ewenson.se

Lokförare, pappa, make, fotonörd och allmänt lycklig

Verkstadspremiär

Som jag nämnde i tidigare inlägg så var det igår slutligen dags, dags för verkstadspremiären. Även om Petronella skrämde oss en smula i vintras och jag då trodde att ett förtida  verkstadsbesök skulle bli högaktuellt så ordnade det upp sig utan assistans och därmed blev det dags först nu, när det var tid för periodisk service!

Nella lämnades hos Autowåx redan i måndags eftersom mitt arbetspass började kl 05 dagen till ära. Hade då en tanke på att se om det fanns någon trevlig säljare som kunde tänka sig låna ut en demobil över natten, men just för stunden fanns ingen tillgänglig och det blev istället en stadig promenad hem i solskenet, från Våxnäs till Herrhagen. Gick ingen större nöd på mig där faktiskt.

Igår hade jag en liten, yttepytteliten förhoppning om att bilen skulle vara klar lagom tills mitt arbetspass tog slut men icke, så det fick bli först en promenad hem följt av ännu en promenad tillbaka till Våxnäs för att hämta ut bilen strax efter lunch. Så går det när man är lite för snål för att ta bussen när det är promenadavstånd…

Autowåx Bil AB

Lagom framme så hade en besiktningsman från Dekra hunnit ta tag i bilen för att stämma av så att allt utförts enligt konstens alla regler. Blev lite lagom att svälja en flaska vatten, dregla lite över en och annan leksak inne i hallen och hinna slänga några ord med en av de trevligare säljarna på firman innan bilen var kontrollerad klart och redo för att komma hem till garaget.

Present efter service

Liten rolig grej var att man passat på att lämna en påse bilar och en hälsning efter utförd service. Nu äter visserligen vi vuxna inte godis alls här hemma, men den kan alltid komma till nytta för sonen framöver. Framförallt en snygg liten gest från en av stadens absolut trevligaste bilåterförsäljare!

Nu är det två år eller 3000 mil till nästa servicetillfälle, om inget oförutsett händer då. Detta innebär ju även i praktiken att nästa service blir någon annans problem, eftersom jag och Petronella har drygt ett år kvar tillsammans innan det är dags att skiljas åt.

Med gamla minnen av dyra servicebesök så var detta en ren fröjd från start till slut, orden “fri service” är något alldeles utomordentligt underbart alltså! Ändå kan man inte låta bli att sitta lite smånervös där och vänta på ett telefonsamtal där det meddelas hur ruinerad man kommer bli, när man skall lösa ut bilen.

Dåliga minnen kanske? Kommer ta en stund till att komma över, det är högst tydligt det!

På gränsen till rörd

Efter en sådär 75-80 mil fördelade på tre dagar i vår trogna Petronella så kan jag redovisa förhållandevis få trafikdårar värda att nämna. Chockerande eftersom jag på senaste tiden annars upplevt så pass mycket tokigheter att jag på fullaste allvar överväger inköp av en dashcam!

Istället får jag mer ta chansen att säga något förvånansvärt positivt om trafiken och ett par bilister, som under gårdagens retur från Dalarna via Närke och hem gav mig lite hopp åter om landets bilister.

Bilkörning

Tro det eller ej, vår BMW och efterföljande Audi, två märken vars förare normalt sett beskrivs som allt annat än lugna, stillsamma och skötsamma i trafiken, var nog de bilar som hade absolut mest avslappnad resa från Ludvika ner längs med Rv50 till Fanthyttan, där vi åtminstone stannade för en bensträckare.

Ut från Ludvika hamnade vi sådär sedvanligt sommarmässigt i kö bakom lastbil, buss, husvagnsekipage och några ytterligare bilar. Ingen större idé att jaga med andra ord, bara lunka på i 70-80 km/h tills vidare. För egen del så hade vi lagom gott avstånd till framförvarande bil och Audin bakom höll lika gott avstånd till oss, ingen hets, ingen jakt, ingen stress. Som sig bör på sommarvägarna helt enkelt.

Framför oss hade vi istället en Peugeot som måste hittat något alldeles särskilt intressant att läsa om på husvagnen framför, med tanke på hur klistrad den låg bakom under alla dessa mil. Stundvis ute vid mittlinjen för att försöka spana efter potentiella omkörningsmöjligheter som aldrig blev av.

Nästan än mer fascinerande är hur husvagnsekipage och dess svans drog iväg när lastbilen så generöst släppt förbi sig kön och efterföljande buss svängt av mot nya mål. Där var det inga 80 km/h med något på dragkroken inte…

Knappast så vi klagade dock, istället fick vi chansen att ligga där med farthållaren på 70-90 km/h och bara puttra fram genom landskapet med vår Audi på bekvämt och närmast konstant avstånd bakom. En behaglig dag på vägen kort och gott.

Man blir ju nästan lite rörd utav en sådan lugn och stillsam bilresa, med bakomvarande bilister som faktiskt kan konsten att hålla avstånd. Få saker gör mig annars så irriterad som de praktarsel som skall studera insidan av bagageluckan samtidigt som de på hetsigast möjliga vis försöker sig på att komma en bil framåt i kön. Så fruktansvärt onödigt och onödigt farligt för dem själva och andra.

Senare idag så skall Petronella även in på sitt första servicebesök, ett välförtjänt sådant efter två år och dryga 1800 mil i trogen tjänst. Än mer lägligt eftersom det redan om två veckor vankas mer bilkörning då semestern äntligen infinner sig. Återstår att se om jag är lika imponerad efter den resan eller ej…

Om nu dessa kroniska bagageluckestuderande hetsputtar är en av de sakerna som stör mig mest av allt i trafiken, vad är då era kära läsare? Vad får er road rage-gen att börja koka?

Uppe i det blå

Konsten att hitta en molntjänst som passar in i mina önskemål (behov?) alltså. Inte direkt det lättaste uppdraget man kan anta sig.

Det handlar primärt om att hitta en vettig backuplösning för mitt bildarkiv sedan 2002, ett bildarkiv som jag visserligen sakta men säkert håller på att sanera så smått från mer eller mindre värdelösa bilder, men som ändå är av ordentlig storlek. Senaste invägningen landade på strax under 1 TB. Kort och gott en jävla massa bilder…

Den enklaste lösningen vore väl att lagra allt gammalt på en extern hårddisk någonstans, för den ska ju helst inte förvaras hemma om man nu skall göra det hela ordentligt. Inte när det är saker man specifikt är ute efter att spara på i fall av oturliga händelser.

Molnlagring

Därför tänkte jag mig tanken med backuplösning i form av molntjänst och ja, tanken var väl åtminstone god. Problemet är närmast att ytterst få erbjuder lagring i dessa storlek och de som gör, erbjuder det antingen i storlek om 1 TB och nästa steg i 10 TB, varpå priset också då pinnar iväg ordentligt.

Google Drive är det som för närvarande ligger närmast till hands, med 1 TB lagringsutrymme för 99 kr per månad, ett hyfsat rimligt pris för den storleken. Helst hade jag sett alternativ om 2-3 TB lagringsutrymme, eftersom nästa steg hos Google blir 10 TB för inte alls lika rimliga 999 kr/mån…

Även Amazon erbjuder ett alternativ, med 3 månaders gratis provperiod som inledning. För $59,99 per år får man sedan lite diffust “unlimited everything” vad gäller lagring. Såhär långt har jag inte lyckats hitta några mer detaljer kring det hela och därmed känns det inte helt lockande.

Utöver dessa två giganter så erbjuder även Dropbox, som jag redan i dagsläget använder frekvent till diverse saker jag vill ha synkade över alla enheter, några alternativ för den som plockar fram plastkortet. Även här handlar det dock om 1 TB som maxutrymme utan att det skall springa iväg alldeles för mycket i kostnad. För mig som enda användare landar det på €8,25 per månad, vilket alltså är lägre än Google Drive exempelvis. Vill jag ha mer än så får jag hosta upp minst €50 per månad, eftersom det är €10 per användare och minsta antal användare är 5 st i nästa alternativ…

Har även kontaktat Storegate för att se om det går att ordna någon form av anpassad licens som passar mina behov. Deras ordinarie är antingen alltför små eller för företagsinriktade, men i övrigt är de ett allra högsta grad intressant alternativ eftersom de framförallt erbjuder serverkapacitet baserad i landet och då även tillhörande svensk support om det skulle vara något.

Finns det några andra intressanta alternativ som jag missar? Seriösa, plattformsoberoende alternativ med bra villkor och lagring i storleksordning om 2-3 TB utan att jag blir ruinerad? Gör jag det bara besvärligt för mig och borde jag istället bara köpa mig en NAS och sedan en extra liten extern hårddisk att kopiera över allt gammalt till, som sedan kan lagras tryggt någon annanstans?

Ni vet när…

…man hör ett märkligt ljud från garderoben och hittar sin hustru såhär…

Diana...

Ja. Då måste man faktiskt dokumentera det hela INNAN man hjälper henne, även om det är förenat med viss fara…

Näste fransos till rakning

Om det är mersmak eller rent sammanträffande kan ni gott få gissa er till, men efter gårdagens succé (?!) med Citroën Grand C4 Picasso kom så turen idag till Renault Kadjar, en relativt ny crossover från biltillverkaren som även gjorde den första bilen jag övningskörde i samt sedan körde på regelbunden basis.

Renault Kadjar

Mycket har dock hänt sedan den Kangoon tillverkades 1998, den saken är säker. Renault Kadjar är en smula eller tusen mer ombonad och trivsam att vistas i. Lastkapaciteten kanske inte är lika fullt enorm men även i den här bilen får man ett respektabelt lastutrymme i skuffen.

Bilen, som uppenbarligen heter Onsdag, var utrustad med en sexväxlad manuell låda kopplad till en 130 hk stark dieselmotor som räcker mer än väl till för att sätta 1,6 ton fransos i rörelse. Jag var dock inte helt övertygad om samspelet mellan motor och växellåda i lägre hastigheter, vilket kan bero på klassiskt handhavande, men riktigt så usel förare hoppas jag inte att jag är? Allt eftersom hastigheten och växlarna ökar så blir det hela mycket smidigare och mer lätthanterligt och bara man låter bli att sakta in och än värre, stanna, så löser sig allt!

Utrustningspaketet som lånebilen var utrustad med går under namnet Bose, vilket uppenbarligen har vissa kopplingar till ljudprylstillverkaren med samma namn. Högtalare och dylikt bär nämligen även de upp namnet och en snabb koll av stereon talar för att de kan ha haft ett och annat med det hela att göra. Jag är dock inte helt övertygad om det förträffliga i att sätta en blank och fin BOSE-logga på högtalaren i främre panelen, eftersom den speglar sig så strålande väl i vindrutan konstant!

Renault Kadjar interiör

Förarmiljön var annars överlag riktigt trevlig även om kvalitétskänslan enligt mig inte når fullt upp till de tyska tillverkarnas. Det är lite plastig känsla över vissa reglage och även om Renault inte står för fullt lika mycket franska påfund som sitt syskon Citroën så finns det allt en och annan finess man undrar en smula över. Bästa exemplet på det är väl fjärrkontrollen till stereo-/telefonkoppling som sitter bakom ratten och vars text därmed är helt skymd…

Prismässigt ligger dock bilen hyfsat väl till, då den med lite mer nertonad utrustning än testbilen hamnar på ca 4100 kr/mån på privatleasingavtal. Den bilen jag och säljaren spikade ihop var då utrustad med en lite klenare 110 hk stark motor kopplad till en automatisk dubbelkopplingslåda, vilket jag tippar på kan vara en riktigt trivsam kombination med teoretiska utsläpp neråt 0,4 l/milen.

Säljaren för övrigt, förtjänar ett helt eget omnämnande, eftersom det tragiskt nog på alla dessa provkörningar är den första kvinnan jag haft att göra med. Väldigt kul att få träffa på och prata med en kompetent kvinna i ett annars så otroligt mansdominerat yrke. En eloge till Elina på Helmia i Karlstad alltså!

Nåväl, vidare till bilen igen, det som faktiskt är huvudsakligen relevant.

Även om det var en klart intressant provkörning så ligger nog Renault Kadjar inte bland toppen utav tänkbara kandidater, mer på kanske-listan i så fall. En ganska välbefolkad kanske-lista om vi ska vara ärliga. Det var en trivsam körupplevelse med gott om utrymme i kupén men med lite väl hög inlastningshöjd i skuffen. En skuff som inte var särskilt enorm heller för den delen, åtminstone inte så stor som jag väntat mig sett till bilens storlek.

Det är inte omöjligt att det kan bli återbesök hos Helmia för att titta på Kadjar en gång till, men det känns inte helt sannolikt just nu. Däremot räknar jag kallt med ytterligare återbesök när tid finns för att titta på vad de mer har att erbjuda i form av Ford och Volvo, men mer om det senare, tillsammans med ytterligare ett inlägg om provkörning av bil samt tre tilltänkta videoklipp också.

När tid nu finns för det…

Vive la France

Även om vi har hittat en ganska klar favorit i form av Opel Astra Sports Tourer så är det i sig ingen ursäkt för att sluta provköra bilar, inte på något sätt. Fler kandidater skall testas och bedömas innan det ens börjar bli i närheten av att komma till någon form av beslut.

Den här gången har turen kommit till Citroën Grand C4 Picasso, vilket inte var det jag intresseanmälde mig för men som ändå fick bli ändå, för att få en smak av vad det mest franska av franska bilmärken har att erbjuda. Även om det nu må finnas fler franska bilmärken, Peugeot och Renault inte minst, så är ingen av dem riktigt lika franska som Citroën på något sätt.

Citroën Grand C4 Picasso

Exteriört är jag tämligen kluven, en del av mig tycker den är sjukt läcker, en annan del av mig blir lite smått skeptisk och börjar överväga att lägga in mig på vårdhem. Den har sina linjer, sina stunder, sina goda tankar, samtidigt som den är jäkligt udda. Eller ja, den är fransk, så är det nog!

Färgen på lånebilen uppskattar jag dock, klart bättre än vit, svart och silver i dess variationer. Lite sådär isblå så att säga?

Väl bakom ratten känns bilen precis sådär enorm som den ser ut, alternativt en smula värre ändå faktiskt. Slagskeppskänslan är värre än den i Honda CR-V och det känns som om man vrider en fullstor turistbuss runt farthinder och korsningar. Inte jätteimponerande faktiskt.

När man väl kommer över den värsta, inledande känslan av slagskepp så är det trots allt en ganska trivsam känsla där inne, allra helst när vägen är rak och man är utanför stadsmiljöer. Det slår mig ganska väl att inuti Grand C4 Picasso så kan man nog åka tämligen bekvämt, ganska långt och under ganska lång stund. Säga vad man vill om franska bilar, men de är faktiskt ganska goa att åka med i!

Citroën Grand C4 Picasso interiör

Förarmiljön däremot. Så mycket knappar. Så mycket franska idéer. Så konstigt jämfört med allt jag är van vid!

Huvudsakliga instrumentet med hastighetsmätare och allt sitter i mitten av panelen. Fullt normalt för en (väldigt) fransk bil. Jag är inte alls övertygad om det förträffliga i det här, men de som gillar franska bilar kanske uppskattar det?

Rent grafiskt så kan jag dock inte klaga, den digitala panelen flyter bra och är riktigt snygg faktiskt, bra mycket bättre än många andra varianter som jag provkört på sistone. Förutsätter att man även kan förändra gränssnittet lite efter eget tyckte och smak, det känns som det borde gå efter vad jag sett i menyerna lite snabbt.

Den nedre panelen är av touchtyp och verkar registrera avtryck sådär, en tydligt tryckkänslig panel till skillnad mot de kapacitiva panelerna på moderna smartlurar och plattor. Upplevde gränssnittet som en smula rörigt och definitivt inget man bör pilla på under körning.

Överlag tycker jag det är alldeles för mycket knappar och reglage som inte känns helt uppenbara i förarmiljön, allt kräver en hel del eftertanke och fokusering vilket man inte direkt har tid med när man kör runt på ett slagskepp. Det enda som överraskade mig positivt var att farthållaren var lättare att dra igång på Grand C4 Picasso än den var på Astra Sports Tourer. Ett fint slag mot tysk effektivitet sådär.

Föga förvånande så är det gott om plats i baksätet som i sin tur är tydligt uppdelat i tre individuella stolar och inte som en enda sammanhängande soffa. Bra med benutrymme och definitivt inga problem att få plats där som vuxen. Det inbyggda bordet som finns på baksidan av förar- och passagerarstol var bara att glömma med vuxen benlängd dock…

Det finns även en tredje rad med stolar att fälla upp i skuffen, något som kraftigt inkräktar på mängden bagageutrymme. Med den raden nerfälld så finns det dock gott om plats för att lasta livets alla små tillbehör.

Nu är det här en bil som är lite större än vad vi tänkt oss som nästa transportmedel och därmed så ligger den inte på listan över potentiella kandidater för framtiden. Trots detta så var det en klart intressant provkörning för att se vad Citroën har att erbjuda såhär år 2016.

Mer material kommer så småningom, för precis som i de senaste fallen så har det varit kameror monterade under provkörningen. Ska bara hitta tid till att klippa och klistra också.

Utöver Citroën så fick även en annan återförsäljare besök idag och ytterligare en ligger med i planen för morgondagen, men mer om det senare!

En sådan där dag…

Vissa dagar på järnvägen är lite sådär mer spännande än andra, vissa dagar saknar spänning helt, fast på fel sätt då.

Så började dagen, med avsaknad av spänning, på fel sätt alltså.

På väg ner mot Göteborg till med ett sådär lagom fullsatt tåg med sommarresenärer så blev det med lite lagom olämplig tajming spänningslöst. Ja, i kontaktledningen alltså. Detta innebär en och annan sak, delvis att det blir ganska svårt att köra eltåg av förklarliga skäl och delvis att det krävs omedelbar åtgärd av mig som lokförare.

Spänningslös kontaktledning KAN nämligen innebära att det är fara och färde. Därmed skall hastigheten i det närmaste omedelbart reduceras till en siktrörelse, OM det skulle vara fara och färde. Ett snabbt samtal till närmast sörjande och förvirrad tågklarerare gjorde dock klart att det inte rörde sig om en från deras sida medveten handling och därmed tar nästa instinkt för lokföraren vid, det instinktiva sökandet efter en plattform att landa lite småsnyggt vid.

För vår del var det Säffle som låg inom teoretisk räckvidd från vår position och därmed började jakten på rörelseenergin.

Problemet var dock att mötande tåg inte riktigt hann rulla in från sitt håll i tid för att vi skulle kunna ha tillräckliga signaler in. Istället fick vi avnjuta signalen “Vänta stopp” in mot Säffle, en signal som hann bli bättre väl där, bara inte tillräckligt bra. Eftersom beskedet om att vänta stopp mottagits innebar det att hastigheten var tvungen till att gå ner under 40 km/h innan signalen. Eftersom signalen då även står i uppförsbacke så innebar det i sig bara en sak.

F A I L . . !

Så nära, så långt bort

Med omkring 300 meter till plattform var det färdigrullat, så retligt nära men ändå så långt borta. Sjukt irriterande. Började känna en sådan där unken doft av evakuering där vi stod, fint parkerade intill välkänd snabbmatsrestaurang…

Tack och lov löste det okända felet sig själv och efter en kallsvettig stunds väntan så vaknade allt till liv igen, lagom när jag hade hunnit börja fundera på att släcka ner tåget för att spara på batterierna. Nog för att jag gillar när fel lagar sig själv, så är jag inte helt positiv när sådana här fel lagar sig själv utan att någon vet varför de uppstod till att börja med.

Trots allt, så kunde resan ner mot Göteborg fortsätta utan fler besvär och tro det eller ej, ankomsten var på minuten rätt till slutstation!

Sen skulle vi bara hem också. Inte fullt så lätt som det låter. Varför skulle det vara så liksom?!

På vägen hem var det dock spänning av annat slag som inföll, i formen av vägskydd som inte ville leka tåg riktigt till fullo. Det kan ha att göra med åskväder i närområdet, det kan ha att göra med bilister som befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle, men ett av vägskydden på sträckan Göteborg – Kil ville inte leverera enligt plan.

Vägskydd ur funktion

Innan någon nu får hjärtsnörp och börjar skrika om vårdslöshet vid fotografering, så kan jag försäkra er om att bilden togs under de mest kontrollerade utav former. Visserligen spärrar bommarna inte till fullo vägbanan, men de spärrar rätt del av vägbanan. Dessutom fungerar ljud- och ljussignaler till fullo samt att bilisterna stod snällt och väntade på att vi skulle passera i all försiktighet.

Strax innan detta så studsade vi mer eller mindre ner till stopp efter att såväl tågskyddssystem som yttre signaler med all önskvärd tydlighet visat att vägskyddet inte fungerade till 100%. Eftersom allt fungerade så strålande så kunde därmed bilden tas för att dokumentera en av järnvägens avvikelser för framtiden. En avvikelse som innan någon får nästa hjärtsnörp givetvis även rapporterats in till såväl Trafikverket som för intern hantering.

Andas djupt nu och räkna till 10 alla ni som får panik utav detta. Djupa andetag. Låt mig inte behöva bli så förbannat trött på att beskriva händelser ur vardagen igen.

Tro det eller ej, men trots detta och sena tågmöten så tog vi oss trots allt hem till Karlstad på tid. Utmärkt eftersom jag då hann med att krama om kära hustrun sådär mellan mitt och hennes arbetspass. Man får ta till vara på de stunder man får i det här jobbet…

Nu vankas några järnvägsfria dagar för egen del, dagar som istället skall ägnas åt att provköra bil (Vive la France…) samt förbereda mig själv och teknisk utrustning inför helgens insats på kollegas bröllop.

Sen har vi även en annan plan, jag och hustrun, som det kommer mer om det senare!

Mer objektivporr

Så alla små barn, då tar vi en kollektiv liten dregelstund inför vad Sony (bland annat) lanserade idag, ett 50 mm f/1.4 ZA till FE-fästet för bland annat min α7 II.

Sony Zeiss Planar T* FE 50/1,4 ZA

Ett normalobjektiv i lite samma stuk som det 35 mm f/1.4 ZA de redan har och som jag dreglade lite över häromdagen. Många pengar kostar det, minst sagt, men jag kan gott föreställa mig krämig och ljuvlig bakgrundsoskärpa som kombinationen 50 mm brännvidd och största bländaröppning 1.4 ger..!

Objektivporr var ordet. På hög nivå!

Fyra sorter friterad kyckling

Eftersom ännu en amerikansk snabbmatskedja har hittat till stan så har jag väl inget annat val (?) än att faktiskt ta tag i och testa det hela, upplevelsen kring vad de själva kallar för “Finger lickin’ good!”.

KFC Mix Box

Innehållet i en KFC Mix Box á 89 kr

Detta är vad KFC själva kallar för en perfekt mix av deras kycklingvarianter, crispy strips på innerfilé, hot wings, filet bites vilket är tärnad och friterad kycklingfilé och en bit av så kallad original recipe. Utöver detta ingår två sides vilket för dagen fick bli en omgång pommes och en bit majs, samt en dryck och en dipp.

Tyvärr är det inte svensk kyckling som tillagats i de olika formerna utan istället kommer råvarorna från Holland, vilket är mycket tråkigt i sammanhanget. Det finns gott om bra, svensk kyckling som definitivt borde vara det som serveras på en svensk restaurang, även om den har amerikanska rötter.

Trots en lätt bitter eftersmak av utländsk kyckling så är det ändå helt okej mat, för att vara snabbmat så att säga. Personligen föredrar jag tveklöst de benfria bitarna friterad kyckling framför de med ben, helt enkelt för att det är så mycket lättare att äta. Dock var mitt val av majonäsdipp kanske inte helt genomtänkt utan en BBQ-dipp hade nog gjort sig så mycket bättre. Pommesen är väl i klass med de McDonalds serverar, okej men varken mer eller mindre. Däremot var det riktigt kul att kunna välja en bit majs med tillhörande obligatoriska bit smör till som side. Klart godkänt och intressant variation!

Valet av Mix Box är kanske inte något jag skulle upprepa, men det var ett bra sätt att få testa de olika formerna som finns att tillgå. Spontant känns det inte heller som att KFC kommer få något återbesök i närtid, åtminstone inte så länge de serverar utländsk kyckling istället för svensk. Äter hellre någon annanstans då, eller än bättre, lagar mat själv.

Nog med skräpmat nu för ett tag va?

Det här med favoritbrännvidd

Det har tidigare nämnts på bloggen lite gällande favoritoptik och av en händelse så har de två senaste varit utav samma brännvidd, 35 mm och från tillverkaren Zeiss. För stunden är det, trots att det ligger till försäljning, mitt Zeiss Loxia 2/35 och det bytte av mitt tidigare Zeiss Distagon T* 2/35 ZE som i sin tur bytte av Fujifilm XF 35 mm f/1.4, ja, ni förstår…

Det intressanta kring detta är dock att jag uppenbarligen tycks bli lite extra kreativ med just den här brännvidden med. Jag håller nämligen på att kika på canvastavlor efter önskemål från en köpare och av en händelse så råkar tre av fyra utvalda bilder vara tagna med just 35 mm-optik. Ett ganska talande exempel på att det man själv trivs med även resulterar i bra slutresultat skulle jag säga!

Exakt varför jag uppenbarligen trivs så väl med just 35 mm vågar jag mig inte på att uttala mig om, det finns säkert en halv miljon olika anledningar eller så, men trivs med brännvidden gör jag uppenbarligen. Trots det så ligger som sagt mitt Loxia till försäljning och jag dreglar istället så smått över ett annat objektiv, Sony FE 35 mm f/1.4 ZA som med större bländaröppning ger mig smått perversa drömmar om ljuvlig bakgrundsoskärpa och enkelheten i autofokus.

Sony FE 35 f/1.4 ZA

En stadig pjäs på dryga 600 gram och en helt hyfsad längd, nästan på gränsen för vad som ser rimligt ut på det lilla α7 II-huset. Prislappen är även den ganska stadig, så viss omorganisering av kameraväskan behöver liksom ske för att finansiera det hela. Men det kanske det kan vara värt, såhär lite med facit i hand på vad jag uppenbarligen fotograferar mest med?

Jag har redan dreglat över objektivet i fråga en gång hos en fotohandlare i Göteborg och risken är att det kan upprepas än fler gånger. Många fler gånger om vi skall vara sådana…

Vad säger ni som läser detta och är fotointresserade, har ni någon favoritbrännvidd som aldrig sviker er och er kreativa sida?

« Äldre inlägg

© 2016 ewenson.se

Tema av Anders NorenUpp ↑