ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

När media spekulerar…

För de som minns så skedde ju en rätt intressant vurpa i april det här året, när Stockholms Kultursällskap för Ånga och Järnväg var på besök och flyttade en stoppbock samt i och med detta förlängde spår 20 på Karlstad C.

Detta är ju något som lokalpressen har bevakat förhållandevis väl dels då, vid den aktuella händelsen samt nu, när Trafikverkets utredning blivit klar. En utredning jag hemskt gärna skulle vilja ta del utav för övrigt.

Som en del av alla artiklar kunde vi i fredags eftermiddag läsa om hur spåren är en säkerhetsrisk. Ja, det är rubriken. Säkerhetsrisken för att det i snitt vart annat år skett olyckor där stoppbock eller fordon ådragit sig skador. Antal allvarliga personskador är noll för övrigt.

Bara som ren jämförelse, skulle det vara intressant att ta del utav antalet trafikolyckor som skett i centrala Karlstad under samma tidsperiod, tio år, och jämföra lite snabbt. Jag har en spontan känsla att säkerhetsrisken i spår 20 och spår 21 på Karlstad C är ganska så extremt liten jämfört med de riskerna man utsätter sig för som gångtrafikant, cyklist (motor eller ej) samt bilist i centrala Karlstad.

Det är absolut sant att järnvägsdrift innebär vissa risker och att när olyckor sker, är det oerhörda krafter i omlopp. Att så som lokalpressen gör, överdriva dessa risker, när det är så oerhört mycket farligare att vistas i vägtrafiken, det är bara pinsamt på alla tänkbara sätt och vis.

För övrigt, som liten sidonotis, så kan det väl vara värt att nämna att utav de fem händelser under tio år som media hänvisar till, så är tre utav dem så pass lindriga att det handlar om mindre materiella skador på stoppbock, stopplykta och fordon som förvisso kostar en hel del att reparera på grund utav att det är järnväg, men ändå är så lindriga att det med nöd och näppe går att nämna.

Händelsen där de beskriver hur föraren utav tåget smet, den är än mer pinsam, eftersom inblandad förare (inte jag) med absolut största säkerhet inte ens noterade att stoppbocken blivit nuddad.

Händelsen i april var i allra högsta grad allvarlig, både sett till faktiska konsekvenser som potentiella, men spår 20 och spår 21 på Karlstad C är på inget sett någon säkerhetsrisk värd att nämna, varken igår, idag eller imorgon.

Däremot får man gärna påbörja en ombyggnad utav Karlstad C, men det är för trafikens skull, att det desperat behövs genomgående spår med plattform. Inget annat.

Nytt och fräscht

Såhär när leveransen utav min iPhone äntligen tycks närma sig med rask takt så kommer ju den uråldriga frågan vi alltid ställer oss, ställa in som ny iPhone eller återställa från backup?

Jag ser tveklöst fördelar i båda metoderna, känslan av en helt ny, fräsch enhet fri från alla mer eller mindre nödvändiga appar är ju bra svårslagen, att få installera saker och ting i godan ro när behoven uppstår.

Samtidigt vore det ju även bra smidigt att bara kunna fortsätta där jag lämnar av med min gamla iPhone 6. Bara ha allt på plats, redo för att användas direkt och med minimalaste möjliga tid från uppackning till vardag.

Tidigare har jag alltid använt mig utav ny och fräsch-metoden utan direkta undantag, men det vore kanske smidigt att omvärdera detta i år?

Hur gör ni, kära bloggläsare? Ny och fräsch eller återställd från backup?

Åtta år senare

Eller, som vi också kan kalla det, rena nybörjaren.

Det finns nämligen få branscher där man är berättigad att bära en “Ny på jobbet”-skylt längre än järnvägen. Åtta år är närmast inget alls i förhållande till de som faktiskt har jobbat länge på riktigt. Dessutom känns det som nyss, den där septemberdagen 2008, när jag för första gången skulle stå på helt egna ben.

Min första tur var en sväng pendeltåg, Linköping – Mjölby och sedan upp till Norrköping för att klara av ett okänt antal varv innan dagen var över. Turstart kl 11:38 och slut för dagen var det 19:49, turnummer 7241.

Östgötatrafiken X14 3239 i Tranås

Östgötatrafiken X14 3239 i Tranås, arkivbild

Fordonstypen X14 (X11-14 om vi ska vara specifika) var mitt första fordon och därmed inleddes här en lång period utav gnuggande på den typen körning jag gillar allra minst. Visst, det var ett utmärkt sätt att bli varm i kläderna ganska fort men personligen klättrade jag på väggarna ganska så direkt.

För egen del har det alltid varit klart mer intressant att åka A till B, ha rast, återvända därefter till A igen. Alternativt ha överliggning på annan ort mellan resa till och resa från B. Det går bra.

Efter åtta år så är man dock ganska varm i kläderna för det mesta, utom när det vankas lite utflykter som idag, när ordinarie väg från Karlstad via Katrineholm var lite stukad på grund av spårarbeten.

Istället vankades det omväg via Örebro och Västerås vilket i sin tur innebär en djupdykning i linjeboken, något man inte direkt gör särskilt ofta numera. Men, skall man åka en väg man åker sådär en till två gånger om året, då gör man bäst i att se över sin research för att säkerställa att man har koll på allt.

Skillnaden nu mot då, tidigare i karriären, så är research likt dagens inte särskilt avancerad. Livet blir alltid så mycket enklare när man vet vart man skall börja och det är väl det som skiljer mig från en riktig nybörjare, en känsla för vart man skall börja söka?

Hur som helst, så inleds nu nionde året som lokförare. Vem vet hur många fler det blir? Jag vet ju faktiskt ännu inte vad jag vill bli när jag blir stor.

Bästa ursäkten

Ni vet den här automatiska signaturen de flesta mobila enheter har som standard i sina mejlprogram? Skickat från min iPhone/Samsung/HTC och så vidare..?

Är inte det en utmärkt ursäkt att ha med i sin signatur, för att så att säga friskriva sig från eventuella intressanta korrigeringar som telefonens rättstavning står för? 
Personligen ser jag det som en utmärkt ursäkt och har bara kompletterat den lite med kontaktuppgifter, för att sedan låta den informera alla stackare som får mejl utav mig om att det inte nödvändigtvis är jag som stavar som en kratta.

Det blir värre för alla mejl skickade från datorn då dock, där har jag helt enkelt inga bra ursäkter alls…

Imponerande jämnhet

Statistikern inom mig kan inget annat än att fascineras utav bränsleförbrukningens jämnhet på hushållets bil, Petronella.

Efter sådär 30 poster i min körjournal har jag ett totalsnitt på 0,63 l/milen i vad som inte kan kallas annat än blandad körning på riktigt. En salig mix utav stadskörning och landsväg präglar vårt körmönster i vardagen helt enkelt.

Man skulle ju kunna tro att detta dock är en siffra som varierar åtminstone en smula över tiden? Vissa lägre, vissa högre. Men nej då. Inte så inte.

Istället ligger de senaste sex posterna på 0,64 l/milen, 0,63 l/milen, 0,62 l/milen, 0,63 l/milen, 0,63 l/milen och 0,61 l/milen. Detta är därmed hela sommarens körning och lite därtill, lite mer än 400 mil allt som allt.

Jag kan alltså inte låta bli att fascineras över hur det kan bli så ytterst marginella skillnader, om det är körsättet, bilen, bilen som anpassat sig efter körsätt eller vad mer som kan påverka?

Intressant är även att jämföra med vad bilen skall dra, enligt EU-cykeln som vi alla vet är rena fantasier. Enligt den skall min bil gå på 0,56 l/milen blandad körning och om mina matematiska förmågor är med mig, så innebär det att verkligheten ger 12,5% högre förbrukning.

Visst, en del utav detta kan skyllas på att den i min ägo är utrustad med 17″ stora fälgar och tillhörande breda däck. Det gör inte under för förbrukningssiffrorna. Men även när bilen rullat under optimala förhållanden med mindre och smalare vinterdäck på närmast ren landsväg så ligger förbrukningen drygt 10% över angivet i faktisk förbrukning.

Nåväl, jag skall väl inte bli alltför negativ kring de fantasifulla sagor som EU-cykeln berättar utan mer fortsätta fascineras utav jämnheten i det hela. För utav i skrivande stund 30 poster i körjournalen är det totalt fyra, fem poster som skiljer sig stort från snittet, åt något håll.

Ungefär här vore det trivsamt om fler statistiker kunde ta och kliva fram och berätta för mig (min fru) att jag inte är ensam om att hålla järnkoll på mina förbrukningssiffror. Skriv gärna en kommentar. Snälla..?

Kör för livet

Ja, då var det den tiden på året igen, tiden då BMW kör sin kampanj tillsammans med Barncancerfonden. Konceptet provkör och BMW skänker 100 kr till tidigare nämnda välgörenhet.

Även om det blev ett glapp förra året tycker jag ändå vi kan kalla det lite utav en tradition utav att besöka lokala BMW-handlaren Autowåx och idag blev det alltså dags för årets första omgång!

Först ut fick det bli en tur med BMW 320d Touring, en bil som jag hemskt gärna skulle vilja ha med på den där listan utav tänkbara kandidater till nästa leasing. Om den bara kunde vara några hundralappar billigare så skulle den vara som gjuten ledare, åtminstone känslomässigt.

BMW 320d Touring

Lånevagnen var som sagt en dieseldriven sak med xDrive i en faktiskt ganska läcker grå färg och i min mening, alldeles för stora fälgar. Däremot åkte man fasligt skönt i den trots fälgstorleken och det går inte att säga annat än att BMW är rätt hyfsade på att få bilarna att gå bra trots monstruösa fälgar.

Interiört är allt högst bekant från min egna 1-serie. Det mesta ser bekant ut och fungerar så som jag är van vid, även den udda blinkersspaken. Lånebilen var dock utrustad med såväl automatlåda som panoramatak och skulle jag slippa betala för det så ja tack, hemskt gärna!

BMW 320d Touring

Det är en helt annan kvalitétskänsla jämfört med såväl Forden som Opeln vi kört tidigare, det går inte att förneka. Jag jobbar alltså febrilt på att inne i mitt huvud hitta bra skäl till varför vi vill lägga närmare 1000 kr extra per månad för att kunna fortsätta köra BMW ytterligare tre år till.

BMW 320d är en sådan där bil som jag hemskt gärna skulle vilja fortsätta köra med, längre sträckor, mer mil, många mer mil! Man åker ruskigt gott, får plats alldeles lagom väl och känner sig som hemma i. Personligen hade jag nog hellre sett en bensindriven maskin framför testbilens diesel, men det var knappast så att jag led utav det hela.

Med första turen avklarad var jag lite nyfiken på att klämma närmare på BMW i3, som tyvärr tagit sig en längre utflykt till ett företagshotell. Synd. Kanske får bli återbesök för att utforska elbilens förlovade land vid ett annat tillfälle istället.

Som plåster på såren fick jag efter lite kloka övervägande ta mig an BMW M140i istället. D.v.s. en tämligen likadan bil som vi redan idag kör. Fast med en väsentlig skillnad då. Det finns lite mer pulver under huven. Och med lite menar vi ganska mycket.

Med 250 kW eller för all del, dryga 340 vilda hästar under huven så är det en hel del mer än vad jag är van vid att hantera i samma kaross.

Redan när man startar denna best så märks det mer än väl att det handlar om något alldeles särskilt. Det puttrar och mullrar så fint där bakom bilen att man nästan känner lite kalla kårar längs med ryggraden och man ägnar en liten tanke åt vad tusan det är man ger sig in i, innan man lägger i Drive och glider iväg…

BMW M140i xDrive

Jag tänker nu låtsas som om jag skulle vara en vuxen och ansvarsfull människa som inte provade bilens launch control vid ett väl valt tillfälle och kan därmed inte uttala mig närmare kring den brutala upplevelse som följde därefter. Men skulle man inte vara en vuxen och ansvarsfull människa så kan jag meddela att den går utav bara helvete. Kort sagt. Plus att den låter något så underbart fantastiskt när den går utav bara helvete.

Personligen tycker jag att klarröd är helt fel färg för en M140i och att färgen Estorilblå är det enda rätta. Den senare gör sig överlag så mycket bättre på 1-serien och allra helst i det här utförandet. Röd är liksom inte tillräckligt galen färg för att göra bilen någon som helst rättvisa.

Även om upplevelsen i M140i var något utöver det vanliga så skulle jag nog inte vilja äga en sådan bil. Kostnaderna för bränsle, däck och service på ett sådant här monster skulle kunna skjuta i höjden något så vansinnigt och körkortet ligga alldeles för pyrt till alldeles för ofta.

Men jag är glad att jag tog chansen att testa den, att få höra den mullra, puttra, knattra och känna motorns absoluta vrede när högerfoten sträcktes ut mot golvet. En upplevelse utan dess like!

I och med den upplevelsen så behöver jag väl mer nu än någonsin köra i3 också, för att kompensera miljön en smula sådär. Men det får bli en annan gång.

Åter en gång så befästes min åsikt om att Autowåx är stadens bästa bilhandlare, trots att viss konkurrens börjat uppstå i form av framförallt Helmia bil. Men de har en bit kvar, allra helst med tanke på att jag blev kvar en bra stund extra bara för att prata lite till höger och vänster med alla de som uppenbarligen känner igen mig allt mellan hyfsat till mycket väl. En rakt igenom trevlig känsla kort och gott!

Givetvis var det samma visa i år som tidigare i år. BMW skänker pengar för att låta mig leka med nya, fina bilar och då är det inte mer än rätt att jag gör samma lika även jag. Sagt och gjort, 200 kr från egen ficka till Barncancerfonden via Swish och tack vare det, är jag nu en hel nyckelring rikare!

Lätt värt det!

Pensionären Bertil 

Sittdynan Bertil

Det här är Bertil. Bertil är numera pensionär, åtminstone för en överskådlig tid framöver.

Bertil, för de som inte är invigda i det hela, det är min lilla dyna för att skona min bakdel från körlärarpallen i X50-serien, inkl men inte endast X55.

Körlärarpall Regina

Varför är då Bertil pensionerad? Jo, för att under överskådlig tid framöver och eventuell än längre ändå så har jag helt avsagt mig alla former av lokförarelever, oavsett om de är från YH-utbildning eller internt.

Bland annat beror det på pallen ovan, som inte ens med hjälp av Bertil är uthärdlig särskilt långa stunder. Alternativet är att sitta i fönstergluggen eller att stå. Inte värst bra alternativ helt enkelt.

Körlärarrollen har varit klart intressant under ett antal år, men nu får det vara nog för ett bra tag, åtminstone ett år och sen får vi se. Vid det laget är tanken att jag ändå ska vara föräldraledig och vips pratar vi någonstans kring 2018 innan det blir aktuellt att tänka tanken igen.

Det ska faktiskt bli bra skönt att få köra tåg själv, alla dagar, varje vecka!

Med viss frustration

Ni vet när man drabbas av plötslig lust att blogga men inte kan, för att man saknar vettigt uppslag som inte kräver en del research..?

Där är vi idag.

Lekstuga, del femtielva

Ni vet när man har stor lust att testa sig fram med nya inställningar på kamera och efterföljande redigering utav video..? Inte? Nåja. Sådan lust dök i varje fall upp här i veckan och i brist på annat att testa med, så blev det ett klipp om tillagningen utav vår glutenfria lasagne här hemma…

Ta det alltså sådär lagom seriöst. Merparten utav detta var för att testa filmning i XAVC med ytterst “platt” bild för att bereda väg för redigering i Adobe Premiere Pro sedan. Varför göra det enkelt för sig när man kan göra såhär liksom?

För övrigt vill jag bara säga att jag djupt beundrar alla de som håller på med daglig VLOG med tanke på allt arbete som videoredigering kräver. Några snäpp mer avancerat än att rodda upp några bilder i Lightroom, så kan vi ju säga!

Fredag med litet i

Apple iPhone 7

Hemmets första iPhone 7 levererades idag. Min kära hustrus iPhone 7. Min egna däremot, den är beräknad 4-10 oktober sådär.

Jag är inte alls avundsjuk. Inte det minsta. Nej nej. Inte alls.

Sida 1 av 136

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén