gick tokbra hälsade föraren jag bytte av, pigg och glad liten 5-vagnarsmaskin, lovande!

Dock saknade ombordpersonalen en vagn som egentligen skulle varit med, en förstaklassvagn dessutom, inte bra! Just förstaklassresenärer är ju lite extra intressanta att ha att göra med, delvis har jag väl förståelse för detta då de biljetterna generellt sett är dyrare, och då blir man väl smått gramse när man inte har någonstans att sitta…

Iväg rullade vi utan problem, Lund, Hässleholm och till och med Älmhult passerades utan problem, maskinen gick alldeles utmärkt, ända fram till sista krönet innan Alvesta, poff så försvann traktionen på en av två motormoduler, men men, ingen fara, återkommande problem, känt sedan tidigare och inskrivet i fellistan, inget en liten reset inte klarar av! Poff sa det igen och där rök traktionen på den andra motormodulen, med ett annat fel, inte bra! Rulla in till Alvesta kunde vi göra i varje fall, ropa i högtalarna om förestundande reset, informera tågklareraren i Alvesta om samma reset. Stanna snyggt och prydligt följt av att slå ifrån alla godsaker och börja om, trodde jag ja.

Istället för att snyggt och prydligt vakna till liv igen som det normalt ska göra, så började den klaga på något så fint som ”Termisk överlast uppladdningsmotstånd”, en liten lätt släng av överhettning alltså, följt av att traktionen spärrades i båda motormodulerna IGEN. Suck, mutter, pust! På med stora kylfläktarna där bak för att prova igen efter de utlovade 60-sekunderna, no luck, ”Termisk överlast uppladdningsmotstånd”, wohey! Litet hopp av fortsättning tändes för en kort stund, dörrarna stängdes, klart från tågpersonalen fick vi, och hostade till i 10 cm innan allt tvärdog igen, inte bra..

Hojta igen om reset, låsa upp dörrarna, förvarna tågklareraren, göra reset, ingen tur, samma fel igen, fler fel. Ringa driftstöd om råd och tips, prova göra stora batterireseten när man dödar ganska precis ALLT för att även få maskinen att glömma att det är varmt, men nej, inte då, ”Termisk överlast uppladdningsmotstånd”, grattis!

Driftstöd lovade prata med felsökarna som kan allt i Hagalund, medans jag gav mig på att stänga av den motormodul som störde mest, och se på fan om inte tåget hoppade igång igen, nu var alla termiska överlaster som bortglömda och lilla fina lampan som säger ”Klart för körning” lyste så vackert grönt så! Woho, även om det innebär ett smått segt woho! så började vi i varje fall rulla igen, 50 minuter försenade.

Nåväl, visste sedan tidigare om att det var kontaktledningshaveri uppe i Mjölby, så det var ändå inget att stressa upp mot, swischade efter en stund förbi samma godståg jag redan tidigare passerat en gång, fick strax efter passera in på högerspåret i fall bakomvarande X2000 skulle få för sig att hinna ikapp och rullade till slut in i Nässjö på spår 4, strax före bakomvarande tåg. Där fick vi sedan stå kvar och vänta en bra stund, ankom runt 19 och trafiken släpptes så småningom på vid 21 igen.

Tiden i Nässjö fördrevs så gott det gick, informera i högtalarna så snyggt det går att vi inte vet något, att ingen vet något, att det förhoppningsvis är reparatörer på plats, och även visa sig på plattformen med jämna mellanrum. Gjorde även en allmän inbjudan till att besöka förarhytten för de som var intresserade, ett bra sätt att fördriva tiden helt enkelt, och ganska snart var förarhytten tämligen full av såväl unga som gamla, pojkar som flickor av varierande åldrar, massa frågor om tågkörning och allt som hör till, samt även en hel del fotograferande, verkade på det stora hela ganska uppskattat!

Strax före 21 ringde telefonen och sa att nu skulle trafiken snart börja rulla, och vi blev erbjudna att bli först i kön som skulle ringla sig uppåt Mjölby, dock avrådde jag detta (även om man knappt vågar säga det…) då vi fortfarande alltjämt gick på en modul med en smått krasslig maskin, jag var helt enkelt inte så sugen på att fastna med en helt trasig maskin och 4-5 andra fullsatta tåg bakom mig, då offrade jag istället vårt till en sista plats i kön.

Så iväg kom vi till slut, och ända in till Boxholm innan det tjockade till ännu en gång, först fick vi stå utanför och vänta en stund, för att senare släppas fram till plattformen där vi återigen öppnade upp dörrarna för att folk skulle kunna kliva av och ta en nypa frisk luft, och så att rökarna kunde få röka. Här blev vi ståendes bra länge igen, riktigt hur länge har jag ingen koll på, det kändes som evigheter i varje fall. Sen gick det väldigt sakta framåt, med långa uppehåll vid varje signal, för det räckte inte med kontaktledningsfel, utan det var även signalfel på det enda kvarvarande spåret i Mjölby.

Här fick vi och alla våra resenärer ett riktigt slag i ansiktet, när man från Trafikverket beslutade att släppa fram både ett södergående och ett norrgående posttåg medans 5-6 persontåg fick stå och vänta, bara titta på när posten swischade föbi, ett riktigt hån mot alla försenade resenärer, något som kraftigt skadar förtroendet för järnvägen i stort, skamligt gjort av Trafikverket!

Till slut fick vi börja rull in mot Mjölby, och givetvis, på den långa enkelspåriga sträcka som råder där så lade vår enda kvarvarande motormodul av, och traktionen upphörde helt! Att göra en reset på tåget, mitt ute i ingenstans, i natten, på enkelspårig sträcka, där ett misslyckande skulle innebära en mardrömslik evakuering och ytterligare kraftig försening för bakomvarande tåg är faktiskt något som får en att bli smått nervös. Dessbättre så gick allt enligt planen, tåget startade upp igen och vi kunde fortsätta in till signalfelet i Mjölby, kl 00:34 skrev vi första blanketten, 00:38 den andra och sedan väntade vackert gröna signaler på norra sidan om Mjölby på oss, ända upp i 170 km/h tog vi oss innan motormodulen återigen la av verksamheten, nu hade vi åtminstonde fart nog för att rulla in till plattformen i Linköping utan problem, för att där göra ännu en reset och lämna över till nästa förare som skulle ta tåget till Stockholm.

Slutfacit för mig blev alltså 11:28 – 01:13, 6 timmar och 2 minuter sen hem, pizzakvällen med Angelika sket sig, trött som attans var jag, men mest synd tyckte jag alltjämt om såväl ombordpersonal som alla resenärer som åkte med oss, de kom till slut fram 03:11 till Stockholm, mot 20:39 som var planerat. Man kan inte annat än undra hur det gick för alla barnfamiljer ombord, stackare!

På det stora hela verkade dock de flesta vara nöjda under omständigheterna, och jag fick gott betyg av såväl ombordpersonal som resenärer, sådant värmer!

3 kommentarer

  1. Det lönar sig inte att gnälla, man vinner inget på det. Bättre i så fall att framföra saklig kritik, då tas man på allvar och får förhoppningsvis ett svar. Dessutom kommer man alltid fram till sin destination, även om det innebär längre resvägar, ev. hotellövernattning. Jag förstår att det blir ”jobbigt” för barnfamiljer, alla vet vi ju rastlösa och uttråkade barn kan bli efter ett tag.

    • Joakim

      28 juni 2010 at 13:52

      Det är en av sakerna man sällan tänker på, men både ombordpersonal som trafikledning är fantastiskt bra på att lösa spruckna anslutningar och andra problem som uppstår sådana här dagar, och de får alltför sällan höra beröm för det tyvärr!

  2. Usch, en sån jobbdag, tur att SJ har dig :)

Lämna gärna några ord bakom dig..!

© 2014 ewenson.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: